Nu blir det vampyrer

Jag brukar sällan ha tillräckligt med tålamod för att lägga tid på filmer som fått mindre än 7,5 på Imdb, men igår kväll glodde vi faktiskt på en rulle som bara fått 6,5 i betyg. Flämt!! Varför? Jo, för att jag för ett tag sedan hade snubblat över en trailer som jag tyckte verkade riktigt intressant, trots att den handlade om vampyrer, något som jag egentligen inte heller är intresserad av. Oddsen för att jag faktiskt skulle se den här filmen var med andra ord ganska usla, men whodathunkit, igår var det faktiskt dags! Tacka Netflix för det. Vi satt länge och valde mellan seriösa filmer som Hotel Rwanda och The Last King of Scotland innan vi till slut uppgivet kollade på varandra och sa: "Fuck it, ikväll orkar vi inte med djup socialrealism, va? Vi tar vampyrtramset." Sagt och gjort: det blev Daybreakers från 2009.

Daybreakers handlar om en värld där nästan alla har blivit vampyrer och endast ett fåtal riktiga människor finns kvar. Det var det som fångade mitt intresse från första början. Jag gillar sådana där riktigt tydliga What If-scenarion, och kan bli sugen på att se en film bara av den anledningen, för att få veta vad filmskaparna har tänkt hitta på med konceptet. (Av samma anledning har jag Adam Sandlers Click i Netflix-kön... Döm mig inte.)

Istället för det vanliga vampyrslafsandet får vi alltså en värld som egentligen är ganska lik den vi lever i just nu, med små justeringar såklart. Alla bilar har mörklagda rutor så att folk ska kunna köra bil även i dagsljus, det finns underjordiska gångtunnlar där folk kan ta sig fram utan minsta risk för en fruktansvärd solbränna, och folk går till jobbet och dricker kaffe (utblandat med blod dårå) precis som de gjorde innan de blev vampyrer - kanske för att bättre kunna inbilla sig att ingenting egentligen har förändrats eller blivit sämre, och att de fortfarande är någorlunda mänskliga, bara lite coolare. Folk står i kö till kiosker för att köpa blod, och det är inget konstigt med det.

Problemet är dock att blodbrist har uppstått i världen. De vampyrer som inte får sitt dagliga blod blir snart vanskapta och förfaller till att bli riktiga monster, monster som inte passar in i det sofistikerade vampyrsamhälle man lyckats bygga upp. Blodet får man från människor som hålls inlåsta i sterila miljöer och tappas på varenda droppe, men snart finns det inga människor kvar och vampyrerna är ständigt på jakt efter de få överlevande som finns där ute någonstans. De i sin tur beväpnar sig och försöker givetvis hålla sig vid liv så gott det går.

Någonstans på gränsen mellan de ondaste vampyrerna och de snällaste människorna finns filmens huvudperson, hematologen Edward, som tycker synd om människorna på blodfarmen och egentligen inte trivs alls med att vara vampyr. Han försöker skapa ett konstgjort substitut till äkta blod men det går inte särskilt bra. 

Efter ett tag kommer han i kontakt med några människor och inleder ett samarbete med dem, och tillsammans försöker de ta reda på om det inte rentav finns något bättre än blodsubstitut. Tänk om vampyrer kunde förvandlas tillbaka till människor igen?

Jag tyckte att filmen var helt okej och ärligt talat var den verkligen precis vad man förväntade sig, varken mer eller mindre. Det är ett intressant koncept och det var kul att se de olika situationerna som kunde uppstå i en värld där vampyrism är det normala. En del specialeffekter var ganska fula, medan en del andra var ganska snygga, så det var inget uppseendeväckande i någon riktning. Det mesta är rätt habilt utfört och miljöerna överlag snygga och stämningsfulla. Lite cheesy blir det ju alltid när det handlar om vampyrer, det kan man inte komma ifrån, men jag gillade konceptet med en värld där människorna är i minoritet och det inte handlar om att man ska försöka lista ut vem som är vampyren.

Bäst var Willem Dafoe och hans southern drawl (eftersom jag inte är amerikan kunde jag inte avgöra om den var trovärdig, men jag tyckte den var mysig i alla fall) och Sam Neill, som gjorde sig väldigt bra som skurkaktig skurk-skurk. Bara kolla på honom:

I minushörnan har vi lite halvtaskigt skådespeleri från vissa (jag tittar på dig, Ethan Hawke!) och aningen övertydliga, skriva-på-näsan-paralleller till riktiga politiska frågor om t ex immigration, veganism och liknande. Hur som helst, har man inget bättre för sig så kan jag absolut rekommendera att man tar en titt på den här filmen för 1½ timmes småobehaglig verklighetsflykt.

Dessutom känner jag mig faktiskt nödgad att hålla med den här personen på Imdb:s forum:

Support Creative Experiments Like This Movie

by 

bizzniss

 » Tue Oct 6 2015 16:36:11Flag ▼ | Reply |  

IMDb member since March 2011

If this movie came out in the 80's it would have received all kinds of praise. But this internet generation is so critical that Hollywood barely take any chances with creative scripts anymore and shoots out remake after remake. So stop being whiny douche-bags people and support movies like these for at least TRYING to break the mold.

Nog för att man inte ska känna sig tvungen att gilla en film om man nu tycker den är dålig, men ja, jag förstår vad personen menar. Det har ju kommit skrattretande många remakes de senaste åren och om inte annat är det kul att se ett originellt och nytt koncept. Mer sådant!

Tre anemiska plymapor av fem blir det.

-Emelie

Daikaiju Deburas Appears!

Tekniskt sett så antar jag att det står Deburasu...

Här kommer en Massive Spoilers All Out Attack för Famicom-spelet Daikaiju Deburas från 1990. Jag hittade det på måfå när jag googlade runt efter japanska jättemonster (som man gör) och såg en rar gif som såg ut att komma från ett gammalt NES-spel som verkade lite för bra för att vara sant. En kort stunds googlande senare så hade jag hittat både en rom-fil som bekräftade att gif:en inte bara var en ambitiös fan-mock-up av ett spel som kunde ha funnits utan faktiskt var på riktigt, och en enormt bristfällig översättningspatch som hjälpte mig att komma igång med spelet så pass att jag kunde ta mig igenom det.

GOJIRA! DEBURAS!!

Tokyo är under attack! Under natten när alla sov slog en mystisk meteor ner utanför Japans kust och på morgonen hade ett gigantiskt ägg spolats iland. Forskare skickades genast till platsen och det enorma ägget lastades upp på en bergningsbil för att forslas längre inåt landet för vidare studier.

Mothras advokater kommer att höra av sig.

Plötsligt reste sig havet och kaskader av vatten regnade ner, och i det spontana vattenfallets ställe tornade nu en väldig best upp sig mot himmelen: jättemonstret Deburas!

Ickeverifierade källor hintar om att Deburas namn inte stammar
ifrån Alla älskar Raymond:s fru, utan från japanskans debu
som mycket sannolikt kan betyda knubbig och ra som
är en klassisk monsternamnsändelse.

Det stora monstret verkade ha stor aptit för omelett och genast började en vild jakt genom Tokyos skyskrapor. Det fanns ingen tid att spilla! Jag visste att det var upp till mig att försvara Japan ifrån detta hot och föra ägget i säkerhet! Ifrån mitt kartbord i krigsrummet kommenderade jag mina tappra trupper till strategiska försvarspositioner medan jag samtidigt koordinerade och lotsade äggets evakuering genom staden. 

Gif:en som väckte min nyfikenhet.

Konventionella vapen tycktes inte ha någon verkan på den väldiga mastodonten, men Japans självförsvarsstyrkor var inte utan ett och annat ess i rockärmen. Under tiden som trupperna hållit tillbaka Deburas framfart, hade ansvariga på basen hunnit ladda upp tillräckligt med energi i den skyddssatellit som går i omloppsbana runt jorden, och med monstrets koordinater noggrant inpejlade så skickades en obeskrivligt kraftfull dödsstråle ut och tillintetgjorde monstret. 

 
Spelet är fullt av snygga cutscenes som kommer 
bäst till sin rätt om man klickar på dem. :)

Och hotet mot Japan stegrades. Vi hade, i och med den utomatmosfäriska dödsstrålen, ovetande skjutit oss själva i foten och det såg mörkt ut. Ut ur Deburas kadaver kravlade inte ett utan två nya monster, King och Queen! 

En typisk dag på jobbet för en försvarstaktiker.

Japans sista hopp låg i prototypen till det senaste inom luftstridsvapen: Super X-jeten! Det tog dock ytterligare landvinningar från monstrens sida och ovärdeliga mansfall från vårt håll innan Super X stod klar att användas. Vi hade inte mer än precis hunnit skicka ut vårt hemliga vapen då farkoster av oidentifierat ursprung lösgjorde sig från molnen. Deburas var bara en avledningsmanöver! Det riktiga hotet var en invasion från yttre rymden!

 

Tappra kvinnor och män dog som flugor ute på slagfälten, allt medan utomjordingar i futuristiska jackor drog åt snaran allt hårdare om mänsklighetens hals. Den smala lyckan tycktes vara den, att trots att jättemonstren dubblats i antal så var de inte dubbelt så starka som sin ursprungsform, och vinden tycktes vända med en liten pust då vi till slut lyckades fälla Queen, den här gången för gott!

Striderna drog sig allt närmare Fuji, och hela tiden kom en strid ström av nya UFO:n med död och erövring i sina lasersikten.

Med Queen nere för räkning hade hoppet om att även lyckas fälla King stigit hos de hårt sargade trupperna i fält, men återigen vände ödet oss ryggen och vi ställdes än en gång inför en mörk och oviss framtid. King lyckades ta sig in på ett kärnkraftsområde och genom atomenergin utvecklades han och tog sig an sin allra tuffaste slutform: King Deburas!

Ultraman-vibbar! :)

Mänskligheten stod inför sitt sista avgörande slag. Skulle jag klara av att leda trupperna till seger mot de extraterrestriella erövrarna? Skulle det över huvud taget göra någon skillnad, så länge King Deburas fortfarande var vid liv och redo att lägga världen för sina kolossala monsterfötter? 

Med uppbådandet av våra sista krafter; vartenda litet förband, varenda fotsoldat som ännu förmådde stå på sina fötter... Med allt vi hade lyckades vi slå tillbaks flygande tefat och tripoder. Hotet från världsrymden var avvärjt, sånär som på  King Deburas! Vi gav monstret allt vi hade i explosiv väg, men det enda vi tycktes åstadkomma var att göra den ännu mer arg och ännu mer livsfarlig.

Mitt i allt stridande hade lastbilen med ägget till sist nått sin destination alldeles vid Fujis fot, och under den tid som striderna rasat hade ägget givits tillräckligt med tid för att i lugn och ro kläckas. En gyllene och ståtlig fågel bröt sig loss från sitt trånga skal och steg upp mot skyn likt Fågel Fenix. I mänsklighetens mörkaste stund tog plötsligt en ljusets förkämpe över kampen! De båda jättarna slogs med klor och huggtänder. Kampen förde dem allt längre upp på Fuji, och till slut störtade de båda två utmattade och döda ner i havet. Världen var räddad!

 

Det var några månader sedan jag spelade igenom det här spelet nu. Jag tyckte att det fångade atmosfären av en japansk monsterfilm väldigt väl, och det var kul med alla små påskägg och vinkningar till klassiska filmer. Jag känner inte att jag har tid att sitta och spela tv-spel på samma sätt som jag brukade när jag var yngre, men det här var ett lagom åtagande för att ha inlagt på mobilen och plocka fram lite då och då när strötid gavs. Strategispelsformatet lämpade sig även bättre för mobilen än vad jag känner att plattformsspel gör med sina lite mer precisionskrävande kontroller.

 
Dr. Serizawa blickar ut över förödelsen.

Blev lite besviken när min favoritkaraktär, den första
tjejen i blått, byttes ut i senare banor, men ändå kul med
det rara lilla karaktärsgalleriet. :)

Jag kan absolut rekommendera det här till retroentusiastiska monsterdiggare!

-Robin

PS. Jämför med Godzilla till NES som är ett segspelat helsike. De få gånger jag fått för mig att det vore värt att testa har bara slutat i frustration. Ska se om jag kan ta mig an Gamera till Super Famicom härnäst; är väldigt pepp på den nya filmen som verkar vara i antågande!

Godzilla är så tråkigt att klockorna stannar, men Gamera verkar lite mer intressant!

Fladdermuskvinnan

På 60-talet var det inne och hippt att bänka sig framför TV:n och följa Adam Wests makalösa äventyr i rollen som Batman. I Mexiko snappade någon upp trenden, men valde att slopa konceptet gubbe-i-ganska-ful-läderappen-dräkt och istället köra på ung-kvinna-i-så-gott-som-obefintlig-dräkt.

Inspirerande och häftigt!

Filmen kretsar kring de mystiska mord som utförts på luchadorer runt om i världen. De har flutit iland på stränder lite överallt, och utöver sin yrkesroll som professionella fribrottare har de även det gemensamt att någon eller något har sugit ut en massa vital hjärnsubstans från deras kranier. 

Wrestling! Bikinis! Monster! Galna vetenskapsmän! Och mer!

Polisen står handfallen och en hemlig agent i en mycket snygg läderlappsmask kallas in för att kolla på fallet. Även hon är en luchador och anses därmed extra lämplig för att obemärkt kunna smita in i stadens wrestlinggym för att snoka reda på vad det egentligen är som försiggår.

Bara ännu en dag på jobbet.

Ganska snart får hon upp ett spår som leder till en stor båt som råkat befinna sig på alla de platser där de hemska wrestlarmorden hittills har ägt rum. Det visar sig att båten tillhör en galen vetenskapsman som behöver de fysiskt och psykiskt överlägsna brottarnas übermensch-hjärnsafter för att skapa den perfekta hybriden mellan människa och fisk för att... MUWAHAHAHAHA! *insert 3 minuter långt maniacal laughter här.*

Med nöd och näppe undkommer la Mujer Murcielago sitt snokande på båten efter en våldsam konfrontation med den megalomaniska galningen till doktor, hans hejdukar och den ständigt närvarande side-kicken Igor - här med komplett avsaknad av dvärgväxt såväl som puckelrygg och liknande stereotypiserade Igor-attribut.

Two-Face! :D (lägg även märke till the Rocketeer i bakgrunden.

Under kampen mot professorn tvingades vår trängda hjältinna försvara sig med hjälp av en välriktad flaska frätande syra mot Professor Fisks ansikte, och denne påminner nu passande nog lite grann om Batman-skurken Two-Face. Denna parallell är dock till föga tröst för doktorn, som nu törstar efter hämnd på kvinnan som förstörde hans ansikte och som är den enda som kan stoppa honom från att skapa en arme av mänskliga fiskar och ta över haven!

Ett kvinnoöde 1.

Hejdukar skickas ut för att tillfångata Mujer Murcielago och efter en hel del om och men så lyckas de till sist kidnappa hennes manliga poliskollegor istället. Mujer Murcielago kommer till deras undsättning men försätts snart själv i ett hjälplöst tillstånd då skurkarna spänner fast henne på en operationsbrits.

Mer kvinnoöden.

I nödens sista flämtande sekund lyckas Mujer Murcielago dock vända professorns eget fiskmonster emot honom, och efter att de båda poliserna och den hemliga wrestlingagenten flytt det flytande laboratoriet så sprängs båten med skurkar, monster och allt och världen är räddad.

Hemma i trygghet förklarar  Mujer Murcielago för sina kompisar hur hon lyckades hjälpa dem att fly, då hon plötsligt stelnar till. Hennes gälla skrik av skräck är det enda som bryter den dödliga tystnaden. Just som du trodde att faran var över! 

...EN MUS!!

Filmen avslutas med de bevingade orden "Ja, se kvinnor! Höhö!"

SLUT! :D

All in a day's work.

Jag fann filmen underhållande. Det är jättekul att wrestlare i den här typen av mexikanska mästerverk är synonymt med superhjältar, minus övermänskliga krafter, trots att de till vardags jobbar med att brottas inför publik. I ärlighetens namn, när räddades världen senast i en wrestlingring, egentligen?

Här kommer ett gäng mer eller mindre djupa observationer ifrån filmen:

-Ett tag verkade det som att  Mujer Murcielago skulle klara av det omöjliga och, som kvinna, ta sig igenom hela filmen på egen hand utan att bli kidnappad och behöva räddas av sina kollegor. Hon besegrade och överlistade hejdukar vid ett flertal tillfällen där det till en början såg väldigt mörkt och unket ut. Tillslut hann dock patriarkatet ikapp henne. Vi kan inte ha en film med ett Creature From the Black Lagoon-inspirerat monster utan att monstret bär iväg med en avsvimmad kvinna, och den här gången föll det sig väl naturligt att lotten skulle falla på filmens protagonist. Som tur var fanns det en handlingskraftig man som kunde kasta sig efter monstret och styra upp situationen tillräckligt länge för att monstret skulle tröttna på honom och simma hem. Det är även ett erkänt faktum att filmer där galna vetenskapsmän och lättklädda kvinnor samexisterar är svåra att få ihop utan att den lättklädda kvinnan spänns fast på en brits. Så även om det var Mujer Murcielagos rådiga handlande och list som fick monstret att attackera professorn så känns det ju lite typiskt och bekant att hon i filmens sista kritiska skede ligger fastspännd och hjälplös bara för att med nöd och näppe räddas av en lycklig slump och ett fjälligt monster i en osannolik och otroligt påpasslig kombination.

-Den första och enda luchadoren som utgjorde ett starkt nog specimen för att kunna ge liv åt professorns oheliga skapelse gick under namnet El Sueco, svensken.

-När Mujer Murcielago brottas i ringen har hon en jätteosmickrande, grå pyjamas. När Mujer Murcielago springer runt och räddar världen från galna vetenskapsmän och annat slödder har hon världens minsta bikini och en cape.

-Det här är den andra filmen om kvinnliga wrestlare som räddar världen som jag ser på lika många veckor (den första filmen var Las Luchadoras Contra La Momia Azteca) och i båda filmerna bär hjältinnorna fula helkroppsdräkter som inte alls ser ut som några typiska brottardräkter när de wrestlas. I Las Luchadoras så har ingen av kvinnorna mask och Mujer Murcielago tar vid flera tillfällen av sig masken under filmens gång, något som vi inte ser hos manliga motsvarigheter som el Santo, Blue Demon och Mil Mascaras med fler. I fallen med de manliga luchafilmerna så rör det sig dessutom allt som oftast om riktiga luchadorer som porträtterar sig själva på film parallellt med en karriär i ringen även i verkligheten, medan luchafilmerna om kvinnor låter tvålfagra skådespelerskor spela modellsmala små brottare. Det finns kvinnliga luchadorer, släng i dem i en film istället.

-En film med ett monster blir genast lite mer intressant än en film utan. En film med ett monster och en maskerad wrestlare är helt briljant.

-Den sista slutklämmen med den fruktansvärt otäcka musen (nej) och en hysterisk Mujer Murcielago som skrikande klamrar sig fast vi sina skrockande manliga vänner drog ner filmen ordentligt och kändes väldigt onödig. Det hade heller aldrig hintats om att hon skulle ha några direkta fobier för möss eller någonting annat heller, för den delen, så hela gaget kom från ingenstans och skulle därmed lika gärna kunnat klippas in med lika stor brist på elegans i vilken film som helst med en kvinnlig hjälte. Dåligt.

-Paralleller till Batman: Mujer Murcielago beskrevs i filmen som en förmögen kvinna som var bäst på i princip allting och hennes nemesis i filmen råkade förvandlas till en oavsiktlig Two-Face. Vid ett ytterst fåtal tillfällen använde hon sig av gadgets (som förvisso påminde mer om James Bonds grejer än om Batmans). Hennes dräkter, både i och utanför ringen var uppenbart hämtade ifrån Batman.

-Robin

The Aped Wonder of the World!

Sommaren till ära har jag, min vana trogen, köpt massvis med begagnade serietidningar som jag suttit och bläddrat i samtidigt som jag försökt gömma mig från sommarvärmen. Enter: BONGA! "Kul!" tänkte jag. "En helt ogenerad King Kong-knock off att stilla min glupande aptit (!) på bumlande monsterjättar med!"

Omslaget såg lovande ut, så jag plockade på mig den med vissa förväntningar som jag besviket kände hade grusats så snart jag fått ut det 64 sidor tjocka albumet ur dess skyddande plastficka. Jag bläddrade igenom serien och slogs av hur trist den såg ut. Var fanns det ikoniska klättrandet på stadens högsta byggnad? Varför var det bara en massa generisk och icke exalterande djungel i alla rutorna? Vilka var alla de här andra gorillorna? De såg ju helt normalstora ut, det är väl inget ballt?

Bonga hamnade längst ner i sommarens tidningsskörd och det fanns inte så mycket som en gnutta tillstymmelse till att jag någonsin tänkte bemöda mig med att läsa den. Ödet grep emellertid in då jag befann mig i ett smärre dilemma: jag behövde någonting lättsmält att läsa och det fort! Vips satt jag med Bonga i mina händer och lät mig svepas iväg på en helkrattigt skriven resa som underhöll och förundrade tillräckligt mycket för att få sitt eget överdrivet långrandiga blogginlägg!

Äventyret börjar på Sumatra där turturduvsgeologerna Tom och Sue gör sig redo att packa ihop sina prover och resa tillbaka till USA. Plötsligt dyker två sumatraner upp och försöker pracka på dem en inte helt övertygande gorilla. Sue blir genast störtförtjust i den bedårande lilla primaten och efter två månader till havs så når de äntligen New York med sin nyköpta kelgris!

Under resan har gorillan Bonga hunnit växa sig dubbelt så stor. Sue börjar tycka att han blivit lite besvärlig och redan på landgången diskuterar det unga geologparet om det kanske inte vore bäst ändå om de skickade tillbaka Bonga till Sumatra...

Under samtalet passar Bonga på att bryta sig ur den lilla buren han fraktats runt i och beger sig ut på stadens gator där han orsakar stor panik! Han fångas dock in av polisen på samma seriesida (för väl det, vi vill ju inte att det ska bli för spännande så här på en gång, vill vi?) men hinner innan sitt infångande visa prov på egna tankar - plot twist! Här får vi äntligen följa med in i jätteapans sinnevärld; jag kan inte minnas att något sådant någonsin hände i King Kong? Fast det förstås... Katten Gustaf och Laban har ju också tankebubblor så det kanske inte är världens bästa kvalitetssigill då...

Väntan på en rättegång mot Bonga blir lång och först efter sex månader i polishäktet slängs han in i en ny bur för att skeppas tillbaka till där han hittades. Fartyget hinner dock inte mer än till strax utanför Sydamerikas kust innan det slås till spillror av väldiga vågor. Bonga spolas i land, större än någonsin efter sin långa fångenskap hos polisen, och skrämmer slag på de lokala ortsborna som skickar militären efter honom. Som tur är får Tom och Sue, de enda överlevande människorna från skeppet som fraktade Bonga, reda på militärens hemska planer och lyckas övertyga dem om att släpa med sig geologerna ut i djungeln för en fredlig lösning på problemet Bonga!

Jakten genom djungeln blir lång och strapatsrik: farliga strömmar korsar deras väg, en soldat blir uppglufsad av pirajor och inte förrän de fångats hos en stam vilda huvudjägare kommer de i kontakt med den väldiga Bonga som hittar hela kompaniet fastsnörade i grova träpålar. Gorillan ser sin chans att återstifta bekantskapen med sina drömmars Sue och försvinner så åter in i djungeln med ett fast grepp om sin nätta lilla älskling.

Tom och soldaterna passar på att fly sina infångare med en handfull döda soldater som följd, och åter upptar de jakten på Bonga, den här gången med hämnd i sinnet då de nu har anledning att tro att besten dödat resident damsel in distress, Sue!

Sue å andra sidan lär sig att Bonga inte bara är stor utan även har ett ovanligt stort ordförråd för en apa. Hon bönar och ber honom att ta henne tillbaka till civilisationen men apan vägrar, och tillsammans strövar de planlöst omkring i det vilda tills ett sjöodjur anfaller Bonga.

Bonga går emellertid vinnande ur striden men blir snart attackerad på nytt av ännu en jämbördig motståndare i form av en väldig puma. Även denna svingas runt i svansen tills den är död nog to call it a day, och medan Bonga gör sin bästa Tarzan-imitation för andra gången på väldigt kort tid och tjuter ut sin förträfflighet över djungeln, så närmar sig en stor flock med apor för undersöka vem det är som skriker och har sig i deras gömda dal.

Gorillorna konfronterar Bonga som berättar sitt livs historia för dem och snabbt utser de honom till sin kung (fast inte utan att han själv hunnit lägga claims på titeln) då han besegrat deras största fiende, Puman! Äntligen har Bonga hittat hem till de sina, och efter lite påtryckningar ifrån sin nyblivna maka så lovar han att lämna tillbaka Sue till människornas värld efter månader i fångenskap hos talande jätteapor.

Som genom en ödets nyck har Tom och militären precis iscensatt operation hämnddöda-gorilla-jäveln samtidigt som Bonga och Sue påbörjat färden tillbaka till närmsta stad. För sent inser de att Bonga kanske inte var en så stor skurk som hans enorma kroppshydda tycktes ge sken av, och med nöd och näppe undkommer Sue explosionen som uppslukar Bonga i ett moln av rök. Hjärtekrossad återförenas Sue med en skuldfylld Tom och tillsammans lämnar de djungeln bakom sig för alltid.

Slut!

Serien var helt okej tecknad om än inte superspännande. Vad som var teckningsmässigt tråkigast var de lama bakgrunderna med oinspirerade buskage som försökte föreställa djungel. Plotten och sättet den var skriven på var ungefär lika begåvad som något ett barn skulle knåpa ihop i sandlådan med ett par plastfigurer. För att vara en mycket blek kopia på King Kong lyckades serien lida stor avsaknad av klättrande-med-tjejer-uppför-höga-hus, något den tog igen lite grann genom att få med en strid mot en jätteorm.

Jag blev lite nyfiken på vilka upphovsmännen till den här serien var och lite varför den ens gjordes, men kunde tyvärr inte hitta någon info om serien på nätet. Det närmsta jag kom var det här blogginlägget som uppdagade mer av Bongas plagiarism än vad som var uppenbart genom premiss och namn. (Jag råkade även komma in på en Hollywood Gorilla Men-blogg som jag tycker verkar intressant, kopplingen där slutar dock vid retrogorillor on the rampage.)

Vad var då bäst med Bonga? För det första att gorillan heter Bonga! Inte det mest respektingivande och värdiga namnet på en jättebest! Titelns briljans slutade dock inte där då berättelsens fulla namn lydde: Bonga, Den Stora Apan. Inte Jätteapan eller ens Den Jättestora Apan eller något annat mer pampigt, utan rätt och slätt Den Stora Apan. Det klumpiga berättandet gjorde serien till en oavsiktligt komiskt underhållande läsning vilket var den allra största och egentligen enda behållningen av serien.

Jag fick mig en mängd små oväntade skratt på albumets bekostnad och tyckte att det var förvånansvärt kul att ta sig igenom det. Jag vet dock ändå inte riktigt om jag är beredd att ge Bonga mer än en ensam liten plymapa i betyg. 

-Robin