Saker jag glott på, augusti/september edition

Orphan Black

Sist på bollen som vanligt, men vi har skaffat Netflix (whut?) och börjat titta på Orphan Black. Vi har väl sett ungefär hälften av alla avsnitt som hittills finns, skulle jag tro. Samlade intryck so far:

+Väldigt spännande för det mesta

+Påminner lite om min gamla favorit Alias
+Ganska roligt ganska ofta
+Fantastiska specialeffekter som lurar en att tro att de faktiskt lyckats hitta 4-5 skådespelerskor som ser exakt likadana ut
+Inte 100% supersympatisk huvudperson, vilket är kul
+Väldigt många kvinnliga karaktärer och det finns mer än en kvinnlig polis, wow
+Gaybrorsan är snygg som tusan

-En del väldigt klyschiga scener som hämtade ur en sämre Bond-film

-Det hela är ganska campy med jämna mellanrum, och när det inte är det är det istället lite svårt och klöddigt att hänga med i handlingen
-Vissa karaktärer är målade med VÄLDIGT breda penseldrag, t ex stereotyperna fjollig gaykille, svart poliskompis som spelar andrafiolen, indisk tech-guy...
-Tyvärr inte lika bra som Alias <:|

Vi kommer säkerligen fortsätta titta oavsett. 4 blonderade ukrainskor av 5!

___________________________________________________________

Saving Mr Banks

En ganska fin film om vilken det är svårt att riktigt veta vad man ska tycka. Filmen följer författaren som skrev Mary Poppins, och den "sanna historien" om Walt Disneys kamp för att få filmrättigheterna till boken. Nu är det så att jag avskyr Mary Poppins (vi hyrde den en gång i någorlunda modern tid, och den var så tråkig att det kändes som att den var fyra timmar lång) och hyser inte heller några varmare känslor för Walt Disney själv (älskar Disney-filmer, men alla mina favoriter kom ut låååångt efter att gubben  lät sig frysas ner  trillade av pinn) så jag försökte vara så neutral som möjligt  i konflikterna mellan författaren och Disney under tittningen.

Om man försöker läsa på om vad som egentligen hände i verkligheten så blir man inte så mycket klokare; filmen har fått kritik för att den målar upp tanten som en riktig häxa, men ska man tro internet så var hon nästan ännu värre och jobbigare att ha att göra med i verkligheten. Samtidigt framställer filmen såklart Walt som världens gosigaste och snällaste mysfarbror, och det var kanske inte nödvändigtvis så på riktigt. Dock vore det konstigt om de valt att porträttera honom på något annat vis, eftersom det ju är Disney som ligger bakom filmen. Jag tror nog hela spektaklet hade blivit bättre och mer sanningsenligt om någon annan stått vid rodret, men med det sagt så tyckte jag ändå att filmen var snygg och underhållande, och Emma Thompson var utmärkt i huvudrollen. Det var kul att följa en bitsk och självständig kvinna som inte tog skit från någon.

___________________________________________________________

Draktränaren 2

More of the same, skulle jag säga, vilket är ett positivt omdöme. De här filmerna är otroligt snygga, och miljöerna med alla drakar osv är välgjorda och fantasieggande. Plus för att det finns fler än en kvinnlig karaktär. Minus för att tjejen inte fick bli hövding på slutet. Whoops! Spoiler? Äsch, ingen läser den här bloggen ändå. Skurken var ganska ointressant och jag tycker ärligt talat att öborna behandlade sina får riktigt illa, på gränsen till djurplågeri, men bortsett från det var filmen helt okej och en värdig uppföljare till ettan.

___________________________________________________________

Blade of the Immortal

Den här superlånga bokserien som Hiroaki Samura hållit på med i nästan tjugo år har nu nått sin ände och jag har äntligen läst hela i ett svep. 31 böcker blev det, och jag slukade dem alla under augusti månad. Väldigt mycket våld och samurajer på en gång blev det, men jag älskade det mesta. BOTI är en väldigt konstig serie. För det första är det en manga, och alla som känner mig vet att jag inte är så förtjust i manga (eller, tja, jag direkt ogillar det). BOTI är dock annorlunda och av någon anledning fastnade jag ordentligt för den när jag började läsa den för ca tio år sedan.

Jag tror att det jag gillar mest med den är att den visade mig hur häftiga serier faktiskt kan vara. Inte för att jag begränsat mig till Bamse fram tills den introducerades för mig, men jag kände ändå att BOTI öppnade mina ögon för hur otroligt mycket man kan göra med serier, och hur effektfulla de kan vara. Rent tekniskt är serien oerhört skickligt utförd. Berättandet är spot-on och teckningarna grymt snygga. Handlingen är också väldigt spännande med många twists & turns, vilket jag gillar. Trots alla dessa kvalitéer bär det mig emot att säga att jag gillar den så mycket som jag gör, för BOTI är egentligen en rent vedervärdig serie.

Om jag inte var bekant med våldsporr innan så är jag det nu. Det är blod, slakt och avhuggna kroppsdelar på vart och vartannat uppslag, så den här serien är inget för den klene. Samura låter hela tiden de onda vara de som utför de värsta handlingarna, och de får till slut sina straff, men det lyser ändå igenom väldigt tydligt att han verkligen njuter av att teckna uppsprättade kvinnokroppar, våldtäkter, kvinnor som gråter osv. Som tjej tycker jag det är lite magstarkt att ta in. Man vill egentligen bara lägga ner boken, för det där vill man inte uppmuntra. Samtidigt måste man ju få veta hur handlingen ska sluta...

Sammanfattningsvis kan jag säga att serien är riktigt bra. De första böckerna är lite tramsiga och trevande efter sin egen ton, men Samura hittar den snart och innan man vet ordet av är man indragen i en tornado av spänning, drama och, tja, avslitna lemmar. Den klart bästa story arc:en (bra svenska där) utspelar sig någonstans i mitten av den långa, långa berättelsen, och när den är som bäst, då är den svinbra. Fast hemsk och äcklig samtidigt, förstås. Duh! Att läsa BOTI är en obehaglig upplevelse, men det är helt omöjligt att låta bli.

___________________________________________________________

Till flickorna i sjön

Som jag skrivit om tidigare är jag inte mycket för att läsa böcker, men nyligen tog jag mig i kragen och fick för mig att låna hem lite grejer från den lokala bibblan. Jag får sådana ryck med ojämna mellanrum. Den här gången blev det en bok av en författare jag aldrig hört talas om, Elin Olofsson, och jag valde boken bara för att jag tyckte omslaget var snyggt. Ytlig? Vem? Jag? :) Hur som helst. Handlingen intresserade mig kanske inte jättemycket, även om den var helt okej. Däremot blev jag förvånad över hur mycket jag gillade språket. Jag har ofta lite svårt för att läsa böcker pga dåligt tålamod. Jag orkar inte plöja igenom mängder av långrandiga beskrivningar, utan jag vill hellre läsa dialog, och snabbt ska det gå. Men i den här boken var det Olofssons skickliga skuttande mellan vanlig prosa och mer poetiska textrader som verkligen fångade mig. Jag drabbades av en stark känsla av att jag verkligen aldrig skulle kunna skriva sådär hur jag än försökte, och blev lite imponerad. Kanske letar jag upp någon mer bok av henne så småningom.

___________________________________________________________

-Emelie

Ninna-ninna-na, ninna-na-ni-na

Jag är inte direkt en som läser mycket böcker. Jag inbillar mig ibland att jag är det, baserat på att jag som liten läste massor och långt tidigare än alla mina klasskompisar, men nej, jag läser inte mycket böcker längre. Grafiska romaner, absolut, gärna det, men vanliga böcker...? Jag vet inte vad som är grejen. Ofta har jag väldigt svårt att ta mig tiden, och att öppna en tjock bok och börja på sidan 1 kan kännas oöverstigligt tungt, men när jag sedan väl kommit in i handlingen brukar jag förvisso sugas fast som en liten igel på en maffig, blodstinn... öh... jag orkar inte ens avsluta liknelsen pga grossed out.

Hur som helst, kontentan är att jag nog inte är rätt person att uttala mig om böcker eller ens försöka ge något slags litteraturkritik, då jag nästan aldrig läser och knappt har några böcker att jämföra med. Men för att roa mig själv kan jag ju alltid skriva ner lite om vad jag tyckte om den senaste boken jag läste... för jag har, tro det eller ej, nyligen läst en bok! Orsak okänd, men plöjt igenom 600 sidor har jag faktiskt gjort. Dessa sidor satt fast i den här romanen:

Tillbaka till henne av Sara Lövestam handlar om två kvinnor; dels rösträttskvinnan Signe som lever under det tidiga 1900-talet, och dels Hanna som lever idag och är anställd på Arbetsförmedlingen. Vi får läsa om dem båda parallellt genom boken, med vartannat kapitel tillägnad den ena och vartannat den andra.

Inledningsvis tyckte jag det var roligast att läsa om Hanna, då de moderna miljöerna kändes mer levande och lätta att relatera till, och det sprittande språket kändes mer äkta. De första kapitlen om Signe led lite grann av samma sjukdom som jag hade när jag var 18 och försökte skriva en egen roman. Jag ville så hemskt gärna vara Victor Hugo, vilket ledde till att jag överanvände synonymordlistan i Word för att hitta de mest ålderdomliga och gammeldoftande orden jag kunde tänka mig, istället för att bara skriva naturligt och ledigt, rakt upp och ner. Emellertid utgöra icke en bajsnödig stafvning ett skriftalster från adertonhundratalet, vilket jag insett och skämts över som vuxen. Samma känsla fick jag när jag läste de första sidorna om Signe, och det gjorde mig lite generad å författarens vägnar. Efter ett tag försvann dock detta, och jag vet inte om det var jag som började se förbi det eller om Lövestam helt enkelt lade av med det.

Hur som helst. Efter ett tag börjar dock Signes historia dra ifrån (särskilt twisten på sidan 180 var en riktig gamechanger!) och bli mer och mer intressant (även om rösträttsförhandlingarna i sig kanske har drag av snoozefest) och då bleknar Hannas nutidseskapader rätt ordentligt i jämförelse. Det enda hon gör är att åka land och rike runt och idka någon form av släktforskning, och läsaren plågas med krystade jämförelser och insikter om hur Hanna liksom tar styrka från Signe via den senares olika små tillhörigheter som används som talismaner. Slutligen tappar Signes historia lite fart igen och Hannas tar över, men då har boken nått sin ände, och ytterligare en twist får oss att undra vad vi egentligen just läst.

Mittenpartiet av boken var riktigt bra och jag tog mig igenom det på bara några timmar då det verkligen väckte mitt intresse, men i övrigt var det kanske lite si och så med spänningsfaktorn. Jag gillade dock att det t ex inte var självklart hur det skulle gå mellan Hanna och hennes pojkvän - det kändes som att författaren undvek klyschor på ett bra sätt flera gånger. Jag tyckte också att bokens inledning var elegant, då man fick veta vilken väg de olika gamla föremålen tagit för att slutligen hamna hos Hanna, och jag hade gärna läst flera sådana där kortare texter av Sara Lövestam. Tillbaka till henne är möjligen lite för lång för vad den hade att komma med innehållsmässigt, men var ändå hyfsat njutbar.

-Emelie

Presentskörd för en nörd, del 3

Även jag var kopiöst snäll förra året och fick därför också en massa fina julklappar då Tomten hälsade på i sin gröna badrock. Här följer en utförlig lista som exkluderar årets grytvante från mormor och sängkläderna från far och mor.

UNO var, vill jag minnas, ett av de roligaste spelen ifrån när jag var liten. Det var lagom invecklat  (matcha siffror och färger, I can do that!) men även lite interaktivt: påverka spelet genom straffa kompisarna med tag-två-kort, byta håll på turordningen eller byta färg på korten. Spelet håller än och det är kul att återstifta bekantskapen med det efter säkert minst tio år. 

Cluedo har jag bara spelat en enda gång tidigare, i en hemmagjord version hos en kompis på den gamla högstadietiden, förr i världen. Jag har dock varit nyfiken på det, jag gillar hur det ser ut och hur det känns bra mycket mer involverande än att bara mata på med en tärning för att varva ett spelbräde. Nu har jag dessutom chansen att lösa mordgåtor på resande fot varhelst jag än vill i världen i och med spelbrädets behändiga lilla lådformat! 

 

Mastermind. När jag fick upp julklappspappret trodde jag nästan det var någon form av fjärrkontroll först, sedan kopplade jag och mindes ett spel som Emelie berättat om från när hon var mindre. Charmigt, småpyssligt och perfekt när man har en liten stund över.

Jag har spelat Super Mario 64 förr på dess ursprungskonsol men hade då väldigt instabila sparfiler som lätt försvann och självförstördes, och tröttnade därmed ganska snabbt då det var trist att spela samma banor om och om igen. Lyckades heller aldrig komma riktigt överens med kontrollen så jag blev aldrig särskilt såld på spelet. Lägg därtill att jag hade ett stort hopp i min TV-spelarutveckling från Super Nintendo till Playstation 2 och att jag därmed hade ganska svårt för den primitiva 3D-grafiken som Nintendo 64 hade att erbjuda, och du får en kille utan något riktig vett att uppskatta den här gamla klassikern. Med detta sagt är jag glad för att det kommit en upphottning av spelet till Nintendo DS som är snyggare, mer lätthanterligt och som går att småputtra till lite varstans tack vare sin förträffliga bärbarhet. Känner att jag mycket mer förstår charmen med det nu, och gillar att springa runt och leta mynt och stjärnor i prinsessan Peachs koopa-ockuperade slott.

 

Jag har än så länge bara hunnit med de två första banorna i Ratchet & Clank: All 4 One men oj, oj, wow! Jag minns åter varför jag älskar Ratchet & Clank och att kunna spela med både Emelie och Mattias vid min sida som galaxens tappraste team bara höjer upplevelsen!

Mattias har velat se originalfilmerna ett bra tag nu (och nyårsaftonen till ära så såg vi faktiskt äntligen den första av dem!) och detta i kombination med att det kom ut en väldigt kortlivad ny tidning med Star Wars-serier för ett par månader sedan (som tyvärr bara höll i tre nummer och alldeles nyligen tackat för sig) gjorde mig sugen på mer äventyr i galaxen långt, långt borta. Med lite tur kan kanske faktumet att den är animerad väga upp faktumet att det är Star Wars och på så sätt locka till sig Emelie trots hennes motvilliga inställning till franchisen.

Sailor Moon, en av ytterst få mangor som jag någonsin varit sugen på att läsa, och jag fick hela tre stycken volymer! Den nautiska sockervaddens svar på Kamen Rider - kan inte bärga mig tills jag har en stund över att sätta mig ner och plöja igenom dem!

Dagarna innan klappafton drabbades jag av ett litet naggande sug efter spännande myspysläsning från verklighetens utkanter. Vår första jul tillsammans fick jag en bok om konspirationsteorier, året därpå The Mothman Prophecies och förra året hittade jag Communion under det prassliga pappret. Med andra ord har dokumenterande böcker baserade på påstått verkliga händelser blivit lite av en tradition kring jul, men i år hade tanken inte infunnit sig att jag faktiskt skulle kunna önska mig någonting på ämnet. Jag öppnade därför paketet helt oanande, fick tag i klappappret så att jag råkade slita upp en smal reva i det och mitt däri så stirrade ett par enorma, mandelformade ögon på mig. Min lilla craving blev tillgodosedd även i år.

Att den var kamouflerad i en låda som gjorde den här klappen till den kanske största i hela högen gjorde att jag inte hade tillstymmelsen till chans att gissa vad som fanns däri. Med munnen på vid gavel och ögon stora som tefat lyfte jag upp Hoodtown och kunde knappt fatta det! Jag har varit sugen på den här boken i flera år. Hittade den på Adlibris och tänkte "Wow, den finns på Adlibris, kul, då vet jag var jag kan få tag på den!" och sedan sköt jag upp införskaffandet precis så länge att den helt upphörde att existera i deras katalog (läxa: vänta aldrig med saker du vill ha, köp, köp, fort! Nu!!). Som tur väl var hade Emelie koll på min sugenhet på boken (lucha-noir låter ju hur tufft som helst!) och kunde därmed sätta blodhunden Mattias, som genom sitt yrke som radioaktiv bibliotekarie har förmågan att hitta vilken bok som helst, på spaning!

Även min syster hade lyckats pejla in på mitt växande intresse för luchadorer och hittade den här helhäftiga flasköppnaren att wrestla upp varenda läsk- och mineralvattensflaska som kan tänkas komma i min väg med. Vätskepauserna under mitt stundande bokläsande är officiellt räddade! 

-Robin

Presentskörd för en nörd, del 2

Med julen fortfarande i färskt (nåja) minne tänker även jag ta tillfället i akt att belysa ett par nördiga klappar. Detta är inte allt jag fått, men trots att gränserna är flytande är det svårt att motivera varför saker som chokladkakor, lyktor och påslakan är nördiga, så jag försöker inte ens utan lämnar det utanför den här listan.

Batman: Arkham Asylum och Little Big Planet 2! Yay! Två spel jag längtat och fortfarande längtar efter, eftersom jag inte ens under mellandagarna haft tid för dem. Visserligen har en del potentiell speltid gått åt för att byta ut hårddisken på min Playstation 3 för att garantera att båda spelen kommer funka, men ändå. De här spelen lär hålla ett tag, vilket kanske är att föredra framför det gamla systemet när man var liten och spelade klart julklappsspel på en vecka och blev knäpp på kuppen.

Det nördigaste teet som skådats, importerat i en autentisk trälåda direkt från Ev-la Nin (länk) via en davinkaravan (antar jag). Mycket eftertraktat! Här finner vi sorterna Ossiams filosofiska fruktte, Celindas söta societe, Einos stadiga styrketår och Yondas bittra brygd. Helt seriöst ett av de tuffaste paket jag fått.

Eftersom jag anser nötter och läsk vara mat för en nörd finns även de med på denna lista, här mot en fond av högen av filmer som vi fick av piraten Johnny Koolala. Både läsken och nötterna har dock minskat en smula i antal sedan julafton, vilket inte beror på nötisotopers snabba halveringstid, som man skulle kunna tro, utan på ett simpelt hanteringsproblem. Jag fumlar ofta och tappar nötterna ner i munnen. Vi går raskt vidare.

Pennor! Dels en uppsättning blyertspennor i olika hårdhetsgrad, inpackade i en praktisk låda av förstärkt pappersmassa eller något liknande (mycket utmanande att öppna), dels tre kolpennor och dels en låda med färgpennor (samtliga grå). Med på bilden är även ett skissblock och en rejäl pennvässare i en festlig röd nyans. För att vara serietecknare hade jag en smula ont om pennor, men nu är det åtgärdat.

Sedan fick jag även många böcker. Två rymdopera-böcker av Alastair Reynolds, Chasm City och House of Suns, ser jag fram emot att läsa...

...och även Nation av Terry Pratchett ska bli en intressant ny bekantskap eftersom jag aldrig förut läst en Pratchett-bok (dålig nörd?).

Sedan kommer vi till... öh. Ni måste erkänna att en grå bok med namnet Det holografiska paradigmet inte kan vara annat än fantastisk.

"Idag överväger flera forskare konsekvenserna av perceptionsramar av typ rumtid-x, rumtid-xy och rumtid-xyz, där variablerna x, y och z är andra viktiga egenskaper hos människans perceptionsmekanism, parallellt med rum och tid. Man antar att vissa personer, som följd av olika slags självintegrering kan manifestera och manipulera egenskapen x i så hög grad att den fyrdimensionella rumtidsramen förenas med en femte dimensionens mångfald av rumtid-x, vilket leder till att det än en gång uppträder väsentligen icke-lineära effekter i förhållande till det vi väntat oss av rummet och tiden."

Awesome.

-Mattias

Floden som ingen överlever

Jag läste någonstans att 80% av alla avändarrecensioner på Amazon är fullpoängare. Snarare än att Amazon är fullt av helt fulländade produkter lär ju detta säga något om vad folk i allmänhet recenserar när de själva får välja: det som de tycker om. Med det i åtanke känns det lite lite fånigt att jag skulle ge mig på att betygsätta Peter Nilsons bok Arken (1982). De som känner mig väl förstår att det är givet att jag ger den fem plymapor. Detta vill jag säga först. Det är ohjälpligt.

När jag gick i högstadiet var jag en stor science fictionfantast, och jag plöjde igenom allt av Isaac Asimov och Arthur C Clarke som jag kunde komma över. Stiftelseböckerna, Robotböckerna, Möte med Rama, SOS från törstens hav och allt vad de hette. Asimovs Stålgrottorna var den första bok jag läste på engelska. Men en kväll hade jag läst ut allt sådant vi hade hemma, och jag gick på jakt i hyllorna efter något mer att läsa. Jag frågade min mamma om vi hade något som jag skulle gilla. Hon funderade ett tag och gav mig sedan Arken.

"Den här är lite science fiction", sa hon. "Den kan du prova."
Jag gick in till mitt rum, slog upp boken och läste:

Gud (som man också kan kalla för Marduk eller Elohim, och det finns många andra namn som han lystrar till) fick se en liten slät och spetsig pil som betedde sig som om den existerade. Synen förbryllade honom, för han kunde inte minnas att han hade skapat pilen.

Han granskade pilen. Kanske var det orätt att kalla den pil: den kunde också vara ett slags farkost. Ett slags skepp som seglade i det tomma som verkligen inte var något annat än tomhet. Gud vände sig bort, för han ville inte göra gåtfullheten i världen större än den redan var: det var underligt nog att det gudomliga fanns, men nu fanns det också en pil någonstans där det varken hade synts jägare eller villebråd.

Och Gud tänkte: Jag måste skapa en förklaring till att denna pil existerar. Det är orimligt att jag inte kan fatta varifrån den har kommit.

Och Gud sade: "Varde ljus"; och det vart ljus.

Jag gick in i boken utan mer förförståelse än vad min mamma hade sagt, och detta var en smula magstarkt för en science fictionnörd i tonåren. Gud? Var det här någon slags religiös berättelse? Jag var nära att lägga boken ifrån mig, för det var ju inte alls vad jag ville ha, men jag beslöt mig för att ge den en chans. Omslaget tyckte ju lova någon slags rymdskepp, och det Gud fick se i inledningen kunde ju kanske vara det rymdskeppet? Arken var helt klart något väldigt annorlunda än mitt tonåriga jag hade läst tidigare, men ju mer jag läste, desto mer sögs jag in, och till slut hade jag glömt bort vad det var jag var ute efter från början. Det skulle bli min starkaste läsupplevelse någonsin. Och förbli det.

Boken börjar alltså med att Gud skapar världen för att förklara för sig själv varför i hela friden det fanns en pil. När världen är skapad öppnar sig pilen och människor strömmar ut. I inledningen står det också:

Men Gud gjorde nu även något annat, och lärda män har menat att detta konststycke var det förnämsta i skapelsen och att det förklarar många gåtfullheter som annars inte hade varit fattbara för människan. Han lät tidens krets sluta sig, så att allt till sist skulle återvända till vad det en gång var, han lät skapelsen och förintelsen likna varandra dithän att ingen kan skilja dem åt.

Där och då är det ingen gåta vart boken är på väg. I förklarandet varför farkosten finns, eller skulle finnas någonstans längre fram i världens historia, förklaras också varför universum finns.

Vi möter Noa, som bygger två arkar för att ta reda på om havet har ett slut, men finner att det är oändligt. Tidernas störste handelsman, en väldig man som heter Benjamin, levererar virke åt den andra av dessa arkar (den som flyter i syndafloden), och det är denne Benjamin som vi får följa i resten av boken. Han får simma i syndaflodens vatten, men överlever. När vattnet sjunit undan är han i chock och tänker att det finns en annan syndaflod som man inte kan överleva: tiden, som alla så småningom drunknar i. Så börjar han irra runt i världen, jagad av en fruktansvärd dödsångest som blir värre ju äldre han blir. Han tänker sig att man borde bygga en ny ark, som kan flyta på tidens syndaflod så att man kan rädda sig undan. Men han har inte en aning om hur det skulle gå till.

Och saken är den att just Benjamin av någon anledning inte dör. Han blir äldre och mer skrumpen och krum, men fortsätter leva genom tidsåldrarna. Hela tiden tänker han på tiden och på döden, på tomheten och meningslösheten, och varför tillvaron är som den är.

Upplägget i Arken öppnar för väldigt mycket filosoferande. Peter Nilson ställer fråga efter fråga om tiden, döden och Benjamin och ger sedan sken av att svara på dem med gåtfulla avslöjanden, så att läsaren hela tiden svävar på gränsen till att förstå. Men förståelsen tycks fly undan för varje svar man får, tills det lagts en väv av mystik vars enda riktiga avslöjande är att ingenting är entydigt, men ändå enhetligt. Och så är kanske även världen utanför bokens pärmar?

Vem är Benjamin? Lever han verkligen för evigt eller dör han? Vad är hans koppling till tiden, människorna och arken? Vad betyder hans underliga dröm om att vandra runt i en labyrint? Varför nämner boken återkommande Benjamins stora ögon? Var det verkligen Gud som skapade världen? Vad händer egentligen vid tidens ände?

Stilistiskt är boken fullständigt lysande, och det är trots allt Peter Nilsons största styrka. Han har en slags introvert vinkling där mycket är översiktligt och hamnar i bakgrunden, men det finns en laddning i allt som händer, det stora såväl som det lilla. Språket är mustigt och sagolikt på ett gammeldags sätt, och tempot och laddningen hålls uppe under alla 300 sidorna trots bokens tematik. Det finns en genuin nyfikenhet inför tillvaron bakom berättelsen, snarare än det negativa mässande om det meningslösa i livet som den kunde ha blivit, och trots de omfattande religiösa inslagen blir det tydligt så småningom att boken är skriven av en grubblande vetenskapsman (Nilson var astronom) snarare än med någon slags religiös agenda. Men man känner sig mycket liten medan man läser, och de sista fem kapitlen är det det mest gastkramande jag någonsin läst.

Jag har dock några förbehåll vad gäller den här boken, som jag inte tänkte på när jag läste den som tonåring. Det är väl oundvikligt att någonting blir skevt när man försöker skriva så allomfattande som Peter Nilson gör i Arken, för ingen är ju mer än en människa och barn av sin tid, plats och uppväxt. Benjamin börjar i biblisk tid och irrar genom Europas historia. Där finns han i princip hela tiden, och sätter han sin fot på andra platser, som Asien, Afrika och Nordamerika är det mycket kort beskrivet. Det är knappt tal om andra än kristna och judar, och för att vara en berättelse om skapelsen är det möjligen en smula snävt.

Vad värre är, tycks världshistorien i Arken bestå enbart av män. Är kvinnor omnämnda är de antingen älskarinnor (oftast), slavar, hushållerskor eller andra former av hjälpredor. Om jag inte minns alldeles fel så finns inte en enda namngiven kvinnlig karaktär i boken. Det närmaste vi kommer är "en rik änka" som intresserar sig för Benjamin och är med ganska mycket i ett kapitel. Detta faktum är förvisso taget ur sitt sammanhang, eftersom berättelsen är sådan att mycket få människor överhuvudtaget är nämda vid namn och alla fladdrar förbi snabbt och är borta medan Benjamin är den ende som lever vidare. Men ändå. Det hade varit i det närmaste oförlåtligt om inte resten av boken varit så bländande, och utan tvekan är känns det lite skämmigt att tala sig varm för något så genusmässigt skevt. Peter Nilson levde 1937-1998, och menade förmodligen inget med att skriva boken så här, men det är något att tänka på.

Trots allt kan mitt betyg inte bli något annat än de ovan nämnda fem plymaporna. Arken är en svindlande resa att ge sig in på, och en som håller många omläsningar. Boken har varit ur tryck sedan 1998 så vitt jag kan förstå, men den finns oftast på Bokbörsen (länk) för en rimlig peng.

-Mattias