Yes! Hornberger!

Såg Big Hero 6 igår kväll och visste mycket lite om den på förhand. Både jag och Robin var helt övertygade om att det var David Cross AKA Tobias Fünke som gjorde rösten till den jättesöta roboten Baymax (autentiska felsägningar under kvällen: Baywatch, Betamax) då det lät preciiiis som han, så vi blev båda väldigt förvånade när Scott Adsits namn kom upp som "first billed" i rollistan på slutet. Som varande 30 Rock-megafan borde jag ha känt igen honom...?

Känner mig som en idiot, fast samtidigt genuint glad för Scott Adsit som äntligen lyckats roffa åt sig en jätteroll i en film, och dessutom som en supercharmig karaktär som folk kommer minnas länge. Har alltid tyckt att han varit underskattad. :) Så yay för upprättelse och YES! HORNBERGER! indeed.

I övrigt var filmen jättebra om man gillar massor av ös, skitsnygg animation, snitsig design och att bli lite ledsen i ögat ibland (och det gör man ju). Det tycks fortfarande himla svårt att skriva riktigt bra kvinnoroller (näääär ska en tjej få prata om att hon använder sina underbrallor ut och in och fram och bak, egentligen?) och slutet var väl delvis lite av en cop-out tyckte jag, meeeen fortfarande mycket underhållande film!

-Emelie

Awesome fan art is awesome

Vi har just kollat klart på alla avsnitt av Gravity Falls som finns ute. Sist på bollen som vanligt, meeeeen det förstör ju inte kvalitén på själva tv-serien... Mycket bra var den, hur som helst! Skriver förmodligen mer någon annan dag. Håll till godo med dessa snygga fan arts vi hittade på DA så länge:

Consequences by CherryVioletS on DeviantArt

Grunkle Stan, Li'l Gideon och läskig Dipper med sex ögon, alla tecknade av någon fantastiskt begåvad människa vid namn "Zapekanka".

Dipper i skogen.

Lite mer Disney-stil. ♥

Mmmhmm. Oh yeah...


 -Emelie

We can do it!

Wander Over Yonder

Här kommer lite åsikter om ett tv-program som ingen som läser den här bloggen är intresserad av eller har hört talas om!

Som bekant är jag lätt besatt av en viss Jack McBrayer efter hans fenomenala insats som Kenneth i 30 Rock. Eftersom serien är slut sedan januari och han är något av en one trick pony med sitt ständiga jätteflin och sin pantade lantisuppsyn misstänker jag att han kommer få svårt att få några bra roller från och med nu, åtminstone roller som inte typecastar honom (men framtiden får gärna visa att jag har fel ♥). Något som pekar på detta är att han i princip bara gjort röstskådespeleri sedan 30 Rock. Inget ont om röstskådespeleri - jag älskar ju animation och tycker absolut att det är ett yrke värt respekt - men vanligen brukar det inte direkt ses som ett steg uppåt på karriärsstegen att börja med voice acting. Hur som helst, detta är bakgrunden till varför jag idag tänkte skriva lite om Wander Over Yonder, som är herr McBrayers nästa större projekt.

Wander Over Yonder är en tecknad tv-serie från Disney, som ska ha premiär i september någon gång. Den är skapad av Craig McCracken som låg bakom Powerpuffpinglorna (+ dennes fru Lauren Faust som rebootade och hottade upp My Little Pony för inte så länge sedan). Det här är vad det står om serien på Wikipedia:

"The series follows Wander, an overly-optimistic intergalactic traveler and his steed Sylvia traveling from planet to planet helping people have fun and live free, all against Lord Hater and his army of Watchdogs' evil reign. /.../ The eponymous character, Wander, made his debut on sketchbooks, clothes and patches that McCracken sold at conventions. McCracken described Wander as a 'nomadic, hippie, muppet man'."

First things first: Naturligtvis är jag lite besviken över att Jacks nya heltidsjobb är i form av en tecknad figur. Jag vill ju kunna se honom in the flesh, så att säga, och karaktären Wander lider tyvärr av grav avsaknad av generell fappabilitet (korrekt teknisk term, ifrågasätt inte). Dock så är jag ju glad att bara få höra hans röst - bättre det än inget! - och av texten tyckte jag mig kunna utröna att det ändå skulle vara en passande roll för Jack med sin glada bonnläppsattityd. Bara kolla in postern ovan, liksom. Han håller en banjo som om den vore Excalibur. Beskrivningen "glad hippiemupp som vill att alla ska ha det bra" fick det dessutom att låta som en skön karaktär, lite sådär som en övervintrad typ från 70-talet som rökt på lite för mycket och slappt ligger i en soffa och tycker allt är "groovy". Det kan säkerligen anas av min uppbyggnad här att det hela inte riktigt blev som jag tänkt mig.

Av någon anledning bestämde sig Disney för att visa ett sneak peek-avsnitt redan i augusti, och det lade jag och Robin vantarna på medelst några  musklickningar  magi. Så... vad kan vi då säga om det?

Mitt första intryck var att det var snyggt. Animationen är solid och sådär avsiktligt Cartoon Network-platt som kan vara väldigt snyggt om man är på det humöret (detta kommer från en som vanligen rådissar allt tecknat som inte är Disney från 90-talet) och jag kan tänka mig att vi kommer att få se många häftiga och snygga miljöer efterhand som Wander och Sylvia reser runt i universum - bara fantasin sätter gränserna där. Karaktärsdesignen är också bra och kul, och känns väldigt retro fast samtidigt modern. På sina ställen var avsnittet dessutom väldigt roligt, trots att jag tänker mig att målgruppen är något yngre än jag och jag kanske borde vara mognare än att skratta åt sådant här...

Klagomål, då? HerreGUD vad högljutt det var! Alla figurer utom en talar med sina skrikigaste röster och tempot är uppskruvat till max. Som jag redan konstaterade i min recension av Wreck-It Ralph har jag inget problem med högt tempo, men skrikigt hysteriska röster? Noooo. Jag orkar helt enkelt inte med det. Särskilt besviken blev jag såklart på Jack som vanligen har en snäll och lite skör röst, men här tog i för kung och fosterland och lät så störig som han bara kunde, inte alls mild och hippie-lugn. Suck! Varför? Kanske är det bara jag som är gammal. Jag är inte uppvuxen med moderna tecknade barnprogram, och det Disneydags jag tittade på när jag var liten innehöll typ Bumbibjörnarna och Räddningspatrullen och var betydligt mindre gapigt. Är alla program så här för barnen nu för tiden? Hade jag varit förälder är det nästan så att jag inte hade vågat låta mitt barn titta på sådant här - det kändes som den visuella motsvarigheten till att injicera åtta kilo Kelloggs Frosties direkt i blodomloppet. Kanskte tur att avsnitten bara är 11 minuter långa. Längre än så och min hjärna hade exploderat.

Dessutom trodde jag att Wander skulle vara "hjälten", och det kanske han kommer bli också, men överraskande nog var han så fruktansvärt irriterande mot "skurken" att det närapå kändes som om Wander var skurken istället. Stackars Lord Hater som bara ville få sin enda önskan uppfylld och ta över universum! ;_;

Nåja, jag lär väl fortsätta titta ett tag till för att se hur det utvecklar sig. Kanske lugnar han ner sig? Det känns dock aaaaningen meningslöst att kolla på en tv-serie för att man är tänd på en viss skådespelare som är med i den, om vederbörande varken ser ut eller låter som sig själv.

-Emelie

Santo Contra Los Clones

Här är en kort liten tecknad film som väl sammanfattar El Santos heroiska karriär då en galen vetenskapsman sänder ut kloner av några av de värsta monster som mannen i silvermasken någonsin mött!

Mellan 1956-1982 hann Mexikos störste luchador medverka i runt 50 filmer och han har räddat världen ifrån marsianer, varulvar, Frankensteinmonster och allt däremellan. Själv har jag bara haft nöjet att se en handfull av dessa filmer, men ser alltid fram emot ett tillfälle att snubbla över fler.

Min anspråkslösa lilla favoritframe ifrån Santo contra los clones helt enkelt för att jag 

gillar att de fick med en av de undermåliga små plastfigurer som ofta figurerar som 

merchandise på lucha libre-galorna i Mexiko.

Här är ett exempel på just en sådan plastifgur, denna föreställande Malmös egen

luchador: El Styggelse!

Småputtrig ego-trivia: den förra Santofilmen jag försökte mig på att se var Santo contra las lobas. Det var andra gången ett sådant försök gjorts och liksom första gången så resulterade det i att jag somnade lagom till att jag hunnit nå mitten av filmen.

Santo knockar en av staden Guanajuatos mumier.

Ett random tidningsomslag med Santos son i ett slapphänt försök att rädda ett barn ifrån att kastas mot sin död.

-Robin

Paperman, hela filmen!

Som jag skrev i mitt peppinlägg från november så skulle Wreck-It Ralph visas på bio tillsammans med en svartvit kortfilm vid namn Paperman. Så visade sig också vara fallet, och den var verkligen fin. Särskilt musiken var väldigt vacker och gjorde mycket för den lilla handlingen.

Märkligt nog har hela kortfilmen lagts upp på YouTube nu lagom till den svenska premiären, och jag fick verkligen tvinga mig själv att inte smygtitta på den i förväg. Men nu när jag sett den på stora duken är det fritt fram för mig att glo på den så mycket jag vill. ^^ Och det tycker jag även ni ska göra!

Varsågoda, här är den. (Jag skulle bädda in den här på bloggen men det såg fult ut i layouten. Nevermind.)

-Emelie, nostalgisk

Ps. Jag vet att det inte är riktig 2D, men OMG vad jag älskar 2D! Kom tillbaka, nittiotalet! ;_;

I'm gonna wreck it!

I fredags, nästan exakt tre månader efter att den kom ut i USA, hade Wreck-It Ralph (eller Röjar-Ralf som den så vidrigt heter på svenska...) äntligen biopremiär i Sverige. Jag hade hunnit göra mig själv upprörd över att det inte verkade som att den skulle visas på engelska alls här i Malmö, men till slut visade det sig trots allt att några engelska föreställningar visst fanns att tillgå, så dagen efter bokstavligen rusade vi till Entré med biobiljetter och en väska full med biogodis i högsta hugg för att äntligen få bekanta oss med Ralph, Vanellope, Felix och Calhoun.

Den första officiella bilden från filmen, som jag fortfarande tycker är SÅ ful.

Efter en initial period av opepp hade jag peppat ganska mycket under månaderna av väntan eftersom min älskling JmB gör en av rösterna i filmen, så även om det inte direkt innebar att jag skulle få se hans söta fejs på storbildsskärm så skulle jag åtminstone få höra hans rara lilla stämma ur riktigt stora högtalare. Att se filmen på engelska var alltså givet - annars hade det liksom varit meningslöst, och vi kunde lika gärna väntat till dvd-utgåvan (för min del, i alla fall). Hur som helst hade jag i alla fall kollat på massor av YouTube-videor i förväg, där JmB och de andra röstskådisarna snackade sig varma för filmen, så jag blev mer och mer exalterad för varje dag som gick.

Så här i efterhand får jag väl säga att filmen inte riktigt levde upp till hypen, men det är mitt eget fel, antar jag. Man ska inte ha för höga förväntningar. För det var inte så att filmen var dålig, absolut inte. Jag hade väl bara hoppats på ännu mer JmB, men hans scener var ganska begränsade. Oh well. (Ingenting slår i alla fall Kung Fu Panda 2, som jag såg enbart för att jag hört att en annan favorit, Victor Garber, gjorde en röst i den. Hans karaktär dog efter cirka tio sekunders screentime.)

Höhöhö... den här referensen fattar jag...

Hur som helst! Wreck-It Ralph utspelar sig i arkadspelsvärlden och handlar om en spelskurk som tröttnat på att vara skurk och inte få någon uppskattning för sitt jobb. Han ger sig därför ut i världen för att försöka hitta ett spel där han kan få bli hjälte och vinna en medalj. Hans väg mot målet kantas av mängder av tv-spelscameos och andra insiderskämt som min mormor inte skulle förstå, men jag tror säkert att även sådana som inte spelar tv-spel skulle kunna få ut någonting av den här charmiga filmen - för en charmig bagatell är just vad den är.

Inte lika störig som man skulle kunna tro.

I likhet med de flesta Disneyfilmer innehåller Wreck-It Ralph ett antal klassiska klyschor om att vara sig själv och bla bla bla, men förutom det så är det en ganska innovativ film, och dess stora behållning är de sympatiska figurerna och de otroligt snygga och väldesignade spelvärldarna som är rena ögongodiset (särskilt godislandet i spelet Sugar Rush, höhö). Många tittare, sannolikt ur äldre generationer, klagar ofta på snabba och hetsiga musikvideoklipp som moderna filmer tenderar att ha, men det slog mig verkligen när jag satt där i biofåtöljen i lördags, att jag inte har det minsta lilla emot supersnabba klipp och liknande. Jag gillar det, och ser det som något positivt att bli helt utmattad och överväldigad av det - snarare kan jag bli riktigt uppstressad av äldre filmer som har ett mycket långsammare tempo.

Det jag däremot har riktigt svårt för är hysteriska, skrikiga röster, och efter att ha sett några klipp med Sarah Silvermans karaktär Vanellope von Schweetz var jag lite orolig att hon skulle gå mig ordentligt på nerverna. Det gjorde hon förvånande nog inte, så allt var fine and dandy in that department, speciellt med Ralphs lena, snälla stämma och sergeant Calhouns coola, raspiga röst som komplement. Och så JmB förstås, duuuuh. ♥

Calhoun är en dynamite gal som ger Fix-It Felix the honeyglows.

Lite andra observationer: märkligt nog (i en film som heter Wreck-It Ralph, alltså) så börjar filmen efter ett tag att handla allt mer om Vanellope snarare än Ralph. Det gör väl ingenting egentligen, men det blev nästan hennes story snarare än hans, så titeln är kanske lite missvisande?

En annan sak som vi noterade är att könsrollerna är riktigt bra - alla figurer är mångbottnade och tjejrollerna är (bland annat) tuffa och självständiga medan killrollerna är (bland annat) mjuka och snälla, utan att det görs någon grej av det. Det är ju jättebra och jag hoppas det sätter tonen för framtida animerade filmer. Bara en sådan sak som att det finns fyra stora roller i den här filmen och hälften är killar, hälften är tjejer. Liksom, det är ju löjligt att behöva påpeka och bli glad för en sådan sak, men det är faktiskt himla ovanligt. Det tenderar att alltid vara the token girl, eller för all del the token boy. Men här är det 50-50, och ser ni - det gick ju? Det var väl inte så farligt? Ta efter, alla jönsiga filmskapare!

En spansk poster som jag tyckte var snygg. Carry on...

En annan mycket positiv sak med filmen var att det kom ett avslöjande på slutet som ingen av oss såg komma på flera mils avstånd, som ju annars är brukligt i mer eller mindre klyschiga barnfilmer. Det var riktigt häftigt. (Eller så var det bara vi som var tröga.)

Men ja, sammanfattningsvis så kan man säga att filmen kanske inte lämnar något större avtryck - det är lättsam underhållning - men den är mycket bra och underhållande medan den pågår. Man kommer jämt på sig själv med att vilja pausa för att verkligen hinna ta in allt som sker i bakgrunden, särskilt när figurerna befinner sig på Game Central Station där mängder av mer eller mindre autentiska tv-spelsfigurer går förbi. Men det får vi väl ägna oss åt när dvd-versionen kommer. ^__^

-Emelie

Pepp, mindre pepp och annan pepp

Höll på att skriva "krusbärspepp" också, men det mäjkar ingen sens.

Vet ni, jag tänkte på en sak: det är ju snart dags för Wreck-It Ralph! Den har nu haft premiär i USA (2/11), och även om jag inte varit så pepp tidigare (kanske mest på grund av den otäcka svenska titeln Röjar-Ralf och den fula första postern) så börjar jag allt bli lite mer exalterad vid det här laget. En av bloggarna jag läser verkade gilla filmen rejält och det ökade definitivt min entusiasm, eftersom hon brukar veta vad hon pratar om.

För er som missat det är filmens ett slags hyllning till tv-spelsvärlden, och den handlar om skurken i ett gammalt 8-bitarsspel som tröttnat på att vara skurk och bestämmer sig för att rymma från spelet och söka lyckan någon annanstans i hopp om att få vara hjälte istället. Mitt huvudsakliga intresse kommer av att det a) är Disney (en gång Disneyfan, alltid Disneyfan?) och b) min löverboy  Kenneth  Jack McBrayer gör en av rösterna, och trots detta har jag alltså inte varit så intresserad tidigare. What gives? Jag tänkte inte ens se den på bio först (jag får ju inte ens se min imaginära pojkvän, bara höra honom... är det värt den saftiga summa en biobiljett går på?) men... jag vet inte, plötsligt har suget ändå väckts. Kanske är det den ökande mängden screencaps som börjat florera, eller det faktum att filmen lär föregås av en animerad kortfilm i 2D (mitt favoritmedium!) kallad Paperman som jag verkligen vill se.

Så döm då om min förvåning när jag just googlade på svenskt premiärdatum och fick se att det är 8/2! Wtf?! Februari! Jag trodde den skulle komma till jul. Whyyyyyyyyyyy. Så här har ni en som  nu bestämt sätter sig i sin väntestol och väntar. Tålmodigt.

______________________________________________________

Övriga nördrelaterade nyheter: jag var magsjuk för några veckor sedan - yaaaaay - och när Robin ringde för att fråga om han skulle fixa någonting underhållande åt mig där jag låg och gnällde under täcket, kved jag fram att det kanske vore ett passande tillfälle att hyra Dumma mej, en av få animerade filmer vi inte sett, för lite lagom lättsmält underhållning. Sagt och gjort.

Här hade jag tänkt recensera filmen, men det går tyvärr inte särskilt bra eftersom jag knappt kommer ihåg någonting alls av den. Det är kanske inte ett så gott betyg, men å andra sidan underhöll den mig absolut medan jag faktiskt tittade på den. Så: inte särskilt minnesvärd film, men helt okej och trevlig underhållning för stunden. Jag gillade huvudpersonens design, allt med småtjejerna och hela grejen med månen (kolla, spoilerfritt!) men hade gärna velat se Gru göra fler skurkgrejer innan han började tippa över åt det snällare hållet - ibland var det lite svårt att tro att han verkligen var en megaskurk egentligen. De små gula medhjälparna var inte riktigt så roliga och charmiga som de nog var tänkta att vara, heller. Meh. Jack McBrayer var för övrigt med i den här filmen också, men han hade bara cirka tre repliker. Hmpf.

______________________________________________________

Mer spännande fakta: jag är officiellt inte den sista i världen att testa på Angry Birds längre! Jag är en sådan bakåtsträvande person som undviker nya, hi-tech mobiltelefoner (min mobil - som jag köpte i mars i år, ska tilläggas - är en pensionärstelefon med ungefär tre funktioner: ringa, sms:a och lägga patiens, och jag älskar den) och därför har jag aldrig spelat Angry Birds tidigare, trots att alla andra i hela världen gör/gjort det. Jag tyckte att det såg kul ut och att det kunde vara någonting för mig, men trodde att det bara fanns till mobiler.

Meeeen för någon vecka sedan upptäckte jag att man kan spela det gratis direkt i Chrome-fönstret, hur många banor som helst. Whoa! Hur kunde jag ha missat det? Så nu har jag tagit igen denna kunskapslucka inom modern populärkultur genom att spela tills armen värker. Mitt slutgiltiga omdöme är att det ÄR kul, men faktiskt inte så kul som jag trodde det skulle vara. Trots de många banorna tycker jag det är lite dålig variation på vad man ska göra och materialen man ska skjuta på, och ibland har fåglarna så otroligt dålig tyngd att man bara blir sur. Dessutom är spelet grymt ojämnt, med djävulskt svåra helvetesbanor uppblandade med lätta lite hur som helst. Dock är grisarna väldigt charmiga och spelet är inget om inte beroendeframkallande, så ni kan räkna med att jag kommer spela det om och om igen, även om jag kommer hata mig själv för det.

Den tjocka, vita fågeln som släpper bomber är min favorit. Vilken är din?

-Emelie

Otäcka grejer i Skönheten & Odjuret

Jag tittade på Skönheten & Odjuret härom kvällen, för första gången på länge, men för säkert trettionde till fyrtionde gången i mitt liv. Det här är inte en recension, för jag tror inte jag skulle kunna recensera en film som den. Då jag är född 1983 är klassiker såsom Skönheten & Odjuret, Aladdin och Den lilla sjöjungfrun grundläggande delar av min barndom och uppväxt, och så cementerade i min personliga kanon att det är hart när omöjligt för mig att se dem objektivt med ögon som inte påverkats av fem ton rosenskimrande nostalgi. Det är väldigt fina filmer; inte utan sina brister, men ändå fina. Goda hantverk, även om just Skönheten & Odjuret inte är min personliga superfavorit.

Istället för att recensera tänker jag peka ut några saker som jag alltid tyckt varit väldigt obehagliga med filmen (hela Stockholmssyndrom-biten utelämnas för idag). Bland sjungande kandelabrar, magiska speglar och tjusigt maskrosfluff som poetiskt dansar iväg med vinden finner vi följande:

1) Vargarna

Som dessa nedrans vargar har hemsökt mig sedan jag såg filmen på bio som åttaåring! (Hmm, jag tror det kan bli ett eget inlägg för en annan dag: "Topp 5 Tecknade Figurer Som Skrämde Mig Som Barn"...) Tänk er själva, jag är åtta år och har aldrig någonsin tänkt på skogen som någonting annat än en fridfull plats där man kan kolla på löv och kottar, och så plötsligt visar den sig vara full av blodtörstiga satans påfund till vilddjur. Gah! Jag har under livets gång haft kontinuerliga mardrömmar om dessa monster som är hundra gånger läskigare än Odjuret själv. Den värsta biten är när Maurice tror sig vara i säkerhet innanför slottets grindar, men så börjar de bita i hans sko genom gallret i desperata försök att få tag i honom! o_O MEN GE ER DÅ!

Snel vove

2) Bybornas behandling av Maurice

Ibland tror jag nästan den här scenen är played for laughs, men faktum är att den ju är riktigt hemsk. Jag kan inte minnas att jag brytt mig så mycket tidigare, men när jag såg den nu så slog det mig hårdare hur vidriga byborna faktiskt är. Ta en titt på den här bilden ovan. Det där är inte en man som mår bra. Först mobbar de honom in absurdum, sedan lurar de honom att de ska hjälpa till, och sedan kastar de ut honom med huvudet före i snön... och lämnar honom där. o_O Det känns som att även om de tyckte han var så knäpp och galen kunde det räckt med att de retat honom lite och sedan portat honom. Det är ju en gammal man vi pratar om, och han är uppenbarligen helt förstörd - galen eller ej. Att kasta honom i snön... Han kunde ha skadat sig ordentligt och i värsta fall frusit ihjäl där ute, särskilt om han nu hade sådana mentala problem (han kanske inte mindes var hans hus låg?). Visst, det skulle väl inte funka i handlingen att någon stadsbo som inte var en del av Gastons närmsta anhang ledde honom hem - jag förstår ju varför folk är så hemska i den här scenen, rent dramaturgiskt - men grymt är det. Utzoomningen från Gastons lilla egopartaj till Maurice ensam i snön skrikande "Kan ingen hjälpa mig...?" är ju hjärtskärande.

3) Gaston går över gränsen

Det är inget jag går och tänker på till vardags, men när jag nu såg om filmen i mer vuxen ålder insåg jag varför jag alltid tyckt att scenen då Gaston hälsar på Belle hemma i hennes hus känts obehaglig. Jag var som sagt en oskyldig åttaåring där i biosalongen, och jag tror ärligt att denna scen kan ha varit det första tillfälle då jag blev (halvt) medveten om begreppet sexuella övergrepp/våldtäkt. Givetvis hinner det inte gå så långt - det är ju en Disneyfilm, för tusan - men den plötsligt obekväma och konstiga känslan som spred sig i maggropen på en liten tjej och fick henne att skruva på sig i fåtöljen går inte att ta miste på. Det var något jag inte stött på förut, och scenen gav mig en märklig känsla av "hur långt kan Gaston egentligen gå?" och "vad kunde egentligen ha hänt om Belle inte lyckats få upp dörren?". Lite skrämmande, även om jag vid tillfället kanske inte riktigt förstod varför.

Gaston ägnar sig givetvis åt att invadera Belles privatliv och strunta i hennes vilja filmen igenom, men i just den här scenen tycker jag det är extra påtagligt att han inte har några goda avsikter eller respekt för hennes gränser alls. Jag inkluderar hela bildsekvensen så ni kan se själva. Just hur han inkräktar på hennes sfär, försöker hålla fast henne och bara vräker omkull stolen hon ställer mellan dem och målmedvetet kommer emot henne med blicken ovan. Kanske är jag fånig, men åttaåriga jag tyckte i varje fall inte det var så kul, och det gör inte den tjugonioåriga varianten heller.

4) Prinsen visar sig se ut så här:

 

Haha, nej, bara skojade. Men visst blev man lite paff/snopen när han till slut vände sig om? Från andra vinklar ser han okej och snygg ut men just den här bilden vet jag att många reagerade på. Jag vet inte om det är att han ser så feminin ut (inte mig emot)? Är det läpparna? Den stirrande blicken? Jag vet inte, men jag vill minnas att det fanns någon form av Bring Back Our Beast-rörelse back in the heyday. Är det förresten någon mer än jag som såg filmen på bio 1991 och minns det kollektiva "...erghh?"-ljudet från publiken när prinsen vände sig om? Heh.

-Emelie