Leap Day William & vänner

"Leap Day William, Leap Day William

Bursting from the sea

Will he bring his bucket of sweets

For mom and pop and me?"

För exakt fyra år sedan upplyste Tina Fey och company sina tittare om en hittills okänd men väldigt specifik tradition, i det briljanta 30 Rock-avsnittet Leap Day (klicka här för att läsa min gamla recension av det). I denna helt bananas-knasiga episod fick vi lära oss att man världen över firar skottdagen vart fjärde år genom att bland annat:

• klä sig i blått och gult (den som inte gör det får räkna med att bli dragen i håret och stampad på foten)
• äta rabarber (som den gamla ramsan lyder: "Rhubarb red, eat away! Rhubarb green, don't eat them.")
• titta på dygnet runt-maraton av Jim Carrey-filmen Leap Dave Williams på TV

Högtidens självklara helgon är Leap Day William, en gälprydd gubbstrutt klädd i fluga och hatt som bor i Marianergraven och dyker upp vart fjärde år för att ge gråtande barn godis ur en hink.

Ni kan ju gissa om vi väntat otåligt i fyra år på att få fira skiten ur den här dagen.

Vi fick förvisso inte tag i några rabarber, men de gula och blå kläderna satt där de skulle och vi firade med god mat och visning av ett särskilt avsnitt (gissa vilket?). Kort därefter dök ingen annan än Leap Day William själv upp och kastade ut godis till alla fejkgråtande närvarande i församlingen. (Detta kom med på film, men det vete tusan om det kommer att läggas ut på den här bloggen...)

Vi ses om fyra år igen!

-Emelie

Ps. Förlåt, men... jag bara måste:

God julbock önskar Robin och Emelie

(klicka för en större bild)

-Robin & Emelie

Möte med en iPad

Jag är fattig. Jag växte upp som fattig och har varit fattig under större delen av mitt vuxna liv. Det har lett till att jag är extremt prismedveten och van att vända på varenda krona, och jag unnar mig sällan något. Detta är den största anledningen till att jag aldrig någonsin interagerat med en iPad (ja, ni läste rätt - vi gravt teknikefterblivna existerar och för en tynande tillvaro i samhällets dunklaste och mest mögelfuktiga utkanter). Den första iPaden släpptes 2010 och sedan dess har 200 miljoner personer blivit lyckliga (?) ägare till dessa tingestar. Jag är inte teknikfientlig, men har heller inget jättesug efter nya flashiga prylar, så jag har mest ödmjukt konstaterat faktum - okej, det finns en ny fräck grej som folk håller på med, men det finns inte en chans att jag kommer att skaffa en så det finns ingen anledning att bry sig - och sedan gått vidare. Så jag trodde faktiskt aldrig jag skulle hålla en i min hand, i alla fall inte förrän långt efter att de blivit helt ute och ersatts av någonting ännu tuffare. But things were about to change.

Min kära Robin är en händig och framförallt pysslig liten kuf. Då han härom dagen skulle tömma sopor på sitt jobb fann han till sin förvåning en helt sönderslagen iPad i en papperskorg. Skärmen var rejält spräckt och hela alltet såg ut att ha blivit klämt i en dörr. Han plockade upp den och testade försiktigt om den kunde starta. Det kunde den. Han frågade den före detta ägaren om det var okej att han tog den, och det var det, så han satte sig att tejpa ihop den stackars krossade surfplattan. Inte så pjåkigt, tänkte han nöjt. Sedan tog han hem den och visade upp den för mig, som tråkigt nog reagerade med starka äckelkänslor vagt baserade på 1) att en massa okänt folk kanske hållit i den 2) att tejp är äckligt och 3) att den före detta ägaren valt en superful bakgrundsbild. Robin stammade fram att man kanske skulle kunna hitta en billig laddare till den, och på något sätt nollställa alla inställningar som ägaren gjort, och att det i så fall skulle kunna innebära att vi skulle få en gratis iPad. Jag rynkade på näsan och deklarerade att jag inte var intresserad av den, men att han fick göra som han ville (jag är charmig på det sättet).

Hur som helst, den lilla gynnaren gav inte upp utan lyckades skaffa fram en no name-laddare (som gick sönder vid första användningstillfället) och laddade batteriet, raderade de fula bakgrundsbilderna och menlösa apparna och laddade ner en massa gratis pusselspel. Vet ni vem som gillar pusselspel? Nej, stryk det - vet ni vem som verkligen älskar pusselspel bortom rim och reson? Och när det dessutom är gratis...?

Jag har nu suttit som fastnaglad vid den där jämrans grejen i tre dygn och skjutit bubblor, bytt plats på juveler, matchat geléhallon i olika kulörer och svävat i rymden med en katt. Jag har maniskt tuggat mig igenom två påsar tuggummin istället för att äta mat. Timmarna har bara rusat iväg, och när jag blundat har jag sett skuttande färgexplosioner på insidan av ögonlocken. Det finns ingen anledning att hymla: pussel-appar på iPad är som en drog för mig. Förmodligen en gateway drug till tyngre spelmissbruk, dessutom. (Jag drar dock gränsen vid att köpa saker i spelen - hur gärna jag än vill komma vidare i Jelly Splash tänker jag inte köpa deras jämrans mynt. Det ska vara på riktigt, annars får det vara. Jag vägrar dessutom stolt att använda mig av förföriska bonusmojänger utan vill klara alla banor SJÄÄÄLV, som en trilsk treåring.)

Såååå... jag vet faktiskt inte hur jag ska recensera den här nya upplevelsen. Det klagas hela tiden på att alla människor ständigt sitter med näsan i sina iPads/iPhones nuförtiden och jag har kanske också tyckt det verkat lite skumt, men nu har jag sett med egna ögon hur sjukt lätt det är att trilla ner i ett seriöst beroende. Jag ska bara klara en bana till, jag ska bara få tre stjärnor... Faktum är att jag nu ikväll tvingade Robin att gömma spektaklet för mig, eftersom jag har självinsikt nog att inse att jag inte kommer få något gjort alls (i resten av mitt liv?) om jag har fri tillgång till det. Så: bra eller anus? Vet ej. Branus?

Oavsett vilket, tillåt mig presentera den ohotat punkigaste iPaden i stan:

-Emelie, som antingen får bygga upp en seriös självdisciplin omedelbums eller aldrig släppas nära en iPad igen

Grattis till oss

Hoppla hoppla, här har visst bloggen gått och fyllt ett år utan att vi märkt något! Ett stort grattis till Cirkus Introvert - läst av någon, älskad av ingen.

Hipp hipp hurra!

.

Min födelsedag: 30 Rock(s)!

Förra söndagen kilade Robin iväg på morgonen för att förbereda det sista av mitt födelsedagskalas hemma hos Mattias, och jag fick veta att jag var välkommen dit några timmar senare. I vår lilla oheliga treenighet har vi de senaste åren överraskat varandra med födelsedagsfiranden enligt olika teman som passat den som fyllt år, och den här gången var inget undantag, förutom den lilla detaljen att jag faktiskt visste vad det skulle bli för tema (jag hade föreslagit det själv). Ingen som läser den här bloggen kan ha missat vad jag varit mest besatt av det senaste året, och eftersom jag nu fyllde trettio och gärna ville mota den stundande trettioårskrisen i grind med något positivt, var den röda tråden given: 30 Rock(s)!

Vad jag inte visste var dock hur grabbarna tänkte göra verklighet av idén, och det var med lika delar spänning och oro (de tänkte väl inte bjuda på cheesy blasters?) jag cyklade hem till Mattias den soliga men iskallt stormiga eftermiddagen. Jag blev dock inte besviken - hur skulle man kunna bli det, när man möts av det här?

Jag höll på att smälla av när de öppnade dörren och jag såg hur snygga de var - de var perfekt utklädda till Kenneth the Page och Frank Rossitano och i ett svagt ögonblick trodde jag nästan att de lyckats få självaste JmB att komma och hälsa på. ♥ Jag pep som en liten skolflicka åt deras outfits och snajdiga laminerade passerkort, och de gav mig ett eget med Liz Lemons foto på. Sedan fick jag komma in och se allt vad de hittat på.

Hela lägenheten var full av 30 Rock-referenser och tapetserad med Tracy Jordans olika filmaffischer, bland andra Black Cop/White Cop och Tracy Jordan is: Who Dat Ninja?. Frank/Robin hade en truckerkeps med texten PARTY POOPER. Citroner var utplacerade lite överallt och NBC:s närvaro var tydlig vart man än tittade. En gammal iMac hade påfågelloggan som bakgrundsbild och ur dess högtalare brölade 30 Rock-soundtracket hela kvällen lång, uppblandat med lite andra låtar med födelsedagstema (ibland dem Stevie Wonder och Jens Lekman).

Vid teven, som hade en antik (och väldigt snygg!) NBC-logga som bakgrund, låg ett enormt lass med födelsedagspresenter och påfågeltemat gick igen i allting: presentpappret var perfekt utvalt, en del paket hade små fågeldekorationer och till och med grattiskortet stoltserade med en påfågel (dock med texten "Du fyller 5!" men det kunde nog inte hjälpas...). På presenternas etiketter stack hysteriskt glada Kenneth-fejs fram med käcka utrop som "Happy Merlinpeen!" och "Live every birthday like it's shark birthday!" och... det var bara så himla fint. ♥ ♥ ♥ Till och med servetterna på matbordet var påfågelmönstrade.

Jag informerades snart om att det var dags för "förrätt" och mina onda aningar kom ohjälpligen tillbaka - och det med all rätt. Vad hade de kokat ihop om inte... cheesy blasters!? För den som inte kan sin 30 Rock är det en svinäcklig och ofräsch mikrovågsugnsrätt som består av en korv som man stoppar med ost och rullar i en pizza... Ja, ni hör själva. Ärligt talat är jag säker på att jag faktiskt bokstavligen sagt "Inga jämrans cheesy blasters nu!" till Robin och Mattias flera månader innan min födelsedag, men... det spelade tydligen ingen roll. Ska man ha det här temat får man tydligen finna sig i att det här kommer serveras. ^^ Okej då!

s04e01 "Season Four"

Recension: Det var precis lika äckligt som man skulle kunna tro. Jag åt två tuggor av min, och Kenneth/Mattias ungefär lika lite. Frank/Robin är dock båda mänskliga avfallskvarnar (så himla bra casting här alltså! ^^) så han tryckte i sig hela och såg ut att gilla det. Good for him! Jag kanske ska låta bilderna tala för sig själva...

Sista bilden är ett fantastiskt fint sällskapsspel som Robin hade utarbetat, The Great Page-Off!. Han hade inte hunnit bli riktigt färdig, så det fattades lite kort och instruktioner osv men jag hade ändå enormt kul när jag satt och glodde på spelplanen och försökte identifiera de små chibi-aktiga klumparna som skulle föreställa olika 30 Rock-karaktärer. Jag blev väldigt inspirerad och vi bestämde att vi skulle försöka hotta upp hela grejen när tid finns och göra det hela lite mer spelbart. Kul!

Sedan blev det lite presentöppning. Bara kolla så fint inslagna de är! ♥ Paketens innehåll var inte fy skam heller: förutom ett gäng "vanliga" saker som inte är så intressanta här, kanske, fick jag en del presenter som stämde med dagens tema.

Bland dem fanns 30 Rock Säsong 5, Tina Feys bok Bossypants, en inofficiell men ändå intressant bok vid namn 30 Rock And Philosophy: We Want To Go To There, en Budweiser (lite svårt att förklara kanske, men den är tänkt att fungera som en spirituell länk mellan undertecknad och JmB och... öh... eller...) samt min favoritpresent av dem alla: en väldigt tjusig samlingsskiva med massor av videoklipp av Kenneth/JmB, som t ex samtliga Kenneth the Web Page-avsnitt (vilka jag aldrig ens sett tidigare då de stått som "inte tillgängliga i mitt land")! Yaaay!

Jag måste bara skriva av vad Mattias hade skrivit på det snygga CD-omslaget, för som vanligt fick han mig att skratta högt:

Jack McBrayer i:

En himla massa videosnuttar

"En himla massa videosnuttar" är resultatet av mer än

en dags mästerligt ihopsamlande av videosnuttar. Se

Jack McBrayer i tidlösa klassiker som "Cancer Isn't

Cool", Mariah Careys "Touch My Body" och "How

to Rip A Drug Dealer". Skratta och le, gå sedan och

gör något annat! Inkluderar för första gången på

DVD: "Kenneth the Web Page". WOW!

En enig kritikerkår intygar:

    

"Bäst sedan Matrix."

-Pelle Påhitt, Dagens Dravel

"Bättre än knark. Nej, förresten, knark är bättre."

-Lodis-Lelle

"Full pott! Jag vann!"

-Tursam spelmissbrukare

"Jag tittar gärna på detta."

-Medgörlig person

"Jack McBrayer är bäst, ingen protest. Jag rekommenderar

denna födelsedagspresent till alla."

-Emelie

Sedan var det dags för middag och som tur var, var cheesy blastern blott ett villospår. Den riktiga maten var mycket, mycket godare och definitivt mer hälsosam (lax, sparris, pepparrot!), och jag måste säga att det förvånade mig en aning då mina pöjkar vanligen inte brukar vara särskilt begåvade i köket. Men detta var verkligen överraskande gott - I approve! :) Vi åt tills vi var proppmätta och fick kämpa i oss det sista, och med "vi" menar jag mig själv och Mattias. Robin tryckte givetvis utan problem i sig hela sin portion och hade säkert orkat mer. På sista bilden här kan man se vad Kenneth/Mattias tyckte om det hela. ^^

Bredvid tallriken på tredje bilden syns även några "idolfoton" som ingick i en liten lek som Mattias hittat på. Han, eller snarare the Riddler, hade skrivit ner ett gäng gåtor som ledtrådar till var diverse 30 Rock-karaktärer hade gömt sig i lägenheten. I matfotograferandets stund hade vi hittat Jenna, Jack och Frank, och med "vi" menar jag Robin. Jag var helt otroligt dålig på att klura ut gåtorna.

Vi hade också en liten temabaserad frågesport i vilken jag krossade Kenneth/Mattias så det skvätte om det. :D Lustigt nog svarade han rätt på just de frågor som handlade specifikt om NBC, vilket var kusligt passande då en NBC-page ju bör veta sådant, men varför visste Mattias det? Själv var jag dock aningen bättre på de mer teveserie-relaterade frågorna, av någon outgrundlig anledning. ^^ Skäms dock som en hund över att jag i en sekund av tillfällig sinnesförvirring svarade "Walt Dickman" på en fråga där svaret skulle vara "Dick Whitman". *facepalm* Dickman, liksom... vem f-n heter Dickman?

Vi lekte också två andra lekar som även de var roliga. I den ena skulle man läsa upp en rappakaljatext baklänges, spela in det på datorn och sedan spela upp det på rätt håll. Dessa efterblivna läten skulle då föreställa olika citat från 30 Rock. För det mesta tyckte jag det var helt omöjligt att gissa, trots att jag tror mig vara hyfsat bekant med seriens citat vid det här laget, men Frank/Robin imponerade genom att känna igen nästan alla. Vi gjorde också en rolig/smått obehaglig grej där foton av Liz, Jack och Kenneth med ansiktena bortsuddade delades ut. Tanken var att vi skulle försöka rita in deras ansikten igen, utan några referensbilder alls. Resultaten blev fruktansvärda och väldigt uncanny valley, men också mycket roliga. :D Tyvärr har jag glömt att fota dem så jag lägger in det en annan dag.

Till slut kom så den sista överraskningen, och det var inte vilken överraskning som helst. När Frank/Robin bar in glasstårtan såg jag bokstavligen ut så här:  :O  Bara titta, så fantastiskt fin den var! Nu undrar ni kanske vad tusan "Happy D-Day Emil" betyder, men det är direkt referens till ett mycket skojigt avsnitt i säsong 5 i vilket Jenna, Kenneth och Kelsey Grammer (!) scammar ett glassföretag genom att avsiktligt beställa in felstavade glasstårtor med ett gratiskort, och sedan lämna tillbaka dem för att de är felstavade och få kontanter tillbaka (se bild nedan).

s05e05 "Reaganing"

Bara kolla chokladdekorationerna i form av påfågelloggan. OMG! Jag blev verkligen superimponerad av Robins insats, hade ingen aning om att han var så begåvad med en sprits, haha. Och alla Smarties i NBC:s färger... wow. Nej, mycket bra jobbat, får jag säga. ♥ ♥ ♥ !!

Allt som allt var det ett mycket fint födelsedagsfirande och jag blev återigen påmind om vilken himla tur jag har som har min lilla nördiga familj som inte tvekar en sekund att dra på sig fejkpolisonger och pagekostymer  för att göra mig glad. Robin och Mattias, ni är bäst. ♥

Givetvis var jag också tvungen att be Mattias posera i några olika passande poser innan kvällen var slut... Ni får förlåta mig, men hur ofta får man en sådan här chans? ^^ Blev det inte likt?

Och slutligen, min favoritbild från dagen. Yep, those are my grabby, grabby hands... ♥ Om året som trettio kommer att rocka, det vet jag inte än, men den här bilden gör åtminstone det. Tack så himla mycket, killar.

-Emelie