Serier i oktober

Lånade lite serier på bibblan (god bless Malmö stadsbiblioteks serieavdelning, alltså! ♥) för en månad sedan och här är några korta omdömen:

Astrid: Vulkanmånens kult av Kim W Andersson

Härligt att se att svenskar kan producera något annat än deppiga, svartvita, självbiografiska serier! Inte för att jag har något emot sådana, men det är kul med variation och ett tag kändes det som att det nästan var det enda som vårt lilla land erbjöd. Nu har det dock poppat upp duktiga tecknare både här och var och mångfalden ökar - toppen! Jag är egentligen inget jättefan av någonting alls som jag misstänker att Kim W inspirerats av i sitt arbete med Astrid, men jag gillade ändå boken väldigt mycket och kommer garanterat att läsa uppföljaren, när den nu kommer. Serien är färglagd med själ och hjärta och berättelsen är spännande om än inte extremt unik. Det enda jag inte gillar är att särskilt huvudpersonen har alldeles för mycket saliv som skvätter runt i nästan varje ruta hon är med i. Onödigt och lite äckligt, tycker jag personligen. Och så tycker jag att karaktärerna säger varandras namn lite för ofta för min smak. I övrigt: tummen upp!

___________________________________________

Sätt att se av Niklas Asker

Ännu en inhemsk serie. Jag har för mig att den här fick en hel del uppmärksamhet av det positiva slaget när den kom ut för ett antal år sedan, så jag har sett fram emot att läsa den. Kanske är det därför som jag blev ganska besviken. Serien är väldigt clean och välgjord, men det är uppenbart att referensfoton använts hårt och skoningslöst och ärligt talat förstod jag nog inte handlingen helt och hållet. Kanske är det bara jag som är dum i huvudet (mycket möjligt), men efter att ha kollat runt lite på Goodreads så ser jag att det i alla fall inte bara är jag som blivit förvirrad av plotten. Det är också lite kul att den manliga huvudpersonen ser ut exakt som författaren själv. Rolig bonusinfo: I en amerikansk indiefilm som heter The Brass Teapot som jag råkade se av ett helt annat skäl bär en av rollfigurerna en t-shirt med denna series omslagsbild tryckt över bröstet! Sedan jag såg det har jag undrat om de ansvariga för filmens garderob 1) var sponsrade av Top Shelf för att skapa buzz om serien, eller 2) bara gick till en second hand-butik och plockade upp något de tyckte såg lite lagom indie ut och råkade få tag på en gammal promo-tröja för den här serien. Vet Asker om att hans serie är med i filmen? I guess I'll never know...

___________________________________________

Good Dog av Graham Chaffee

Detta är lustigt nog inte första gången jag recenserar en seriebok berättad ur hundars perspektiv på den här bloggen. Förra gången var 2014 då jag läste Mush! Sled Dogs with Issues, och det kändes då som en hyfsat unik vinkel på en serie, men... tydligen inte! ^^ Good Dog handlar i alla fall om Ivan, en herrelös hund som letar efter någonstans där han passar in. Han rör sig genom staden han bor i och stöter på diverse situationer som får honom att undra vad som egentligen är bäst, om man ska ha en husse/matte, bara vara fri och ensam, eller kanske samarbeta med andra herrelösa hundar i en flock? Boken ger inget jättebestämt svar men är god underhållning så länge den varar. Tecknarstilen är inte den roligaste jag sett (och omslaget är extremt missvisande) men allting är kompetent utfört och berättelsen stannade i vart fall med mig några dagar efteråt. Dock tyckte jag nog lite bättre om Mush!, kanske för att den var längre och jag föredrar långa serier.

___________________________________________

 Patience av Daniel Clowes

Den här gillade jag. :) Jag har inte läst jättemycket av Clowes förut (bara Ghost World) så jag vet inte riktigt hur han brukar berätta, men den här boken tycks vara tecknad i en avsiktligt gammaldags serietidningsstil med gräll färgläggning och väldigt mycket berättande textrutor som ackompanjerar bilderna. Det i sig är inte en favorit hos mig, men allting är konsekvent och stiligt utfört och jag gillade berättelsen så pass mycket att den ändå höjer sig över utseendet på allt. Det hela är en förmodligen ganska generisk tidsresehistoria, men den höll uppe mitt intresse hela vägen och jag rekommenderade den till mina kompisar så snart jag hade läst ut den, så det säger väl något. Det är lätt att känna med karaktärerna och serien är så pass lång att man verkligen hinner börja bry sig, något som jag annars kan ha problem med när berättelser är för korta. Läsvärd!

___________________________________________

-Emelie

Kultur konsumerad i hushållet på senare tid

Tjenahej. Här kommer lite korta omdömen om bra skit som jag har stött på på senare tid. (Jag har sett en massa filmer också, ska tilläggas, men det känns knappt lönt att skriva om dem här längre sedan jag skaffade Letterboxd. Vill ni läsa mina recensioner där, så heter jag touchthepeacock.)

___________________________________________

Big Little Lies

En miniserie från HBO som jag först avfärdade efter att ha sett trailern för ett antal månader sedan - tänkte att det bara skulle vara ytligt hemmafrutjafsande - men som jag fick upp intresset för på riktigt när den vann en massa Emmys härförleden. Började kolla lite halvslött en natt och satt sedan som klistrad och glodde på fem av sju avsnitt på raken tills solen gick upp. Otroligt bra tv! Visst innehåller den även hemmafrutjafs, men inte på det sättet som jag trodde, och porträtten av de tre (egentligen fyra) kvinnliga huvudpersonerna är finkänsliga, nyanserade och intressanta. Allting är snyggt som fan, alla skådespelar bra (till och med barnskådisarna är fantastiska - som tur är, för det kunde sabbat hela produktionen om de inte var det, då barnen utgör en så stor del av handlingen) och stämningen är tät och tryckande. Dessutom finns en mordgåta i vilken vi inte får veta varken offer eller mördare förrän i sista avsnittet. Mycket underhållande och njutbar tv-upplevelse, enligt min åsikt.

___________________________________________

Limbo

Ett sju år gammalt spel som vi äntligen fick för oss att spela igenom. Det finns inte så mycket att säga om det som inte redan har sagts, tänker jag mig. Det är ett riktigt jäkla snyggt spel med mycket speciellt estetik och stämning, och allting är väldigt vackert samtidigt som det är oerhört obehagligt. Vi spelade på iPad, så jag kan tänka mig att styrningen kunde varit något lättare om det funnits en riktig handkontroll, och vissa moment är verkligen frustrerande och jobbiga (som väl brukligt är, när det gäller pusselspel som dessa), men överlag är det ett jättebra spel, och verkligen one of a kind. Jag rekommenderar det till alla som inte är alltför känsliga och äckelmagade. Om jag skulle beskriva spelet med ett enda ord skulle det nog vara "makabert". Om jag fick beskriva det med två, skulle det andra vara "briljant".

___________________________________________

AJR

Jag har haft någon form av musikalisk äventyrslusta hela det senaste året. Som jag säkert har skrivit om tusen gånger här redan så är jag extremt feg när det gäller ny musik, och håller mig helst till gamla låtar och skivor som jag redan hört 1 000 000 gånger. Men i år har jag faktiskt gett mig på att lyssna på inte en, inte två, utan hela TRE nya artister som jag aldrig hört förr - det, ni! Och än är inte året slut. ;) Den första var Regina Spektor som jag föll handlöst för (varför har jag inte skrivit något om henne än?), den andra var Ingrid Michaelson ( - " - ) och nu har jag börjat lyssna på några kompisar till den sistnämnda: gör-det-själv-popgruppen AJR (sämsta bandnamnet ever?) som är tre New York-bröder som lattjar fram glad plingplongmusik och spelar in den själva hemma i vardagsrummet. I och med det faktumet trodde jag nog att de skulle låta mer "klassisk indie" à la Jens Lekman et. al., men jag insåg förvånat att rätt mycket av deras material låter som radiohits för dagens kidz. Det är nog det jag gillar minst med dem - jag känner mig lite gammal när jag märker att många av deras referenser inte är mina referenser. Soundet är inte riktigt mitt, det är lite för modernt. Jag trodde att vi kanske var i samma generation då jag är hyfsat nära Michaelson i ålder, men nej, de visade sig vara småglin, och deras problem är inte mina problem. Situationerna de beskriver är svåra för mig att relatera till. Bara en sådan sak som att de samplar Spongebob (en tv-serie jag aldrig sett) i en låt säger en hel del. Så där clashar det lite för mig. I övrigt är de dock en hyfsat läcker brödratrio med en huvudsångare som klämmer i för kung och fosterland. Jag gillar deras experimentlusta och har en förkärlek för låtar som har väldigt mycket smått och gott i sig - en liten sampling där, en liten trudelutt här, något konstigt instrument där... Så: blandad kompott, med andra ord. Här är några av deras låtar som jag verkligen gillade, dock.

BONUS TIP: Oavsett vad man tycker om musiken, kolla in vilka assnygga omslag den här konstnären gjort till AJR:s senaste skiva. Väldigt sympatisk estetik, två tummar upp!

Sammanfattningsvis känns det lite konstigt att sätta betyg på ett helt band (istället för t ex en skiva eller en låt), men men... Jag skulle säga att dessa unga gentlemän har framtiden för sig, även om jag inte vet om jag själv kommer hänga med hela vägen.

(stark trea)

___________________________________________

-Emelie

Mumier och makaroner!

Trots att vi kanske inte riktigt tillhör den huvudsakliga målgruppen fick Robin och jag för oss att följa SVT:s julkalender Selmas saga i jul. Här kommer några åsikter i punktform:

- Otroligt fin estetik som inte kan ha berott på något annat än skyhöga produktionsvärden. Härligt att se! Det känns fel att vara en sådan som säger "Det var bra för att vara svenskt..." men, jo, det såg faktiskt oerhört bra ut för att vara svenskt. Fina specialeffekter, begåvade kostymörer och hår- och sminkmänniskor, mysigt valda miljöer, stämningsfull musik. Vi satt verkligen och ooh:ade och ahh:ade om vartannat medan vi tittade, så: fem stjärnor till vem som nu var art director för det här spektaklet!

- Bra idé och koncept + enkel men fin handling, som tyvärr slarvades bort lite grann med några ofokuserade, smått förvirrade partier som segade ner hela historien. Ibland blev det lite väl barnsligt och upprepande, men som en bonus blev det ibland lite oväntat vuxet, vilket åtminstone jag verkligen uppskattade. Ta t ex avsnitten som utspelade sig hemma hos von Trippelhatts gamla flamma Valborg - mitt bland allt trams fanns oväntat djup i Efraims sorgsna insikt att han gått miste om ett helt annat liv, med fru och barn och barnbarn som kunde ha varit hans. Det var också härligt att se samma karaktär slänga porträtten av sina föräldrar överbord från luftskeppet Valborg II och inse att han genast kände sig lättare.

- Kul med en kaxig, kvinnlig skurk med rejäl pondus. Hennes hantlangare var kanske lite extremt designade för att passa in perfekt i julkalenderns övriga estetik, men själv såg hon passande maffig och hotfull ut i lack och läder.

- Barnskådespeleri är tyvärr som det är. Det känns fel att skriva ner småbarn och dissa deras insatser när de just börjat sin eventuella skådespelarkarriär, men eftersom ingen läser den här bloggen kan jag skriva det ändå: Fy satan vad dålig ungen som spelade Rupert var! Jag brukar alltid säga att en skådis aldrig är bättre än sitt manus och det stackars barnet hade verkligen många dåliga repliker, så lite får väl skyllas på det, men... urrgghh. Huvudrollsinnehavaren Selma var inte mycket bättre, om än rättså mycket charmigare. Det sorgligaste av allt var kanske att den bästa barnskådespelaren var Selmas lillasyster, som nog helt enkelt var för liten för att ha hunnit bli stel och tillgjord än. (Jfr Cleo i Tusen år till julafton, förra årets julkalender.)

- Jag störde mig något otroligt på ett antal jobbiga, uppenbara språkfel som jag tycker regissörerna borde ha gjort något åt och inte bara lämnat kvar i den färdiga produkten. T ex skriker Selma flertalet gånger "Vart är xxxx?" och det får mig att resa ragg direkt. Var, för bövelen! VAR!! Säg till henne! Den lilla "tomtevettingen" (borde väl egentligen stavas "vätting" om man ska vara gnällig?) säger till den odräglige Rupert att grymtande är en "sidoeffekt" av att resa på en magisk get. Manusförfattare, go home, you're drunk: det heter "bieffekt" på svenska. Och (kanske en petitess, men ändå) det här "min inre önskan" som det tjatas om hela tiden... menar de inte egentligen "min innersta önskan"? :P

- En del val som manusförfattarna gjort tycker jag var clunky, onödiga och störande "convenient" - jag som själv håller på med manus och har ett stort intresse för det, om än på amatörnivå, kunde lätt se enkla lösningar som kunde gjort vissa scener bättre och mer smooth. De två herrarna bakom produktionen är knappast några färskingar, så man kan undra varför de sjabblade så med vissa aspekter. Ta t ex slutscenen (spåjler alört) där von Trippelhatt börjar inse att det kanske är han själv som är menad att vara nästa jultomte. Så ocharmigt av honom att bara vända sig om och börja muttra för sig själv att han kanske själv borde testa att sätta sig på tomtens tron, lite snabbt sådär bara, när det just har etablerats att tronen är livsfarlig och direkt dödlig för alla som inte är genuina tomtar. Om han hade haft fel skulle han ju ha dött på fläcken och lämnat två små barn ensamma ute i ett snöigt Sagan om Ringen-landskap! Detta går mycket dåligt ihop med hans nyfunna insikt om att han trots allt bryr sig om Selma och är lite som en fadersfigur till henne. Enkel lösning: Låt Selma få insikten om att Efraim kanske är tomten istället. Hon föreslår för Efraim att han ska sätta sig, han vägrar eftersom han 1) inte vill vara så förmäten och tro att en sådan som han skulle kunna vara nästa tomte 2) inte vill riskera att lämna barnen ensamma att frysa ihjäl där ute på fjället. Hon insisterar. Till slut går han med på det, efter ömsint meningsutbyte där Selma säger att hon tror på honom, och han säger nervöst att han hoppas hon har rätt. Se där, så lätt fixat! Jag hittade seriöst på det där på en sekund. Det borde Simonsson & Roos också ha kunnat göra.

- Sista avsnittet var väldigt vackert och estetiskt tilltalande på alla sätt (Efraims hus med allt pynt, va! *dregel* *ögongodis* *omnomnom*) och till och med lite hjärteknipande. Eller så var det bara så att några rörda tårar + gåshud visade sig pga att jag var gravt förkyld när jag tittade.

- Viktigaste insikten på hela den här listan har jag sparat till sist: Jag insåg ett par avsnitt in något som aldrig tidigare slagit mig, och det gjorde mig faktiskt lite paff. Tydligen krävdes det en långhårig, silver fox-peruk och lite tjusiga steampunk-kläder för att få mig att fatta, men... jag tror att jag typ... har en liten grej för Johan Ulveson...?  o.O   Huh. I never knew!

Yowsa! :P Måste också säga att jag inledningsvis tyckte det var lite konstigt att sätta herr Ulveson i "old people makeup" istället för att bara casta en gammal person till rollen. Sedan googlade jag och insåg att han är 62... även känt som "yngre ålderdomen".  o.O  Okej då... ^^;;;;

- Sammanfattningsvis: Det här var en fin och väldigt julig julkalender som säkert tillfredsställde de som gnällde som bortskämda pattaglyttar på förra årets roliga och folkbildande kalender som hade för lite snö. Vi tyckte att Selmas saga visade upp en riktigt vacker och intresseväckande värld, men att skaparna tyvärr inte alltid gjorde det absolut bästa med den. Den kunde ha blivit riktigt, riktigt bra, men ett antal klavertramp hindrar den från att få toppbetyg.

(egentligen fyra apor då Johan Ulvesons sexighet drar upp betyget...

om det bara inte vore för den där nedrans snorungen Rupert... grrr...)

-Emelie

_______________________________

Ps. BONUSMATERIAL! Fler heta bilder på Efraim von Trippelhatt!

 Sorgligaste scenen i hela kalendern! ;_;

En tomte i vars knä jag inte skulle ha något emot att sitta en liten stund.