Som har framgått av tidigare inlägg i blöggen så har jag ju lite grann snöat in på en viss Johan Ulveson. Jag har egentligen en annan huvudsaklig celebrity crush sedan ett par år, men då denne inte behagat göra några offentliga framträdanden på ganska länge blir det lätt så att man roar sig med annat medan man väntar. De senaste månaderna har jag därför googlat runt på herr Ulveson då jag haft en stund över, och blivit rikligt belönad. Det är ju nämligen så att en väldigt bra grej med att börja gilla någon som är lite till åren är att det finns en rejäl katalog av material att gå igenom. Här är lite grejer jag har kollat på (utöver julkalendern dårå):
________________________________________
Ulveson & Herngren
Mockumentary om livet bakom kulisserna på en dödsdömd komediserie på SVT. Den här gillade jag riktigt mycket, det var helt up my alley! Älskar att se hur det går till bakom film- och tv-produktioner (30 Rock, som ett exempel), och jag fick riktigt mycket Ulveson för pengarna. Han och Felix Herngren spelar dryga, diviga versioner av sig själva och det är väldigt kul. Många pinsamma situationer uppstår och de flesta skådespelarinsatser är klockrena, t ex Johan Glans som sorglig pushover. Ulveson är dessutom i sin utseendemässiga prime här (i mina ögon) så det är ju... trevligt. *förförisk blinkning* Dessutom är de flesta av de färdiga sketcherna faktiskt riktigt roliga. Bonusinfo: Något bolag i USA har köpt rättigheterna till denna tv-serie och gjort en egen amerikansk version, i vilken Billy Crystal spelar "Johan Ulveson". Lol!
Betyg i helhet: 4,5 av 5 Ulveson-faktor: 5 av 5 TOP SEXY MOMENT: När Johan tar av sig kavajen, kavlar upp ärmarna och klår Felix i pingpong i avsnitt 3. Och när han regisserar en pjäs iklädd svårmod och polotröja.
Lorry är en s.k. svensk klassiker och något som känns som obligatorisk tittning om man ska få lov att kalla sig ett sant Ulveson-fan, men... jag vet inte, jag. Jag förstår att det är som att svära i kyrkan, men jag har sett några sketcher på YouTube och några avsnitt från Öppet Arkiv, och ärligt talat så fattar jag faktiskt inte det roliga, även om det är pinsamt att erkänna det. Jag måste vara helt fel generation, och dessutom har jag en instinktiv motvilja mot Peter Dalle, vilket inte direkt gör saken bättre. Jag har dragit på munnen vid kanske tre tillfällen, varav ett var ett innerligt komma-ut-ur-garderoben-samtal män emellan, och ett annat en bisarr reklam för Bingolotto med herr Ulveson som den Bergmanska döden. Men mest sitter jag bara och stirrar med imbecill, frågande min. Nja. Betyg i helhet: 1,5 av 5 Ulveson-faktor: 4 av 5 TOP SEXY MOMENT: Ehhh... Lite svårt att säga eftersom jag inte sett allt. Och inte gillar det jag sett. Men det är lite kul att se Johan som hyfsat ung, det får jag medge. Den här bilden kanske?
________________________________________
Sing-A-Long
Höll på att dratta i backen när jag insåg att det finns CIRKA TVÅHUNDRA AVSNITT (i realiteten: 26 st.) av ett musiklekprogram från 2006 i vilket Johan Ulveson är en av två ständiga lagkaptener! :D Oh my god, vilken guldgruva för en fangirl. Jag har väl sett ca 10 avsnitt hittills och jag måste säga att det är hyfsat underbart. Det är kul att se någon man gillar i rollen som sig själv, utan manus, och inse att man fortfarande gillar snubben, framförallt för att han verkar vara en riktigt sympatisk typ. Hans dryga kommentarer, tramsande med gamla kompisen Sussie Eriksson och barnsliga glädje (och dansmoves) när laget får poäng påminner mig om mig själv och det gör mig glad. I sure know how to pick 'em. ;) ♥ Programmet i sig är okej - ganska gapigt och flamsigt, och en del tävlingsmoment fungerar inte riktigt (något jag tror de fixar till i senare säsonger) - men även om det inte hade varit det, hade det ändå varit värt att se för det myckna ulvemanget. I could watch this all day.
Betyg i helhet: 3,5 av 5 Ulveson-faktor: 4 av 5 TOP SEXY MOMENT: Too many to mention! Men här är några:
________________________________________
Bonusfamiljen
Jag hade aldrig börjat kolla på SVT:s nya satsning Bonusfamiljen om det inte vore för att en automatisk reklam gick igång på min Facebook-feed och jag då råkade skymta Johans nuna i en sekund. Min första reaktion var: "Yaaay, mer Johan Ulveson! ♥". Min andra reaktion var: "Men... vad ÄR det för en fruktansvärd peruk de tvingat på honom?".
Hittills har bara halva säsongen gått, men av den kan man snabbt konstatera att Johans del i serien är mycket liten, men för all del naggande god. Han spelar en psykolog som tillsammans med sin utseendemässigt nästan identiska fru (också psykolog, spelad av en utmärkt Ann Petrén) försöker hjälpa seriens huvudpersoner med deras bonusfamiljsbekymmer. Jag tycker att Ulveson och Petrén utgör en finfin duo och det är lite mysigt att se deras intellektuella smågnabbande i hemmet när klienterna åkt därifrån - tråkigt bara att de enbart får en scen per avsnitt. Johan är mycket fin i klyschiga psykologbrillor och linnekläder, och jag gillar när han puttrar omkring och lagar mat och dricker te i ett tjusigt litet hus ute i skogen, men alltså... den där peruken. VARFÖR. Den förstör allt. Fappability: 0. I övrigt är tv-serien helt okej.
Betyg i helhet: 3,5 av 5 Ulveson-faktor: 2 av 5 TOP SEXY MOMENT: (om vi försöker tänka bort peruken då)
________________________________________
Renées brygga
I ett avsnitt hälsar Johan Ulveson, Peter Dalle och Agneta Sjödin på Renée Nyberg i skärgården och under kvällen vankas det badminton, paella och pseudodjupa samtal om livet. Johan berättar om sin hemska TBE-upplevelse för något år sedan då han svävade mellan liv och död (jag är glad att jag inte var ett fan vid tidpunkten - jag skulle ha oroat ihjäl mig om jag vetat om det!) och vi får veta lite mer om hans och Dalles fina kompisrelation. Jag är som sagt inget fan av Dalle (eller Sjödin, för den delen) så programmet är lite segt emellanåt, men Ulveson levererar och är charmig, rolig och snygg varje gång han är i bild. Jag måste säga att jag är ett stort fan av hans klädstil privat, något jag kommer elaborera om i del 2 av denna bloggserie (ja, det kommer komma fler inlägg!). Undrar om det är han själv som har god smak, eller om någon stylist eller familjemedlem ligger bakom. Mrraoowwrr, hur som helst. ♥__♥
Betyg i helhet: 3,5 av 5 Ulveson-faktor: 4 av 5 TOP SEXY MOMENT: Älskar hans resonemang om vem man vill (eller snarare inte vill) få massage av, för jag kan relatera till 110%, och skrattar gott åt hans hysteriska "Massage! Hitåt! MASSAGE!!". Och så är han snygg när han fiskar också.
________________________________________
Jul i Kapernaum (Fru Ditos äventyr)
Den här julkalendern har jag missat, eftersom jag var lite för gammal för sådant när den gick på tv (1995). Nu har jag dock skummat igenom delar av den som jag hittade på Öppet Arkiv, och kan ärligt säga att jag tycker bitarna som Johan deltar i är riktigt kul. Det handlar om fru Dito (en kavat Pia Oscarsson), hennes magiska duschkabin/tidsmaskin, och resorna hon gör med den genom viktiga händelser i historien. I varje epok stöter hon på någon som har ett problem, och med sin moderna kunskap tipsar hon påpassligt om lösningar som sedan blir verklighet i vår riktiga historia - t ex hjälper hon Beatles slå igenom och får Robin Hood att sluta stjäla från de fattiga och istället fokusera på de rika. I varje epok spelas personerna hon träffar av Johan Ulveson och Claes Malmberg som gör fina insatser, och ofta är humorn rolig även för vuxna. Jag vet inte om resten av Jul i Kapernaum är bra, men fru Ditos äventyr är i alla fall definitivt sevärda!
Betyg i helhet: 4 av 5 Ulveson-faktor: 5 av 5 TOP SEXY MOMENT: Det är många, alltså. Hetast är han nog som sheriff i vilda västern, men även Robin Hood och emo-konstnären Tord som verkar under stenåldern (komplett med basker av sten!) har sina stunder. ♥ Jag måste säga att den här karln klär oförskämt bra i mustasch.
Yowza. ♥__♥
________________________________________
Detta pinsamma fangirlande fortsätter i nästa avsnitt! När det kommer vet ingen.
Glurgh! Det tycks aldrig finnas något bra tillfälle för att blogga! Det finns alltid något bättre och viktigare som man borde göra, vilket är synd, för även om ingen läser den här bloggen mer än vi själva så tycker jag det är mysigt att ha nedskrivet vad vi sett och läst och spelat, om inte annat för att kunna gå tillbaka och minnas på vår ålders höst. Och det finns få internetfenomen som är så tråkiga som sorgligt insomnade bloggar, am I right. Så för att sammanfatta de senaste månadernas kulturkonsumtion kommer här några små anteckningar innan allt faller i glömska:
Mattias och jag skaffade det här spelet redan när det var sprillans nytt, ca 2008, men trots att vi spelade det en hel del då så slutade det med att vi körde fast på ett supersvårt ställe och tröttnade. På 8 år har vi alltså inte spelat klart spelet. UNTIL NOW. *dramatisk musik* Tack vare att vi nu hade Robin som med sin ungdomliga fysik och reaktionsförmåga kunde hjälpa till och rädda oss ur de svårare situationerna, har vi nu äntligen, i herrens år 2016, avslutat Mirror's Edge! Prisa gud! Slutomdöme: väldigt snyggt, intresseväckande värld, kul att åka linbana, många kvinnliga karaktärer vilket är ett plus, alldeles för mycket fighting och för lite skojigt utforskande, fruktansvärt komplicerad styrning, smått ointressant story och fula Flash-animerade mellansekvenser med styltig dialog. Denna recension kommer nästan ett decennium för sent. You're welcome.
__________________________________________
Nightcrawler
Thriller/psykologisk studie av en osympatisk typ spelad av en nerbantad och halvt oigenkännlig Jake Gyllenhaal, AKA Mattias enda kändiscrush någonsin (trots ett i övrigt heterosexuellt sinnelag). Väldigt välgjord film och Gyllenhål gör verkligen rollen perfekt. Han är mycket övertygande som en person som det är något lite, liiiite off med. Han är sådär lagom obehaglig på ett precis tillräckligt gränsöverskridande och socialt inkompetent sätt, utan att slå över i totalt vansinne och gå loss med en yxa, typ. Det fanns en scen i slutet som jag tyckte var överdriven och inte så himla elegant, men överlag är det en tonsäker och spännande film.
__________________________________________
Captain America: Civil War
Vi såg den här filmen en hel vecka innan jänkarna ens fick en chans. Haha, take that, losers! Jaha, vad ska man säga? Jag älskar verkligen att kolla på superhjältefilm; en kärlek som började med den fantastiska Spider-Man (2002). Jag älskar det så pass mycket att jag inte riktigt bryr mig så mycket om bristerna i filmerna. Nog har det funnits plot holes och annat mög på vägen - det har ju hunnit bli riktigt många Marvel-filmer vid det här laget - men ärligt talat så gör det mig detsamma. Visst, det är ju inte kul om en film verkligen suger, men jag tycker Marvels lägstanivå har varit hög hittills, och det är alltid lika roligt att bänka sig framför en ny superhjältefilm och veta att man nu ska få tillbringa ett par timmar till i sällskap med folk som har häftiga krafter och roliga dräkter. Jag gillar liksom att umgås med Avengers och company. (Jag är även väldigt tacksam för filmernas blotta existens, eftersom de gör att jag kan hänga med i superhjältevärlden på ett lätt sätt som inte tvingar mig att läsa 3000 serietidningar från typ 80-talet för att komma ikapp.) Men själva filmen då? Tja, jag läste en recension någonstans som ansåg att det var lite svårt att engagera sig i konflikten i Civil War eftersom det mesta borde kunna gå att lösa över en kopp kaffe - "Kom igen nu, ni är ju kompisar egentligen! Ni kan väl snacka om det här..." - och jag är benägen att hålla med. Varför slåss inbördes när det finns mycket värre skurkar utanför gruppen? Trots detta så är filmen riktigt underhållande och spännande och bla bla bla. Så här efteråt vet jag fortfarande inte riktigt vilken sida jag hejar på, och det är nog ett gott tecken. Däremot vet jag vad jag ska hem och googla på... Ähum.
Det var länge sedan jag såg en X-Men-film, så jag får erkänna att jag fick googla fram plotten på föregångaren och läsa på lite snabbt innan vi kunde slå oss ner i tevesoffan. Tur att jag gjorde det, för annars hade jag inte fattat mycket av denna ganska röriga film som är sprängfylld av mer eller mindre minnesvärda karaktärer som susar förbi. Ursprungsgruppen med Professor X och Magneto i täten kommer man ju ihåg, men de yngre förmågorna har jag lite svårare att hålla isär, så om du är som jag, gör din research innan! :P Det ska också sägas att jag inte läst serierna - kanske är det lättare att hålla koll på persongalleriet om man har gjort det. Hur som helst, filmen hoppar vilt mellan högt och lågt (och tid och rum). Rent estetiskt tycker jag framtidssekvenserna är oerhört fula (ser ut som en cheesy teveproduktion) och alla ungdomar är överstylade och töntiga, men 70-talsscenerna är perfekta i estetik och känsla. Peter Dinklage är riktigt bra castad som skurk med visst internaliserat självhat, och det är lätt att engagera sig emotionellt i de olika relationerna som står på spel. James McAvoy är verkligen underhållande som en ung, nerknarkad Professor X i hippieutstyrsel och jag gillar hans relation till Magneto. Tidsreseaspekten är (som alltid?) lite bökig och banar för plot holes, men som jag sa om Civil War: det är så kul att hänga med de här superhjältarna mutanterna att jag inte riktigt orkar bry mig. :)
__________________________________________
Mad Max: Fury Road
Jag var rädd att bli besviken på den här, eftersom alla hyllat den så oerhört, men nej - cirka 20 minuter in hade jag fallit som en fura, och jag fattar inte ens varför. Det är SÅ larvigt. Det är SÅ over the top. Jag bryr mig verkligen inte ett dugg om bilar och andra fordon, och jag hade ingen förförståelse eller koppling till de tidigare Mad Max-filmerna. Trots detta, eller kanske på grund av det, tyckte jag filmen var en SÅ himla rolig upplevelse. :D Allting är helknasigt, från designen på bilarna, till vapnen, till karaktärernas överdrivna namn, till den två timmar långa biljakten, till random missbildningar och allmän äcklighet hos statisterna och de mindre rollerna. Skurken själv är så vidrig att det inte finns ord, både utseende- och personligthetsmässigt. De enda som är någorlunda fräscha är Max själv samt den döcoola Furiosa och de unga brudarna som hon försöker beskydda. Allt annat är frånstötande och helt underbart. Jag älskar att de verkligen went there. De fick en idé och bara körde på i 250 km/h. Det fick bära eller brista, och den kunde verkligen blivit sååå dålig. Istället blev den rejält kul. Dessutom fick den mig att bättre förstå det här Conan-klippet:
__________________________________________
Skönheten
Jag fick Kerascoët & Huberts Skönheten i julklapp, ett tjusigt seriealbum på ca 50 sidor. I min enfald hade jag inte kollat upp att detta blott var del ett av tre, och att Kolik förlag sedan länge beslutat att inte ge ut övriga två delar. Ack! Till min födelsedag tre månader senare önskade jag mig således det fullständiga verket, som tursamt nog fanns på engelska (jag hade höga betyg i franska i skolan och älskar språket, men jag kan inte påstå att jag läser det obehindrat, så det vore trist att behöva traggla sig igenom hela albumet på originalspråk - so sue me). Hur som helst, boken var fascinerande läsning. Alla som känner mig vet hur mycket jag älskar att sugas in i den tecknade världen hos en lång serie, och den här var inget undantag. Man ska inte låta sig luras av de lite barnsliga teckningarna - det är en ganska mörk saga med en del hemskheter i, vilka ibland står i skarp kontrast till den naivistiska stilen. Väldigt intressant serie. Rekommenderas!
__________________________________________
Sleep Tight (Mientras Duermes)
Det här är en spansk thriller med vissa inslag av svart humor, som vi snubblade över en kväll framför Netflix. Vi hade inte hört talas om den tidigare, men den lilla beskrivningen av handlingen vann snabbt över mig. Filmen handlar om en oerhört obehaglig portvakt i ett bostadshus, som med alla medel försöker få de andra i huset att må lika dåligt som han själv. Nu pratar jag inte flytande spanska och är inte bekant med de här spanska skådespelarna, så jag vet inte hur deras insatser skulle uppfattas av en infödd, men så vitt jag kunde se var de alla bra och välcastade. Filmen var extremt spännande på sina ställen och många scener var väldigt minnesvärda, men ibland var den kanske lite väl over the top. Sevärd ändå! Pluspoäng för den kulturella/intellektuella känslan man får efteråt för att man tittat på något som inte är amerikanskt. ;)
__________________________________________
How did this get made?
På senare tid har jag snöat in på podcasten How did this get made. Jag fick nys om den via min besatthet av en viss JmB, då han råkar vara bästis med podcastens programledare Paul Scheer. Jag gillar Paul Scheer! Jag har inte sett så mycket han gjort, men han var underbar i sina två avsnitt av 30 Rock (jag fattar inte att hans karaktär inte fick komma tillbaka?) och det är någonting med honom och hur han pratar som jag verkligen tycker om. Han är liksom lite jobbig, lite gapig och drar vissa grejer lite för långt, men samtidigt är han kvick och rolig och verkar genuint trevlig. Väldigt avväpnande och easy-going person. Hur som helst! Han, frugan June Diane Raphael och kompisen Jason Mantzoukas + diverse gäster ägnar sig åt att se dåliga filmer och sedan prata om varför de är så dåliga. Himla kul om man är en liten movie buff som jag. :) Ibland gör de även liveshower på scen med publik. Det är ofta roligt, och om det inte är det så är det i alla fall alltid intressant, med många olika synpunkter på allt från rena B-filmer till filmer som borde ha blivit så bra... men av någon anledning floppade som satan. Härligast av allt är segmentet Second Opinions där Paul läser upp Amazon.com-recensioner av filmerna från vanligt folk, som mot alla odds tycker att de är värda 5 stjärnor och gärna förklarar varför. Min favorit (minns inte vilken film det var dock, it's all a blur by now) gick någonting i stil med "I didn't really notice the plot. Five stars!".
Jag vet inte riktigt hur jag ska betygsätta en podcast och vi har inga förtryckta plymapor för ändamålet, så istället ger jag er ett av mina favoritavsnitt: det om Lake Placid (1999). Håll till godo.
