Jag ska tvätta barnakläder, jag ska skölja dem i blod

Jean Valjean

Sådär, nu har vi äntligen sett filmatiseringen av Les Misérables från i vintras.

Vi snålade in på biobesöket då 1) det är så förbaskat dyrt och 2) vi just hade gått på Wreck-It Ralph vid tillfället, så vi kände oss fattiga, och med tanke på att det var Hyr En Film Gratis För Att Det Är Måndag på videobutiken igår så sparade vi in minst 350 spänn på att vänta ett halvår, woohoo! Hur som helst...

Min relation till Les Mis är som följer: Runt 1996 var jag fullständigt besatt av en viss röstskådis som visade sig ha varit med i den svenska uppsättningen av musikalen från 1991. Jag detektivade mig fram till en inspelning av highlights från den showen och lyssnade in mig på låtarna, och i samma veva läste jag Victor Hugos Samhällets olycksbarn som musikalen bygger på. Efter det köpte jag en vhs med en jubileumskonsertversion av musikalen, och jag antar att jag började känna att jag kunde den vid det laget. Jag tittade också på flertalet tv- och filmversioner (utan sång).

Dock var det ju lite ledsamt att jag aldrig hade fått chansen att se den på scen, som den var tänkt. (Rättelse: Jag hade faktiskt chansen när jag var på West End i London 1992, men som de idioter jag och min far var förstod vi inte Les Mis storhet och vidden av det hela vid tillfället, utan valde att se en mycket mindre känd/pampig/intressant show istället, buhu.) Därför var det med stor glädje som jag drog med mig Robin och Mattias på scenversionen här i Malmö för två år sedan, och det var en häftig upplevelse att äntligen få se den på riktigt. Och så kom då äntligen en riktig filmversion, en som tog det hela på stort allvar och hade med alla låtar och allt. Jag såg fram emot den som tusan, men snålheten satte som sagt stopp för det hela. Oh well, igår kväll var det i alla fall äntligen dags.

Fantine

Då jag är lite bakis på de ca två kilo jordgubbar jag ätit det senaste dygnet orkar jag inte riktigt skriva en seriös recension, men här kommer i alla fall lite lösryckta tankar:

- Filmen var jäkligt läcker! Alla skådisar gjorde helt okej ifrån sig både sång- och skådespelarmässigt och med undantag för en scen - Javert uppe på ett hustak, allting ser ut som asfula kulisser, what gives? - så såg allting galet snyggt ut. Jag hade hört att Russell Crowe skulle vara jättedålig på att sjunga så jag blev faktiskt lite förvånad över hur solid han var. (?) Ibland är det som att folk verkligen letar efter något att klaga på.

- Alla skådisar har väldigt stora ögon och de är tårfyllda nästan jämt. Hela filmstudion måste ha varit proppad med lök.

- Anne Hathaways I Dreamed A Dream-scen var precis så bra, hjärtskärande och Oscar-värdig som man hade trott. Vid ett tillfälle var det nästan som att hon panikångesthyperventilerade i några sekunder pga insikten om hur kasst hennes liv verkligen blivit, och det var ju skitbra.

- Slutet av berättelsen är verkligen mycket tradigare och mer obegriplig än den första halvan, men det är knappast den här filmens fel, för den gör så gott den kan. Den som ska skyllas för detta är Victor Hugo eller kanske snarare Claude-Michel Schönberg och Alain Boublil som hittade på musikalen för några decennier sedan.

- One Day More som är ett av mina absoluta favoritnummer gjorde de bra, puh! Speciellt mycket tyckte jag om klippen med Javert, och när Eponine aggressivt och beslutsamt lindade sina bröst inför morgondagen ryste jag.

- Jag hade hört att man skulle böla en massa till den här filmen. Det gjorde jag förvisso inte, men jag tror det berodde mest på att jag redan var så himla bekant med hela konceptet. Jag kan låtarna och handlingen, jag var beredd på nivåerna av elände och hemskheter. ^^ Men det ska erkännas att både Mattias och jag småsnyftade lite till filmens slut med Valjean och Fantine tillsammans. "Att älska någon annan ger ett ansikte åt gud." Det är så himla vackert. ;_;

- The jury is still out vad gäller de oerhört intensiva sångnumren och regissörens val att köra upp kameran ända upp i näsborrarna på skådisarna. I I Dreamed A Dream och en sång med Valjean i början vars namn undflyr mig för tillfället funkade det riktigt bra, men under On My Own, till exempel, kunde de gott ha filmat lite från olika vinklar, tycker jag. Det hade gjort mycket mer med låten. Man borde ha sett henne gå omkring i staden och visat hur staden förändrades runt om henne i enlighet med hennes sinnesstämning. Även Empty Chairs At Empty Tables kunde man gjort mer av.

- Han som spelade Marius hade ett mycket specifikt utseende med en kul kran och en stor flabb som nästan gjorde mig lite generad när de fokuserade för länge på honom. Är osäker på varför, förmodligen ett problem i min skalle. ^^;;; Kudos till filmskaparna, dock, för att de lyckades göra relationen och mötena mellan honom och Cosette, musikalens två tråkigaste karaktärer, någorlunda intressanta.

- Valjean var närapå stiligast som sliten och nedbruten galärslav. Ju längre filmen pågick, desto mer såg han ut som 1800-talets motsvarighet till en hippie från 70-talet i håret.

- Sämsta scenen var, tyvärr, Bring Him Home, när Valjean sjunger om/till den sovande Marius på barrikaden. Den var snygg och så, men guuud vad han tog i! Min fasta övertygelse är att den här låten ska sjungas milt och lugnt (för att förstås stegras mot slutet) då den ju faktiskt nästan är en vaggvisa, en mans enkla bön om att se sin svärson in spe överleva. Men Hugh Jackman började vråla på redan i första meningen och det fick mig att ana oråd, vilket också visade sig vara motiverat. Synd på ett så klassiskt och fint nummer.

Hur som helst, en stark fyra dänger vi till med, eller vad säger ni?

-Emelie

"What are you saying, sir?"

Jag vet att jag ligger efter med mina recensioner, men jag måste bara säga det här först, för jag behöver få det ur mitt system. Kenneth och Jack-scenen i slutet på förra veckans 30 Rock, A Goon's Deed in a Weary World? Alltså, jag har bölat och bölat och bölat åt den i flera dagar nu, spelat om den minst femtio gånger och känt det knyta sig i bröstet och stockas i halsen. Jag vet att jag har gnällt en hel del över den här säsongen hittills, men den här scenen? Den var HELT PERFEKT.

Skådespeleriet, Willy Wonka-referenserna, musiken (som är en mer dramatisk variant av 30 Rocks jultema, och kanske även därför bidrar lite extra till den här scenens tyngd genom att ge Jacks budskap en lätt touch av julmirakel? [/nörd] ), kameraarbetet... ja, allt. Allt är perfekt. Den som inte tror mig kan ta en titt på jättehögen av hopskrynklade, tårindränkta papperstussar som ligger bredvid min dator just nu. Fy faaan.

Det är någonting med den här totala glädjen, den innerligaste av innerliga som man (om man har tur) kanske bara får uppleva ett par gånger i livet. Kenneth, min älskade fina, rara lilla Kenneth, som fått ta så mycket skit i sju säsonger nu och ändå mött alla motgångar med ett stort och töntigt leende på läpparna... att se honom slutligen få upprättelse med bara ett avsnitt kvar av serien får mitt hjärta att svälla. Jag har alltid varit känslig för just den här grejen också, så det är väl ingen slump att jag reagerar så här nu. Mitt gamla vanliga exempel som jag brukar dra är när jag såg Ringaren i Notre Dame på bio 1996 och stortjöt i en halvtimme i bilen på väg hem från bion. Då var jag tretton år, men ränderna går uppenbarligen inte ur så lätt, och det var ju precis samma sak där: Quasimodo har behandlats som skit i tjugo år och ändå försökt vara tapper och  behålla sina drömmar och sitt goda humör, och på slutet, när han äntligen får komma ut i ljuset och hyllas av alla i hela staden, då brister fördämningarna för mig och jag blir till en liten pöl på biosalongsgolvet. Känslig punkt, anyone? ^^;;;

Hur som helst: perfektion. Även om jag älskar Jack McBrayer så kan jag hålla med dem (inklusive han själv...) som tycker att han är lite av en one trick pony med sitt ständiga flin och sin blåsta/förvirrade uppsyn. Men med den här scenen (och givetvis "I lie to myself"-scenen som jag har skrivit om här) visar han definitivt upp en större bredd och han säljer verkligen in hur rörd och överlycklig Kenneth blir. Det ser nästan ut att komma riktiga tårar, även om det förmodligen bara är något Hollywood-trick. Love, love, love it. ♥♥♥

Till er som fortfarande inte kollar på serien: vad väntar ni på? Här finns säsong 1 på cdon.se för bara 149 spänn. Klicka hem den, den är bäst! Men man måste börja från början. Sådär, schas, schas! ♥

 

-Emelie (tårögd i detta nu)

Hårfagra prinsessor och deras mammor (Tangled vs Brave)

Det slog mig plötsligt att vi i och med Brave har fått två animerade filmer på lika många år som handlar om en prinsessa med mycket hår som har en uppgörelse med sin mamma - två filmer som båda gör en ansats att vara genusmedvetna, och som båda är, enligt min mening, riktigt riktigt bra. Den andra filmen är förstås Tangled (Trassel). Med Brave kvar i färskt minne bestämde jag mig för att se om Tangled och göra en jämförelse.

Min backstory med Tangled är lite rolig. Emelie och Robin gick och såg den på bio utan mig. Jag minns inte riktigt varför, för vi brukar se den här typen av film tillsammans. I alla fall så tyckte de om den och ville att jag skulle se den också så vi kunde diskutera den. Jag hade två biobiljetter hemma - en julklapp från jobbet - och tog den ena och gick och såg filmen. Efteråt var jag helt vimmelkantig och kunde knappt sitta still, så ett par dagar senare tog jag den andra biljetten och såg den igen. Så jag såg den på bio två gånger själv, och den höll lika bra båda gångerna. Sedan fick jag The Art of Tangled i julklapp och blev överlycklig.

Men det var då och nu har Pixar kommit och med stora kliv trampat upp stigen som Disney skapade. I genren hårfager animerad prinsessfilm med feministbudskap slår Brave Tangled på fingrarna. Som genusneutral film fungerar inte Tangled, den har för många inkörda Disneyutsmetningar.

Gothel och Rapunzel 

Ta Gothel som exempel. Gothel är Rapunzels styvmor och filmens antagonist. Hon är en fantastisk karaktär, vars pikande och relativt subtila ondska är obehaglig och riktigt trovärdig. Hon kidnappar Rapunzel i filmens början och låtsas vara hennes mor för att Rapunzels hår har helande krafter. Gothel är gammal och Rapunzel kan göra henne ung på nytt, om så bara i små doser åt gången. Gott så; Gothel vill inte dö, och utan Rapunzel kommer hon göra det. Ett mycket bra motiv som öppnar upp för enormt intressanta saker i storyn.

Dock kan filmen inte låta bli att tona ner dödsaspekten av Gothels predikament till förmån för något betydligt unknare - fåfänga. Hon vill inte lura döden, hon vill bara vara ung och vacker. Filmen tycks sätta likhetstecken mellan att leva och att vara vacker i Gothels fall, och visst, det är ju så det ligger till, men det är klumpigt av Disney att spela så väldans mycket på det ena och skippa det andra. Speciellt när vi i filmens klimax får se Gothel bokstavligt talat förvandas till stoft när Rapunzels förtrollning bryts. Hon hade kunnat vara en stackare som desperat klamrar sig fast vid sitt liv till varje pris, men istället utmålas hon bara som en fåfäng onding. En tappad boll, tycker jag. Man kan ju helt klart vifta bort detta med att filmen riktas till barn, men jag köper inte det riktigt.

En annan sak jag inte kan låta bli att tänka på är hur män och kvinnor skildras. I både Tangled och Brave får visserligen båda könen vara med där det händer och slåss och göra akrobatkonster, och båda könen tillåts bli ledsna och gråta. Det är ju väldigt bra, men samtidigt är det bara att skrapa på ytan.

I båda filmerna, men i Tangled i synnerhet, utmålas trots allt kvinnor som undersköna och docklika, och de utstrålar charm och finess medan männen är stora, fula, våldsamma men har ett hjärta av guld.

En man

Merida sticker ut en del från den beskrivningen, men då är det också hela poängen med Brave att hon får göra det, och ändå är hon vansinnigt vacker och docklik. Flynn Rider i Tangled är heller inte stor och ful, men han är ju den som ska få tjejen i slutet och har mycket medvetet ingen motsvarighet i Brave. Och nu kommer jag av mig - poängen är att inte ens här, i "hårfager animerad prinsessfilm med feministbudskap"-genren kommer filmskaparna ifrån att skapa en bakomliggande klyfta mellan könen. Brave går dock mycket längre i sitt genusperspektiv och med mycket lättare hand.

Men om jag lämnar sådant därhän, hur står sig filmerna som upplevelser om man jämför dem? Nu har jag bara sett Brave en gång än, men en skillnad som jag tidigare noterat mellan Disney och Pixar är ändå tydlig för mig här. Disney må fastna i kladdet då och då på grund av sina väl upptrampade fotspår, men det finns något att säga om vad deras långa animationstradition gör med deras filmer, visuellt och berättarmässigt. Det finns något utstuderat i figurernas design och rörelsemönster, i deras sätt att tala och i vad de säger. Och oavsett om Disney eller Pixar är den bästa studion så sitter det som en smäck.

Brave må vara en bättre helhet med ett bättre budskap, men Tangled suger tag mer i enskilda scener. Historien om Rapunzel och hennes frigörelse är inte direkt unik på pappret, men oj vad den fungerar. När hon för första gången kliver ner på det mjuka gräset under tornet hon bott hela sitt liv och hennes ögon glöder av förväntan, då glöder mina ögon ikapp, för det är bara så bra.

Gets me every time 

Jag är hundra procent med på noterna och sedan gråter jag en skvätt. Scenen med papplyktorna över sjön är kanske min absoluta favoritscen i animerad film överhuvudtaget, och där gråter jag ännu mer. Tankar på klyschor och genus spolas bort och jag bara älskar det. Sådana här enskilda ögonblick är inte lika framträdande i Brave, även om min ögon inte var torra där heller.

Pixars filmer har inte samma polerade yta rent designmässigt utan är mer quirky. De har en tendens att se ut som Disneys filmer gör på ett tidigare stadium, innan allt blir Disneyfierat så till den grad att en missbildad puckelrygg blir söt. Vad man gillar bäst är väl upp till var och en. Brave är förvisso rent ögongodis den med, med sin storslagna natur och trollbindande röda lockar, men Tangled... Den har sina rötter i handtecknad animation och spelar på det till fullo. Resultatet är en film som är det perfekta mellantinget mellan verkligheten och Den lilla sjöjungfrun. Jag smälter.

Vet inte om jag är mer kär i Rapunzel eller Flynn 

Tangled är en mer lättsam och tramsig film än Brave. I Brave lägger sig en lätt undergångsstämning när trollformeln börjat verka och klockan tickar. Den sanslöst ruggiga demonbjörnen Mor'Du finns dessutom hela tiden i bakgrunden, och hur mycket skottarna än dummar sig och flummar runt lyckas de inte riktigt skingra orosmolnen. Tangled målar redan från första stund upp sig som något ganska snällt, och har hela tiden glimten i ögat. Det är spännande, vackert och dramatiskt, men allt går i pastellfärger och det är aldrig särskilt långt till  barbarer som bakar muffins, urflippad dialog och purkna hästar med svärd.

En av många tramsiga situationer

Det filmerna båda går ut på är en uppgörelse med respektive huvudpersons modersfigur. I båda filmerna intar mamman en skurkroll och blir hindret som måste överskridas för att hjälten ska bli fri och stå på egna ben. Men det är stor skillnad på hur det skildras och hur det faller ut. Gothel går från att vara en kärleksfull förälder i Rapunzels ögon till att i slutändan visa sig vara ondsint till den grad att hon inte tvekar att mörda. Rapunzels utveckling ligger i att förstå att Gothel inte vill henne väl. I slutändan måste Gothel dö.

Meridas mamma Elinor å sin sida är från början det störande momentet i Meridas annars lyckliga liv. Hon är sträng, krävande och kvävande och när hon vill tvinga Merida att gifta sig tvekar Merida inte att kämpa emot henne med all sin kraft, vilket är mycket grymmare än vad Elinor förtjänar. Här går istället filmen mot en försoning. Brave vågar göra hjälten osympatisk och skurken i slutändan god.

Värt att notera är också att det är Flynn och kameleonten Pascal som - indirekt - dödar Gothel. Flynn genom att bryta förtrollningen så hon börjar åldras, och Pascal genom att få henne att snava och falla ut för tornet. En klassisk Disneydöd. En genomond skurk faller mot sin död (förvisso med twisten att hon inte ens hinner landa) och ingen av de goda behöver ha hennes blod på sina händer. I Brave är det Elinor, av alla, som blir den som gör slut på demonbjörnen Mor'Du, vilket är betydligt mer classy.

När allt är sagt och gjort behöver Rapunzel sin man, men å andra sidan, än sedan? Alla behöver ju någon, och i den här kontexten är sökandet efter kärlek verkligen relevant. Efter att ha levat ensam med en manipulerande mamma på en liten yta i hela livet blir så klart någon som tycker om henne på riktigt detsamma som frihet. Och med två så charmiga huvudpersoner som Rapunzel och Flynn kan åtminstone jag lätt köpa att de blir intresserade av varandra. Jag hade gärna tagit båda två!

I Rapunzels liv finns en tomhet som kan fyllas av Flynn. I Meridas finns ingen sådan tomhet, så när de tre friarna kommer är hon naturligtvis ointresserad. Men det ska också sägas att Meridas alternativ till karlar är ganska dåliga: en enfaldig plutt med tom blick, en skrikande tupp och en stor ängslig biff som tycks mumla på ett främmande språk. Jag kan inte låta bli att tänka att om Brave hade varit modigare hade åtminstone någon av friarna varit åtråvärd på riktigt. Då hade Meridas trotsiga val känts mer… trotsigt. Som det är nu är det ju inget snack om vad hon måste göra - vem som helst i Meridas sits hade valt bort dem. Men det är kanske petitesser.

-Mattias

Ps. Läs även Emelies recension av Brave från 3/9.

.