Lucka nummer 20

I årets första, och faktiskt även enda, julkort berättar Starscream om sin stora hemlängtan och om hur ett ungt gossebarn hjälpte honom att finna räddning genom julen!

Snön låg djup då den mest förrädiska och fifflande i Decepticons led vaknade upp ur sin påtvingade hypersömn. Hur lång tid som gått visste han ej. Det enda han med säkerhet kunde konstatera var att han tröttnat på det eviga kriget som utspelat sig mellan hans Decepticonbröder och de hatade Autoboterna, ett krig som tagit honom ifrån hans hemplanet Cybertron och strandsatt honom på den primitiva grushög som vi kallar Jorden.

Starscreams grubblande tankar stördes snart av en orädd grabb med bänga glasögon som hälsade och frågade den enorma roboten om hans namn. Starscream svarade med att vara sitt allra buttraste jag, men pojken lät sig inte avskräckas utan tycktes snarare gå igång på chansen att få predika julens glada bud!

Starscream var inte intresserad, men till slut vann hans av hemlängtan bevekade robothjärta och han förbarmade sig över den tjattrande lilla köttvarelsen. Pojken var noga med att inte nappa på sin chans att fly den vanligtvis väldigt mordiska och maktgalne plåtmannen, utan insisterade ihärdigt på att han minsann kunde göra den autonoma roboten glad igen om denne bara fick chansen att lära sig lite om julen!

       

I en handvändning hade transformern förvandlat sig till ett stridsflygplan. Han hade bestämt sig för att vara människobarnet till lags, och tillsammans flög de över den snötäckta landsbygden i jakt på den mellanmänskliga värme som bara drabbar oss kring julen.

Kort därpå skymtade de en busslast pensionärer på sin årliga permission från vårdhemmet till vilket de förpassats av sina nära och kära. Förtvivlade däck kämpade mot det hala underlaget, men till ingen nytta - bussen satt ohjälpligen fastkilad i en mindre snödriva. Det tycktes bli en jul utan Janssons för de gamla från Sunnydales åldringsby!

Rättrådigt dirigerade vår julälskande favoritgrabb sin nye vän att komma till de stackars gamlingarnas hjälp. Starscream gick motsträvigt med på pojkens förslag. Men otack är världens lön, för knappt hade den elake flygplansroboten hunnit sträcka ut en hjälpande hand mot bussen förän han fann sig beskjuten av Streetwise, en av de förhatliga Autoboterna som Starscream levt hela sitt liv för att bekämpa

En strid utbröt och de åldriga bussresenärerna skakade snart i sina galoscher. Starscreams minderåriga medresenär tänkte emellertid inte låta fightandet fortgå, utan hötte dömande med fingret mot de båda slagskämparna och beordrade dem att sluta genast innan någon kom till skada.

Efter att ha förklarat läget för den välmenande Autoboten som bara haft de bussbelägrade människornas bästa i åtanke när han gett sig på ett förmodat hot, så tilläts Starscream fullfölja sin goda gärning, och efter att ha skiljts ifrån gamlingar och missriktade välgörare stannade Starscream och gnatgrabben till vid den lokala torggranen.

"Visst var det väl härligt att hjälpa de där människorna?" fiskade pojken, men blev paff och modstulen av Starscreams svar: att han bara hjälpte till för att få chansen att sätta dit autobotkräket som skjutit på honom. Greppande efter halmstrån kunde pojken inte göra annat än att hälsa Starscream en god jul i ett sista desperat försök att nå fram till den kalla maskinen. Tårar rann ned för barnets ögon. Starscream bara skrattade och gick sin väg.

Men så stannade han upp. Han vände sig om mot den gråtande pojken, vinkade och önskade honom en god jul tillbaks.

De säger att Starscreams hjärta växte tre hela storlekar den kvällen och Gud signe oss alla, även Herr Starscream!

Jag blev glatt överraskad när jag hittade en julspecial med Transformers, och särskilt då Starscream var seriens protagonist! Dessvärre så levde inte serien upp till den allra första stämningsfulla splashsidan med Starscream i snön som blickar upp mot rymden. Jag hade gärna sett lite mer julmysiga miljöer än en knappt ens antydd, generisk vägkant och storyn var, om ordvitsandet tillåts, inte mycket att hänga i julgranen. Kul med jul, mindre skojigt utfört.

-Robjamin Syrsa

Kvällens Main Event: Wrestlers In Disguise!

Förra helgen hoppade jag in på Skivesset efter ett par veckors starkt robotsug. Jag hoppades lojt och inte helt övertygat på att jag kanske, kanske, kanske kunde hitta något litet strönummer av Transformers att stilla mitt begär med och tog hem jackpotten. Inte nog med att jag hittade en hel bunt med nummer som jag inte redan hade, både gammalt och nytt. Inte heller nog med att Skivesset hade 20% rabatt på allt i butiken. Nej! Dessutom så fann jag just det där numret som jag sedan jag såg omslaget efter en rundtur på det världsomspännande internätet en gång för flera år sedan direkt visste att jag bara måste ha!

Människa mot maskin i århundradets match! Hur häftigt är inte det här omslaget? Och hur ball måste inte då serien i sig vara? 

Denna rafflande wrestlinggala i fyrfärgstryck publicerades ursprungligen i Transformers #55 och är skriven av Bob Budiansky med teckningar av Bob Budiansky och Jim Fern, med Mike Gustovich vid tuschpennan.

Roadhandler, en Autobot från undergruppen Micromasters (ett gäng mindre Transformers som storleksmässigt matchar en människa) gästar Cecilia Santiagos talkshow och efter att ha blivit intervjuad av Santiago utmanas han av kvällens andre talkshowgäst, wrestlaren Jake "the Jackhammer" Jackson.

It's on, y'all!

Efter sitt möte i TV-studion så besöker Roadhandler och hans gäng the Jackhammer på det lokala wrestlinggymmet och efter en kort sparringsession är det bestämt: huvudmatchen på nästa stora wrestlinggala kommer att utgöras av en historisk titelmatch om det interplanetära mästarbältet. Jake Jackson, jordens försvarare mot Roadhandler, den mekaniske människojägaren från planeten Cybertron. Må bäste man/robot vinna!

Wrestlinggymmet, en mytomspunnen plats där magi skapas och dit bara de allra tuffaste tillåts inträde.

En synnerligen brutal piledriver! Don't try this at home!

 Jag hade passat mig för att stöta mig med en robot omgärdad av ett helt

team av kromkrigare från en fjärran värld om jag var Jake Jackson! 

Den stora kvällen kommer och Roadhandler är redo att ta sig an sin utmanare i den fyrkantiga ärans ring. Publiken är extatisk och buanden och hurrarop ekar om varandra i den stora sportarenan!

 "Och i den här ringhörnan, med en matchvikt på 893 kg, ROADHANDLER!"

Klockan ringer, matchen är i full gång och Jake "the Jackhammer" Jackson visar sig vara en värdig motståndare som inte ger sig i första taget...

...även om nöden tvingar honom att ta till lite okonventionella metoder för att försäkra sig om den interplanetära mästartiteln!

Jackhammer Jackson gör skäl för sitt namn! "Undan domarjävel, i wrestling är allting tillåtet!"

Roadhandler sätter hårt mot hårt och har snart pinnat sin slagborrssvingande motståndare och går därmed segrande ur matchen. En ny stjärna är född!

Helt plötsligt drabbas Roadhandler av reversed Popeye-syndrome "I could smoke them arms!" -Hank Hill

Roadhandler påbörjar en kometkarriär, och allt eftersom han lägger fler segrar till sitt namn och lämnar allt fler krossade wrestlingtitaner i sina spår så växer hans fanskara till en solid duo av entusiastiska ungdomar!

Men en wrestlingmästares liv är kantat med faror. Förr eller senare kommer en skrupelfri manager att slänga in sin allra lömskaste heel i leken och rätt vad det är så kan titelbältet vara ett minne blott! Välkomna in Lord Zarak, en utomjording från planeten Nebulos som allierat sig med de onda Decepticons i kampen mot Roadhandler och hans Autobotkamrater!

Lord Zarak är övertygad om att människorna på jorden kommer att inse vilka töntar Autoboterna är om en av hans Decepticons bara kan slå Roadhandler i ringen på bästa möjliga sändningstid, och snart är det transformer mot transformer som toppar wrestling-cardet!

I Autoboternas röda ringhörna: fanfavoriten och den regerande mästaren Roadhandler! Och han möter, i den lila ringhörnan för Decepticonernas räkning, den högtflygande och moraliskt lågstående Storm Cloud! Men någonting är fel! Där han vant sig vid jublande applåder och hemmagjorda kartongskyltar med hans namn på möts nu Roadhandler av tomhet och tystnad. Hans dynamiska fanklubb är försvunnen! 

Den spefulle Zarnak låter Roadhandler veta att Decepticons har tagit hand om hans beundrare och om Roadhandler inte lägger sig i matchen så kommer det att sluta illa för de båda pojkarna! Roadhandler har inget val annat än att låta sig kastas runt som en vante av den brutale Storm Cloud.

Vad är häftigare än en bodyslam? En bodyslam mellan två robotar!

Storm Cloud har Roadhandler på repen. Det ser mörkt ut för vår hjälte. Om han inte reser sig så kommer domaren snart att börja räkna ut honom! Allt tycks förlorat...

Men plötsligt stormar Roadhandlers Autobotkompisar Highjump och Tailspin in på arenan! De har skyddat de båda barnen ifrån Zaraks lömska plan och med ens har Roadhandler fått tillbaka sin kämpaglöd! Han överraskar Storm Cloud med en rak höger i solar plexus och slungar sedan ut Decepticonen ur ringen. Storm Cloud finner sig snabbt och transformerar sig på ett ögonblick till sin flygplansform.

Matchen börjar gå emot sin absoluta zenit och Roadhandler använder sig kreativt av omgivningen genom att fånga in Storm Cloud med ett lasso han skapat utav wrestlingringens topprep. I nästa stund står Roadhandler som segrare då han DDT:at heelen rakt igenom den stålförstärkta ringen. Publiken jublar!

En lättad Roadhandler uppmanas att adressera sin publik efter ännu en seger, men under matchens gång har han kommit till en insikt...

...så länge det finns Decepticons på jorden kommer hans fans aldrig vara trygga ifrån attacker riktade emot dem för att komma åt honom. Där och då tar han ett svårt beslut.

Resolut vänder han ryggen till sina fans och lämnar sin strålande wrestlingkarriär för gott. En era är över och publiken kommer aldrig mer få se denna unika fighter resa sig mot vem helst som vågar utmana honom.

Besvikna burop fyller lokalen. Den interplanetära mästaren har lagt bootsen på hyllan.

Jag är riktigt glad att jag hittade den här lilla guldklimpen. Den var inte ett litterärt mästerverk någonstans men den bjöd på en kort stunds underhållande läsning och fångade, trots en hel massa logiska luckor och konstiga premisser, det fina och storslagna med wrestling. Roadhandler levererar flera stoiska repliker på ett stelt och humorbefriat sätt som känns mycket värdiga en stor no-nonsense-wrestlare, och som tillsammans med den blockiga teckningsstilen och dom enkla färgerna skapar en mysig atmosfär. För vad den är, inom en snäv kategori kretsande kring old-school-serier-om-leksaksrobotar-som-blir-wrestlare så förtjänar den fyra glada små plymapor utav fem! (OBS! Jag fattar själv att serien inte är bra!) Synd att Roadhandlers karriär blev så kort bara, jag hade kunnat tänka mig att se mer av det här i fler nummer. :)

-Robin

Yes! Hornberger!

Såg Big Hero 6 igår kväll och visste mycket lite om den på förhand. Både jag och Robin var helt övertygade om att det var David Cross AKA Tobias Fünke som gjorde rösten till den jättesöta roboten Baymax (autentiska felsägningar under kvällen: Baywatch, Betamax) då det lät preciiiis som han, så vi blev båda väldigt förvånade när Scott Adsits namn kom upp som "first billed" i rollistan på slutet. Som varande 30 Rock-megafan borde jag ha känt igen honom...?

Känner mig som en idiot, fast samtidigt genuint glad för Scott Adsit som äntligen lyckats roffa åt sig en jätteroll i en film, och dessutom som en supercharmig karaktär som folk kommer minnas länge. Har alltid tyckt att han varit underskattad. :) Så yay för upprättelse och YES! HORNBERGER! indeed.

I övrigt var filmen jättebra om man gillar massor av ös, skitsnygg animation, snitsig design och att bli lite ledsen i ögat ibland (och det gör man ju). Det tycks fortfarande himla svårt att skriva riktigt bra kvinnoroller (näääär ska en tjej få prata om att hon använder sina underbrallor ut och in och fram och bak, egentligen?) och slutet var väl delvis lite av en cop-out tyckte jag, meeeen fortfarande mycket underhållande film!

-Emelie