Tomten: Year One

Fick en jätteknasig serie i julklapp som sannerligen passade perfekt att läsa på julaftonskvällen: Klaus av Grant Morrison och Dan Mora. I denna märkliga berättelse får vi följa en betydligt mer muskulös och uppumpad tomte än den vi är vana vid, och vi får se hur det "egentligen" gick till när en skäggig man som delar ut julklappar blev en grej. Ni hör ju redan där att det låter jättefånigt - tomten som superhjälte?! - men samtidigt tycker jag att serien fungerar riktigt bra och jag är game för det mesta så länge det håller en schysst kvalitet, så... bring on the blood, swords and wolves, mr Ripped Santa!

Serien är inte amerikansk men har en klassisk amerikansk mainstreamstil som jag personligen inte är så förtjust i. Dock är teckningarna flawless och ingen skam ska falla på konstnären (även om jag tycker det är lite tröttsamt hur alla kvinnor i superhjälteserier ser exakt likadana ut i ansikte och kropp - blott hårfärgerna tycks skilja dem åt). Eftersom jag själv är i branschen och tycker det kan vara tröttsamt att sätta ihop en sida ibland, så glor jag storögt och avundsjukt på någon som Mora som kan spruta ur sig så här supersnygg och detaljerad konst sida upp och sida ner. Hur gör folk? Hur orkar de? :O 

Storyn då? Det är inte riktigt lika tramsigt som man tänker sig. Det är mycket blod och våld, men samtidigt inte överdrivet - bara mer än man förväntar sig i en berättelse om en skäggig man som delar ut julklappar för att göra barn glada. Allting är en ganska straight-forward fantasyberättelse och många karaktärer är rätt klyschiga och välbekanta. Ändå dras man lätt med, och man flinar förväntansfullt/självbelåtet när man börjar pussla ihop de olika bitarna som överensstämmer med verklighetens tomte och anar vart det barkar. Allt som allt är Klaus en mycket trevlig bekantskap och utmärkt underhållning så här i dagarna. Det kommer nog att bli en jultradition att läsa igenom den här varje år från och med nu. :)

Övriga mottagna julklappar från den här helgen. Så många härliga grejer!

-Emelie

Mumier och makaroner!

Trots att vi kanske inte riktigt tillhör den huvudsakliga målgruppen fick Robin och jag för oss att följa SVT:s julkalender Selmas saga i jul. Här kommer några åsikter i punktform:

- Otroligt fin estetik som inte kan ha berott på något annat än skyhöga produktionsvärden. Härligt att se! Det känns fel att vara en sådan som säger "Det var bra för att vara svenskt..." men, jo, det såg faktiskt oerhört bra ut för att vara svenskt. Fina specialeffekter, begåvade kostymörer och hår- och sminkmänniskor, mysigt valda miljöer, stämningsfull musik. Vi satt verkligen och ooh:ade och ahh:ade om vartannat medan vi tittade, så: fem stjärnor till vem som nu var art director för det här spektaklet!

- Bra idé och koncept + enkel men fin handling, som tyvärr slarvades bort lite grann med några ofokuserade, smått förvirrade partier som segade ner hela historien. Ibland blev det lite väl barnsligt och upprepande, men som en bonus blev det ibland lite oväntat vuxet, vilket åtminstone jag verkligen uppskattade. Ta t ex avsnitten som utspelade sig hemma hos von Trippelhatts gamla flamma Valborg - mitt bland allt trams fanns oväntat djup i Efraims sorgsna insikt att han gått miste om ett helt annat liv, med fru och barn och barnbarn som kunde ha varit hans. Det var också härligt att se samma karaktär slänga porträtten av sina föräldrar överbord från luftskeppet Valborg II och inse att han genast kände sig lättare.

- Kul med en kaxig, kvinnlig skurk med rejäl pondus. Hennes hantlangare var kanske lite extremt designade för att passa in perfekt i julkalenderns övriga estetik, men själv såg hon passande maffig och hotfull ut i lack och läder.

- Barnskådespeleri är tyvärr som det är. Det känns fel att skriva ner småbarn och dissa deras insatser när de just börjat sin eventuella skådespelarkarriär, men eftersom ingen läser den här bloggen kan jag skriva det ändå: Fy satan vad dålig ungen som spelade Rupert var! Jag brukar alltid säga att en skådis aldrig är bättre än sitt manus och det stackars barnet hade verkligen många dåliga repliker, så lite får väl skyllas på det, men... urrgghh. Huvudrollsinnehavaren Selma var inte mycket bättre, om än rättså mycket charmigare. Det sorgligaste av allt var kanske att den bästa barnskådespelaren var Selmas lillasyster, som nog helt enkelt var för liten för att ha hunnit bli stel och tillgjord än. (Jfr Cleo i Tusen år till julafton, förra årets julkalender.)

- Jag störde mig något otroligt på ett antal jobbiga, uppenbara språkfel som jag tycker regissörerna borde ha gjort något åt och inte bara lämnat kvar i den färdiga produkten. T ex skriker Selma flertalet gånger "Vart är xxxx?" och det får mig att resa ragg direkt. Var, för bövelen! VAR!! Säg till henne! Den lilla "tomtevettingen" (borde väl egentligen stavas "vätting" om man ska vara gnällig?) säger till den odräglige Rupert att grymtande är en "sidoeffekt" av att resa på en magisk get. Manusförfattare, go home, you're drunk: det heter "bieffekt" på svenska. Och (kanske en petitess, men ändå) det här "min inre önskan" som det tjatas om hela tiden... menar de inte egentligen "min innersta önskan"? :P

- En del val som manusförfattarna gjort tycker jag var clunky, onödiga och störande "convenient" - jag som själv håller på med manus och har ett stort intresse för det, om än på amatörnivå, kunde lätt se enkla lösningar som kunde gjort vissa scener bättre och mer smooth. De två herrarna bakom produktionen är knappast några färskingar, så man kan undra varför de sjabblade så med vissa aspekter. Ta t ex slutscenen (spåjler alört) där von Trippelhatt börjar inse att det kanske är han själv som är menad att vara nästa jultomte. Så ocharmigt av honom att bara vända sig om och börja muttra för sig själv att han kanske själv borde testa att sätta sig på tomtens tron, lite snabbt sådär bara, när det just har etablerats att tronen är livsfarlig och direkt dödlig för alla som inte är genuina tomtar. Om han hade haft fel skulle han ju ha dött på fläcken och lämnat två små barn ensamma ute i ett snöigt Sagan om Ringen-landskap! Detta går mycket dåligt ihop med hans nyfunna insikt om att han trots allt bryr sig om Selma och är lite som en fadersfigur till henne. Enkel lösning: Låt Selma få insikten om att Efraim kanske är tomten istället. Hon föreslår för Efraim att han ska sätta sig, han vägrar eftersom han 1) inte vill vara så förmäten och tro att en sådan som han skulle kunna vara nästa tomte 2) inte vill riskera att lämna barnen ensamma att frysa ihjäl där ute på fjället. Hon insisterar. Till slut går han med på det, efter ömsint meningsutbyte där Selma säger att hon tror på honom, och han säger nervöst att han hoppas hon har rätt. Se där, så lätt fixat! Jag hittade seriöst på det där på en sekund. Det borde Simonsson & Roos också ha kunnat göra.

- Sista avsnittet var väldigt vackert och estetiskt tilltalande på alla sätt (Efraims hus med allt pynt, va! *dregel* *ögongodis* *omnomnom*) och till och med lite hjärteknipande. Eller så var det bara så att några rörda tårar + gåshud visade sig pga att jag var gravt förkyld när jag tittade.

- Viktigaste insikten på hela den här listan har jag sparat till sist: Jag insåg ett par avsnitt in något som aldrig tidigare slagit mig, och det gjorde mig faktiskt lite paff. Tydligen krävdes det en långhårig, silver fox-peruk och lite tjusiga steampunk-kläder för att få mig att fatta, men... jag tror att jag typ... har en liten grej för Johan Ulveson...?  o.O   Huh. I never knew!

Yowsa! :P Måste också säga att jag inledningsvis tyckte det var lite konstigt att sätta herr Ulveson i "old people makeup" istället för att bara casta en gammal person till rollen. Sedan googlade jag och insåg att han är 62... även känt som "yngre ålderdomen".  o.O  Okej då... ^^;;;;

- Sammanfattningsvis: Det här var en fin och väldigt julig julkalender som säkert tillfredsställde de som gnällde som bortskämda pattaglyttar på förra årets roliga och folkbildande kalender som hade för lite snö. Vi tyckte att Selmas saga visade upp en riktigt vacker och intresseväckande värld, men att skaparna tyvärr inte alltid gjorde det absolut bästa med den. Den kunde ha blivit riktigt, riktigt bra, men ett antal klavertramp hindrar den från att få toppbetyg.

(egentligen fyra apor då Johan Ulvesons sexighet drar upp betyget...

om det bara inte vore för den där nedrans snorungen Rupert... grrr...)

-Emelie

_______________________________

Ps. BONUSMATERIAL! Fler heta bilder på Efraim von Trippelhatt!

 Sorgligaste scenen i hela kalendern! ;_;

En tomte i vars knä jag inte skulle ha något emot att sitta en liten stund.

God julbock önskar Robin och Emelie

(klicka för en större bild)

-Robin & Emelie

Lucka nummer 20

I årets första, och faktiskt även enda, julkort berättar Starscream om sin stora hemlängtan och om hur ett ungt gossebarn hjälpte honom att finna räddning genom julen!

Snön låg djup då den mest förrädiska och fifflande i Decepticons led vaknade upp ur sin påtvingade hypersömn. Hur lång tid som gått visste han ej. Det enda han med säkerhet kunde konstatera var att han tröttnat på det eviga kriget som utspelat sig mellan hans Decepticonbröder och de hatade Autoboterna, ett krig som tagit honom ifrån hans hemplanet Cybertron och strandsatt honom på den primitiva grushög som vi kallar Jorden.

Starscreams grubblande tankar stördes snart av en orädd grabb med bänga glasögon som hälsade och frågade den enorma roboten om hans namn. Starscream svarade med att vara sitt allra buttraste jag, men pojken lät sig inte avskräckas utan tycktes snarare gå igång på chansen att få predika julens glada bud!

Starscream var inte intresserad, men till slut vann hans av hemlängtan bevekade robothjärta och han förbarmade sig över den tjattrande lilla köttvarelsen. Pojken var noga med att inte nappa på sin chans att fly den vanligtvis väldigt mordiska och maktgalne plåtmannen, utan insisterade ihärdigt på att han minsann kunde göra den autonoma roboten glad igen om denne bara fick chansen att lära sig lite om julen!

       

I en handvändning hade transformern förvandlat sig till ett stridsflygplan. Han hade bestämt sig för att vara människobarnet till lags, och tillsammans flög de över den snötäckta landsbygden i jakt på den mellanmänskliga värme som bara drabbar oss kring julen.

Kort därpå skymtade de en busslast pensionärer på sin årliga permission från vårdhemmet till vilket de förpassats av sina nära och kära. Förtvivlade däck kämpade mot det hala underlaget, men till ingen nytta - bussen satt ohjälpligen fastkilad i en mindre snödriva. Det tycktes bli en jul utan Janssons för de gamla från Sunnydales åldringsby!

Rättrådigt dirigerade vår julälskande favoritgrabb sin nye vän att komma till de stackars gamlingarnas hjälp. Starscream gick motsträvigt med på pojkens förslag. Men otack är världens lön, för knappt hade den elake flygplansroboten hunnit sträcka ut en hjälpande hand mot bussen förän han fann sig beskjuten av Streetwise, en av de förhatliga Autoboterna som Starscream levt hela sitt liv för att bekämpa

En strid utbröt och de åldriga bussresenärerna skakade snart i sina galoscher. Starscreams minderåriga medresenär tänkte emellertid inte låta fightandet fortgå, utan hötte dömande med fingret mot de båda slagskämparna och beordrade dem att sluta genast innan någon kom till skada.

Efter att ha förklarat läget för den välmenande Autoboten som bara haft de bussbelägrade människornas bästa i åtanke när han gett sig på ett förmodat hot, så tilläts Starscream fullfölja sin goda gärning, och efter att ha skiljts ifrån gamlingar och missriktade välgörare stannade Starscream och gnatgrabben till vid den lokala torggranen.

"Visst var det väl härligt att hjälpa de där människorna?" fiskade pojken, men blev paff och modstulen av Starscreams svar: att han bara hjälpte till för att få chansen att sätta dit autobotkräket som skjutit på honom. Greppande efter halmstrån kunde pojken inte göra annat än att hälsa Starscream en god jul i ett sista desperat försök att nå fram till den kalla maskinen. Tårar rann ned för barnets ögon. Starscream bara skrattade och gick sin väg.

Men så stannade han upp. Han vände sig om mot den gråtande pojken, vinkade och önskade honom en god jul tillbaks.

De säger att Starscreams hjärta växte tre hela storlekar den kvällen och Gud signe oss alla, även Herr Starscream!

Jag blev glatt överraskad när jag hittade en julspecial med Transformers, och särskilt då Starscream var seriens protagonist! Dessvärre så levde inte serien upp till den allra första stämningsfulla splashsidan med Starscream i snön som blickar upp mot rymden. Jag hade gärna sett lite mer julmysiga miljöer än en knappt ens antydd, generisk vägkant och storyn var, om ordvitsandet tillåts, inte mycket att hänga i julgranen. Kul med jul, mindre skojigt utfört.

-Robjamin Syrsa

Bortskämd med julklappar

Så har det varit jul igen, och liksom förra året och ett antal år dessförinnan blev presentskörden otroligt bra! Det är verkligen en ynnest att fira jul enbart med folk som verkligen känner en och vet vad man vill ha. ♥ Utan vidare omsvep kommer här de mest nördrelaterade (dvs alla...) presenter jag fick av Robin och Mattias:

Tre böcker av serien Albatros. Jag visste dock redan att jag skulle få dem då jag pekade ut dem då vi tre var i Köpenhamn tillsammans i somras, och det var också då Mattias diskret ursäktade sig för att gå till kassan. ^__^

Två andra serier som ska bli spännande att kolla in. Det kommer inte som en nyhet för någon som läser den här bloggen att jag verkligen älskar snygga serier, och även om jag inte spelat The Last of Us så gillar jag Faith Erin Hicks som tecknat den här serien, så den kan säkert vara läsvärd även för mig ändå. Daytripper vet jag inte mycket om, men den har fått fin kritik så jag ser fram emot att läsa den. :)

En nostalgiönskan som gick i uppfyllelse! Boken med jordgubben där älskade jag när jag var liten, och det var verkligen kul att åter stifta bekantskap med den (fast på franska den här gången för att det fortfarande skulle vara lite utmanande, haha). På senare år har matlagning blivit ett allt större intresse för mig, och jag blev därför direkt superintresserad när jag var på biblioteket i Simrishamn (!) i somras och den här boken låg uppslagen. Det är alltså ett lexikon där en tjej samlat en massa smakkombinationer och skrivit om varför de funkar/inte funkar, samt lite anekdoter. Väldigt spännande för en sådan som jag, och inte så lite nördigt heller...

Jag var sugen på någon ny teveserie, både något lättare man kunde titta på till middagen och något djupare och mer seriöst. Valet föll på den gamla klassikern My Name is Earl, och så Breaking Bad som jag av någon anledning missat helt men som alla säger är den bästa skiten där ute. Då är det väl min tur att upptäcka den nu. :)

Wreck-It-Ralph såklart. :) Hade jag inte fått den i julklapp hade jag snart skaffat den själv. Om inte annat för JmB-faktorn. ♥

En jul för tio år sedan satt jag och åt kvällsmat hemma i min expojkväns föräldrars  hus  palats och en liten teve stod på i bakgrunden. Jag noterade att det verkade vara musikalen Chess som jag kände till lite halvt. Expojkvännen satt i ett närliggande rum och tittade på någonting annat på hög volym, och teven som jag satt och kisade mot var både liten och fäst högt uppe på väggen en bra bit ifrån köksbordet. Det gjorde att jag bara uppfattade hälften av handlingen, men ändå blev intresserad och fascinerad. Direkt när showen var slut gick jag till arbetsrummet och laddade ner alla låtarna, så dem har jag alltså haft en relation till i ett decennium vid det här laget, utan att någonsin ha sett musikalen igen. Nu ska det bli av! Jag fick dessutom en hel bunt hemmagjorda notpapper till mitt nyväckta intresse för att skriva låtar, samt en liten mojäng som ska tillåta mina fräcka hörlurar att kopplas ihop med synten så att jag ska kunna öva även när Robin sover. ^__^

Från en och samma tecknare kommer dessa två serier som jag egentligen inte vet så mycket mer om än att de ser gruvligt snygga ut. Som sagt är jag ett ytligt svin när det kommer till serier, så därför önskade jag mig dem. ^__^ Hoppas att de är bra!

Och så slutligen denna lilla produkt, en Yonanas Sorbetmaskin. Den ser ut som ett litet tuffetåg och ska tydligen göra sorbet av fryst frukt på ett kick. Jag såg den i en katalog i somras och har gått och småfunderat på den sedan dess, då jag verkligen älskar sorbet. Till den hade Robin dessutom köpt små käcka, färgglada melaminskålar för att göra illusionen av hemmaglassfabriken komplett. ♥ Nu hoppas jag bara att maskineriet fungerar som det är tänkt så att herrn i huset inte betalat tredubbla priset för en glorifierad mixer... Gulp! Och förhoppningsvis även nom.

Nu mår man nästan lite illa över all bortskämdhet. :) Jag hoppas verkligen att ingen överöser mig med presenter igen på länge... Åtminstone inte på cirka tre månader!

-Emelie

Grod jul!

-Robin

Elva nätter före jul

Så var det åter dags att skåla i glögg och trycka i sig russinsmockade bullar med suspekt kulör! Jag väljer att fira dagen med dessa två ytterst missvisande serietidningsomslag som jag grävt fram, årstiden till ära, ur husets lilla jultidningslåda! 

Först ut är Morbius: the Living Vampire #31. I en julekrans på omslaget utlovas en "Christmas Spectacular!" och även om jag dock får erkänna att jag inte läst serien än så vågar jag, efter noggrant bläddrande i tidningen, påstå att julen lyser med sin totala frånvaro. Den enda tillstymmelsen till jul utgörs av en man på en sjukbrits på första sidan som längst bort i bakgrunden skymtas med en slokande tomteluva käckt på sned, så liten att du missar den om du blinkar. Inga granar, ingen snö och inga skira julgranskulor i skimrande färger.

Ett hyfsat juligt Santa-Slaughter omslag till trots kammar den hem noll i Robjamin Syrsas stora jakt på julstämning. Vän av ordning frågar sig om det faktum att tidningen gavs ut i mars har någonting att göra med den dåliga uppslutningen av tomtenissar och Weise. Läs istället the Lobo Paramilitary Christmas Special (eller titta på filmen)! 

Även the Invincible Iron Man vol.2 #4 lämnar en julesugen pepparkaksgubma hängandes utan så mycket som ett skruttigt barr att hänga i granen. Den här tidningen kom ut i februari och min teori är att omslaget visar hur Tony Stark är i full gång med att packa ner julen, snarare än att han och Jarvis är på g med ringdans och gröt. Tony loungar lite i sin vräkiga villa, en kille som skjuter laser med hela kroppen kommer och muckar gräl, Iron Man spöar honom. Slut.

Där Morbius med lite god vilja mycket väl kan ha utspelat sig någon gång i juletid (den där gubben på första sidan hade ju trots allt någon form av tomteluva på sig) så har Iron Man ingenting alls med julen att göra. Omslaget är på gränsen till att kamma hem dagens seger, men kan lika gärna avfärdas med att vara ett tjugondag Knut-omslag och därmed vara så långt ifrån juligt man kan komma. Vem vill slänga ut granen redan, liksom?

-Robin