Kvällens Main Event: ¡Super Hombre Contra Los Enmascarados Vacantes!

Kvällens main event utlovar en sjudundrande kamp! På omslaget till Superman Confidential #12 pucklar mannen av stål på inte mindre än nio, ja, kanske rent av tio namnkunniga luchadorer på en och samma gång! Dos Caras kastar sig huvudstupa in i vår hjälte och Rey Mysterio jr. är inte långt efter! Med lite god vilja ser till och med Ultimo Dragon ut att vara med på ett hörn!

Kan det bli bättre? Nä, just det!

¡Mucha Luchadores! Right on! Vi kastar oss in i tidningen likt en highflyer på väg att mosa sin motståndare med en förödande plancha! Här finns ingen tid att spilla och så mycket action att okulärt insupa!

Vår berättelse utspelar sig i någon form av reboot eller återberättande av Superman-mytosets skapelse - mannen som är snabbare än ett lokomotiv och hoppar högre än sin egen skugga är i full färd med att rädda den unge wannabe-journalisten Jimmy Olsens liv, då denne hamnat i händerna på ett råbarkat gäng sjöbusar. Superman fixar skivan utan större ansträngning och uppmanar Jimmy att ta det lite mer försiktigt.

Vi klipper till en gammal leksaksmakare som just är på väg att få sparken. Hans leksaker är tråkiga. Han har inte hängt med sin tid. Och viktigast av allt, i alla fall vad det här blogginlägget anbelangar: han är ingen luchador! Kort sagt, han kan packa och dra!!

Vi knogmackar oss vidare genom en massa trökigt snack på the Daily Planets redaktion. Inget att se här, fortsätt framåt!

Den stofila gamla leksaksgubben är i farten igen. Han spränger en stackars hemlös gubbe. Spelar ingen roll: inga dropkicks, ingen deal, du är fortfarande sparkad!

Clark Kent har nu kommit hem till sin ungkarlslya där han sitter och pillar med ett armbandsur. Detta har inte heller med maskerad proffsbrottning att göra men vi närmar oss tidningens mitt så nu kan det bara vara de bra grejerna kvar! 

Jo då! Superman patrullerar genom Metropolis natthimmel då han plötsligt får syn på någonting. Jimmy är i knipa! Och han jagas utav luchadorer!! Som en räddande ängel sveper Stålmannen ner och räddar Jimmy ännu en gång. Och luchadorerna vänder sig om och går... Jimmy förklarar för sin räddare i nöden att han brutit sig in i el Toro och la Araña Rojas omklädningsrum för att snoka efter illegala dopningspreparat. Stålis poängterar att det här med att bryta sig in och snoka hos folk ju faktiskt är att bryta mot lagen och därmed inte helt okej, och börjar även bli lite småirriterad över att Jimmy Olsen hela tiden försätter sig själv i en massa onödig knipa. Till sist skiljs de i alla fall som vänner och Superman ger Jimmy klockan som han knåpade med i det förra textstycket och som inbitna fantaster lätt känner igen som Jimmys nödsignalsklocka för akuta situationer. Och med det så upphör minsta tillstymmelse av lucha libre i Superman Confidential...

      

 Wait, what? That's it!? Knappt två och en halv rutor av enmascarados?? Och vem 

tusan är ens vem av dem? En av dem har horn och skulle därmed rimligen vara el Toro,

men den andre är inte röd och borde då rimligen inte vara la Araña Roja! Och varför har

båda två epitetet "de la muerte" - var "generic-placeholder-name-here" redan upptaget eller??

Ny dag, ny scen. Lite mer snack utbryter och tidningen kulminerar i en attack mot staden av ett gäng klassiska leksaker i jätteformat som skjuter och sprutar eld. Gubben som fick sparken visade sig vara Toyman och sensmoralen av den här berättelsen står tydlig och klar: döm aldrig en serietidning efter omslaget. Mucha luchadores, rafflande ringaction och Superman i sin livs grymmaste gauntlet match är alltsammans helt enkelt för bra för att vara sant.

Superman vinner på walkover och gör med sitt vilseledande omslag en förrädisk heel turn. En besviken liten plymapa skakar uppgivet och förvirrat på huvudet.

-Robin

The Aped Wonder of the World!

Sommaren till ära har jag, min vana trogen, köpt massvis med begagnade serietidningar som jag suttit och bläddrat i samtidigt som jag försökt gömma mig från sommarvärmen. Enter: BONGA! "Kul!" tänkte jag. "En helt ogenerad King Kong-knock off att stilla min glupande aptit (!) på bumlande monsterjättar med!"

Omslaget såg lovande ut, så jag plockade på mig den med vissa förväntningar som jag besviket kände hade grusats så snart jag fått ut det 64 sidor tjocka albumet ur dess skyddande plastficka. Jag bläddrade igenom serien och slogs av hur trist den såg ut. Var fanns det ikoniska klättrandet på stadens högsta byggnad? Varför var det bara en massa generisk och icke exalterande djungel i alla rutorna? Vilka var alla de här andra gorillorna? De såg ju helt normalstora ut, det är väl inget ballt?

Bonga hamnade längst ner i sommarens tidningsskörd och det fanns inte så mycket som en gnutta tillstymmelse till att jag någonsin tänkte bemöda mig med att läsa den. Ödet grep emellertid in då jag befann mig i ett smärre dilemma: jag behövde någonting lättsmält att läsa och det fort! Vips satt jag med Bonga i mina händer och lät mig svepas iväg på en helkrattigt skriven resa som underhöll och förundrade tillräckligt mycket för att få sitt eget överdrivet långrandiga blogginlägg!

Äventyret börjar på Sumatra där turturduvsgeologerna Tom och Sue gör sig redo att packa ihop sina prover och resa tillbaka till USA. Plötsligt dyker två sumatraner upp och försöker pracka på dem en inte helt övertygande gorilla. Sue blir genast störtförtjust i den bedårande lilla primaten och efter två månader till havs så når de äntligen New York med sin nyköpta kelgris!

Under resan har gorillan Bonga hunnit växa sig dubbelt så stor. Sue börjar tycka att han blivit lite besvärlig och redan på landgången diskuterar det unga geologparet om det kanske inte vore bäst ändå om de skickade tillbaka Bonga till Sumatra...

Under samtalet passar Bonga på att bryta sig ur den lilla buren han fraktats runt i och beger sig ut på stadens gator där han orsakar stor panik! Han fångas dock in av polisen på samma seriesida (för väl det, vi vill ju inte att det ska bli för spännande så här på en gång, vill vi?) men hinner innan sitt infångande visa prov på egna tankar - plot twist! Här får vi äntligen följa med in i jätteapans sinnevärld; jag kan inte minnas att något sådant någonsin hände i King Kong? Fast det förstås... Katten Gustaf och Laban har ju också tankebubblor så det kanske inte är världens bästa kvalitetssigill då...

Väntan på en rättegång mot Bonga blir lång och först efter sex månader i polishäktet slängs han in i en ny bur för att skeppas tillbaka till där han hittades. Fartyget hinner dock inte mer än till strax utanför Sydamerikas kust innan det slås till spillror av väldiga vågor. Bonga spolas i land, större än någonsin efter sin långa fångenskap hos polisen, och skrämmer slag på de lokala ortsborna som skickar militären efter honom. Som tur är får Tom och Sue, de enda överlevande människorna från skeppet som fraktade Bonga, reda på militärens hemska planer och lyckas övertyga dem om att släpa med sig geologerna ut i djungeln för en fredlig lösning på problemet Bonga!

Jakten genom djungeln blir lång och strapatsrik: farliga strömmar korsar deras väg, en soldat blir uppglufsad av pirajor och inte förrän de fångats hos en stam vilda huvudjägare kommer de i kontakt med den väldiga Bonga som hittar hela kompaniet fastsnörade i grova träpålar. Gorillan ser sin chans att återstifta bekantskapen med sina drömmars Sue och försvinner så åter in i djungeln med ett fast grepp om sin nätta lilla älskling.

Tom och soldaterna passar på att fly sina infångare med en handfull döda soldater som följd, och åter upptar de jakten på Bonga, den här gången med hämnd i sinnet då de nu har anledning att tro att besten dödat resident damsel in distress, Sue!

Sue å andra sidan lär sig att Bonga inte bara är stor utan även har ett ovanligt stort ordförråd för en apa. Hon bönar och ber honom att ta henne tillbaka till civilisationen men apan vägrar, och tillsammans strövar de planlöst omkring i det vilda tills ett sjöodjur anfaller Bonga.

Bonga går emellertid vinnande ur striden men blir snart attackerad på nytt av ännu en jämbördig motståndare i form av en väldig puma. Även denna svingas runt i svansen tills den är död nog to call it a day, och medan Bonga gör sin bästa Tarzan-imitation för andra gången på väldigt kort tid och tjuter ut sin förträfflighet över djungeln, så närmar sig en stor flock med apor för undersöka vem det är som skriker och har sig i deras gömda dal.

Gorillorna konfronterar Bonga som berättar sitt livs historia för dem och snabbt utser de honom till sin kung (fast inte utan att han själv hunnit lägga claims på titeln) då han besegrat deras största fiende, Puman! Äntligen har Bonga hittat hem till de sina, och efter lite påtryckningar ifrån sin nyblivna maka så lovar han att lämna tillbaka Sue till människornas värld efter månader i fångenskap hos talande jätteapor.

Som genom en ödets nyck har Tom och militären precis iscensatt operation hämnddöda-gorilla-jäveln samtidigt som Bonga och Sue påbörjat färden tillbaka till närmsta stad. För sent inser de att Bonga kanske inte var en så stor skurk som hans enorma kroppshydda tycktes ge sken av, och med nöd och näppe undkommer Sue explosionen som uppslukar Bonga i ett moln av rök. Hjärtekrossad återförenas Sue med en skuldfylld Tom och tillsammans lämnar de djungeln bakom sig för alltid.

Slut!

Serien var helt okej tecknad om än inte superspännande. Vad som var teckningsmässigt tråkigast var de lama bakgrunderna med oinspirerade buskage som försökte föreställa djungel. Plotten och sättet den var skriven på var ungefär lika begåvad som något ett barn skulle knåpa ihop i sandlådan med ett par plastfigurer. För att vara en mycket blek kopia på King Kong lyckades serien lida stor avsaknad av klättrande-med-tjejer-uppför-höga-hus, något den tog igen lite grann genom att få med en strid mot en jätteorm.

Jag blev lite nyfiken på vilka upphovsmännen till den här serien var och lite varför den ens gjordes, men kunde tyvärr inte hitta någon info om serien på nätet. Det närmsta jag kom var det här blogginlägget som uppdagade mer av Bongas plagiarism än vad som var uppenbart genom premiss och namn. (Jag råkade även komma in på en Hollywood Gorilla Men-blogg som jag tycker verkar intressant, kopplingen där slutar dock vid retrogorillor on the rampage.)

Vad var då bäst med Bonga? För det första att gorillan heter Bonga! Inte det mest respektingivande och värdiga namnet på en jättebest! Titelns briljans slutade dock inte där då berättelsens fulla namn lydde: Bonga, Den Stora Apan. Inte Jätteapan eller ens Den Jättestora Apan eller något annat mer pampigt, utan rätt och slätt Den Stora Apan. Det klumpiga berättandet gjorde serien till en oavsiktligt komiskt underhållande läsning vilket var den allra största och egentligen enda behållningen av serien.

Jag fick mig en mängd små oväntade skratt på albumets bekostnad och tyckte att det var förvånansvärt kul att ta sig igenom det. Jag vet dock ändå inte riktigt om jag är beredd att ge Bonga mer än en ensam liten plymapa i betyg. 

-Robin

Stor ödla i litet format

Hurra! Bärbar Godzilla-action, låter som något jag skulle kunna ställa mig bakom på en sekund! Blev genuint nyfiken när jag hörde att det skulle komma ett Godzillaspel till Nintendo DS och var snabbt framme och tjyvade ner det till emulator för att avgöra om det möjligen var någonting att ha. Min dator var vid detta tillfället i en rejäl formsvacka och spelet laggade så pass att det var så gott som ospelbart. Jag hade dock sett nog.

Tiden gick och jag fann spelet på Tradera för en billig peng och tänkte att det nog inte var så illa som jag mindes det; det var säkert bara den hackiga emulatorn som gav stora G och hans kompisar ett oförtjänt dåligt rykte i deras DS-debut, ja, så måste det ju ha varit? Till saken hör ju att med konceptet Enorma-monster-som-trampar-sönder-storstäder-och-käkar-tanks-till-frukost så borde det vara snudd på omöjligt att inte göra ett helt galet underhållande och småmysigt spel. Godzilla Unleashed Double Smash lyckas emellertid med det omöjliga genom att göra ett slött, repetitivt och estetiskt tvivelaktigt spel med en så gott som total avsaknad av DS:ens små fiffiga specialfunktioner.

Mystiska meteorkristaller har regnat ner över hela jorden och skapat gott om kaos och oreda. Tokyo är översvämmat, Sydney har frusit över, Seattle är ett brinnande inferno och Kairo har sugits ut i rymden! All denna drastiska klimatförändring har även fått världens jättemonster att gå bärsärkagång och mänskligheten mobiliserar sina trupper för att gå till motattack och försvara sig till sista tapper man och kvinna.

Inom ramarna för en långsamt scrollande nederskärm följer vi en av fem väldiga bestar medan denne asar sig  fram genom anstormande små generiska pansarvagnar och helikoptrar utan minsta tillstymmelse till animation i sina rotorblad. De pluttiga små farkosterna skjuter slött på måfå och Godzilla, Anguirus, Gigan, Megalon eller nykomlingen Krystalak får hoppa, slå, sparka och skjuta dödslasrar bäst de kan för att inte somn... öh, för att ta sig till nästa likadana bana och tillhörande slideshow cut-scene med halvkassa bilder som för den tunna plotten vidare.

Samtidigt som det markvandrande monstret på nederskärmen har sin framfart så kan ytterligare en spelare ge denne understöd ifrån luften med en av följande, fem, flygande förödelsebestar: Mothra, Battra, King Ghidorah, Rodan eller Destroyah. I de fall där man inte känner någon annan med en DS som är tillräckligt inne på Godzilla för att punga ut alla de många slantarna som det kostar för ett spel, så får man spela båda monstren själv i ett tag-teamsystem där man kontrollerar ett monster i taget medan det andra försvinner ut ur bild och laddar sina batterier en stund på någon solig ö någonstans. Jag tillhör denna senare kategori men tror inte att multiplayerläget hade varit särskilt extra givande alls. Snarare leder det nog till att luftvärnskavalleriet tröttnar lite extra snabbt på att spela då merparten av action och bakgrunder att fästa blicken på när man spelar sker på nederskärmen.

Ovan nämnda skärmsystem är för övrigt den enda feature som har någon som helst koppling till att det ju faktiskt är en DS vi spelar på, vilket för oss vidare till det jag gillade absolut minst med hela spelet. Om jag sitter med en konsol som har både touchscreen och mikrofon, varför måste jag då förstöra byggnader med långa, flaskhalsiga kedjor av knapptryckarkombinationer?? Varför inte någon kreativ lösning där man faktiskt krossar byggnaderna med sin stylus eller i värsta fall ryter och morrar och för oväsen in i mikrofonen eller något, och på så sätt skapar lite förödelse som ett vildsint primalmonster som aldrig tagit med en enda skolbok hem och som ingen kan stoppa?

Godzilla och Mothra flexar sina radioaktiva andedräkter i kampen mot mänskligheten.

En bit in på varje bana så kommer det nämligen en stor byggnad mitt i ens väg som man måste förstöra. Detta slöar ner det redan långsamma spelet ännu mer och gör mig lika irriterad varje gång. "Åh nej! Inte en sådan här nu igen!" tänker jag förtretat när spelet stannar upp, mitt valda monster omständligt ska positionera sig framför det designerade huset och displayen visar i vilken kombo om tre tryck som de två olika slagsmålsknapparna ska tryckas in. Jag hade stora svårigheter med den kinkiga tajmingen i början vilket gjorde att det här momentet tog ännu längre tid än vad det redan gör, och medan man håller på med det så känns det verkligen som om det aldrig ska ta slut. En ny kombo matas på efter varje avklarad kombo på tok för många gånger och många gånger känns det som om man inte kunde gjort knapptryckandet mer perfekt och ändå så bryts ens kedjeknapprande medan det segaste spelpartiet breder ut sig och tar upp ytterligare tid av ens liv.

Laddningstider mellan banor och menyval är även det flaskhalsar som stockar upp spelet och sänker det ytterligare några snäpp på underhållningsbarometern. Och vad är det som måste laddas egentligen? Spelet kan inte vara mycket mer avancerat än Gradius till NES och ingen av banorna är speciellt lång. Minuspoäng.

För att runda av harangerna av negativitet: musiken är kass och bakgrunderna på städer ser bara ut som en massa generiska klossar så jag får aldrig känslan av att jag faktiskt är i Tokyo eller New York - hela spelet är bara stad, annan stad, stad med hus.

Vad är bra då? Det finns en hel del klassiska kändisar i spelet, närmare bestämt nio stycken spelbara monster som jag redan nämnt (plus den där nya som gör det till tio kaijus totalt) och så alla bossar och minibossar: Biolante, Hedorah, Ebirah, Titanosaurus, Jet Jaguar, Megaguirus, Manda, Atoragon, Mecha Godzilla, Moguera, Orga, Space Godzilla och Mecha King Ghidorah. Det är kul att se och den stora behållningen med spelet. Det finns även möjlighet att låsa upp konceptbilder (yay!) och fula 3D-renderingar på lite allt möjligt i spelet (kul när det gäller monstren, tråkigt extramög när det rör dussinfienderna) samt lite annat smått vilket fått mig att spela spelet några extra gånger i jakten på en hundraprocentig avklarning (ligger för närvarande på 83%, intresseföreningen för protokoll).

Det visuella är inte helt ute och cyklar heller även om det lämnar mycket att önska. Vissa saker ser dock riktigt trevliga ut. Mothra är söt och elegant i all sin prakt och spelet fick mig att uppskatta Anguirus, ett monster jag tidigare inte brytt mig så mycket om. Godzillas atomic breath ser supertuff ut och ibland så klaffar designen på saker och ting. Det mesta ser dock för stiliserat, generiskt och tråkigt ut.

Jag kan fortfarande få för mig att vilja spela det, men hade önskat att det var så mycket bättre än vad det är och tror det mest är min fantasi och förmåga att vara lättroad som gör att jag får ut något av det alls.

Spela då hellre Godzilla: Domination! till Game Boy Advance, ett spel som mycket bättre fångar känslan av att vara ett jättemonster som slåss mot andra likasinnade jättemonster i tätbebyggda områden och trampar sönder allt som kommer i ens väg. Väldigt mycket som King of the Monsters 2 till Super Nintendo fast bärbart, med riktiga kändismonster och upp till fyra stycken röjiga skyskrapsstampare mot varandra samtidigt.

Party i Tokyo och alla var där!

Godzilla Unleashed Double Smash får en plymapa av fem då det känns väldigt rushat och ihopslängt mest för ihopslängandets skull och inte för att någon kände att de genuint ville skapa ett ordentligt Godzillaspel till Nintendo DS. Det haltar på för många plan och borde ha gjorts helt annorlunda. Gör om. Gör rätt.

-Robin