Trots att vi kanske inte riktigt tillhör den huvudsakliga målgruppen fick Robin och jag för oss att följa SVT:s julkalender
Selmas saga i jul. Här kommer några åsikter i punktform:
- Otroligt fin estetik som inte kan ha berott på något annat än skyhöga produktionsvärden. Härligt att se! Det känns fel att vara en sådan som säger "Det var bra för att vara svenskt..." men, jo, det såg faktiskt oerhört bra ut för att vara svenskt. Fina specialeffekter, begåvade kostymörer och hår- och sminkmänniskor, mysigt valda miljöer, stämningsfull musik. Vi satt verkligen och ooh:ade och ahh:ade om vartannat medan vi tittade, så: fem stjärnor till vem som nu var art director för det här spektaklet!
- Bra idé och koncept + enkel men fin handling, som tyvärr slarvades bort lite grann med några ofokuserade, smått förvirrade partier som segade ner hela historien. Ibland blev det lite väl barnsligt och upprepande, men som en bonus blev det ibland lite oväntat vuxet, vilket åtminstone jag verkligen uppskattade. Ta t ex avsnitten som utspelade sig hemma hos von Trippelhatts gamla flamma Valborg - mitt bland allt trams fanns oväntat djup i Efraims sorgsna insikt att han gått miste om ett helt annat liv, med fru och barn och barnbarn som kunde ha varit hans. Det var också härligt att se samma karaktär slänga porträtten av sina föräldrar överbord från luftskeppet Valborg II och inse att han genast kände sig lättare.
- Kul med en kaxig, kvinnlig skurk med rejäl pondus. Hennes hantlangare var kanske lite extremt designade för att passa in perfekt i julkalenderns övriga estetik, men själv såg hon passande maffig och hotfull ut i lack och läder.
- Barnskådespeleri är tyvärr som det är. Det känns fel att skriva ner småbarn och dissa deras insatser när de just börjat sin eventuella skådespelarkarriär, men eftersom ingen läser den här bloggen kan jag skriva det ändå: Fy satan vad dålig ungen som spelade Rupert var! Jag brukar alltid säga att en skådis aldrig är bättre än sitt manus och det stackars barnet hade verkligen många dåliga repliker, så lite får väl skyllas på det, men... urrgghh. Huvudrollsinnehavaren Selma var inte mycket bättre, om än rättså mycket charmigare. Det sorgligaste av allt var kanske att den bästa barnskådespelaren var Selmas lillasyster, som nog helt enkelt var för liten för att ha hunnit bli stel och tillgjord än. (Jfr Cleo i
Tusen år till julafton, förra årets julkalender.)
- Jag störde mig något otroligt på ett antal jobbiga, uppenbara språkfel som jag tycker regissörerna borde ha gjort något åt och inte bara lämnat kvar i den färdiga produkten. T ex skriker Selma flertalet gånger "Vart är xxxx?" och det får mig att resa ragg direkt. Var, för bövelen! VAR!! Säg till henne! Den lilla "tomtevettingen" (borde väl egentligen stavas "vätting" om man ska vara gnällig?) säger till den odräglige Rupert att grymtande är en "sidoeffekt" av att resa på en magisk get. Manusförfattare, go home, you're drunk: det heter "bieffekt" på svenska. Och (kanske en petitess, men ändå) det här "min inre önskan" som det tjatas om hela tiden... menar de inte egentligen "min innersta önskan"? :P
- En del val som manusförfattarna gjort tycker jag var clunky, onödiga och störande "convenient" - jag som själv håller på med manus och har ett stort intresse för det, om än på amatörnivå, kunde lätt se enkla lösningar som kunde gjort vissa scener bättre och mer smooth. De två herrarna bakom produktionen är knappast några färskingar, så man kan undra varför de sjabblade så med vissa aspekter. Ta t ex slutscenen (spåjler alört) där von Trippelhatt börjar inse att det kanske är han själv som är menad att vara nästa jultomte. Så ocharmigt av honom att bara vända sig om och börja muttra för sig själv att han kanske själv borde testa att sätta sig på tomtens tron, lite snabbt sådär bara, när det just har etablerats att tronen är livsfarlig och direkt dödlig för alla som inte är genuina tomtar. Om han hade haft fel skulle han ju ha dött på fläcken och lämnat två små barn ensamma ute i ett snöigt
Sagan om Ringen-landskap! Detta går mycket dåligt ihop med hans nyfunna insikt om att han trots allt bryr sig om Selma och är lite som en fadersfigur till henne. Enkel lösning: Låt Selma få insikten om att Efraim kanske är tomten istället. Hon föreslår för Efraim att han ska sätta sig, han vägrar eftersom han 1) inte vill vara så förmäten och tro att en sådan som han skulle kunna vara nästa tomte 2) inte vill riskera att lämna barnen ensamma att frysa ihjäl där ute på fjället. Hon insisterar. Till slut går han med på det, efter ömsint meningsutbyte där Selma säger att hon tror på honom, och han säger nervöst att han hoppas hon har rätt. Se där, så lätt fixat! Jag hittade seriöst på det där på en sekund. Det borde Simonsson & Roos också ha kunnat göra.
- Sista avsnittet var väldigt vackert och estetiskt tilltalande på alla sätt (Efraims hus med allt pynt, va! *dregel* *ögongodis* *omnomnom*) och till och med lite hjärteknipande. Eller så var det bara så att några rörda tårar + gåshud visade sig pga att jag var gravt förkyld när jag tittade.
- Viktigaste insikten på hela den här listan har jag sparat till sist: Jag insåg ett par avsnitt in något som aldrig tidigare slagit mig, och det gjorde mig faktiskt lite paff. Tydligen krävdes det en långhårig, silver fox-peruk och lite tjusiga steampunk-kläder för att få mig att fatta, men... jag tror att jag typ... har en liten grej för Johan Ulveson...? o.O Huh. I never knew!
Yowsa! :P Måste också säga att jag inledningsvis tyckte det var lite konstigt att sätta herr Ulveson i "old people makeup" istället för att bara casta en gammal person till rollen. Sedan googlade jag och insåg att han är 62... även känt som "yngre ålderdomen". o.O Okej då... ^^;;;;
- Sammanfattningsvis: Det här var en fin och väldigt julig julkalender som säkert tillfredsställde de som gnällde som bortskämda pattaglyttar på förra årets roliga och folkbildande kalender som hade för lite snö. Vi tyckte att Selmas saga visade upp en riktigt vacker och intresseväckande värld, men att skaparna tyvärr inte alltid gjorde det absolut bästa med den. Den kunde ha blivit riktigt, riktigt bra, men ett antal klavertramp hindrar den från att få toppbetyg.
(egentligen fyra apor då Johan Ulvesons sexighet drar upp betyget...
om det bara inte vore för den där nedrans snorungen Rupert... grrr...)
-Emelie
_______________________________
Ps. BONUSMATERIAL! Fler heta bilder på Efraim von Trippelhatt!
Sorgligaste scenen i hela kalendern! ;_;
En tomte i vars knä jag inte skulle ha något emot att sitta en liten stund.
