Daikaiju Deburas Appears!

Tekniskt sett så antar jag att det står Deburasu...

Här kommer en Massive Spoilers All Out Attack för Famicom-spelet Daikaiju Deburas från 1990. Jag hittade det på måfå när jag googlade runt efter japanska jättemonster (som man gör) och såg en rar gif som såg ut att komma från ett gammalt NES-spel som verkade lite för bra för att vara sant. En kort stunds googlande senare så hade jag hittat både en rom-fil som bekräftade att gif:en inte bara var en ambitiös fan-mock-up av ett spel som kunde ha funnits utan faktiskt var på riktigt, och en enormt bristfällig översättningspatch som hjälpte mig att komma igång med spelet så pass att jag kunde ta mig igenom det.

GOJIRA! DEBURAS!!

Tokyo är under attack! Under natten när alla sov slog en mystisk meteor ner utanför Japans kust och på morgonen hade ett gigantiskt ägg spolats iland. Forskare skickades genast till platsen och det enorma ägget lastades upp på en bergningsbil för att forslas längre inåt landet för vidare studier.

Mothras advokater kommer att höra av sig.

Plötsligt reste sig havet och kaskader av vatten regnade ner, och i det spontana vattenfallets ställe tornade nu en väldig best upp sig mot himmelen: jättemonstret Deburas!

Ickeverifierade källor hintar om att Deburas namn inte stammar
ifrån Alla älskar Raymond:s fru, utan från japanskans debu
som mycket sannolikt kan betyda knubbig och ra som
är en klassisk monsternamnsändelse.

Det stora monstret verkade ha stor aptit för omelett och genast började en vild jakt genom Tokyos skyskrapor. Det fanns ingen tid att spilla! Jag visste att det var upp till mig att försvara Japan ifrån detta hot och föra ägget i säkerhet! Ifrån mitt kartbord i krigsrummet kommenderade jag mina tappra trupper till strategiska försvarspositioner medan jag samtidigt koordinerade och lotsade äggets evakuering genom staden. 

Gif:en som väckte min nyfikenhet.

Konventionella vapen tycktes inte ha någon verkan på den väldiga mastodonten, men Japans självförsvarsstyrkor var inte utan ett och annat ess i rockärmen. Under tiden som trupperna hållit tillbaka Deburas framfart, hade ansvariga på basen hunnit ladda upp tillräckligt med energi i den skyddssatellit som går i omloppsbana runt jorden, och med monstrets koordinater noggrant inpejlade så skickades en obeskrivligt kraftfull dödsstråle ut och tillintetgjorde monstret. 

 
Spelet är fullt av snygga cutscenes som kommer 
bäst till sin rätt om man klickar på dem. :)

Och hotet mot Japan stegrades. Vi hade, i och med den utomatmosfäriska dödsstrålen, ovetande skjutit oss själva i foten och det såg mörkt ut. Ut ur Deburas kadaver kravlade inte ett utan två nya monster, King och Queen! 

En typisk dag på jobbet för en försvarstaktiker.

Japans sista hopp låg i prototypen till det senaste inom luftstridsvapen: Super X-jeten! Det tog dock ytterligare landvinningar från monstrens sida och ovärdeliga mansfall från vårt håll innan Super X stod klar att användas. Vi hade inte mer än precis hunnit skicka ut vårt hemliga vapen då farkoster av oidentifierat ursprung lösgjorde sig från molnen. Deburas var bara en avledningsmanöver! Det riktiga hotet var en invasion från yttre rymden!

 

Tappra kvinnor och män dog som flugor ute på slagfälten, allt medan utomjordingar i futuristiska jackor drog åt snaran allt hårdare om mänsklighetens hals. Den smala lyckan tycktes vara den, att trots att jättemonstren dubblats i antal så var de inte dubbelt så starka som sin ursprungsform, och vinden tycktes vända med en liten pust då vi till slut lyckades fälla Queen, den här gången för gott!

Striderna drog sig allt närmare Fuji, och hela tiden kom en strid ström av nya UFO:n med död och erövring i sina lasersikten.

Med Queen nere för räkning hade hoppet om att även lyckas fälla King stigit hos de hårt sargade trupperna i fält, men återigen vände ödet oss ryggen och vi ställdes än en gång inför en mörk och oviss framtid. King lyckades ta sig in på ett kärnkraftsområde och genom atomenergin utvecklades han och tog sig an sin allra tuffaste slutform: King Deburas!

Ultraman-vibbar! :)

Mänskligheten stod inför sitt sista avgörande slag. Skulle jag klara av att leda trupperna till seger mot de extraterrestriella erövrarna? Skulle det över huvud taget göra någon skillnad, så länge King Deburas fortfarande var vid liv och redo att lägga världen för sina kolossala monsterfötter? 

Med uppbådandet av våra sista krafter; vartenda litet förband, varenda fotsoldat som ännu förmådde stå på sina fötter... Med allt vi hade lyckades vi slå tillbaks flygande tefat och tripoder. Hotet från världsrymden var avvärjt, sånär som på  King Deburas! Vi gav monstret allt vi hade i explosiv väg, men det enda vi tycktes åstadkomma var att göra den ännu mer arg och ännu mer livsfarlig.

Mitt i allt stridande hade lastbilen med ägget till sist nått sin destination alldeles vid Fujis fot, och under den tid som striderna rasat hade ägget givits tillräckligt med tid för att i lugn och ro kläckas. En gyllene och ståtlig fågel bröt sig loss från sitt trånga skal och steg upp mot skyn likt Fågel Fenix. I mänsklighetens mörkaste stund tog plötsligt en ljusets förkämpe över kampen! De båda jättarna slogs med klor och huggtänder. Kampen förde dem allt längre upp på Fuji, och till slut störtade de båda två utmattade och döda ner i havet. Världen var räddad!

 

Det var några månader sedan jag spelade igenom det här spelet nu. Jag tyckte att det fångade atmosfären av en japansk monsterfilm väldigt väl, och det var kul med alla små påskägg och vinkningar till klassiska filmer. Jag känner inte att jag har tid att sitta och spela tv-spel på samma sätt som jag brukade när jag var yngre, men det här var ett lagom åtagande för att ha inlagt på mobilen och plocka fram lite då och då när strötid gavs. Strategispelsformatet lämpade sig även bättre för mobilen än vad jag känner att plattformsspel gör med sina lite mer precisionskrävande kontroller.

 
Dr. Serizawa blickar ut över förödelsen.

Blev lite besviken när min favoritkaraktär, den första
tjejen i blått, byttes ut i senare banor, men ändå kul med
det rara lilla karaktärsgalleriet. :)

Jag kan absolut rekommendera det här till retroentusiastiska monsterdiggare!

-Robin

PS. Jämför med Godzilla till NES som är ett segspelat helsike. De få gånger jag fått för mig att det vore värt att testa har bara slutat i frustration. Ska se om jag kan ta mig an Gamera till Super Famicom härnäst; är väldigt pepp på den nya filmen som verkar vara i antågande!

Godzilla är så tråkigt att klockorna stannar, men Gamera verkar lite mer intressant!

Kom ihåg!

The Aped Wonder of the World!

Sommaren till ära har jag, min vana trogen, köpt massvis med begagnade serietidningar som jag suttit och bläddrat i samtidigt som jag försökt gömma mig från sommarvärmen. Enter: BONGA! "Kul!" tänkte jag. "En helt ogenerad King Kong-knock off att stilla min glupande aptit (!) på bumlande monsterjättar med!"

Omslaget såg lovande ut, så jag plockade på mig den med vissa förväntningar som jag besviket kände hade grusats så snart jag fått ut det 64 sidor tjocka albumet ur dess skyddande plastficka. Jag bläddrade igenom serien och slogs av hur trist den såg ut. Var fanns det ikoniska klättrandet på stadens högsta byggnad? Varför var det bara en massa generisk och icke exalterande djungel i alla rutorna? Vilka var alla de här andra gorillorna? De såg ju helt normalstora ut, det är väl inget ballt?

Bonga hamnade längst ner i sommarens tidningsskörd och det fanns inte så mycket som en gnutta tillstymmelse till att jag någonsin tänkte bemöda mig med att läsa den. Ödet grep emellertid in då jag befann mig i ett smärre dilemma: jag behövde någonting lättsmält att läsa och det fort! Vips satt jag med Bonga i mina händer och lät mig svepas iväg på en helkrattigt skriven resa som underhöll och förundrade tillräckligt mycket för att få sitt eget överdrivet långrandiga blogginlägg!

Äventyret börjar på Sumatra där turturduvsgeologerna Tom och Sue gör sig redo att packa ihop sina prover och resa tillbaka till USA. Plötsligt dyker två sumatraner upp och försöker pracka på dem en inte helt övertygande gorilla. Sue blir genast störtförtjust i den bedårande lilla primaten och efter två månader till havs så når de äntligen New York med sin nyköpta kelgris!

Under resan har gorillan Bonga hunnit växa sig dubbelt så stor. Sue börjar tycka att han blivit lite besvärlig och redan på landgången diskuterar det unga geologparet om det kanske inte vore bäst ändå om de skickade tillbaka Bonga till Sumatra...

Under samtalet passar Bonga på att bryta sig ur den lilla buren han fraktats runt i och beger sig ut på stadens gator där han orsakar stor panik! Han fångas dock in av polisen på samma seriesida (för väl det, vi vill ju inte att det ska bli för spännande så här på en gång, vill vi?) men hinner innan sitt infångande visa prov på egna tankar - plot twist! Här får vi äntligen följa med in i jätteapans sinnevärld; jag kan inte minnas att något sådant någonsin hände i King Kong? Fast det förstås... Katten Gustaf och Laban har ju också tankebubblor så det kanske inte är världens bästa kvalitetssigill då...

Väntan på en rättegång mot Bonga blir lång och först efter sex månader i polishäktet slängs han in i en ny bur för att skeppas tillbaka till där han hittades. Fartyget hinner dock inte mer än till strax utanför Sydamerikas kust innan det slås till spillror av väldiga vågor. Bonga spolas i land, större än någonsin efter sin långa fångenskap hos polisen, och skrämmer slag på de lokala ortsborna som skickar militären efter honom. Som tur är får Tom och Sue, de enda överlevande människorna från skeppet som fraktade Bonga, reda på militärens hemska planer och lyckas övertyga dem om att släpa med sig geologerna ut i djungeln för en fredlig lösning på problemet Bonga!

Jakten genom djungeln blir lång och strapatsrik: farliga strömmar korsar deras väg, en soldat blir uppglufsad av pirajor och inte förrän de fångats hos en stam vilda huvudjägare kommer de i kontakt med den väldiga Bonga som hittar hela kompaniet fastsnörade i grova träpålar. Gorillan ser sin chans att återstifta bekantskapen med sina drömmars Sue och försvinner så åter in i djungeln med ett fast grepp om sin nätta lilla älskling.

Tom och soldaterna passar på att fly sina infångare med en handfull döda soldater som följd, och åter upptar de jakten på Bonga, den här gången med hämnd i sinnet då de nu har anledning att tro att besten dödat resident damsel in distress, Sue!

Sue å andra sidan lär sig att Bonga inte bara är stor utan även har ett ovanligt stort ordförråd för en apa. Hon bönar och ber honom att ta henne tillbaka till civilisationen men apan vägrar, och tillsammans strövar de planlöst omkring i det vilda tills ett sjöodjur anfaller Bonga.

Bonga går emellertid vinnande ur striden men blir snart attackerad på nytt av ännu en jämbördig motståndare i form av en väldig puma. Även denna svingas runt i svansen tills den är död nog to call it a day, och medan Bonga gör sin bästa Tarzan-imitation för andra gången på väldigt kort tid och tjuter ut sin förträfflighet över djungeln, så närmar sig en stor flock med apor för undersöka vem det är som skriker och har sig i deras gömda dal.

Gorillorna konfronterar Bonga som berättar sitt livs historia för dem och snabbt utser de honom till sin kung (fast inte utan att han själv hunnit lägga claims på titeln) då han besegrat deras största fiende, Puman! Äntligen har Bonga hittat hem till de sina, och efter lite påtryckningar ifrån sin nyblivna maka så lovar han att lämna tillbaka Sue till människornas värld efter månader i fångenskap hos talande jätteapor.

Som genom en ödets nyck har Tom och militären precis iscensatt operation hämnddöda-gorilla-jäveln samtidigt som Bonga och Sue påbörjat färden tillbaka till närmsta stad. För sent inser de att Bonga kanske inte var en så stor skurk som hans enorma kroppshydda tycktes ge sken av, och med nöd och näppe undkommer Sue explosionen som uppslukar Bonga i ett moln av rök. Hjärtekrossad återförenas Sue med en skuldfylld Tom och tillsammans lämnar de djungeln bakom sig för alltid.

Slut!

Serien var helt okej tecknad om än inte superspännande. Vad som var teckningsmässigt tråkigast var de lama bakgrunderna med oinspirerade buskage som försökte föreställa djungel. Plotten och sättet den var skriven på var ungefär lika begåvad som något ett barn skulle knåpa ihop i sandlådan med ett par plastfigurer. För att vara en mycket blek kopia på King Kong lyckades serien lida stor avsaknad av klättrande-med-tjejer-uppför-höga-hus, något den tog igen lite grann genom att få med en strid mot en jätteorm.

Jag blev lite nyfiken på vilka upphovsmännen till den här serien var och lite varför den ens gjordes, men kunde tyvärr inte hitta någon info om serien på nätet. Det närmsta jag kom var det här blogginlägget som uppdagade mer av Bongas plagiarism än vad som var uppenbart genom premiss och namn. (Jag råkade även komma in på en Hollywood Gorilla Men-blogg som jag tycker verkar intressant, kopplingen där slutar dock vid retrogorillor on the rampage.)

Vad var då bäst med Bonga? För det första att gorillan heter Bonga! Inte det mest respektingivande och värdiga namnet på en jättebest! Titelns briljans slutade dock inte där då berättelsens fulla namn lydde: Bonga, Den Stora Apan. Inte Jätteapan eller ens Den Jättestora Apan eller något annat mer pampigt, utan rätt och slätt Den Stora Apan. Det klumpiga berättandet gjorde serien till en oavsiktligt komiskt underhållande läsning vilket var den allra största och egentligen enda behållningen av serien.

Jag fick mig en mängd små oväntade skratt på albumets bekostnad och tyckte att det var förvånansvärt kul att ta sig igenom det. Jag vet dock ändå inte riktigt om jag är beredd att ge Bonga mer än en ensam liten plymapa i betyg. 

-Robin

Pepparkaksambitionsnivå

Förra årets pepparkaksbravader: den här fantastiska pepparkaksstaden som intogs av den jättelika pingvinen King Pong, baserad på Robins episka serie om rymdkycklingar och deras kamp för mänskligheten.

_______________________________________

Det här årets pepparkaksbravader: åt pepparkaksdegen direkt ur förpackningen.

.

Tokusatsu

Vad är det här för något då och går det att äta? 

Tokusatsu är en japansk term för live action-filmer och tv-serier med mycket specialeffekter. Allt som oftast när det talas om tokusatu i väst så är det som ett samlingsnamn för japanska superhjälteserier som Ultraman, Super Sentai (Power Rangers) och Kamen Rider.

Ultraman och hans muntra vänner

Vanliga gemensamma nämnare är robotar, monster och kampsportsglada motorcykelåkare med tuffa dräkter. Många gånger används traditionella specialeffekter som miniatyrer och folk i otympliga latexdräkter för att skapa storslagna skådespel med städer som rämnar under fötterna på laserskjutande kolosser.

Tokusatsu är häftiga grejer och alla borde ge genren en chans eller två! :)

Akumaizer 3

En liten ordlista:

Kaiju - Monster

Daikaiju - Jättemonster (Godzilla, Gamera, Mothra etc.)

Kaijin - Humanoid monstervarelse

Henshin - Kraftuttryck som ofta används av japanska hjältar när de förvandlar sig till sina superhjälte-alteregon

Kamen - Maskerad (Kamen Rider, Tuxedo Kamen (Maskerade Rosen))

Sentai - Insatsstyrka, militärgrupp eller liknande

Denna lekmannadykning ner i det japanska språket är en liten guide till eventuella bloggposter som mycket väl kan tänkas dyka upp och behandla ämnen som faller inom ramarna för tokusatsu. Håll till godo!

-Robin

Stor ödla i litet format

Hurra! Bärbar Godzilla-action, låter som något jag skulle kunna ställa mig bakom på en sekund! Blev genuint nyfiken när jag hörde att det skulle komma ett Godzillaspel till Nintendo DS och var snabbt framme och tjyvade ner det till emulator för att avgöra om det möjligen var någonting att ha. Min dator var vid detta tillfället i en rejäl formsvacka och spelet laggade så pass att det var så gott som ospelbart. Jag hade dock sett nog.

Tiden gick och jag fann spelet på Tradera för en billig peng och tänkte att det nog inte var så illa som jag mindes det; det var säkert bara den hackiga emulatorn som gav stora G och hans kompisar ett oförtjänt dåligt rykte i deras DS-debut, ja, så måste det ju ha varit? Till saken hör ju att med konceptet Enorma-monster-som-trampar-sönder-storstäder-och-käkar-tanks-till-frukost så borde det vara snudd på omöjligt att inte göra ett helt galet underhållande och småmysigt spel. Godzilla Unleashed Double Smash lyckas emellertid med det omöjliga genom att göra ett slött, repetitivt och estetiskt tvivelaktigt spel med en så gott som total avsaknad av DS:ens små fiffiga specialfunktioner.

Mystiska meteorkristaller har regnat ner över hela jorden och skapat gott om kaos och oreda. Tokyo är översvämmat, Sydney har frusit över, Seattle är ett brinnande inferno och Kairo har sugits ut i rymden! All denna drastiska klimatförändring har även fått världens jättemonster att gå bärsärkagång och mänskligheten mobiliserar sina trupper för att gå till motattack och försvara sig till sista tapper man och kvinna.

Inom ramarna för en långsamt scrollande nederskärm följer vi en av fem väldiga bestar medan denne asar sig  fram genom anstormande små generiska pansarvagnar och helikoptrar utan minsta tillstymmelse till animation i sina rotorblad. De pluttiga små farkosterna skjuter slött på måfå och Godzilla, Anguirus, Gigan, Megalon eller nykomlingen Krystalak får hoppa, slå, sparka och skjuta dödslasrar bäst de kan för att inte somn... öh, för att ta sig till nästa likadana bana och tillhörande slideshow cut-scene med halvkassa bilder som för den tunna plotten vidare.

Samtidigt som det markvandrande monstret på nederskärmen har sin framfart så kan ytterligare en spelare ge denne understöd ifrån luften med en av följande, fem, flygande förödelsebestar: Mothra, Battra, King Ghidorah, Rodan eller Destroyah. I de fall där man inte känner någon annan med en DS som är tillräckligt inne på Godzilla för att punga ut alla de många slantarna som det kostar för ett spel, så får man spela båda monstren själv i ett tag-teamsystem där man kontrollerar ett monster i taget medan det andra försvinner ut ur bild och laddar sina batterier en stund på någon solig ö någonstans. Jag tillhör denna senare kategori men tror inte att multiplayerläget hade varit särskilt extra givande alls. Snarare leder det nog till att luftvärnskavalleriet tröttnar lite extra snabbt på att spela då merparten av action och bakgrunder att fästa blicken på när man spelar sker på nederskärmen.

Ovan nämnda skärmsystem är för övrigt den enda feature som har någon som helst koppling till att det ju faktiskt är en DS vi spelar på, vilket för oss vidare till det jag gillade absolut minst med hela spelet. Om jag sitter med en konsol som har både touchscreen och mikrofon, varför måste jag då förstöra byggnader med långa, flaskhalsiga kedjor av knapptryckarkombinationer?? Varför inte någon kreativ lösning där man faktiskt krossar byggnaderna med sin stylus eller i värsta fall ryter och morrar och för oväsen in i mikrofonen eller något, och på så sätt skapar lite förödelse som ett vildsint primalmonster som aldrig tagit med en enda skolbok hem och som ingen kan stoppa?

Godzilla och Mothra flexar sina radioaktiva andedräkter i kampen mot mänskligheten.

En bit in på varje bana så kommer det nämligen en stor byggnad mitt i ens väg som man måste förstöra. Detta slöar ner det redan långsamma spelet ännu mer och gör mig lika irriterad varje gång. "Åh nej! Inte en sådan här nu igen!" tänker jag förtretat när spelet stannar upp, mitt valda monster omständligt ska positionera sig framför det designerade huset och displayen visar i vilken kombo om tre tryck som de två olika slagsmålsknapparna ska tryckas in. Jag hade stora svårigheter med den kinkiga tajmingen i början vilket gjorde att det här momentet tog ännu längre tid än vad det redan gör, och medan man håller på med det så känns det verkligen som om det aldrig ska ta slut. En ny kombo matas på efter varje avklarad kombo på tok för många gånger och många gånger känns det som om man inte kunde gjort knapptryckandet mer perfekt och ändå så bryts ens kedjeknapprande medan det segaste spelpartiet breder ut sig och tar upp ytterligare tid av ens liv.

Laddningstider mellan banor och menyval är även det flaskhalsar som stockar upp spelet och sänker det ytterligare några snäpp på underhållningsbarometern. Och vad är det som måste laddas egentligen? Spelet kan inte vara mycket mer avancerat än Gradius till NES och ingen av banorna är speciellt lång. Minuspoäng.

För att runda av harangerna av negativitet: musiken är kass och bakgrunderna på städer ser bara ut som en massa generiska klossar så jag får aldrig känslan av att jag faktiskt är i Tokyo eller New York - hela spelet är bara stad, annan stad, stad med hus.

Vad är bra då? Det finns en hel del klassiska kändisar i spelet, närmare bestämt nio stycken spelbara monster som jag redan nämnt (plus den där nya som gör det till tio kaijus totalt) och så alla bossar och minibossar: Biolante, Hedorah, Ebirah, Titanosaurus, Jet Jaguar, Megaguirus, Manda, Atoragon, Mecha Godzilla, Moguera, Orga, Space Godzilla och Mecha King Ghidorah. Det är kul att se och den stora behållningen med spelet. Det finns även möjlighet att låsa upp konceptbilder (yay!) och fula 3D-renderingar på lite allt möjligt i spelet (kul när det gäller monstren, tråkigt extramög när det rör dussinfienderna) samt lite annat smått vilket fått mig att spela spelet några extra gånger i jakten på en hundraprocentig avklarning (ligger för närvarande på 83%, intresseföreningen för protokoll).

Det visuella är inte helt ute och cyklar heller även om det lämnar mycket att önska. Vissa saker ser dock riktigt trevliga ut. Mothra är söt och elegant i all sin prakt och spelet fick mig att uppskatta Anguirus, ett monster jag tidigare inte brytt mig så mycket om. Godzillas atomic breath ser supertuff ut och ibland så klaffar designen på saker och ting. Det mesta ser dock för stiliserat, generiskt och tråkigt ut.

Jag kan fortfarande få för mig att vilja spela det, men hade önskat att det var så mycket bättre än vad det är och tror det mest är min fantasi och förmåga att vara lättroad som gör att jag får ut något av det alls.

Spela då hellre Godzilla: Domination! till Game Boy Advance, ett spel som mycket bättre fångar känslan av att vara ett jättemonster som slåss mot andra likasinnade jättemonster i tätbebyggda områden och trampar sönder allt som kommer i ens väg. Väldigt mycket som King of the Monsters 2 till Super Nintendo fast bärbart, med riktiga kändismonster och upp till fyra stycken röjiga skyskrapsstampare mot varandra samtidigt.

Party i Tokyo och alla var där!

Godzilla Unleashed Double Smash får en plymapa av fem då det känns väldigt rushat och ihopslängt mest för ihopslängandets skull och inte för att någon kände att de genuint ville skapa ett ordentligt Godzillaspel till Nintendo DS. Det haltar på för många plan och borde ha gjorts helt annorlunda. Gör om. Gör rätt.

-Robin