Grejer från bibblan #2

E: Hej, och välkomna till ett fullständigt osammanhängande samtal om Conan: Queen of the Black Coast. Det är en lagom tjock seriebok som vi hittade på bibblan och lånade utan någon speciell anledning.

R: När man hör namnet "Conan" brukar man ju vanligtvis tänka på Conan the Barbarian...

E: Eller Conan O'Brien! Oavsett är det någon med kul frisyr.

R: ...och inte Conan, Queen of the Black Coast.

E: Öhöhöhö... höhö. Vi plockade upp den för att Robin är ett gammalt Conan-fan och för att vi tyckte den var ganska snyggt tecknad och lite annorlunda, och det visade sig att första halvan var ritad av Becky Cloonan, EN TJEJ GASP GASP GASP. Hennes stil är lite mer indie än den klassiska amerikanska serietidningsstilen, eller alltså, inte som svensk indie, men som... sådant som jag gillar. Flight. Faith Erin Hicks. Sådant.

R: Conan ser lite grann ut som att han är tecknad av en tjej som är en manganörd...

E: ...eller i alla fall en tjej som tycker att Conan är snygg! För han är snygg i varje ruta, och hans fula hår som han jämt har ser inte lika fult ut här. Alltså, det går ju inte att jämföra med filmversionen där han ser hur dum ut som helst.*

R: Här är han i alla fall en pretty boy, och allt är jättefint tuschat och färglagt och så.

E: Den andra halvan av boken är inte lika snygg.** Den är ju inte ful så att man kräks, men när man vant sig vid den första stilen blir man lite snopen.

R: Ja, det är en let-down.

E: Å andra sidan, hade boken enbart varit tecknad på det andra sättet så hade vi ju kanske aldrig ens läst den. De lurade in oss! Det påminner mig om när jag var liten och läste hästtidningar. I Penny fanns det en serie som hette Wendy som var min favorit, och den hade typ två olika tecknare: en som ritade jättefint och en som ritade jättefult. I den snygga såg Wendy ut som en perfekt Barbie. Det var alltid lite oroligt inför varje nummer som kom - kommer det att vara den fula stilen den här gången?

R: Och det var väl alltid den duktiga tecknaren som gjorde omslagen, eller? Lite som i The Walking Dead när de bytte tecknare. Det är fortfarande den bra tecknaren som gör omslagen, och så öppnar man tidningen och blir helt besviken.

E: Mm. Vad handlar den här boken om då?

R: Den handlar om Conan barbaren som håller på och smiter från staden Messantias poliskår. Han blir misstänkt för att vara en mördare men...

E: Alltså, jag vet ju ingenting om Conan, men han måste väl ha varit en mördare redan från början? Bara inte i just den här staden... Han är ju "barbaren", liksom?

R: Det här utspelar sig när han är ung, så jag vet inte riktigt hur gammal han ska vara. Det är liksom "Åh, hans första kärlek, och hans första första första..." så jag vet inte.

E: Men som sagt, för mig är det här bara En Berättelse Om En Som Heter Conan, för jag har så pass dålig koll.

R: Den här serien är förmodligen rätt trogen Conan, Robert E Howard-style, men Schwarzeneggers Conan var mitt första intryck av Conan så... Han är typ en vilde som inte pratar så mycket. Inte en särskilt djup karaktär, men bra på det sättet som han är. Men i den här så snackar han styltigt och känns mycket mer intetsägande. Det känns som att Conan i filmen har mer personlighet än vad den här skittråkiga Conan har. Det blir lite James Bond över honom: "Hej, jag är bra på allting. Och så är jag trevlig och snygg. Men också cool." Det finns ingenting som utmärker honom.

E: Nu tog du i. Skittråkig?

R: Jamen... Jag blev lite besviken när jag läste originalberättelserna om Conan också.

E: Okej, men du tycker han pratar styltigt i den här serien. Är den här seriens manus taget direkt från Robert E Howard eller skrivet i styltig gammaldags stil av författaren till just den här serien?

R: Nja, det är nog den här författaren, men ändå troget Robert E Howard.

E: Okej, men då är det ju så Conan ska vara, egentligen?

R: Ja, exakt! Och det gör mig lite "meh". Jag tycker inte att Conan ska vara så. Men visst, det är väl lite som de som sa "Buhu, Bram Stoker har stulit Dracula från Twilight! Och han gjorde det helt fel! Alla vet att vampyrer glittrar." Så jag inser att jag inte har något case, men jag tycker så i alla fall.

E: Okej...

R: Ja, den här serien bygger i alla fall på en originalberättelse, men jag tror de har tagit sig en del kreativa friheter istället för att bara rehasha samma gamla grej. Jag har läst andra tolkningar av samma berättelse förut, i serieform dessutom.

E: Va, exakt den här berättelsen?

R: Ja, grundstommen i alla fall. Han träffar den svarta kustens piratdrottning Bêlit...

E: Alltså, du verkar ha jättebra koll på det här, jag känner mig lite clueless. Jag vet inte ens riktigt vad jag gör i det här samtalet. Jag trodde vi skulle prata om den här serien och inte om den fullständiga Conan-myten...

R: Jo jo, det ska vi. Och jag har inte så bra koll egentligen, men jag känner igen karaktärerna. Men vad tyckte du om Conan?

E: Ja du, han gjorde inget jättestort intryck. Mest är jag impad av att han var väldigt duktig på att slåss. Men ska man få heta Barbaren i efternamn så krävs det ju att man har lite fighting prowess. Nej men... han var stilig, och som sagt så fightades han bra, men det var mycket svårt att sympatisera med en karaktär som dödar hejvilt. Jag förstår att det är en del av hans karaktär att han ska vara sådan, men jag tycker ändå det är svårt att se en figur som dödar ALLA MÄNNISKOR som en hjälte.

R: En som dessutom är dryg och pratar styltigt.

E: Men det känns ju ändå som att det viktigaste i den här boken är deras relatiooooon. Jag kan ju spoila lite eftersom ingen ändå kommer läsa detta: Tyckte inte du också att det hela tiden gick mot att Bêlit skulle svika honom på slutet? Och så gjorde hon inte det! De bara pussades. Slut. Fast sedan stod det ändå "Detta var hans första kärlek", underförstått att de ändå gjorde slut någon gång. Som när man tittar på en dokumentär om något cancersjukt barn eller något, så slutar det ofta fint och hoppfullt. Och sedan så fort dokumentären är slut så kommer det en svart ruta där det står att barnet dog två veckor efter inspelningen. Och man bara... okej? Sad trombone. Så det verkade sluta lyckligt - de fick varandra! Och sedan informationen direkt efteråt: "Äsch, hon var ändå bara hans första kärlek".

R: Under hela seriens gång var det ju en massa visioner om att det skulle gå dåligt, det var någon schaman och så.

E: Och någon ond apa eller något. Och Bêlit var ju genomond också, så det var ju inte så konstigt. Men man trodde kanske det skulle leda någonstans.

R: Sedan måste jag också säga att trots att Becky Cloonan tecknar bra, så tyckte jag de första bilderna av Bêlit var konstiga. Hon såg helt efterbliven ut.

E: Ja, att hon sträcker ut sin tunga hela tiden. Det ska väl vara sexigt eller något. Stäng flabben! Jag vet, gör din bästa imitation, så lägger vi upp den sedan.

R: Okej.

Sexigt.

E: Men de första bilderna på Bêlit av den andre tecknaren var ju helt fruktansvärda. Hemska. Det blev bättre sedan, men just de första...? Det är så skumt, för det är ju på de första bilderna man presenterar sig, "Hej, så här ritar jag!", så det borde ju vara viktigt att det blir rätt.

R: Mm.

E: Men jag måste säga att när vi kom till scenen där de väl hade sex så var det faktiskt riktigt hett, det var jätteskickligt tecknat. Trots att det bara var ett uppslag så var det rätt intensivt ändå. Kolla den här bilden:

Hon är sådär "Uhh, uhh, du tränger in i mig". Medan han är ju en man så han är mer "GRR GRR JAG HAR SEX PÅ DIG". Ja... ähum. Men jag menar bara att det var väldigt snyggt ritat. Like we were right there with them! Bilden direkt efteråt var ganska fånig dock, Conan ser ut lite som att han tänker: "Jahopp, vad gör vi nu då?".

R: "Har vi några kakor hemma?"

E: "Vanligtvis brukar hjältinnan få en kyss." "En kyss? Det är tjejlarv!" säger Conan. Och så går han ut och sätter sig och snackar lite manligt med en annan man.

R: Ja. Men det var deras relation i alla fall: han trodde att han skulle bli sviken, vi trodde att han skulle bli sviken, men sedan visade det sig att she came through for him...

E: Ja... Alltså, vad hände där egentligen? Hon jagades genom en gränd men var ändå segerviss och skrek att hon var Bêlit och att hon skulle döda alla, men sedan slutade hon likväl som deras fånge. Missade jag ett uppslag?

R: Men var hon fångad på slutet?

E: Ja, det var hon.

R: Det är ju den klassiska tropen om att tjejen måste bli räddad.

E: Ja, det var precis det jag tänkte. Måste det vara så här? MÅSTE DET? Att hon varit så badass fram till dess, men ändå måste räddas på slutet. Det är så otroligt tröttsamt.

R: Ja, och dessutom har hon en hel stab av badass pirater som backar upp henne i alla väder, så varför slutar det med att Conan gör all skillnad? Varför kan Messantias soldater ta ner trettio stycken stora pirater, när de inte klarar av en ensam snubbe?

E: Och vad sägs om detta? Conan är tillfångatagen - helt sönderslagen, helt fördärvad av dödsångest - men så dyker tjejen upp och vill ligga, för de har ju åtta minuter på sig innan vakterna kommer. Och då är det klart att han går med på det, fast han ser helt gråtfärdig ut när han hör förslaget. "Hej, jag vill bonka lite!" Jomen, det är han ju självklart på humör för - han är ju en kille! Öööööhh.

R: Och piraterna måste slå honom en massa, för att det ska verka trovärdigt när de lämnar över honom till Messantias-polisen som en del av en större plan. Och han är på gränsen till att hängas och jätteorolig för att tjejen inte ska dyka upp, och när hon väl dyker upp så tvingas han ändå slåss för sitt liv och hon räknar kallt med att han ska slåss så bra att han köper dem en massa tid. Allt detta, och han går ändå med på sex?

E: Fast han ser i alla fall rätt ledsen ut under tiden.

R: Och bara den grejen, att han har så himla mycket ångest hela tiden. "Han var så ung, han hade aldrig varit så angstig förut..." Det är inte den Conan jag känner.

E: Fast jag vet inte hur han ska vara, så jag tyckte det var överraskande på ett positivt sätt, att han hade sådana tankar. Lite djupare än jag föreställer mig.

R: Men det här då: i de här framtidsvisionerna han har så ser en av bilderna ut att utspela sig på typ 40-talet. Vad är grejen med det? Och jag störde mig på att han hade byxor, byxor som kändes som byxbyxor.

E: Jag fattade inte riktigt grejen med visionerna. Kan du förklara?

R: Um. Alltså, den första Conan-berättelsen någonsin utspelar sig när Conan är gammal och är kung. Hela Conan-grejen är lite sådär att... "He was a reaver, he was a thief, he was a barbarian, he was a pirate, he was a murderer, he was a king..." Så det här är alltså saker som kommer att hända - du kommer att få reda på vad det här handlar om, om du läser 300 nummer av...

E: Okej, men vad är det här? Något monster av något slag?

R: Den är ju nästan lite söt.

E: Mja, kanske inte så att man vill ha den som husdjur direkt. Men hur ska man tolka den? Jag tänkte att den symboliserade döden, svek, något hemskt... men jag vet inte? Serien slutade ju ändå "lyckligt". Den kan ju betyda något helt annat.

R: Den kan ju komma från något framtida äventyr.

E: Litterär analys för idioter.

R: Det står i alla fall att den här boken är del 1-6 av Dark Horse Comics' Monthly Conan the Barbarian Series, så då måste de här vara de absolut första serierna med Conan som kommit ut nu, dvs detta är deras jumping off point.

E: Okej.

R: Jag måste bara säga något om det här: I början så hoppar Conan på ett skepp med några handelsmän. "Åh nej, där kommer en snubbe som jagas av polisen - fort, lägg ut så att den där snubben inte kommer på vårt skepp! Attans, han kom på skeppet, och nu hotar han oss med ett svärd! Vi har inget val, vi måste köra iväg med honom. Fast nu kommer polisen, och nu skjuter de på oss också! Nu hatar polisen oss! Nu kan vi aldrig mer återvända till vårt hem!"

E: Haha! Ja, och sedan vill Conan slåss mot pirater, och så blir alla handelsmännen dödade, och så ska Conan hämnas dem... De hade ju inte ens behövt hamna i den soppan!

R: Nä, Conan sabbar allting!

E: Ja, och det var ytterligare en anledning till att jag tyckte det var svårt att köpa honom som seriens hjälte. Det är väl inte så hjältemodigt att vara barbar, kan man tänka sig.

R: Nä, och det är så värdelöst skrivet också. "De gillade Conan, för han berättade skojiga historier om hur han mördat folk." Okej? Att han tvingat dem från deras hem och att alla dör inom loppet av ett par veckor... äsch.

E: *fnizz*

R: Ja ja. Han blir i alla fall väldigt kär i den här tjejen som har dödat så många människor och är så ruthless och blodtörstig. Och de passar ju väldigt bra ihop. Men det är så svårt att köpa honom som en karaktär för jag förstår inte hans motivering bakom någonting alls.

E: Nä. Men jag måste säga detta: jag kan inte uppmuntra det här med ett par som åker runt och dödar och plundrar en massa, men jag kan uppmuntra det här med ett par som åker runt och har kul tillsammans. Jag tycker det är bra, för det är för lite av det i film, tv, serier etc. Det är så ofta killen som vill dra iväg och hitta på något kul medan tjejen är den tråkiga bromsklossen som bara "Måste du gå ut, kan du inte vara hemma istället?". Här åker de i alla fall ut tillsammans och dödar en massa människor och har kul TILLSAMMANS. Så de verkar ju ha det bra ihop. Synd bara att de är psykopater båda två. Och jag tycker faktiskt att det är välgjort på slutet - det är ju synd om honom när han tror han ska dö - men samtidigt har han ju dödat så ofantligt många människor...

R: Ja, och han har orsakat allting dåligt, t ex för handelsmännen. Han får lite dåligt samvete för att de inte längre kan återvända till sina gamla hemtrakter, så då bestämmer han sig för att döda piraterna och ta över deras skatt och låta handelsmännen tryggt bedriva handel i deras vatten istället... men han genomför ju aldrig det. Han misslyckas med att skydda dem som han lovat att skydda, och inte dödar han piratdrottningen heller.

E: Nej, istället blir han hennes löverboi och blir behandlad som en kung. Låter som en passande belöning.

R: Mm, och det var ingen återknytning till det heller. Vad tycker vi om det här då, att den svarta piratbesättningen ser ut som demoner? Visst att de ska vara skurkar här, och de ser mindre ut som demoner när Conan väl lär känna dem senare, men det ger en lite skum eftersmak. De är alla arga på Conan för att han dödat hälften av dem, men när Bêlit godkänner honom och vill ha honom till pojkvän så blir alla myspysiga vänner med honom istället. "Du slåss bra!"

E: Ja, de är buddy-buddies nu fastän han dödat alla deras kompisar.

R: Och han dödade typ 30 stycken - hur många pirater är det egentligen? Och varför är de så jäkla okej med Conan, hade de inga band alls till sina vänner? Var de bara kollegor?

E: Nej, absolut, det är jätteskumt. Men det berodde väl på att de såg Bêlit som något slags gudinna. Säger hon att Conan är okej, så är han tydligen okej. Som att deras lojalitet mot henne är så mycket starkare än den mot vännerna. Jag vet inte, det är så svårt att känna med och sätta sig in i den typen av resonemang eftersom det är så avlägset att man själv någonsin skulle tänka så. Nåväl. Jag hatar verkligen när Bêlit säger "Make me your queen" till Conan. Ugh! Det är liksom "Hej, jag är superbadass, jag är en gudinna, alla respekterar mig... men duuuu står över mig för du är en häftig kille så du får vara kungen nu, snälla göööör mig till din drottning, någon som står lite under dig. Det är dessutom någonting jag inte kan fixa själv." Som om inte gudinna är supermycket fräckare än drottning.

R: Det finns skeevy saker, och så tänker man att Conan ju skrevs på 30-talet... men det är ju inte 30-tal nu, så hur kommer de undan med en massa saker? Borde inte typ Afroamerikanernas Riksförbund säga ifrån?

E: Det kanske de har gjort? Och ja, det är ju lite sådär att en stor grupp svarta män styrs av den vita kungen och den extreeeeeeemt vita drottningen, som är liksom... det vitaste som finns. 

R: Och man kan tycka att, visst, de svarta ser ut som demoner här för att de är antagonister i den här scenen, men Conan slåss även mot vita och de ser inte lika avhumaniserade ut. De ser ut som människor, som individer. Kanske är det tänkt att det är första gången Conan ser svarta människor, och det är därför de ser ut så...?

E: Fast då är vi ju inne på bortförklarings-territorium.

R: Jo.

E: Hur som helst, serien var lite märklig och som jag sagt ca tolv gånger nu så var det svårt att sympatisera med "hjältarna". Men jag måste säga att det var snyggt tecknat, särskilt i fightingscenerna, och särskilt på slutet när han slogs för sitt liv när han skulle hängas. Teckningarna påminde mig lite om Blade of the Immortal. Det här ösiga tecknandet - swish, swosh! - där det bara flyger blod och huvuden och svärdsklingor viner genom luften. Det är ju hemskt, men rent estetiskt är det snyggt.

R: Det var lätt att se vad båda tecknarna hade för förebilder, anime och manga och så. I den första delen ser det ut så som skickliga mangatjejer typ Diana tecknar, och i den andra delen...

E: ...så ser Conan ut som om en kille ritat honom, vilket också stämmer.

R: Man kan se att de båda har inspirerats av japanska grejer fast de har läst olika titlar. Jag tycker att vissa rutor fullkomligen skriker SÅ HÄR SPRINGER MAN I ANIME. Och när han kastar sitt svärd, det kändes väldigt anime.

E: Ja, och så här kan udda mangafigurer se ut, de som inte riktigt följer mallen:

R: Och här är en bild på Bêlit där hon har döda ögon och springer med armarna rakt ut, som i en anime, med ett ansiktsuttryck som en fisk:

E: Jaha, vi har redan pratat alldeles för länge, så... sammanfattningsvis: Svårt att sympatisera med karaktärerna, men visuellt och spänningsmässigt helt okej. Så serien får väl kanske... tre apor??

R: Jag blev inte engagerad på något plan men ville ändå läsa vidare.

E: Haha, ja, exakt.

R: Jag skulle helt klart vilja se mer av Becky Cloonans grejer, i alla fall.

E: Med tanke på hur otroligt ointresserad jag är av Conan så tycker jag ändå att jag hade en... okej... läsupplevelse. Men jag tyckte nog att tjejens rumpa var i bild lite för ofta.

R: It's a full moon tonight.

-Emelie & Robin
___________________________

* Jag kollade upp det här efteråt och det visade sig att jag mindes fel - Conans hår är inte så fruktansvärt fult i filmen, tydligen. Jag måste ha tänkt på Thulsa Doom. My bad.

** Tecknad av James Harren

No monkeys for Esther

När jag för första gången skulle spela Dear Esther var jag helt och fullt inställd på att älska det. Det finns få saker jag gillar mer än lågmälda, mystiska utforskarspel i förstapersonsvy, och Dear Esther verkade vara en grundbult för hela genren. Premissen: Du går runt på en ö och ser dig omkring, medan en berättarröst ger dig ledtrådar och information i form av brev adresserade till en kvinna som heter Esther. Enkelt, men annorlunda och spännande, och spelet ser otroligt vackert ut.

Därför blev min besvikelse stor den gången, när det inte alls levde upp till de förväntningar jag hade. Ett par mindre charmiga aspekter av spelet tog över så till den grad att jag slutade spela efter ungefär en fjärdedel.

För det första tog det inte många minuter innan jag hade tappat bort mig i den historia som berättaren försökte förmedla. Breven börjar kryptiskt, och istället för att klarna blir de mer och mer förvirrande. Jag fick snabbt känslan av att det var meningen, att skaparna ansträngt sig till det yttersta för att göra det svårt att förstå och ge illusionen av ett djup som inte fanns där. Eller snarare, som kanske inte fanns där - de kryptiska formuleringarna gjorde det svårt att veta. Det kändes drygt, som pretentiöst dravel.

The mundane cliffs fugue into ambiguity.

Vad värre var, tyckte jag spelet var outhärdligt långsamt. Jag förstår förstås varför det är på det sättet. Poängen är inte att det ska gå långsamt, utan att det inte ska gå för snabbt. Man ska inte springa igenom det, för då missar man detaljerna. Jag är inte den som vanligtvis blir otålig av långsamt utforskande, men Dear Esther tog det för långt. Jag kände att spelet satt mig i bojor, att jag inte tilläts att göra saker i min egen takt. Jag gick genom sirap och det gjorde mig till slut åksjuk. Det var det, snarare än den obegripliga berättarrösten, som till slut fick mig att sluta spela.

Så när jag nu sent omsider bestämde mig för att ge det en andra chans, var jag helt och fullt inställd på att avsky det. Jag ville väl se om där fanns något för mig att hämta som jag missat, men mest ville jag gå till botten med bristerna och till slut - med spelet som helhet i åtanke - skriva av mig om besvikelsen.

Men då hände något. Jag sögs in och tappade bort tiden. Min första spelomgång i den nya vändan slutade med att jag förbryllat fick stänga av spelet då jag insett att jag spelat in på natten och jag redan borde gått och lagt mig. Jag kan inte minnas när det senast hände, och det gjorde det svårare att tycka illa om det. När jag sedan lade mig den kvällen var det inte berättarrösten eller åksjukan jag tänkte på, utan de sagolikt vackra droppstensgrottorna.

För Dear Esther är det vackraste spel jag spelat, möjligen undantaget Riven. Det är vackert nog att bokstavligen få mig att dra efter andan och bara stirra, gång på gång. Ingen dålig bedrift av ett spel som drivs av samma spelmotor som Half-Life 2. Där var ytterligare en sak som gjorde det svårt att tycka illa om det.

GAAAH

Men ögonblicket då spelet till slut vann över mig kom i det fjärde och sista kapitlet. Plötsligt kände jag att något klaffade och jag förstod hur jag skulle förhålla mig till alltsammans. Med det sagt vill jag understryka att jag inte förstått något av vad den underliga berättarrösten vill ha sagt. Jag menar det: Jag spelade klart spelet, och jag fattar inte alls. Dear Esther gör sitt allra yttersta för att säga något utan att bli förstått. Några människor nämns vid namn, en bilkrasch återkommer gång på gång, men jag vet inte ens om man ska tolka det bokstavligen eller om det är en metafor, som många andra saker uppenbarligen är.

Allt föll på plats när jag insåg vad det var för känsla som börjat gro i mig. Det här är en dröm. En dröm i spelform. En sådan där stark dröm som lever kvar i ens huvud efter att man har vaknat. En sådan där som helt uppenbart har något att säga, men budskapet går inte riktigt fram. Konkret, fast svävande på samma gång. Full av bilder som har något att betyda, men som man lätt kan missa. Vacker, vemodig och obehaglig nog att skrämma slag på en (jag ryser när jag tänker på det). Till och med den långsamma, tillbakahållna takten blir fullt naturlig i den kontexten, för hur många gånger har man inte gått genom sirap i en dröm?

Det var en bra insikt som inte kom av något logiskt tänkande eller av att jag läst analyser. Jag vet inte vad drömmen vill säga, men just så är det med drömmar, och det är inte heller så viktigt. Det jag tar med mig från Dear Esther är en mest häpnaden av att känslan av att stiga ner i det undermedvetna kunnats fångas på en datorskärm. Det finns något underbart i det, åksjuka och dravel be damned. Jag inser att det är en resa jag kommer vilja göra igen. Kanske kan jag då komma fram till vad för betyg jag bör ge det, eller om jag bör rekommendera det. Just nu har jag faktiskt ingen aning.

-Mattias

Nostalgitripp: The Arrival

The Arrival är en science fiction-film från 1996 med ingen annan än Charlie Sheen i huvudrollen. Han spelar en nörd som är besatt av att hitta bevis för att det finns utomjordiskt liv, men när han börjar komma sanningen på spåren försöker folk röja honom ur vägen med mer eller mindre raffinerade metoder (och specialeffekter).

Varför tittade vi på den, Robin?

- För att det är ett starkt barndomsminne jag har. Det var någon helg då min mamma och syster inte var hemma, så pappa lät mig kolla på en otäck film på kvällen, och det blev The Arrival. Den var det värsta jag någonsin sett, den var så otäck! Och sedan den dagen har jag försökt hitta filmen igen, men inte kunnat komma på vad den hette. Jag har fruktlöst sökt efter ”Air Wolf” och liknande.

Det var i och för sig en logisk koppling, och dessutom finns det väl något som heter Air Wolf? Men det är inte det du var ute efter.

- Nej, jag tror det har med helikoptrar att göra. Men i den här filmen nämner de faktiskt en stjärna som heter något med ”wolf” så det var inte helt taget ur luften.

Jag brukar ju ofta vara rätt negativ till dina filmer, men du har tjatat om den här ett tag sedan vi hittade den, och eftersom det visade sig att det var Charlie Sheen som hade huvudrollen så kändes det ju lite ”Lol, en film med Charlie Sheen…”

- How bad can it be?

"C'mon, you're killing me, I'm dying here! Pick up the phone so we can confirm this!"

Haha! Precis. Jag vill absolut inte stödja Charlie Sheens karriär, men det kändes ändå lite ”Oj, det fanns faktiskt en tid då han hade huvudroller, då han var hot stuff!”. Dessutom var det en person på filmens IMBD-sida som var helt lyrisk och hävdade att det här var den absolut bästa scifi-filmen 1996. Liksom, tsss, andra människor (losers) gick och såg Independence Day… men nej, det här var den bästa, en underskattad pärla! Mm, då måste man ju se den.

- ”Mer intelligent… mer realistisk… mer av verklighetens ufo-freaks som håller på med sådant här och blir hasslade av men in black.” Nåväl, det jag tyckte var skitotäckt var att precis alla är utomjordingar…

Spoiler alert…

- …och att man inte kan vara säker någonstans.

Särskilt inte nere i alien-grottan.

Nej, kan man ens lita på någon? Om ens flickvän hör av sig på passande tillfällen och undrar hur man mår, är det för att hon bryr sig på riktigt, eller är hon en alien egentligen? Det är en svår fråga. Jag satt hur som helst på helspänn hela filmen igenom och tänkte ”Oj, det här kommer bli läskigt” för du hade haussat upp den så, men det var inte läskigt alls.

- Det var ju otäckt när jag var liten. Det var den första otäcka filmen jag såg.

Jo, jag förstår, för det fanns en del sådana här klassiska, på något vis lite 80-talsaktiga otäcka moment, t ex som när Indiana Jones ramlar ner bland ormarna, eller som i Roger Rabbit när skurkens ögon poppar ut… Sådant som gjorde en skiträdd. Men som vuxen blir det lite ”…okej?”. Men ja, vad var det framför allt som skrämde dig som liten?

- Först och främst att rymdvarelserna finns överallt ibland oss och håller koll på oss, de kan ta över oss. En annan sak var den utomjordiska fysiken; benen är ledade åt fel håll så de böjer sig bakåt och får mer strutslik…

The stuff nightmares are made of.

Mm, så de kan hoppa jättehögt och försvinna iväg.

- Och det var läskigt då, men nu såg det bara dumt ut.

Den absolut sista scenen var så bra. En alien böjer sina ben bakåt, knak, knak, och springer sedan iväg. Då filmar de när den börjar springa, men efter ett tag bedömer de att den är så långt borta i bild att de inte orkar göra specialeffekten längre, så då springer han vidare som vanligt. Jag tror inte det var meningen att vi skulle se det.

- Nä.

En annan given sak som skulle ha skrämt även mig som barn var ju skorpionscenen. Sådant är ju hemskt.

- Det kändes som att den höll på hur länge som helst.

Ja, det gjorde den. Skurkarna vill göra sig av med den kvinnliga forskaren av någon anledning, så den bästa metoden är givetvis att lämna ett gäng giftiga skorpioner på takfläkten i hennes hotellrum, haha. Och fläkten snurrar och en efter en ramlar de alltså ner i sängen, överallt, t o m i badrummet! Hon tar av sig glasögonen, så hon ser inte att det ligger en skorpion på handduken. Som tur är har hon redan använt den. Puh!

- De måste få döden att se ut som en olycka. T ex försöker de döda vår hjälte genom att släppa ett badkar över honom.

Ja! Det var precis som i den gamla Gevalia-reklamen som gett mig ångest genom hela mitt liv.

- Jag tyckte det var stämningsfullt när vattnet rann. Han pratade i telefon med sin tjej så han var inte uppmärksam på att det rann en massa vatten längs med väggen, och så visade det sig att golvet ovanför var trasigt så ett badkar brakade rakt ner över honom!

Då kastade han sig iväg så man nästan såg hans rumpa.

- Jag tror man gjorde det.

Eller?

Vad är grejen med det?

- Jag vet inte. Vi ser bara filmer med mansrumpor. Det är något slags regel. Alla filmer vi sett sedan vi träffades har innehållit mansrumpor.

Till och med Vägen till El Dorado.

- Sedan kom det lite billigt 90-tals-höhöhöhö-skoj då badkaret faller vidare till våningen under och vi ser en tjej som sitter naken på handfatet och skriker och försöker skyla sig. Uncalled for.

Åh, det här är en sådan där film som borde slutat med att alla skrattar!

- Ja.

Förresten så hade någon annan på IMDB skrivit typ ”This movie is so ’90s it hurts”, och det var verkligen sant. Alla tjejerna hade kortklippt hår och scarves runt halsen, Charlie hade fula brillor och fult goatee, och allting såg bara sååå 90-tal ut. Han hade t o m en cool sidekick som var en liten svart kille med kepsen på sniskan. Det enda som fattades var att killen rappade… fast han åkte skateboard, i alla fall.

- Nej, inlines.

Ja, fast det är ju också 90-tal. Fast det var faktiskt det enda tillfället då jag blev rädd i filmen, när sidekicken dök upp. För han skrämde Charlie Sheen, och mig.

Läskigt.

- Det var konstigt att Charlie Sheen var så överviktig.

Han var ju nörd.

- Han gör ett par grejer som är lite osannolika, typ välter omkull ett skrivbord utan att någon hör honom, och stökar till jättejättesnabbt på helt orimligt kort tid för att kunna fly, och samma sak när han ska in på utomjordingarnas högkvarter. Då gömmer han sig i bakluckan på en bil utan att föraren ser honom.

Haha, ja, han har sådana ninjaskillz fastän han är överviktig, Charlie Sheen.

- Och nörd.

Precis.

- En annan sak som var otäck var ju att de var i Mexiko när det var Day of the Dead, så det var en massa dödskallar överallt. Och ytterligare en sak… När man får se utomjordingarnas sanna form och de har membran eller någonting på huvudet som ser ut som kaninöron som pulserar, och man kan se deras hjärnor under. Det tyckte jag var skitläskigt. Det har varit en av de saker som jag sökt på för att försöka hitta filmen i efterhand, ”flappy brain alien”…

Hahaha! Äktenskapskris när din fru upptäcker att du har sökt på flappy brain alien. ”I can’t flap to this!”

Läskigt x 2.

- Och hela den här grejen i början när han gnäller på sin flickvän: ”Jaså, du tycker att min dröm är dum, att det är dumt av mig att leta efter utomjordingar?” och man bara: ”JA, det är jättekorkat, get over your fucking self”. För det hade varit en annan sak om han en gång i tiden blivit bortförd av utomjordingar eller så, så att han visste att de fanns, men nu så bara lägger han all sin tid på att leta efter dem utan att ens veta att de finns, helt i god tro. Okej, vad fan är det som driver honom, det är ju jättekorkat. ”Tycker du det här är dumt? Tycker du jag slänger bort mitt liv? ”Ja, jo…” Det kändes som en sådan där situation då man ska heja på hjälten som har en dröm: ”Om jag bara kämpar, så ska jag klara det! Okej, jag sitter i rullstol nu, men om jag bara kämpar så ska jag mot alla odds bli världens bästa konståkare!” …men Charlie Sheen kunde lika gärna suttit och tänkt ”En dag så kommer min chokladmuffin flyga mig härifrån om jag bara väntar tillräckligt länge”.

Haha, du tycker min dröm är dum! Du litar aldrig på mig! Flämt, du är säkert en alien!

- Så, svårt att heja på hjälten.

Särskilt som han spelas av Charlie Sheen.

- Och har trust issues med sin flickvän.

Ja, först får han henne att säga varför hon älskar honom så mycket, men det är inte som att han säger något tillbaka, och senare när han ringer henne och har varit borta ganska länge så frågar han henne om lite onödiga grejer och sedan så säger hon ”Är det allt?” liksom, och han bara ”Vad vill du jag ska säga då?”. Hon blir besviken och säger ”Kanske att du saknar mig?” och han bara suckar tungt och svarar charmigt ”I shouldn’t have to say that”. Vad menar han med det?

- Det är så djupt.

Not pictured: hennes scarf som blåst iväg.

Men vad menar han?

- Han menar att det är så självklart.

Men det är det ju inte. Han beter sig ju helt konstigt så det är inte självklart för henne alls.

- Nä. Hela den här grejen med att de ska spela upp att han är paranoid känns väldigt så här… Sättet vi visar det på är inte genom att Charlie Sheen skådespelar övertygande, utan att vi säger det i var och varannan mening. Du är så paranoid! Det här är så paranoidt!

Paranoidt? Det måste jag googla.

- Det är i alla fall… not so very cool.

Paranoid.

Just det ja, en annan grej de gjorde som var lite dålig stil var att när hjälten tagit sig in på alien-basen och upptäckt att jävlar, alla mexikanare är aliens och allting är jätteotäckt och hemskt, så upptäcker de honom. Oh no! Han måste försöka fly! Hur ska han fly? Jo, då ställer han sig på deras lilla mojäng som de använder för att lägga ett människolager på sig så att de ska kunna gå runt som vanliga människor. Vad händer då honom? Han får ju också ett människolager på sig, och vad blir han då förvandlad till? Jo, mexikanare.

- Javisst ja!

o_O

Så han springer då runt en god stund i mexifejs, eller vad man ska kalla det. Det känns som att det inte kan vara pk. Kan det det?

- Nej.

Och det ser riktigt äckligt ut. Vi stirrar på honom och tänker ”Vad tusan, är det en annan skådespelare? Eller är det verkligen Charlie Sheen i mexifejs? Jo, det ÄR han.” Och så slänger han av sig huden efter en stund. Fy vad äckligt det var, blö. Det tyckte du säkert också var läskigt när du var liten.

- Ja, det gjorde jag säkert.

Nu tror jag vi har pratat färdigt snart, men det enda vi inte har pratat om är THE SCENE.

- Ja, den bästa scenen i filmen.

The scene to end all scenes, som gjorde det värt att se den trots allt. Jag skrattar bara jag tänker på det.

- Charlie Sheen tar sig hem från Mexiko för att konfrontera skurken, och skurken säger ”You don’t look so good…”

Men, du har ju inte sagt något om hur han ser ut. Charlie har upptäckt att en som han kände och litade på förr är en skurk, så då reser han hem från Mexiko för att konfrontera honom på forskarstället/labbet, och av någon jävla anledning så har han spökat ut sig… men jag förstod inte varför?

- Nej, men… han är så sliten så han har fått ta på sig…

”Han är så sliten”? Det han har på sig är en lång, svart rock, skäggstubb och ett par hysteriskt märkliga solglasögon, klotrunda med tjocka neongröna bågar…

- Hans ögonfel… alltså, han måste ha glasögon, men oftare än glasögon har han på sig solglasögon och man kan ju tänka sig att de har korrigerande slipningar, men nu har han tagit på sig ett par solglasögon som ser ut att komma från en marknad…

Från Buttericks.

- Höllviken, eller whatever. Bromöllas marknadsstånd.

Jag vet inte ens om de har marknad där.

- Skitsamma, I’m just painting a picture.

Mm, men det behövs inte för jag ska lägga in en screencap. Men varför? Alltså, ska det föreställa att han är sliten, eller har han klätt ut sig för att ingen där ska känna igen honom, för han är väl inte välkommen där? Är det en förklädnad?

- Nej, jag tror att han bara… att han tar tagit på sig… alltså, han ger en hint om det när han snackar om… det som du kommer ta upp om en stund…

Haha, ja, för jag fattar inte! Snälla förklara.

- Han har helt enkelt färdats med the Mexican Rodeo.

En burk med sönderslagna arslen.

Vad är the Mexican Rodeo? Tvingade de honom att ta på sig tokiga kläder?

- Men… hans kläder har blivit så slitna.

Hahaha! Hans vanliga kläder förvandlas inte till en lång, svart rock för att de blir lite slitna.

- Nej, men han har fått ta på sig det han kom över, liksom.

Du är ju tråkig att intervjua för du skrattar inte.

- Nej, men jag bara förklarar hur jag tror att det var. Men det förklarar inte varför hans ögonproblem går att korrigera med Buttericksglasögon. Det är konstigt.

Ja. Men skurken kommer i alla fall nerför trappan och är seriös och bläddrar i papper, varpå han plötsligt får syn på Charlie Sheen som står där i den där utstyrseln och han säger, av förklarliga skäl: ”You don’t look so good”. Och då svarar Charlie…

- …som för övrigt heter någonting på Z för att det ska låta coolt, vilket bara gör det ännu töntigare.

”You don’t look so good”.

- Och då svarar Charlie: “Actually, I look like a can of smashed assholes”.

Hahaha! Och sedan fortsätter han: “If you ever get the chance to travel with the Mexican Rodeo… pass”. Haha, vad fan.

- Word of advice.

Jag vet inte vad som var grejen med det, men jag spolade tillbaka och tittade på det minst tio gånger för det var så jäkla roligt. Och det märkliga är att han är snyggare i den här scenen – förutom solglasögonen då – än han varit i resten av filmen, för han har varit så tjock och nördig, men nu började han i alla fall se lite ruffig och cool ut.

- Det ser ut som att de sneglat lite på Léons design.

Jo, fast det är en förolämpning mot Léon.

- Ja, det här är ju bara en rip-off.

Mm. Så om du får en chans att resa med den mexikanska rodeon så… låt bli.

- Om du får en chans att se den här filmen… låt bli.

Den får 2 av 5 smashed assholes. Eller vad tycker du? Levde den upp till dina minnen från din barndom?

- Nä, inte ett dugg.

Men är du glad att du såg den eller önskar du att du hade låtit bli?

- Jo, men det var ju kul att se den, men jag mindes ju den som mycket mycket bättre än den var.

Det är väl ofta så med saker man såg som barn. Men, ja. Se istället: Independence Day. Eller vad som helst.

- Jo, det har du väl rätt i.

Undrar om den hade varit bättre med någon annan huvudrollsinnehavare? Eftersom Charlie Sheen ju inte är så bra, och dessutom totalt osympatisk i verkligheten. Jag tyckte att hans flickvän och den andra kvinnan var okej. Ja, det var faktiskt lite överraskande! Han hade ett långt neutralt samtal med en kvinna som han inte hade en sexuell relation med, och han gjorde inget med henne heller för han hade sitt hjärta där hemma, eller vad det var han sa.

- Men han var lite lockad.

Växthuseffekten är sexigare än du tror.

Jo… men så var hon rätt mycket äldre, också! Minst 15 år äldre. Så det var faktiskt lite ovanligt. Blev lite överraskad av det, så det var ju bra. Det var min behållning av filmen… det och smashed assholes. En fantastisk replik som jag kommer börja använda från och med nu, angående vad som helst. T ex så här: gillade du maten? Nja, den smakade som en can of smashed assholes. Vad gillar du min nya frisyr?

- Det här att han… ”Du ser inte så bra ut.” ”Nej, alltså, FAKTISKT så…”

”FAKTISKT så ser jag ännu värre ut än du tycker.” Jag förstår liksom inte varför han vill säga så. Är han cool då?

- Verkligen tala ner sig själv.

Ja, vad vinner han på det? Han vill väl visa att han har varit med om en del. He went to hell and back.

- And hell is Mexico.

Filmens sensmoral är ”Åk inte till Mexiko, för där finns det en massa rymdvarelser och skorpioner”.

- Och behandla planeten väl, annars förtjänar du inte att ha den.

Exakt. Så sopsortera och lämna era batterier i en holk! Lovar ni det? Okej.

-Emelie

Välkommen till Sverige...

...vi har brunsås!

(Vi avbryter det här inlägget för ett viktigt meddelande! Jag började skriva den här texten för flera månader sen, hann inte klart och glömde bort det. Så, nu kan ni börja njuta!)

Moviezine gick nyligen ut med den glada nyheten att landets alla cineaster har lite nya Beck-filmer att se fram emot inom en överskådlig framtid! *blä* Hela åtta stycken närmare bestämt! *nämen, usch!*

Inte nu igen.

Vad är det för fel på det här landet? Hur många Kurt Wallander, Martin Beck och Pelle Polis behöver vi egentligen? När blir marknaden mättad, och slutade det inte vara intressant för fem miljoner år sedan?

"Ja... det var visst någon som blivit dödad, då... så att eh..."

I USA har de den goda smaken att spränga saker, ha stora muskler och ännu större vapen, ett steg upp inom filmevolution. Det rör sig förvisso fortfarande om ganska jordnära saker, om än på steroider, men mer fantasieggande än en småalkad, frånskild poliskommissarie som inte kommer överens med sin dotter är det ju utan tvekan.

"Yippie Kay Yay, Motherfuckers!"

Låt oss dock hoppa ifrån Hollywoods actionhjältar och ta en titt på de riktiga föredömena inom inspirerande filmkultur: Japan och Mexiko. Här har man fattat vad som gäller; släng in ett element som är skithäftigt och din film kan handla om lite vad som helst och ändå komma undan med huvudet högt. El Santo och hans likar har slagits mot allt som Mary Shelley, Bram Stoker och Orson Welles kunnat hitta på, men de har även vandrat i Becks fotspår och satt ditt hala mördare och bedrägliga gangstrar och lyckades ändå underhålla. Hemligheten? De gjorde det med en stark känsla för estetisk modemedvetenhet, vilket till och med gjorde lacklusters som La maldición de la momia azteca uthärdliga!

Det räcker med en brädspelskväll hemma, de lyckas ändå göra det störtballt!

Jag behöver inte ens gå in på detaljerna kring varför atomeldssprutande jätteödlor är en bra grej. Det bara är en av naturens lagar, helt enkelt.

Naturkraft och naturlag på samma gång.

Sverige måste hitta en egen häftig nisch som vi kan dela med världen. Kanske finns det någonting i de gamla vikingarna? Dansbandshjältar i färgglada dräkter? Samer? Dalahästar? Något ifrån de mystiska, norrländska skogarna? Vad har vi för någonting som vi skulle kunna köra på helt envetet, istället för gråbeiga diskbänksdeckare?

Tänk er om de här killarna löste brott eller drogs in i ett svallande relationsdrama!

Filmer får gärna handla om mundana, alldagliga saker - se bara till att krydda till dem ordentligt (och glöm inte bort att slänga in en rulle med något häftigt monster någon gång då och då)!

Så till tonerna av Attentats Operahuset vill jag bara avsluta med:

Vi vill inte ha-a-a-a nån Martin Be-e-e-e-eck
Vi vill inte ha-a-a-a nån Martin Be-e-e-e-eck
Vi vill inte ha-a-a-a!

Se istället: Kenny Starfighter.

-Robin

Wander Over Yonder

Här kommer lite åsikter om ett tv-program som ingen som läser den här bloggen är intresserad av eller har hört talas om!

Som bekant är jag lätt besatt av en viss Jack McBrayer efter hans fenomenala insats som Kenneth i 30 Rock. Eftersom serien är slut sedan januari och han är något av en one trick pony med sitt ständiga jätteflin och sin pantade lantisuppsyn misstänker jag att han kommer få svårt att få några bra roller från och med nu, åtminstone roller som inte typecastar honom (men framtiden får gärna visa att jag har fel ♥). Något som pekar på detta är att han i princip bara gjort röstskådespeleri sedan 30 Rock. Inget ont om röstskådespeleri - jag älskar ju animation och tycker absolut att det är ett yrke värt respekt - men vanligen brukar det inte direkt ses som ett steg uppåt på karriärsstegen att börja med voice acting. Hur som helst, detta är bakgrunden till varför jag idag tänkte skriva lite om Wander Over Yonder, som är herr McBrayers nästa större projekt.

Wander Over Yonder är en tecknad tv-serie från Disney, som ska ha premiär i september någon gång. Den är skapad av Craig McCracken som låg bakom Powerpuffpinglorna (+ dennes fru Lauren Faust som rebootade och hottade upp My Little Pony för inte så länge sedan). Det här är vad det står om serien på Wikipedia:

"The series follows Wander, an overly-optimistic intergalactic traveler and his steed Sylvia traveling from planet to planet helping people have fun and live free, all against Lord Hater and his army of Watchdogs' evil reign. /.../ The eponymous character, Wander, made his debut on sketchbooks, clothes and patches that McCracken sold at conventions. McCracken described Wander as a 'nomadic, hippie, muppet man'."

First things first: Naturligtvis är jag lite besviken över att Jacks nya heltidsjobb är i form av en tecknad figur. Jag vill ju kunna se honom in the flesh, så att säga, och karaktären Wander lider tyvärr av grav avsaknad av generell fappabilitet (korrekt teknisk term, ifrågasätt inte). Dock så är jag ju glad att bara få höra hans röst - bättre det än inget! - och av texten tyckte jag mig kunna utröna att det ändå skulle vara en passande roll för Jack med sin glada bonnläppsattityd. Bara kolla in postern ovan, liksom. Han håller en banjo som om den vore Excalibur. Beskrivningen "glad hippiemupp som vill att alla ska ha det bra" fick det dessutom att låta som en skön karaktär, lite sådär som en övervintrad typ från 70-talet som rökt på lite för mycket och slappt ligger i en soffa och tycker allt är "groovy". Det kan säkerligen anas av min uppbyggnad här att det hela inte riktigt blev som jag tänkt mig.

Av någon anledning bestämde sig Disney för att visa ett sneak peek-avsnitt redan i augusti, och det lade jag och Robin vantarna på medelst några  musklickningar  magi. Så... vad kan vi då säga om det?

Mitt första intryck var att det var snyggt. Animationen är solid och sådär avsiktligt Cartoon Network-platt som kan vara väldigt snyggt om man är på det humöret (detta kommer från en som vanligen rådissar allt tecknat som inte är Disney från 90-talet) och jag kan tänka mig att vi kommer att få se många häftiga och snygga miljöer efterhand som Wander och Sylvia reser runt i universum - bara fantasin sätter gränserna där. Karaktärsdesignen är också bra och kul, och känns väldigt retro fast samtidigt modern. På sina ställen var avsnittet dessutom väldigt roligt, trots att jag tänker mig att målgruppen är något yngre än jag och jag kanske borde vara mognare än att skratta åt sådant här...

Klagomål, då? HerreGUD vad högljutt det var! Alla figurer utom en talar med sina skrikigaste röster och tempot är uppskruvat till max. Som jag redan konstaterade i min recension av Wreck-It Ralph har jag inget problem med högt tempo, men skrikigt hysteriska röster? Noooo. Jag orkar helt enkelt inte med det. Särskilt besviken blev jag såklart på Jack som vanligen har en snäll och lite skör röst, men här tog i för kung och fosterland och lät så störig som han bara kunde, inte alls mild och hippie-lugn. Suck! Varför? Kanske är det bara jag som är gammal. Jag är inte uppvuxen med moderna tecknade barnprogram, och det Disneydags jag tittade på när jag var liten innehöll typ Bumbibjörnarna och Räddningspatrullen och var betydligt mindre gapigt. Är alla program så här för barnen nu för tiden? Hade jag varit förälder är det nästan så att jag inte hade vågat låta mitt barn titta på sådant här - det kändes som den visuella motsvarigheten till att injicera åtta kilo Kelloggs Frosties direkt i blodomloppet. Kanskte tur att avsnitten bara är 11 minuter långa. Längre än så och min hjärna hade exploderat.

Dessutom trodde jag att Wander skulle vara "hjälten", och det kanske han kommer bli också, men överraskande nog var han så fruktansvärt irriterande mot "skurken" att det närapå kändes som om Wander var skurken istället. Stackars Lord Hater som bara ville få sin enda önskan uppfylld och ta över universum! ;_;

Nåja, jag lär väl fortsätta titta ett tag till för att se hur det utvecklar sig. Kanske lugnar han ner sig? Det känns dock aaaaningen meningslöst att kolla på en tv-serie för att man är tänd på en viss skådespelare som är med i den, om vederbörande varken ser ut eller låter som sig själv.

-Emelie