Pink's Awakening

En liten screencap från det klassiska spelet The Legend of Gudrun: Pink's Awakening, ett av Hentendos stora flaggskepp back in the day!

-Robin

Drömlandskap

Jag stod härom dagen och funderade på när jag senast blivit riktigt, riktigt imponerad.

När jag var yngre och saknade referensramar var det ju lätt att bli helt blown away av olika saker inom t ex musik eller film (från 6 till 13 års ålder var raden "Den bästa film jag sett" i Mina vänner-boken utan undantag reserverad för årets aktuella Disneyfilm som ju alltid sopade banan med sin föregångare), men med åren så finner jag det svårare och svårare att bli sådär fullständigt bländad som man kunde bli som liten. Inga nyheter här, så är det säkert för de flesta, men ändå.

Med ökande kunskaper om dramaturgi och bildberättande blir det lättare att se mönster och identifiera planteringar, exposition och andra författarknep, och även om filmer fortfarande kan vara bra blir det med tiden svårare att låtsas som att man inte ser igenom dem. I takt med att man mer eller mindre medvetet lär sig analysera olika konstformer känner man sig förvisso smartare, men nog tusan förtar det lite av glädjen och förmågan att låta sig svepas med av verken ifråga.

Dessutom blir man kräsnare med åldern; ju mer musik man hör, desto mer har man att jämföra med, och man inser att de låtar som gjorde en helt förtrollad förr bara följer en välbeprövad D-A-Bm-G-ordning likt tusentals andra poplåtar. Man har hört det förr, man har sett det förr, och inget är någonsin riktigt bra nog - det är alltid något som fattas. Den här tecknade serien är snygg, men själlös. Den här serien har en otroligt stark historia, men gud så fult tecknad den är. För att inte ens tala om genusglasögonen! Har man väl fått dem på sig så blir man aldrig av med dem igen, och med det blir det genast färre och färre kulturyttringar som man kan stötta till hundra procent.

Så jag frågade mig själv: När blev du senast så fullständigt imponerad av någonting att du nästan flög in i väggen bakom dig av tryckvågen, och vacklade därifrån med håret på ända när du tittat klart på verket ifråga? Svaret blev det här:

(Bilderna är tagna från det här galleriet, klicka för att se hela serien)

De här fotona är tagna av den koreanska konstnären Jee Young Lee och de har valsat runt ett tag på Facebook, bl a via Boredpanda.com, så kanske har du redan sett dem. Vi översköljs ju dagligen av roliga giffar, mer eller mindre meningsfulla Upworthy-länkar och folks fotografier och teckningar, så först kollade jag bara slött och blasé på den här länken och stängde sedan ner den, och så var det inte mycket mer med det. Men jag kom på mig själv med att hela tiden återvända till bilderna i tankarna och till slut var jag tvungen att gå tillbaka och glo dumt (samt spara ner varenda bild, såklart) med tungan hängande utanför munnen. Vilka fantastiska bilder! Helt otroliga.

Så här står det om fotona på Boredpanda:

Young Korean artist Jee Young Lee recently presented her beautiful, surrealistic and Photoshop-free photography exhibition named “Stage of Mind”. The magic happens in the artist’s small 3,6 x 4,1 x 2,4-meter studio in Seoul. The artist builds these highly dramatic, psychedelic and visually intense scenes herself, ensuring that every teeny tiny detail is hauntingly perfect and leaves the viewer in awe.

och man kan bara lägga sig platt och säga att hon verkligen lyckats. Vilken otroligt begåvad och kreativ människa! Varenda bild i hennes samling golvar mig totalt. Jag kan inte säga att jag förstår allting, men det gör ingenting alls. Avundsjukt stirrar jag på hennes konst och undrar vad jag skulle göra om jag vore ens en tiondel så kreativ som hon.

Jag har ett lite kluvet förhållande till "konst" som i att gå på gallerier och titta på tavlor och skulpturer. Det är mycket av det jag inte förstår, och när det gäller vissa verk beror det på att jag helt enkelt är för dum och har för svårt för abstrakt tänkande. De verken kunde vara imponerande, men istället får de mig bara att känna mig alienerad. Andra verk gör mig enbart irriterad, som i det klassiska exemplet där någon kluddar något hafsigt klägg på en målarduk och sedan säljer det för tusen miljoner kronor. Jag antar att det helt enkelt inte riktigt är min grej. Jee Young Lees konst lyckades dock pejla in exakt det där lilla som jag gillar och träffade mig rakt i solar plexus (jfr. klyschiga uttryck) och hade jag varit en snorrik mecenat hade jag gladeligen strösslat små prassliga, gröna papperslappar över alla hennes kommande projekt. Vilken stjärna!

-Emelie

"Det är lite sådär garagekänsla över allt"

Hallå där, Robin, 24-årig serienörd från Malmö. Varför åkte du till Trelleborg i tisdags?

- För att i Trelleborg finns Sveriges sydligaste seriebutik, Seriecentrum, och den är kul att besöka någon gång ibland för att man så sällan är där. Den är stor och fin och kanske den största seriebutik jag har varit i, i Sverige alltså, men jag har väl inte varit inne i så många seriebutiker utomlands heller...

Skulle du rekommendera folk att åka dit?

- Ja, det skulle jag. Eller, det är väl lite si och sådär, det beror på vad man är ute efter. Jag har hittat många fler serier här i Malmö som jag inte har köpt men som jag ändå har tyckt varit mer intressanta och häftiga, men det är någon speciell grej med att åka långt och sedan, liksom, ta det bästa man hittar. Istället för att tänka "jag tar den här en annan dag" eller skjuta upp det så blir det mer att man gör det. Och jag hittade ett par titlar som kändes genuint intressanta. Så det är lite av varje.

Bild lånad från Seriecentrum.com

Är det stort och fräscht där eller mer av en sunkig gammal tipp?

- Det var lite av en sunkig gammal tipp första gången jag var där, för på somrarna åker de iväg på marknader och då håller de på att flytta en massa grejer och det blir lite stökigt. Innan var det inte lika well-kept heller, men sedan förra året har de renoverat och gjort det superfräscht. Det är fint och det är stort, öppet och mycket att titta på.

Men det ligger på ett skrotupplag?

- Ja, det gör det, det ligger på... typ, det finns det någon bilverkstad jämte och det är lite sådär garagekänsla över allt när man går längst in bakom en massa...

Det är lite indie.

- Det är väldigt indie.

Hittade du något?

- Uh-huh. Jag köpte lite av varje, ungefär 50 tidningar blev det. Framförallt en massa Deathlok, en cyborg från Marvel som figurerade på 90-talet eller så, och så hittade jag en stor batch med serier som knöt an till Stålmannens död och begravning. Sedan var det lite strönummer av olika saker.

Har du hunnit läsa något av det du köpte?

- Ja, det har jag. Det har varit en mycket angenäm grej att sitta och verkligen sätta i sig mycket serier på en gång. Bara bläddra, bläddra, bläddra... och sedan ta en ny och bläddra, bläddra, bläddra...

Hur har du haft tid att göra det?

- För att jag har semester!

Är det någonting du känner att du missade när du var där?

- UH-HUH! Längst upp på ett par hyllor så hade de typ sex stycken bananlådor fulla med amerikanska serietidningar som jag inte hann gå igenom alls, då det tog mig fyra timmar att bara gå igenom de lite mer tillgängliga lådorna, och det var hela deras öppettid. Dem hade jag velat kolla in också.

Kommer du åka dit nästa år igen?

- Ja, det kommer jag! Om vi inte har flyttat ifrån Skåne vid det laget, så kommer jag göra det. Jag åker dit varje år.

Seriecentrum kan hittas på Hedvägen 155 i Trelleborg.

Butiken har också en Facebooksida.

-Emelie

Bio ikväll!

-Robin & Mattias

"Oh, I'll leave the thinking to other religions."

Imorgon sänds alltså sista avsnittet någonsin av tv-serien 30 Rock, som under det senaste året seglat upp på delad förstaplats i den åtråvärda tävlingen "Vem vill bli Emelies absoluta favoritshow?" (den andra vinnaren är Alias, men de är så vitt skilda som fenomen att de lugnt kan stå där tillsammans på prispallen utan att slåss). Imorgon är det slut, över, finito för gott (eller vågar man hoppas på en långfilm om sisådär 10 år?), och det är med sorg i hjärtat jag tvingas ta farväl av mina nya bästa kompisar. Å andra sidan kommer dvd:erna alltid finnas kvar, så jag kommer nog titta på serien ett bra tag till framöver ändå, särskilt som min kärlek till Andromakennethamblesorten Parcell inte visar några tecken på att mattas av ännu.

Jag känner mig väldigt peppad inför morgondagens final, men också lite nervös, för slutet på förra avsnittet var så fint att jag undrar hur de ska kunna toppa det. Dessutom är jag lite orolig att de fuckar upp det på något sätt (särskilt Kenneths story arc, som ni förstår). Men, men.

På många andra ställen på nätet håller folk på att skriva sina mer eller mindre välformulerade dödsrunor om hur mycket serien och Tina Fey betytt för dem, men jag vet inte hur bra jag skulle göra det, så jag tror jag går på det roliga direkt istället: att lista favoritscener. Håll till godo, och om ni inte gillar listan, skyll på Dale Snitterman.

(Brasklapp: jag har inte sett säsong 1-3 på ett tag eftersom de, till skillnad från 4-7, ligger på bökiga boxar, så listan färgas kanske lite av att jag inte minns de första säsongerna så bra. Men det betyder inte att jag inte tycker att de är helt fantastiska.)

När Liz ger sig själv peppande råd i spegeln inför möten med folk hon inte känner så bra: "Stop sweating, you idiot! What is wrong with you, you STUPID BITCH?!"

När Kenneth börjar knarka kaffe i säsong 2 och gör en massa out of character-grejer som han sedan ångrar, vilket leder till den helt underbara Midnight Train to Georgia-scenen.

Amadeus-parodin i säsong 2. Tv-perfektion. ♥

När Liz försöker få Floyd att ångra att han lämnade henne och därför helt "naturligt" råkar stå i en skitsnygg klänning med stylat hår och vindmaskin just när han dyker upp. Dock kan hon inte förhindra följande replikskifte:

Floyd: Can I take you out to dinner? Maybe we
could hit that barbecue place you puked at.
Liz: You'll have to be more specific.

När Tracy, Jenna OCH Pete har erotiska mardrömmar om Kenneth i säsong 4. Rawr...

Det oväntat vackra och stämningsfulla avslutningsmontaget till America's Kidz Got Singing-versionen av "The camptown races" i första avsnittet av säsong 6. Det ger mig värsta klumpen i halsen varje gång.

 Jack fixar en stödgala för en olycka som ännu inte hänt, och Jenna sjunger med inlevelse en sång som ska passa på alla tänkbara scenarion när olyckan väl sker: "And help the people the thing that happened happened to..."

 Liz låtsas vara en jamaicansk tandsköterska när hon ringer upp sin "future husband" i avsnittet med samma namn:

Liz: This is Nurse Jamakaiah from Dr. Kaplan's office. So
here's da ting. You need to come in today so the doctor can
check dem teeth, mon.
Wesley: Oh, is there something wrong? My check-up isn't for
another week.
Liz: He tinks dat toot might have some bad mojo in it, ja see.
Might you be available to come in around 1:30, me lad?
Kenneth: You're going Irish!
Wesley: Okay, 1:30's fine.
Liz: Cool runnings, mon. Bobsled.

Jennas "sorgliga" montage när hon sörjer att hennes gamla stalker inte stalkar henne längre. I will remember youuuuu...

Med "I know they're condoms", "What's cocaine like?" och hela "I lie to myself"-monologen visade Kenneth definitivt sina mörkare sidor i säsong 6 och jag älskade varje sekund av det. (Utom möjligen Doris-grejen. Mörk, ja tack. Elak, nej tack.)

 Kenneth och Cerie går på husvisning hemma hos Nancy i Boston och presenterar sig som paret Silas och Moronica Merrymount-Peppercorn. "My wife and I have disparate levels of attractiveness, because I am a successful inventor."

Och slutligen: sista Jack och Kenneth-scenen i förra avsnittet (duh!). Fy fan, jag fulbölade som sagt och gör det fortfarande bara jag tänker på det. Den där TOTALA glädjen, åh!

_________________________________

Tack till alla som varit involverade i serien. I will remember youuuuu... ♥ ♥ ♥

-Emelie

Hur en seriebutik borde se ut

Kissade nästan på mig när jag såg den här bilden som gamle serieskoleräven Fredrik Strömberg twittrade igår:

Det är tydligen Fnac i Les Halles, Paris. För att kanalisera allas vår Liz Lemon i några sekunder: I WANT TO GO TO THERE.

-Emelie

Pepp, mindre pepp och annan pepp

Höll på att skriva "krusbärspepp" också, men det mäjkar ingen sens.

Vet ni, jag tänkte på en sak: det är ju snart dags för Wreck-It Ralph! Den har nu haft premiär i USA (2/11), och även om jag inte varit så pepp tidigare (kanske mest på grund av den otäcka svenska titeln Röjar-Ralf och den fula första postern) så börjar jag allt bli lite mer exalterad vid det här laget. En av bloggarna jag läser verkade gilla filmen rejält och det ökade definitivt min entusiasm, eftersom hon brukar veta vad hon pratar om.

För er som missat det är filmens ett slags hyllning till tv-spelsvärlden, och den handlar om skurken i ett gammalt 8-bitarsspel som tröttnat på att vara skurk och bestämmer sig för att rymma från spelet och söka lyckan någon annanstans i hopp om att få vara hjälte istället. Mitt huvudsakliga intresse kommer av att det a) är Disney (en gång Disneyfan, alltid Disneyfan?) och b) min löverboy  Kenneth  Jack McBrayer gör en av rösterna, och trots detta har jag alltså inte varit så intresserad tidigare. What gives? Jag tänkte inte ens se den på bio först (jag får ju inte ens se min imaginära pojkvän, bara höra honom... är det värt den saftiga summa en biobiljett går på?) men... jag vet inte, plötsligt har suget ändå väckts. Kanske är det den ökande mängden screencaps som börjat florera, eller det faktum att filmen lär föregås av en animerad kortfilm i 2D (mitt favoritmedium!) kallad Paperman som jag verkligen vill se.

Så döm då om min förvåning när jag just googlade på svenskt premiärdatum och fick se att det är 8/2! Wtf?! Februari! Jag trodde den skulle komma till jul. Whyyyyyyyyyyy. Så här har ni en som  nu bestämt sätter sig i sin väntestol och väntar. Tålmodigt.

______________________________________________________

Övriga nördrelaterade nyheter: jag var magsjuk för några veckor sedan - yaaaaay - och när Robin ringde för att fråga om han skulle fixa någonting underhållande åt mig där jag låg och gnällde under täcket, kved jag fram att det kanske vore ett passande tillfälle att hyra Dumma mej, en av få animerade filmer vi inte sett, för lite lagom lättsmält underhållning. Sagt och gjort.

Här hade jag tänkt recensera filmen, men det går tyvärr inte särskilt bra eftersom jag knappt kommer ihåg någonting alls av den. Det är kanske inte ett så gott betyg, men å andra sidan underhöll den mig absolut medan jag faktiskt tittade på den. Så: inte särskilt minnesvärd film, men helt okej och trevlig underhållning för stunden. Jag gillade huvudpersonens design, allt med småtjejerna och hela grejen med månen (kolla, spoilerfritt!) men hade gärna velat se Gru göra fler skurkgrejer innan han började tippa över åt det snällare hållet - ibland var det lite svårt att tro att han verkligen var en megaskurk egentligen. De små gula medhjälparna var inte riktigt så roliga och charmiga som de nog var tänkta att vara, heller. Meh. Jack McBrayer var för övrigt med i den här filmen också, men han hade bara cirka tre repliker. Hmpf.

______________________________________________________

Mer spännande fakta: jag är officiellt inte den sista i världen att testa på Angry Birds längre! Jag är en sådan bakåtsträvande person som undviker nya, hi-tech mobiltelefoner (min mobil - som jag köpte i mars i år, ska tilläggas - är en pensionärstelefon med ungefär tre funktioner: ringa, sms:a och lägga patiens, och jag älskar den) och därför har jag aldrig spelat Angry Birds tidigare, trots att alla andra i hela världen gör/gjort det. Jag tyckte att det såg kul ut och att det kunde vara någonting för mig, men trodde att det bara fanns till mobiler.

Meeeen för någon vecka sedan upptäckte jag att man kan spela det gratis direkt i Chrome-fönstret, hur många banor som helst. Whoa! Hur kunde jag ha missat det? Så nu har jag tagit igen denna kunskapslucka inom modern populärkultur genom att spela tills armen värker. Mitt slutgiltiga omdöme är att det ÄR kul, men faktiskt inte så kul som jag trodde det skulle vara. Trots de många banorna tycker jag det är lite dålig variation på vad man ska göra och materialen man ska skjuta på, och ibland har fåglarna så otroligt dålig tyngd att man bara blir sur. Dessutom är spelet grymt ojämnt, med djävulskt svåra helvetesbanor uppblandade med lätta lite hur som helst. Dock är grisarna väldigt charmiga och spelet är inget om inte beroendeframkallande, så ni kan räkna med att jag kommer spela det om och om igen, även om jag kommer hata mig själv för det.

Den tjocka, vita fågeln som släpper bomber är min favorit. Vilken är din?

-Emelie