Hårfagra prinsessor och deras mammor (Tangled vs Brave)

Det slog mig plötsligt att vi i och med Brave har fått två animerade filmer på lika många år som handlar om en prinsessa med mycket hår som har en uppgörelse med sin mamma - två filmer som båda gör en ansats att vara genusmedvetna, och som båda är, enligt min mening, riktigt riktigt bra. Den andra filmen är förstås Tangled (Trassel). Med Brave kvar i färskt minne bestämde jag mig för att se om Tangled och göra en jämförelse.

Min backstory med Tangled är lite rolig. Emelie och Robin gick och såg den på bio utan mig. Jag minns inte riktigt varför, för vi brukar se den här typen av film tillsammans. I alla fall så tyckte de om den och ville att jag skulle se den också så vi kunde diskutera den. Jag hade två biobiljetter hemma - en julklapp från jobbet - och tog den ena och gick och såg filmen. Efteråt var jag helt vimmelkantig och kunde knappt sitta still, så ett par dagar senare tog jag den andra biljetten och såg den igen. Så jag såg den på bio två gånger själv, och den höll lika bra båda gångerna. Sedan fick jag The Art of Tangled i julklapp och blev överlycklig.

Men det var då och nu har Pixar kommit och med stora kliv trampat upp stigen som Disney skapade. I genren hårfager animerad prinsessfilm med feministbudskap slår Brave Tangled på fingrarna. Som genusneutral film fungerar inte Tangled, den har för många inkörda Disneyutsmetningar.

Gothel och Rapunzel 

Ta Gothel som exempel. Gothel är Rapunzels styvmor och filmens antagonist. Hon är en fantastisk karaktär, vars pikande och relativt subtila ondska är obehaglig och riktigt trovärdig. Hon kidnappar Rapunzel i filmens början och låtsas vara hennes mor för att Rapunzels hår har helande krafter. Gothel är gammal och Rapunzel kan göra henne ung på nytt, om så bara i små doser åt gången. Gott så; Gothel vill inte dö, och utan Rapunzel kommer hon göra det. Ett mycket bra motiv som öppnar upp för enormt intressanta saker i storyn.

Dock kan filmen inte låta bli att tona ner dödsaspekten av Gothels predikament till förmån för något betydligt unknare - fåfänga. Hon vill inte lura döden, hon vill bara vara ung och vacker. Filmen tycks sätta likhetstecken mellan att leva och att vara vacker i Gothels fall, och visst, det är ju så det ligger till, men det är klumpigt av Disney att spela så väldans mycket på det ena och skippa det andra. Speciellt när vi i filmens klimax får se Gothel bokstavligt talat förvandas till stoft när Rapunzels förtrollning bryts. Hon hade kunnat vara en stackare som desperat klamrar sig fast vid sitt liv till varje pris, men istället utmålas hon bara som en fåfäng onding. En tappad boll, tycker jag. Man kan ju helt klart vifta bort detta med att filmen riktas till barn, men jag köper inte det riktigt.

En annan sak jag inte kan låta bli att tänka på är hur män och kvinnor skildras. I både Tangled och Brave får visserligen båda könen vara med där det händer och slåss och göra akrobatkonster, och båda könen tillåts bli ledsna och gråta. Det är ju väldigt bra, men samtidigt är det bara att skrapa på ytan.

I båda filmerna, men i Tangled i synnerhet, utmålas trots allt kvinnor som undersköna och docklika, och de utstrålar charm och finess medan männen är stora, fula, våldsamma men har ett hjärta av guld.

En man

Merida sticker ut en del från den beskrivningen, men då är det också hela poängen med Brave att hon får göra det, och ändå är hon vansinnigt vacker och docklik. Flynn Rider i Tangled är heller inte stor och ful, men han är ju den som ska få tjejen i slutet och har mycket medvetet ingen motsvarighet i Brave. Och nu kommer jag av mig - poängen är att inte ens här, i "hårfager animerad prinsessfilm med feministbudskap"-genren kommer filmskaparna ifrån att skapa en bakomliggande klyfta mellan könen. Brave går dock mycket längre i sitt genusperspektiv och med mycket lättare hand.

Men om jag lämnar sådant därhän, hur står sig filmerna som upplevelser om man jämför dem? Nu har jag bara sett Brave en gång än, men en skillnad som jag tidigare noterat mellan Disney och Pixar är ändå tydlig för mig här. Disney må fastna i kladdet då och då på grund av sina väl upptrampade fotspår, men det finns något att säga om vad deras långa animationstradition gör med deras filmer, visuellt och berättarmässigt. Det finns något utstuderat i figurernas design och rörelsemönster, i deras sätt att tala och i vad de säger. Och oavsett om Disney eller Pixar är den bästa studion så sitter det som en smäck.

Brave må vara en bättre helhet med ett bättre budskap, men Tangled suger tag mer i enskilda scener. Historien om Rapunzel och hennes frigörelse är inte direkt unik på pappret, men oj vad den fungerar. När hon för första gången kliver ner på det mjuka gräset under tornet hon bott hela sitt liv och hennes ögon glöder av förväntan, då glöder mina ögon ikapp, för det är bara så bra.

Gets me every time 

Jag är hundra procent med på noterna och sedan gråter jag en skvätt. Scenen med papplyktorna över sjön är kanske min absoluta favoritscen i animerad film överhuvudtaget, och där gråter jag ännu mer. Tankar på klyschor och genus spolas bort och jag bara älskar det. Sådana här enskilda ögonblick är inte lika framträdande i Brave, även om min ögon inte var torra där heller.

Pixars filmer har inte samma polerade yta rent designmässigt utan är mer quirky. De har en tendens att se ut som Disneys filmer gör på ett tidigare stadium, innan allt blir Disneyfierat så till den grad att en missbildad puckelrygg blir söt. Vad man gillar bäst är väl upp till var och en. Brave är förvisso rent ögongodis den med, med sin storslagna natur och trollbindande röda lockar, men Tangled... Den har sina rötter i handtecknad animation och spelar på det till fullo. Resultatet är en film som är det perfekta mellantinget mellan verkligheten och Den lilla sjöjungfrun. Jag smälter.

Vet inte om jag är mer kär i Rapunzel eller Flynn 

Tangled är en mer lättsam och tramsig film än Brave. I Brave lägger sig en lätt undergångsstämning när trollformeln börjat verka och klockan tickar. Den sanslöst ruggiga demonbjörnen Mor'Du finns dessutom hela tiden i bakgrunden, och hur mycket skottarna än dummar sig och flummar runt lyckas de inte riktigt skingra orosmolnen. Tangled målar redan från första stund upp sig som något ganska snällt, och har hela tiden glimten i ögat. Det är spännande, vackert och dramatiskt, men allt går i pastellfärger och det är aldrig särskilt långt till  barbarer som bakar muffins, urflippad dialog och purkna hästar med svärd.

En av många tramsiga situationer

Det filmerna båda går ut på är en uppgörelse med respektive huvudpersons modersfigur. I båda filmerna intar mamman en skurkroll och blir hindret som måste överskridas för att hjälten ska bli fri och stå på egna ben. Men det är stor skillnad på hur det skildras och hur det faller ut. Gothel går från att vara en kärleksfull förälder i Rapunzels ögon till att i slutändan visa sig vara ondsint till den grad att hon inte tvekar att mörda. Rapunzels utveckling ligger i att förstå att Gothel inte vill henne väl. I slutändan måste Gothel dö.

Meridas mamma Elinor å sin sida är från början det störande momentet i Meridas annars lyckliga liv. Hon är sträng, krävande och kvävande och när hon vill tvinga Merida att gifta sig tvekar Merida inte att kämpa emot henne med all sin kraft, vilket är mycket grymmare än vad Elinor förtjänar. Här går istället filmen mot en försoning. Brave vågar göra hjälten osympatisk och skurken i slutändan god.

Värt att notera är också att det är Flynn och kameleonten Pascal som - indirekt - dödar Gothel. Flynn genom att bryta förtrollningen så hon börjar åldras, och Pascal genom att få henne att snava och falla ut för tornet. En klassisk Disneydöd. En genomond skurk faller mot sin död (förvisso med twisten att hon inte ens hinner landa) och ingen av de goda behöver ha hennes blod på sina händer. I Brave är det Elinor, av alla, som blir den som gör slut på demonbjörnen Mor'Du, vilket är betydligt mer classy.

När allt är sagt och gjort behöver Rapunzel sin man, men å andra sidan, än sedan? Alla behöver ju någon, och i den här kontexten är sökandet efter kärlek verkligen relevant. Efter att ha levat ensam med en manipulerande mamma på en liten yta i hela livet blir så klart någon som tycker om henne på riktigt detsamma som frihet. Och med två så charmiga huvudpersoner som Rapunzel och Flynn kan åtminstone jag lätt köpa att de blir intresserade av varandra. Jag hade gärna tagit båda två!

I Rapunzels liv finns en tomhet som kan fyllas av Flynn. I Meridas finns ingen sådan tomhet, så när de tre friarna kommer är hon naturligtvis ointresserad. Men det ska också sägas att Meridas alternativ till karlar är ganska dåliga: en enfaldig plutt med tom blick, en skrikande tupp och en stor ängslig biff som tycks mumla på ett främmande språk. Jag kan inte låta bli att tänka att om Brave hade varit modigare hade åtminstone någon av friarna varit åtråvärd på riktigt. Då hade Meridas trotsiga val känts mer… trotsigt. Som det är nu är det ju inget snack om vad hon måste göra - vem som helst i Meridas sits hade valt bort dem. Men det är kanske petitesser.

-Mattias

Ps. Läs även Emelies recension av Brave från 3/9.

.

Brave

Hyfsat spoilerfri recension nedan:

För sisådär fem år sedan myntade* jag och Mattias termen Dichagow [ditchagåvv] vilket representerade en typ av film som vi båda skulle älska att se mer av men som av någon anledning knappt existerar, det vill säga snygga och välgjorda animerade filmer för vuxna (eller åtminstone äldre barn) med teman som sträcker sig längre än de vanliga Disneyfilmerna brukar. I klarspråk: filmer som inte räds ämnen som skulle få de pryda amerikanska föräldrar som tar sina nioåringar på tecknat i tron att "allt tecknat är för barn" att ramla av stolen. Filmer som törs visa blod, våld, naket och kanske - gudbevars - två människor av samma kön som kysser varandra. Innan någon nu säger att detta redan finns och att det bara är att ta en titt österut för att få se det så vill jag förtydliga: jag vill alltså att det ska se ut precis som en vanlig Disneyfilm, med den estetiken (då det för mig inte existerar något vackrare), så därför duger inte anime som ersättning, hur vuxen den än må vara.

Jag vet inte vad det är som får mig att längta så efter denna typ av film, men det jag vet är att av alla animerade filmer jag någonsin sett är det de med högst Dichagow-faktor, så att säga, som har fångat mig mest och blivit mina största favoriter. Det är Ringaren i Notre Dame med sin mobbing, religiösa grubblerier, sextrakasserier och fina linje mellan kärlek och hat, det är Prinsen av Egypten med sina folkmord och pestsmittor, det är Pocahontas med sin vuxna kärleksrelation och icke-tillrättalagda slut som är ljusår från hakuna matata. Disney Characters Gone Wrong, helt enkelt. Jag älskar det.

I lördags var vi och såg Pixars nya film Brave. Jag hade råkat se någon minuts klipp från den i förväg och blivit lagom bestört över att behöva höra Amy Diamond halvskrika fram styltiga repliker på rikssvenska, så när vi hittade en engelsk visning var det självklart att vi skulle gå på den. Från trailers hade jag fått uppfattningen att filmen skulle vara lite mörk och mystisk (och innehålla mängder av mysig skotska), så jag hade verkligen sett fram emot den... åtminstone tills jag fick höra fröken Diamonds tolkning, och råkade se några kommentarer på imdb:s diskussionsforum där folk brölade ut "Pixars sämsta!". *sad trombone* Med lite stukat mod (ha!) gick jag alltså in i biosalongen i hopp om att filmen som Robin just betalat 375 kronor för inte skulle vara helt värdelös.

En timme och fyrtio minuter senare fick jag lov att släppa Robins hand som jag omedvetet nästan kramat sönder och resa mig ur fåtöljen på darriga ben. Jag blev inte besviken på filmen. Vi tre stirrade på varandra genom immiga 3D-glasögon och pep unisont "Fy fan vad bra den var!".

Jag har läst några svenska recensioner nu och sett att filmen verkligen fått olika betyg beroende på vem som sett den och vad man verkat vara ute efter, men efter att initialt ha förfasats/förvånats över dem som gett den tvåor har jag insett att de helt enkelt bara velat ha en annan typ av film än jag ville, och det är därför de sänkt den. Många vill ha skojiga skämt, söta djur, glada sånger i stil med Havet är djupt, barnvänlighet och tydliga gott vs. ont-handlingar. Det är inte vad Brave är.

Nog för att filmen fick oss att skratta flera gånger, men vad Brave framförallt är, är en pampigt storslagen historia i episkt tjusiga skotska slotts- och naturmiljöer med ett soundtrack därefter. Den är fantastiskt välgjord rent estetiskt, och om det inte framgår tillräckligt vill jag säga det igen: den är fantastiskt välgjord rent estetiskt. Animationerna är givetvis grymma - det är omöjligt att inte stirra förhäxat på prinsessan Meridas röda lockar så fort de är i bild, naturmiljöerna ser otroligt bra ut (konstigt vore det väl annars?) och djuren är sådär perfekt Disneyrealistiska i att de ser ut som i verkligheten, bara lite snyggare.

Handlingen då? Tja, att det skulle handla om en tuff prinsessa visste vi ju redan från affischerna, men det som gjorde mig så lycklig när jag satt där i biofåtöljen var inte bara det, utan att det här visade sig vara en film som berättar två kvinnors historia. När såg vi senast detta i en Pixar/Disneyfilm? Jag skulle möjligen kunna sträcka mig till att Lilo & Stitch har en touch av det, men i övrigt skulle jag nog svara "aldrig". Väldigt länge var Disneykvinnorna blott dånande ungmör i nöd, sedan blev de hjältinnor och/eller token females, och ju längre tiden gick, desto tuffare och mer självständiga blev de. Men en berättelse om en kvinnlig huvudperson som inte kretsar kring hennes förhållande med en man? En som introducerar ytterligare en kvinna och utvecklar förhållandet dem emellan, utan att fokusera på män? En där ingen av dem visar sig vara en skurk? Jag kan inte komma på någon. Tack, Brave, för att du gav oss detta. (Ska man vara petnoga finns det faktiskt ytterligare en kvinna som varken är en skurk eller låter sitt liv kretsa kring en man, och hon lämnar dessutom handlingen för sin karriär... ^^)

I den smaskiga Dichagow-kategorin faller Merida själv, som inte bara är ovanlig för att hon är cool och kan skjuta pilbåge, men också för att hon inte är en genomgod prinsessgestalt som man hejar på i alla lägen. Hennes karaktär har djup såtillvida att fast hon har all rätt i att vilja vara fri och därmed går lätt att sympatisera med, så gör hon en del tvivelaktiga grejer som jag tycker gör henne mänsklig och äkta. Den andra kvinnliga karaktären har också hon flera olika sidor som hindrar henne från att bli en platt onding som är ond för ondskans skull, eller för den delen ett änglalikt, moderligt helgon.

I kategorin har vi också björnarna och fajterna med dessa, som är otäcka på riktigt! Den hemska, rödögda björnen som dyker upp från ingenstans i slutet på Micke & Molle skrämde halvt ihjäl mig en gång i tiden och dessa björnar (ja, Mor'du i alla fall) är dubbelt så läskiga och dessutom ända uppe i ditt fejs, om du ser filmen i 3D. Hu! Men jag uppskattar det. Allt som drar Disney/Pixar in på mörka områden får ett rejält tummen upp och ett stort, fult flin från mig. Så jag kan bara säga: småglin, stanna hemma, och låt oss trettioåriga barn titta på filmen ifred.

Något negativt ska jag väl säga också. Det jag störde mig på mest med filmen var att den emellanåt var ganska gapig. Mycket skrik och slagsmål, som förvisso var humoristiskt men ändå inte tilltalade mig så mycket - jag satt mest och hoppades att de brölande männen snart skulle lugna ner sig. Kanske uppfattas detta som mindre jobbigt när man ser filmen hemma, vilket jag tänker göra så fort det bara går, FYI. Filmen har även fått kritik för att inte vara originell nog, och jag kan se vad de menar. "Huvudperson som vill vara fri och sätter sig upp mot auktoriteter" har vi sett tusen gånger förut, och vissa saker tycks tagna nästan rakt av från andra gamla klassiker (Robin Hood, Skönheten & Odjuret, Björnbröder), men jag tyckte ändå filmen var häftig nog för att jag inte skulle bry mig om det. Någon form av problematik finns det väl också i att kvinnorna i den här filmen lyckas lugna de stökiga männen bara genom att finnas till, något slags gudagiven feminin makt som kanske bottnar i en "man slår ju inte tjäjör"-mentalitet som jag inte är jätteförtjust i.

Men men, det är petitesser. I stort tyckte jag filmen var härligt och spännande ögongodis, och alla som är det minsta förtjusta i dramatik och pampigheter och jaw-dropping gorgeous animation kommer säkert att få ut en hel del av den. Se den (men om din bio inte visar den på engelska, vänta tills den kommer på dvd)!

-Emelie
___________________________________
*i bemärkelsen att de enda som någonsin använt, förstått eller brytt sig om termen är han och jag, förstås.