Åkt hem

Gone Home är ett kort men mycket stämningsfullt spel som går ut på att gå runt och undersöka ett gammalt hus i jakt på sanningen om vad som nyligen hänt där. Man spelar som den utflugna äldsta dottern i en helt vanlig familj, och man har just återvänt från en längre resa. När man landar på familjens veranda inser man snart att någonting inte står rätt till; huset är helt folktomt och den yngre systern har lämnat kryptiska meddelanden här och var. Vad är det som har hänt? Genom ens finkamning av minsta lilla vrå i huset utvecklar sig så småningom en historia.

Vi hade mycket kul med spelet som inledningsvis var riktigt jäkla spännande (komplett med några obligatoriska skräckeffekter), och stämningen sattes snabbt med hjälp av klassiskt åskväder och lampor som släcktes av sig själva. Som jag skrivit om tidigare så är det alltid "Upp med pistolerna!" som gäller at all times när jag spelar Tomb Raider, och motsvarande uppmaning i det här spelet var utan tvekan "Tänd lampan! Tänd lampan!". Det var lika småmysigt som otäckt att smyga omkring i det tomma, mörka huset och inte ha en aning om vad eller vem man skulle kunna komma att stöta på. Berättelsen som vi pekade, klickade, vred och vände oss fram till var också helt okej och i slutänden riktigt hjärtevärmande.

Det som jag tyckte var spelets största problem var det jag kallar LOST-syndromet, dvs att precis i början så ter sig mysteriet så otroligt stort att ens hjärna skenar iväg och börjar föreställa sig alla möjliga häftiga scenarier, det ena mer fantastiskt och häpnadsväckande än det andra, för allting är ju möjligt. När berättelsen sedan väl rullas fram så kan den nästan aldrig leva upp till det storslagna man själv tänkt ut... just eftersom man inte tänkt ut något specifikt och konkret, utan bara har en luddig bild av att vad som helst skulle kunna hända. I och med det blir det lätt en känsla av "Jaha, var det bara det?" när man har spelat färdigt, eller för all del fått träffa Dharma Initiative-människorna i säsong 4 och de visar sig vara korkade hippiejeppar. Men detta är ju inte Gone Home:s fel, utan bara en brist inom genren i allmänhet. Jag tycker att spelet var bra, och det bjöd dessutom lite oväntat på ett par skratt. "Gosh, dad", anyone?

Bland andra brister kan nämnas att alla människor såg sjukt creepy ut på bilder, vilket jag tyckte störde helhetskänslan då huset i sig var väldigt välgjort och mycket övertygande. En annan konstig sak var att saker som man lyfte upp och kastade ifrån sig ofta ställde sig lite ologiskt på högkant; jag undrar hur spelskaparna kunnat missa detta innan de släppte spelet.

Nåväl, en fyra! Jag rekommenderar Gone Home till alla som vill ha en mysrysig liten spelstund.

-Emelie

Transform and roll out!

Lite suktad av den lokala matbutikens utreande av Lego-rip off:en Kre-o:s Bumblebee-byggsats så dök jag ner i familjens lilla bas-legoask och fiskade upp de här två gynnarna!

Jag har blivit mer och mer robotfrälst på gamla dar och den här gången lyckades de vandrande plåtburkarna kvala in som veckans intresse.

Började bygga på Hound också och hade givetvis velat slänga in Megatron för lite balans, men bitarna räckte tyvärr bara till Optimus och Bee.

Läste för övrigt att Transformers fyller 30 år i år så det här lilla inlägget kan därmed få lov att vara ett litet grattis från mig! Nu ska jag gå och fortsätta att fantisera om häftiga superrobotar som slåss och räddar världen. 

Hej svejs!

-Robin

Bortskämd med julklappar

Så har det varit jul igen, och liksom förra året och ett antal år dessförinnan blev presentskörden otroligt bra! Det är verkligen en ynnest att fira jul enbart med folk som verkligen känner en och vet vad man vill ha. ♥ Utan vidare omsvep kommer här de mest nördrelaterade (dvs alla...) presenter jag fick av Robin och Mattias:

Tre böcker av serien Albatros. Jag visste dock redan att jag skulle få dem då jag pekade ut dem då vi tre var i Köpenhamn tillsammans i somras, och det var också då Mattias diskret ursäktade sig för att gå till kassan. ^__^

Två andra serier som ska bli spännande att kolla in. Det kommer inte som en nyhet för någon som läser den här bloggen att jag verkligen älskar snygga serier, och även om jag inte spelat The Last of Us så gillar jag Faith Erin Hicks som tecknat den här serien, så den kan säkert vara läsvärd även för mig ändå. Daytripper vet jag inte mycket om, men den har fått fin kritik så jag ser fram emot att läsa den. :)

En nostalgiönskan som gick i uppfyllelse! Boken med jordgubben där älskade jag när jag var liten, och det var verkligen kul att åter stifta bekantskap med den (fast på franska den här gången för att det fortfarande skulle vara lite utmanande, haha). På senare år har matlagning blivit ett allt större intresse för mig, och jag blev därför direkt superintresserad när jag var på biblioteket i Simrishamn (!) i somras och den här boken låg uppslagen. Det är alltså ett lexikon där en tjej samlat en massa smakkombinationer och skrivit om varför de funkar/inte funkar, samt lite anekdoter. Väldigt spännande för en sådan som jag, och inte så lite nördigt heller...

Jag var sugen på någon ny teveserie, både något lättare man kunde titta på till middagen och något djupare och mer seriöst. Valet föll på den gamla klassikern My Name is Earl, och så Breaking Bad som jag av någon anledning missat helt men som alla säger är den bästa skiten där ute. Då är det väl min tur att upptäcka den nu. :)

Wreck-It-Ralph såklart. :) Hade jag inte fått den i julklapp hade jag snart skaffat den själv. Om inte annat för JmB-faktorn. ♥

En jul för tio år sedan satt jag och åt kvällsmat hemma i min expojkväns föräldrars  hus  palats och en liten teve stod på i bakgrunden. Jag noterade att det verkade vara musikalen Chess som jag kände till lite halvt. Expojkvännen satt i ett närliggande rum och tittade på någonting annat på hög volym, och teven som jag satt och kisade mot var både liten och fäst högt uppe på väggen en bra bit ifrån köksbordet. Det gjorde att jag bara uppfattade hälften av handlingen, men ändå blev intresserad och fascinerad. Direkt när showen var slut gick jag till arbetsrummet och laddade ner alla låtarna, så dem har jag alltså haft en relation till i ett decennium vid det här laget, utan att någonsin ha sett musikalen igen. Nu ska det bli av! Jag fick dessutom en hel bunt hemmagjorda notpapper till mitt nyväckta intresse för att skriva låtar, samt en liten mojäng som ska tillåta mina fräcka hörlurar att kopplas ihop med synten så att jag ska kunna öva även när Robin sover. ^__^

Från en och samma tecknare kommer dessa två serier som jag egentligen inte vet så mycket mer om än att de ser gruvligt snygga ut. Som sagt är jag ett ytligt svin när det kommer till serier, så därför önskade jag mig dem. ^__^ Hoppas att de är bra!

Och så slutligen denna lilla produkt, en Yonanas Sorbetmaskin. Den ser ut som ett litet tuffetåg och ska tydligen göra sorbet av fryst frukt på ett kick. Jag såg den i en katalog i somras och har gått och småfunderat på den sedan dess, då jag verkligen älskar sorbet. Till den hade Robin dessutom köpt små käcka, färgglada melaminskålar för att göra illusionen av hemmaglassfabriken komplett. ♥ Nu hoppas jag bara att maskineriet fungerar som det är tänkt så att herrn i huset inte betalat tredubbla priset för en glorifierad mixer... Gulp! Och förhoppningsvis även nom.

Nu mår man nästan lite illa över all bortskämdhet. :) Jag hoppas verkligen att ingen överöser mig med presenter igen på länge... Åtminstone inte på cirka tre månader!

-Emelie

Ninna-ninna-na, ninna-na-ni-na

Jag är inte direkt en som läser mycket böcker. Jag inbillar mig ibland att jag är det, baserat på att jag som liten läste massor och långt tidigare än alla mina klasskompisar, men nej, jag läser inte mycket böcker längre. Grafiska romaner, absolut, gärna det, men vanliga böcker...? Jag vet inte vad som är grejen. Ofta har jag väldigt svårt att ta mig tiden, och att öppna en tjock bok och börja på sidan 1 kan kännas oöverstigligt tungt, men när jag sedan väl kommit in i handlingen brukar jag förvisso sugas fast som en liten igel på en maffig, blodstinn... öh... jag orkar inte ens avsluta liknelsen pga grossed out.

Hur som helst, kontentan är att jag nog inte är rätt person att uttala mig om böcker eller ens försöka ge något slags litteraturkritik, då jag nästan aldrig läser och knappt har några böcker att jämföra med. Men för att roa mig själv kan jag ju alltid skriva ner lite om vad jag tyckte om den senaste boken jag läste... för jag har, tro det eller ej, nyligen läst en bok! Orsak okänd, men plöjt igenom 600 sidor har jag faktiskt gjort. Dessa sidor satt fast i den här romanen:

Tillbaka till henne av Sara Lövestam handlar om två kvinnor; dels rösträttskvinnan Signe som lever under det tidiga 1900-talet, och dels Hanna som lever idag och är anställd på Arbetsförmedlingen. Vi får läsa om dem båda parallellt genom boken, med vartannat kapitel tillägnad den ena och vartannat den andra.

Inledningsvis tyckte jag det var roligast att läsa om Hanna, då de moderna miljöerna kändes mer levande och lätta att relatera till, och det sprittande språket kändes mer äkta. De första kapitlen om Signe led lite grann av samma sjukdom som jag hade när jag var 18 och försökte skriva en egen roman. Jag ville så hemskt gärna vara Victor Hugo, vilket ledde till att jag överanvände synonymordlistan i Word för att hitta de mest ålderdomliga och gammeldoftande orden jag kunde tänka mig, istället för att bara skriva naturligt och ledigt, rakt upp och ner. Emellertid utgöra icke en bajsnödig stafvning ett skriftalster från adertonhundratalet, vilket jag insett och skämts över som vuxen. Samma känsla fick jag när jag läste de första sidorna om Signe, och det gjorde mig lite generad å författarens vägnar. Efter ett tag försvann dock detta, och jag vet inte om det var jag som började se förbi det eller om Lövestam helt enkelt lade av med det.

Hur som helst. Efter ett tag börjar dock Signes historia dra ifrån (särskilt twisten på sidan 180 var en riktig gamechanger!) och bli mer och mer intressant (även om rösträttsförhandlingarna i sig kanske har drag av snoozefest) och då bleknar Hannas nutidseskapader rätt ordentligt i jämförelse. Det enda hon gör är att åka land och rike runt och idka någon form av släktforskning, och läsaren plågas med krystade jämförelser och insikter om hur Hanna liksom tar styrka från Signe via den senares olika små tillhörigheter som används som talismaner. Slutligen tappar Signes historia lite fart igen och Hannas tar över, men då har boken nått sin ände, och ytterligare en twist får oss att undra vad vi egentligen just läst.

Mittenpartiet av boken var riktigt bra och jag tog mig igenom det på bara några timmar då det verkligen väckte mitt intresse, men i övrigt var det kanske lite si och så med spänningsfaktorn. Jag gillade dock att det t ex inte var självklart hur det skulle gå mellan Hanna och hennes pojkvän - det kändes som att författaren undvek klyschor på ett bra sätt flera gånger. Jag tyckte också att bokens inledning var elegant, då man fick veta vilken väg de olika gamla föremålen tagit för att slutligen hamna hos Hanna, och jag hade gärna läst flera sådana där kortare texter av Sara Lövestam. Tillbaka till henne är möjligen lite för lång för vad den hade att komma med innehållsmässigt, men var ändå hyfsat njutbar.

-Emelie

Grod jul!

-Robin

Elva nätter före jul

Så var det åter dags att skåla i glögg och trycka i sig russinsmockade bullar med suspekt kulör! Jag väljer att fira dagen med dessa två ytterst missvisande serietidningsomslag som jag grävt fram, årstiden till ära, ur husets lilla jultidningslåda! 

Först ut är Morbius: the Living Vampire #31. I en julekrans på omslaget utlovas en "Christmas Spectacular!" och även om jag dock får erkänna att jag inte läst serien än så vågar jag, efter noggrant bläddrande i tidningen, påstå att julen lyser med sin totala frånvaro. Den enda tillstymmelsen till jul utgörs av en man på en sjukbrits på första sidan som längst bort i bakgrunden skymtas med en slokande tomteluva käckt på sned, så liten att du missar den om du blinkar. Inga granar, ingen snö och inga skira julgranskulor i skimrande färger.

Ett hyfsat juligt Santa-Slaughter omslag till trots kammar den hem noll i Robjamin Syrsas stora jakt på julstämning. Vän av ordning frågar sig om det faktum att tidningen gavs ut i mars har någonting att göra med den dåliga uppslutningen av tomtenissar och Weise. Läs istället the Lobo Paramilitary Christmas Special (eller titta på filmen)! 

Även the Invincible Iron Man vol.2 #4 lämnar en julesugen pepparkaksgubma hängandes utan så mycket som ett skruttigt barr att hänga i granen. Den här tidningen kom ut i februari och min teori är att omslaget visar hur Tony Stark är i full gång med att packa ner julen, snarare än att han och Jarvis är på g med ringdans och gröt. Tony loungar lite i sin vräkiga villa, en kille som skjuter laser med hela kroppen kommer och muckar gräl, Iron Man spöar honom. Slut.

Där Morbius med lite god vilja mycket väl kan ha utspelat sig någon gång i juletid (den där gubben på första sidan hade ju trots allt någon form av tomteluva på sig) så har Iron Man ingenting alls med julen att göra. Omslaget är på gränsen till att kamma hem dagens seger, men kan lika gärna avfärdas med att vara ett tjugondag Knut-omslag och därmed vara så långt ifrån juligt man kan komma. Vem vill slänga ut granen redan, liksom?

-Robin

25 år gammal

Jag har tvingats allt närmare att bli vuxen. I förra veckan så tassade jag motvilligt över 25-årsstrecket och här står jag nu, oförmögen att någonsin vända tillbaka. Som tur väl är har jag snälla vänner och familj som hjälper till att hålla mig grundad i ungdomlighet och gamman!

Redan i somras så passade min syster och hennes kille på att hälsa på och gratulera med en mängd fina presenter, ganska rejält mycket i förskott. Det var amerikanskt godis, en wobblande wind-up Darth Vader och en grym T-shirt med Blue Demon på, såväl som Wii-spelen Overlord och Madworld - det förstnämda ett fantasyäventyr på den mörka sidan med stora gnuttor humor, och det andra svartvit serietidningsaction med häftig grafik i en dyster framtid fylld av våld. Jag har inte hunnit så långt i spelen än men de verkar lovande och jag har framförallt fastnat för Overlord, som kändes lite tonårsnostalgiskt att spela då jag ett tag i tonåren var väldigt inne på fantasy.

Näst på tur för att gratulera mig på min stora dag var mamma och pappa som fyllde ut både film- och serietidningsbiblioteket med mycket välkomna tillskott. (Tack vare dem så kan, och ska, nu hela Cirkus Introvert-redaktionen fira Halloween med Paranorman till helgen.) Utöver nyss nämnda stop-motionfilm har jag även Avengers att se fram emot för en första rewatch sedan den gick på bio! Överraskning deluxe infann sig i inte ett utan hela tre sprillans seriealbum: Godzilla Legends, Godzilla: Age of Monsters och Teenage Mutant Ninja Turtles: Enemies Old, Enemies New. Jag älskar serier men köper mest gamla lösnummer på second hand av varierande innehåll och kvalitet, så att sköljas med längre, sammanhängande äventyr i tjocka limryggsformat och nyskick kändes väldigt lyxigt. 

Än så länge har jag tagit mig igenom ett och ett halvt Godzilla-album och älskar att kunna svepas iväg på lite kaiju-eskapader på ett smidigt och lätthanterligt sätt, som inte innebär att se tio minuter av en långfilm i stöten och hinna glömma bort vad allting handlar om innan jag ens hunnit halvvägs in i filmen. Jag känner sällan att jag hinner sätta mig med en film då det finns tusen andra saker som måste hinnas med. Det är betydligt lättare att bara plocka upp en serietidning istället när man har ett par minuter över, och veckans intresse har än en gång halkat in på Japans jättar.

Som om det inte var nog med filmer och seriealbum så slängde de även in Legend of Zelda: Spirit Tracks till DS för en allsidig kulturdiet, och även här råder den sköna lättare-än-att-starta-upp-tv:n-devisen (en god anledning till att älska bärbart). Prognosen för Links tågluff genom Hyrule är att den kommer att komma väl till pass lagom till julen och min egen tågresa uppåt i landet.

Det sista och mest kalasiga kalaset hölls i söndags med kakbuffé, godis och ståt med Emelie och Mattias vid fiolerna, och även där fick gigantiska, storstadsskövlande monster en central roll i paketskörden! Dagen inleddes med att jag, efter en hård dags slit och släp och bärhjälpande åt kompisar, kom hem till ett dignande bord fullt av kakor, kanelbullar, godis och strösselbestyckade cupcakes. Och tårta. Och efter (!) det ordentliga sockersmaskandet med tillhörande paketuppackning så vankades en kolossalt god smörgåstårta au four.

Men hur var det nu med jättemonstrens centrala roll på kalaset då? Jo: av Emelie och Mattias fick jag nämligen det rykande färska brädspelet King of Tokyo. Om nya seriealbum kommer sällan så är brädspel någonting jag verkligen aldrig vare sig får eller köper själv, och hur ofta stöter man på brädspel med ett så ultimat tema som jättemonsterfighting? En mycket speciell present, med andra ord, som tilltalade mig väldigt mycket i både design, spelbarhet och koncept. Fullproppade med dagens överflöd av godsaker satt vi och spelade igenom det nyförvärvade spelet tre gånger, och Mattias stod som segrare varje gång. Efter det fortsatte vi med det för dagen mycket passande frågespelet Godisspelet, som av en händelse var en av de andra presenterna jag fick, tillsammans med mer exotiskt godis ifrån det stora landet i väst och en mycket snygg skjorta i rutig petrol. En lyckad dag på alla sätt!

Jag blev helt överrumplad av drivorna av paket och presenter som haglade över mig under alla små sammankomster och kalas som hållits till min ära, men tackar gott och gladeligen. Tack så mycket!! :)

-Robin

King Kong Karhula invaderar!

Förra galan på Wrestlingpalatset invaderades Malmö av de tuffaste wrestlarna Fight Club Finland kunde uppbåda. I en av matcherna, en gauntlet, ställdes el enmascarado sueco El Styggelse, Virus from hell och rosenrasande Harley Rage emot den finske mästaren King Kong Karhula.

Här kan man se hur det gick för våra tappra hjältar när de försökte försvara Sveriges ära emot de angripande horderna ifrån öst!

Kan knappt bärga mig till nästa omgång den 26:e oktober, wrestling är asgrymt! https://www.facebook.com/events/339749072829269/

(Ett stort jättetack till Emelie för hur mycket hjälp som helst på den här bilden!)

Wander Over Yonder

Här kommer lite åsikter om ett tv-program som ingen som läser den här bloggen är intresserad av eller har hört talas om!

Som bekant är jag lätt besatt av en viss Jack McBrayer efter hans fenomenala insats som Kenneth i 30 Rock. Eftersom serien är slut sedan januari och han är något av en one trick pony med sitt ständiga jätteflin och sin pantade lantisuppsyn misstänker jag att han kommer få svårt att få några bra roller från och med nu, åtminstone roller som inte typecastar honom (men framtiden får gärna visa att jag har fel ♥). Något som pekar på detta är att han i princip bara gjort röstskådespeleri sedan 30 Rock. Inget ont om röstskådespeleri - jag älskar ju animation och tycker absolut att det är ett yrke värt respekt - men vanligen brukar det inte direkt ses som ett steg uppåt på karriärsstegen att börja med voice acting. Hur som helst, detta är bakgrunden till varför jag idag tänkte skriva lite om Wander Over Yonder, som är herr McBrayers nästa större projekt.

Wander Over Yonder är en tecknad tv-serie från Disney, som ska ha premiär i september någon gång. Den är skapad av Craig McCracken som låg bakom Powerpuffpinglorna (+ dennes fru Lauren Faust som rebootade och hottade upp My Little Pony för inte så länge sedan). Det här är vad det står om serien på Wikipedia:

"The series follows Wander, an overly-optimistic intergalactic traveler and his steed Sylvia traveling from planet to planet helping people have fun and live free, all against Lord Hater and his army of Watchdogs' evil reign. /.../ The eponymous character, Wander, made his debut on sketchbooks, clothes and patches that McCracken sold at conventions. McCracken described Wander as a 'nomadic, hippie, muppet man'."

First things first: Naturligtvis är jag lite besviken över att Jacks nya heltidsjobb är i form av en tecknad figur. Jag vill ju kunna se honom in the flesh, så att säga, och karaktären Wander lider tyvärr av grav avsaknad av generell fappabilitet (korrekt teknisk term, ifrågasätt inte). Dock så är jag ju glad att bara få höra hans röst - bättre det än inget! - och av texten tyckte jag mig kunna utröna att det ändå skulle vara en passande roll för Jack med sin glada bonnläppsattityd. Bara kolla in postern ovan, liksom. Han håller en banjo som om den vore Excalibur. Beskrivningen "glad hippiemupp som vill att alla ska ha det bra" fick det dessutom att låta som en skön karaktär, lite sådär som en övervintrad typ från 70-talet som rökt på lite för mycket och slappt ligger i en soffa och tycker allt är "groovy". Det kan säkerligen anas av min uppbyggnad här att det hela inte riktigt blev som jag tänkt mig.

Av någon anledning bestämde sig Disney för att visa ett sneak peek-avsnitt redan i augusti, och det lade jag och Robin vantarna på medelst några  musklickningar  magi. Så... vad kan vi då säga om det?

Mitt första intryck var att det var snyggt. Animationen är solid och sådär avsiktligt Cartoon Network-platt som kan vara väldigt snyggt om man är på det humöret (detta kommer från en som vanligen rådissar allt tecknat som inte är Disney från 90-talet) och jag kan tänka mig att vi kommer att få se många häftiga och snygga miljöer efterhand som Wander och Sylvia reser runt i universum - bara fantasin sätter gränserna där. Karaktärsdesignen är också bra och kul, och känns väldigt retro fast samtidigt modern. På sina ställen var avsnittet dessutom väldigt roligt, trots att jag tänker mig att målgruppen är något yngre än jag och jag kanske borde vara mognare än att skratta åt sådant här...

Klagomål, då? HerreGUD vad högljutt det var! Alla figurer utom en talar med sina skrikigaste röster och tempot är uppskruvat till max. Som jag redan konstaterade i min recension av Wreck-It Ralph har jag inget problem med högt tempo, men skrikigt hysteriska röster? Noooo. Jag orkar helt enkelt inte med det. Särskilt besviken blev jag såklart på Jack som vanligen har en snäll och lite skör röst, men här tog i för kung och fosterland och lät så störig som han bara kunde, inte alls mild och hippie-lugn. Suck! Varför? Kanske är det bara jag som är gammal. Jag är inte uppvuxen med moderna tecknade barnprogram, och det Disneydags jag tittade på när jag var liten innehöll typ Bumbibjörnarna och Räddningspatrullen och var betydligt mindre gapigt. Är alla program så här för barnen nu för tiden? Hade jag varit förälder är det nästan så att jag inte hade vågat låta mitt barn titta på sådant här - det kändes som den visuella motsvarigheten till att injicera åtta kilo Kelloggs Frosties direkt i blodomloppet. Kanskte tur att avsnitten bara är 11 minuter långa. Längre än så och min hjärna hade exploderat.

Dessutom trodde jag att Wander skulle vara "hjälten", och det kanske han kommer bli också, men överraskande nog var han så fruktansvärt irriterande mot "skurken" att det närapå kändes som om Wander var skurken istället. Stackars Lord Hater som bara ville få sin enda önskan uppfylld och ta över universum! ;_;

Nåja, jag lär väl fortsätta titta ett tag till för att se hur det utvecklar sig. Kanske lugnar han ner sig? Det känns dock aaaaningen meningslöst att kolla på en tv-serie för att man är tänd på en viss skådespelare som är med i den, om vederbörande varken ser ut eller låter som sig själv.

-Emelie

God morgon, Crono!

Här är något lite annorlunda: En i det närmaste fullständig svensk översättning av Supernintendo-spelet Chrono Trigger! Rulla ner för bilder.

Detta är översatt:

• All dialog (med både den engelska översättningen och det japanska originalet som grund, samt lite eget hittepå)
• All text i striderna
• All text i menyerna
• Alla vapen, rustningar, tillbehör och saker
• Alla monsternamn

Detta är inte översatt:

• Start- och sluttexterna (credits)
• Namnen på tidsperioderna i Epoch
• Texten "The End" och "But the future refused to change" från slutet av spelet

I slutet av 90-talet och ända  fram till ungefär 2008 fanns det en aktiv spelöversättarscen i Sverige. Det fanns ett antal grupper (bl a General CoolNES Translations, The Translators, och Cyndeline Translations) som utgjordes av ett tjog tonårsnördar som gillade spel och tyckte sig vara jättehäftiga. Detta sagt i all välmening - jag var ju en av dem.

Vi hackade oss in i mängder av gamla konsolspel och ändrade den engelska texten till svenska. Projekten varierade i omfång, från små hackar av The Legend of Zelda och Adventures of Lolo till NES, till mastodontprojekt som Tales of Phantasia och Final Fantasy 6. Jag tror att det var  få utanför vår intressegrupp som brydde sig, men kul var det.

När vi växte upp och inte längre hade tid till sådant trams, var det inga nya förmågor som tog över, så hela grejen dog ut. General CoolNES Translations lade ner 2003, The Translators 2004 och Cyndeline Translations höll ut till 2008.

Själv översatte jag tre spel, och ett fjärde hann jag påbörja innan andra, viktigare saker kom i vägen. Det fjärde spelet var Chrono Trigger, den charmiga historien om ett gäng tidsresande ungdomar som räddar världen från ett supermonster från yttre rymden.

Hade man frågat mig för ett par år sedan om Chrono Trigger-översättningen hade jag nog svarat att den var nedlagd, men ibland blir man överraskad. Det kom perioder mellan varven då jag behövde något lättsamt att syssla med, och då var en försvenskning av högtravande grod-riddare en perfekt sysselsättning. I början av juli 2013, nio år och fyra månader efter att jag började, var jag plötsligt klar.

Sedan dess har jag speltestat och rättat till trettioelva miljoner buggar och typos, justerat formuleringar och ja... haft ganska kul. Det är ett roligt spel och jag gillar hur det blev. Nu är det, om inte buggfritt, så i alla fall till större delen korrekt, så det är dags att kalla det för färdigt och släppa ut en patch för de som skulle vara intresserade.

Allt är gjort för mitt eget höga nöjes skull, så klart. Alla förändringar gentemot andra versioner är gjorda för att jag tyckte det lät bra eller var roligt, men på det hela taget är översättningen rätt nära originalet.

Översättningen är gjord med - och hade inte kunnat göras utan - Chronotools 1.12.4 av Bisqwit. (http://bisqwit.iki.fi/source/chronotools.html)

Stort tack till Johanna, som översatte bitar av Chrono Trigger innan jag satte igång, och ligger bakom den ofullständiga översättning som flutit runt på nätet! Hon har gett mig ovärderlig hjälp med Frogs sekelskiftessvenska! Men naturligvis är eventuella fel och missar mina, inte hennes...

Ladda ner översättningen här. Instruktioner finns i den medföljande textfilen.

-Mattias

Grattis till oss

Hoppla hoppla, här har visst bloggen gått och fyllt ett år utan att vi märkt något! Ett stort grattis till Cirkus Introvert - läst av någon, älskad av ingen.

Hipp hipp hurra!

.

Jag ska tvätta barnakläder, jag ska skölja dem i blod

Jean Valjean

Sådär, nu har vi äntligen sett filmatiseringen av Les Misérables från i vintras.

Vi snålade in på biobesöket då 1) det är så förbaskat dyrt och 2) vi just hade gått på Wreck-It Ralph vid tillfället, så vi kände oss fattiga, och med tanke på att det var Hyr En Film Gratis För Att Det Är Måndag på videobutiken igår så sparade vi in minst 350 spänn på att vänta ett halvår, woohoo! Hur som helst...

Min relation till Les Mis är som följer: Runt 1996 var jag fullständigt besatt av en viss röstskådis som visade sig ha varit med i den svenska uppsättningen av musikalen från 1991. Jag detektivade mig fram till en inspelning av highlights från den showen och lyssnade in mig på låtarna, och i samma veva läste jag Victor Hugos Samhällets olycksbarn som musikalen bygger på. Efter det köpte jag en vhs med en jubileumskonsertversion av musikalen, och jag antar att jag började känna att jag kunde den vid det laget. Jag tittade också på flertalet tv- och filmversioner (utan sång).

Dock var det ju lite ledsamt att jag aldrig hade fått chansen att se den på scen, som den var tänkt. (Rättelse: Jag hade faktiskt chansen när jag var på West End i London 1992, men som de idioter jag och min far var förstod vi inte Les Mis storhet och vidden av det hela vid tillfället, utan valde att se en mycket mindre känd/pampig/intressant show istället, buhu.) Därför var det med stor glädje som jag drog med mig Robin och Mattias på scenversionen här i Malmö för två år sedan, och det var en häftig upplevelse att äntligen få se den på riktigt. Och så kom då äntligen en riktig filmversion, en som tog det hela på stort allvar och hade med alla låtar och allt. Jag såg fram emot den som tusan, men snålheten satte som sagt stopp för det hela. Oh well, igår kväll var det i alla fall äntligen dags.

Fantine

Då jag är lite bakis på de ca två kilo jordgubbar jag ätit det senaste dygnet orkar jag inte riktigt skriva en seriös recension, men här kommer i alla fall lite lösryckta tankar:

- Filmen var jäkligt läcker! Alla skådisar gjorde helt okej ifrån sig både sång- och skådespelarmässigt och med undantag för en scen - Javert uppe på ett hustak, allting ser ut som asfula kulisser, what gives? - så såg allting galet snyggt ut. Jag hade hört att Russell Crowe skulle vara jättedålig på att sjunga så jag blev faktiskt lite förvånad över hur solid han var. (?) Ibland är det som att folk verkligen letar efter något att klaga på.

- Alla skådisar har väldigt stora ögon och de är tårfyllda nästan jämt. Hela filmstudion måste ha varit proppad med lök.

- Anne Hathaways I Dreamed A Dream-scen var precis så bra, hjärtskärande och Oscar-värdig som man hade trott. Vid ett tillfälle var det nästan som att hon panikångesthyperventilerade i några sekunder pga insikten om hur kasst hennes liv verkligen blivit, och det var ju skitbra.

- Slutet av berättelsen är verkligen mycket tradigare och mer obegriplig än den första halvan, men det är knappast den här filmens fel, för den gör så gott den kan. Den som ska skyllas för detta är Victor Hugo eller kanske snarare Claude-Michel Schönberg och Alain Boublil som hittade på musikalen för några decennier sedan.

- One Day More som är ett av mina absoluta favoritnummer gjorde de bra, puh! Speciellt mycket tyckte jag om klippen med Javert, och när Eponine aggressivt och beslutsamt lindade sina bröst inför morgondagen ryste jag.

- Jag hade hört att man skulle böla en massa till den här filmen. Det gjorde jag förvisso inte, men jag tror det berodde mest på att jag redan var så himla bekant med hela konceptet. Jag kan låtarna och handlingen, jag var beredd på nivåerna av elände och hemskheter. ^^ Men det ska erkännas att både Mattias och jag småsnyftade lite till filmens slut med Valjean och Fantine tillsammans. "Att älska någon annan ger ett ansikte åt gud." Det är så himla vackert. ;_;

- The jury is still out vad gäller de oerhört intensiva sångnumren och regissörens val att köra upp kameran ända upp i näsborrarna på skådisarna. I I Dreamed A Dream och en sång med Valjean i början vars namn undflyr mig för tillfället funkade det riktigt bra, men under On My Own, till exempel, kunde de gott ha filmat lite från olika vinklar, tycker jag. Det hade gjort mycket mer med låten. Man borde ha sett henne gå omkring i staden och visat hur staden förändrades runt om henne i enlighet med hennes sinnesstämning. Även Empty Chairs At Empty Tables kunde man gjort mer av.

- Han som spelade Marius hade ett mycket specifikt utseende med en kul kran och en stor flabb som nästan gjorde mig lite generad när de fokuserade för länge på honom. Är osäker på varför, förmodligen ett problem i min skalle. ^^;;; Kudos till filmskaparna, dock, för att de lyckades göra relationen och mötena mellan honom och Cosette, musikalens två tråkigaste karaktärer, någorlunda intressanta.

- Valjean var närapå stiligast som sliten och nedbruten galärslav. Ju längre filmen pågick, desto mer såg han ut som 1800-talets motsvarighet till en hippie från 70-talet i håret.

- Sämsta scenen var, tyvärr, Bring Him Home, när Valjean sjunger om/till den sovande Marius på barrikaden. Den var snygg och så, men guuud vad han tog i! Min fasta övertygelse är att den här låten ska sjungas milt och lugnt (för att förstås stegras mot slutet) då den ju faktiskt nästan är en vaggvisa, en mans enkla bön om att se sin svärson in spe överleva. Men Hugh Jackman började vråla på redan i första meningen och det fick mig att ana oråd, vilket också visade sig vara motiverat. Synd på ett så klassiskt och fint nummer.

Hur som helst, en stark fyra dänger vi till med, eller vad säger ni?

-Emelie