Köpenhamn 29/8

I helgen var vi i Köpenhamn på en liten tripp som varit planerad sedan julafton förra året. 

För ett tag sedan satte de upp Disneys Ringaren i Notre Dame (Klokkeren fra Notre Dame) som musikal på en dansk, välrenommerad teater i Fredericia, och jag som bara precis vrålälskar Ringaren var mycket irriterad över att denna teater låg alldeles för långt bort för mig. Det är svårt att förklara men jag är alltså någon form av extremt superfan och har varit det i 21 år, så jag tyckte det var ganska orättvist att jag, som enligt all logik borde få se denna musikal, inte skulle få det. Dock så skedde någon form av mirakel och Fredericia-teatern bestämde sig ett tag senare för att även sätta upp sin kritikerrosade musikaluppsättning i den danska huvudstaden, och GUESS WHAT JAG BOR I MALMÖ!! Så vi bestämde oss för att nu jäklar skulle vi åka på dansk musikal, och i julas fick vi biljetterna. Nu, 7 månader senare, var det äntligen dags för oss att åka. Pust! Den som väntar på något gott etc, osv, m.m.

Vi åkte över till Köpenhamn i god tid för att strosa runt lite grann och glo i affärer och hinna äta innan föreställningen, och som vanligt gick vi till Köpenhamns bästa ställen: seriebutikerna Fantask och Faraos Cigarer. Vi brukar alltid tillbringa ett par timmar där då dessa affärer är som himlen på jorden för seriefantaster, och så gjorde vi även denna gång. Jag gick runt och hyperventilerade och skrev ner en superlång lista på intressanta titlar att kolla upp inför framtida födelsedagar och julaftnar, och dagens l00t blev följande:

Yslaires Himmel over Bruxelles 1 & 2 som jag varit nyfiken på i flera år, och även Hugo & Iris 2, som är så vacker att man storknar (allvarligt talat alltså: varenda ruta i den serien är som en tavla). Sedan hittade jag två böcker av Faith Erin Hicks, vars andra böcker jag redan äger, så jag fattar inte varför jag inte hört talas om dessa två tidigare. Jag har sedan vi kommit hem igen hunnit läsa The Nameless City 1 & 2 och jag tyckte att de var riktigt bra. Serien var lite trögstartad och aningen generisk i sitt upplägg, men den blev snart bättre och båda delarna bjöd på fina karaktärsporträtt och riktiga emotionella smockor i slutet. Det ska tydligen bli en trilogi, och jag kommer köpa del tre så fort den kommer ut. Fyra apor!

Tillbaka till Ringaren! Efter att vi ätit en slafsig middag på McDonald's av alla jäkla ställen (det låg närmast, okej?!) så gick vi till Det Kongelige Teater för att göra oss redo för föreställningen. Som namnet antyder var det en mycket vacker teater; ärligt talat tror jag aldrig att jag befunnit mig i en vackrare lokal förut - massor av kristallkronor, pelare, byster och porträtt så långt ögat nådde. Jättefint. Sedan började föreställningen och jag satt spänd som en fiolsträng i tre timmar och bara stirrade på allt. Att musiken skulle vara bra visste vi redan då vi hade lyssnat in oss på det engelska och tyska originalet (it's complicated...) i förväg, så jag var mest där för att se scenlösningarna egentligen, och de levererade verkligen! Mycket fin scenografi, på ett sätt som nog hade varit omöjligt att göra för ett par decennier sedan. Det hela var en härlig blandning av kulisser, rekvisita och datoranimationer som smälte samman på ett finfint sätt.

Jag med svindyrt program som Robin tyckte jag förtjänade.

Skådespelarna var utmärkta och sjöng gudomligt, såklart, och det enda problemet var väl att vi inte förstod allt vad de sa... Jag är rätt förtjust i danska och hyfsat språkbegåvad, så jag tycker nog jag har ganska bra koll på danska, men det var ändå lite svårt att uppfatta precis allt. Som tur är så har jag ju oerhört mycket förförståelse för historien och särskilt Disneys version (slutade räkna när jag hade sett filmen 50 gånger...) så det var ändå inte något som drog ner upplevelsen särskilt mycket. Mitt sällskap hade nog lite mer trubbel med danskan än jag hade, men inte så det störde, direkt.

Han som spelade Quasimodo (AKA min älskling och fantasipojkvän under hela min tonårstid ♥) var utmärkt och även Frollo hade precis rätt look för rollen. I den engelska versionen är det en lite skäggig och överviktig snubbe som spelar Frollo och det tycker jag inte passar alls - han ska ju vara mager, silverhårig och nästan lite feminin i sitt kroppspråk. Quasimodo hade också (märkligt nog!) en del fysiska likheter med den svenska rösten till filmens Quasimodo, dvs Joakim Jennefors, så det var lätt att acceptera honom i rollen.

Handlings- och låtmässigt har de förändrat en hel del från filmen, men det var vi också beredda på. Jag är inte så förtjust i det nya introt, men annars har en del lagts till som gör filmens story ännu bättre, framförallt en låt som heter Wie Aus Stein... förlåt... Made of Stone... förlåt igen... Kold som sten! (Som jag sa så är det lite komplicerat.) Det är verkligen en jäkligt maffig bit som jag anser borde ha funnits med i originalfilmen. Det var kul att få se den ageras ut på scen, äntligen! Andra sångnummer som jag uppskattade var Top of the World/Verden set heroppefra - underbar myslåt med rar koreografi och jättejättefin scenografi med en himmel som liksom öppnades upp framför ögonen på oss - och såklart Frollos klassiska solonummer Hellfire/Helvedes ild, som jag inledningsvis var lite besviken på då jag hade förväntat mig något maffigare, men lo and behold, jag behövde bara vara lite mer tålmodig för precis mot slutet, då jäklar brände det till på mer än ett sätt. ♥♥♥ Detta må låta som om det är en femåring som recenserar, men ändå: Musikaler är bara så himla bäst ibland!

Jag ger musikalupplevelsen fyra av fem apor. Det finns några brister i showen som gör att jag alltid kommer föredra filmversionen, men inga av felen ligger hos Fredericia-teatertruppen, som alla gör fenomenala insatser. De visste inte om att de hade ett superkräset megafan i publiken den kvällen, men de gjorde mig definitivt inte besviken.

-Emelie

Ps. Never forget:

Frollo och Quasi lattjar backstage.

Saker jag glott på, augusti/september edition

Orphan Black

Sist på bollen som vanligt, men vi har skaffat Netflix (whut?) och börjat titta på Orphan Black. Vi har väl sett ungefär hälften av alla avsnitt som hittills finns, skulle jag tro. Samlade intryck so far:

+Väldigt spännande för det mesta

+Påminner lite om min gamla favorit Alias
+Ganska roligt ganska ofta
+Fantastiska specialeffekter som lurar en att tro att de faktiskt lyckats hitta 4-5 skådespelerskor som ser exakt likadana ut
+Inte 100% supersympatisk huvudperson, vilket är kul
+Väldigt många kvinnliga karaktärer och det finns mer än en kvinnlig polis, wow
+Gaybrorsan är snygg som tusan

-En del väldigt klyschiga scener som hämtade ur en sämre Bond-film

-Det hela är ganska campy med jämna mellanrum, och när det inte är det är det istället lite svårt och klöddigt att hänga med i handlingen
-Vissa karaktärer är målade med VÄLDIGT breda penseldrag, t ex stereotyperna fjollig gaykille, svart poliskompis som spelar andrafiolen, indisk tech-guy...
-Tyvärr inte lika bra som Alias <:|

Vi kommer säkerligen fortsätta titta oavsett. 4 blonderade ukrainskor av 5!

___________________________________________________________

Saving Mr Banks

En ganska fin film om vilken det är svårt att riktigt veta vad man ska tycka. Filmen följer författaren som skrev Mary Poppins, och den "sanna historien" om Walt Disneys kamp för att få filmrättigheterna till boken. Nu är det så att jag avskyr Mary Poppins (vi hyrde den en gång i någorlunda modern tid, och den var så tråkig att det kändes som att den var fyra timmar lång) och hyser inte heller några varmare känslor för Walt Disney själv (älskar Disney-filmer, men alla mina favoriter kom ut låååångt efter att gubben  lät sig frysas ner  trillade av pinn) så jag försökte vara så neutral som möjligt  i konflikterna mellan författaren och Disney under tittningen.

Om man försöker läsa på om vad som egentligen hände i verkligheten så blir man inte så mycket klokare; filmen har fått kritik för att den målar upp tanten som en riktig häxa, men ska man tro internet så var hon nästan ännu värre och jobbigare att ha att göra med i verkligheten. Samtidigt framställer filmen såklart Walt som världens gosigaste och snällaste mysfarbror, och det var kanske inte nödvändigtvis så på riktigt. Dock vore det konstigt om de valt att porträttera honom på något annat vis, eftersom det ju är Disney som ligger bakom filmen. Jag tror nog hela spektaklet hade blivit bättre och mer sanningsenligt om någon annan stått vid rodret, men med det sagt så tyckte jag ändå att filmen var snygg och underhållande, och Emma Thompson var utmärkt i huvudrollen. Det var kul att följa en bitsk och självständig kvinna som inte tog skit från någon.

___________________________________________________________

Draktränaren 2

More of the same, skulle jag säga, vilket är ett positivt omdöme. De här filmerna är otroligt snygga, och miljöerna med alla drakar osv är välgjorda och fantasieggande. Plus för att det finns fler än en kvinnlig karaktär. Minus för att tjejen inte fick bli hövding på slutet. Whoops! Spoiler? Äsch, ingen läser den här bloggen ändå. Skurken var ganska ointressant och jag tycker ärligt talat att öborna behandlade sina får riktigt illa, på gränsen till djurplågeri, men bortsett från det var filmen helt okej och en värdig uppföljare till ettan.

___________________________________________________________

Blade of the Immortal

Den här superlånga bokserien som Hiroaki Samura hållit på med i nästan tjugo år har nu nått sin ände och jag har äntligen läst hela i ett svep. 31 böcker blev det, och jag slukade dem alla under augusti månad. Väldigt mycket våld och samurajer på en gång blev det, men jag älskade det mesta. BOTI är en väldigt konstig serie. För det första är det en manga, och alla som känner mig vet att jag inte är så förtjust i manga (eller, tja, jag direkt ogillar det). BOTI är dock annorlunda och av någon anledning fastnade jag ordentligt för den när jag började läsa den för ca tio år sedan.

Jag tror att det jag gillar mest med den är att den visade mig hur häftiga serier faktiskt kan vara. Inte för att jag begränsat mig till Bamse fram tills den introducerades för mig, men jag kände ändå att BOTI öppnade mina ögon för hur otroligt mycket man kan göra med serier, och hur effektfulla de kan vara. Rent tekniskt är serien oerhört skickligt utförd. Berättandet är spot-on och teckningarna grymt snygga. Handlingen är också väldigt spännande med många twists & turns, vilket jag gillar. Trots alla dessa kvalitéer bär det mig emot att säga att jag gillar den så mycket som jag gör, för BOTI är egentligen en rent vedervärdig serie.

Om jag inte var bekant med våldsporr innan så är jag det nu. Det är blod, slakt och avhuggna kroppsdelar på vart och vartannat uppslag, så den här serien är inget för den klene. Samura låter hela tiden de onda vara de som utför de värsta handlingarna, och de får till slut sina straff, men det lyser ändå igenom väldigt tydligt att han verkligen njuter av att teckna uppsprättade kvinnokroppar, våldtäkter, kvinnor som gråter osv. Som tjej tycker jag det är lite magstarkt att ta in. Man vill egentligen bara lägga ner boken, för det där vill man inte uppmuntra. Samtidigt måste man ju få veta hur handlingen ska sluta...

Sammanfattningsvis kan jag säga att serien är riktigt bra. De första böckerna är lite tramsiga och trevande efter sin egen ton, men Samura hittar den snart och innan man vet ordet av är man indragen i en tornado av spänning, drama och, tja, avslitna lemmar. Den klart bästa story arc:en (bra svenska där) utspelar sig någonstans i mitten av den långa, långa berättelsen, och när den är som bäst, då är den svinbra. Fast hemsk och äcklig samtidigt, förstås. Duh! Att läsa BOTI är en obehaglig upplevelse, men det är helt omöjligt att låta bli.

___________________________________________________________

Till flickorna i sjön

Som jag skrivit om tidigare är jag inte mycket för att läsa böcker, men nyligen tog jag mig i kragen och fick för mig att låna hem lite grejer från den lokala bibblan. Jag får sådana ryck med ojämna mellanrum. Den här gången blev det en bok av en författare jag aldrig hört talas om, Elin Olofsson, och jag valde boken bara för att jag tyckte omslaget var snyggt. Ytlig? Vem? Jag? :) Hur som helst. Handlingen intresserade mig kanske inte jättemycket, även om den var helt okej. Däremot blev jag förvånad över hur mycket jag gillade språket. Jag har ofta lite svårt för att läsa böcker pga dåligt tålamod. Jag orkar inte plöja igenom mängder av långrandiga beskrivningar, utan jag vill hellre läsa dialog, och snabbt ska det gå. Men i den här boken var det Olofssons skickliga skuttande mellan vanlig prosa och mer poetiska textrader som verkligen fångade mig. Jag drabbades av en stark känsla av att jag verkligen aldrig skulle kunna skriva sådär hur jag än försökte, och blev lite imponerad. Kanske letar jag upp någon mer bok av henne så småningom.

___________________________________________________________

-Emelie

Yes! Hornberger!

Såg Big Hero 6 igår kväll och visste mycket lite om den på förhand. Både jag och Robin var helt övertygade om att det var David Cross AKA Tobias Fünke som gjorde rösten till den jättesöta roboten Baymax (autentiska felsägningar under kvällen: Baywatch, Betamax) då det lät preciiiis som han, så vi blev båda väldigt förvånade när Scott Adsits namn kom upp som "first billed" i rollistan på slutet. Som varande 30 Rock-megafan borde jag ha känt igen honom...?

Känner mig som en idiot, fast samtidigt genuint glad för Scott Adsit som äntligen lyckats roffa åt sig en jätteroll i en film, och dessutom som en supercharmig karaktär som folk kommer minnas länge. Har alltid tyckt att han varit underskattad. :) Så yay för upprättelse och YES! HORNBERGER! indeed.

I övrigt var filmen jättebra om man gillar massor av ös, skitsnygg animation, snitsig design och att bli lite ledsen i ögat ibland (och det gör man ju). Det tycks fortfarande himla svårt att skriva riktigt bra kvinnoroller (näääär ska en tjej få prata om att hon använder sina underbrallor ut och in och fram och bak, egentligen?) och slutet var väl delvis lite av en cop-out tyckte jag, meeeen fortfarande mycket underhållande film!

-Emelie

We can do it!

Wander Over Yonder

Här kommer lite åsikter om ett tv-program som ingen som läser den här bloggen är intresserad av eller har hört talas om!

Som bekant är jag lätt besatt av en viss Jack McBrayer efter hans fenomenala insats som Kenneth i 30 Rock. Eftersom serien är slut sedan januari och han är något av en one trick pony med sitt ständiga jätteflin och sin pantade lantisuppsyn misstänker jag att han kommer få svårt att få några bra roller från och med nu, åtminstone roller som inte typecastar honom (men framtiden får gärna visa att jag har fel ♥). Något som pekar på detta är att han i princip bara gjort röstskådespeleri sedan 30 Rock. Inget ont om röstskådespeleri - jag älskar ju animation och tycker absolut att det är ett yrke värt respekt - men vanligen brukar det inte direkt ses som ett steg uppåt på karriärsstegen att börja med voice acting. Hur som helst, detta är bakgrunden till varför jag idag tänkte skriva lite om Wander Over Yonder, som är herr McBrayers nästa större projekt.

Wander Over Yonder är en tecknad tv-serie från Disney, som ska ha premiär i september någon gång. Den är skapad av Craig McCracken som låg bakom Powerpuffpinglorna (+ dennes fru Lauren Faust som rebootade och hottade upp My Little Pony för inte så länge sedan). Det här är vad det står om serien på Wikipedia:

"The series follows Wander, an overly-optimistic intergalactic traveler and his steed Sylvia traveling from planet to planet helping people have fun and live free, all against Lord Hater and his army of Watchdogs' evil reign. /.../ The eponymous character, Wander, made his debut on sketchbooks, clothes and patches that McCracken sold at conventions. McCracken described Wander as a 'nomadic, hippie, muppet man'."

First things first: Naturligtvis är jag lite besviken över att Jacks nya heltidsjobb är i form av en tecknad figur. Jag vill ju kunna se honom in the flesh, så att säga, och karaktären Wander lider tyvärr av grav avsaknad av generell fappabilitet (korrekt teknisk term, ifrågasätt inte). Dock så är jag ju glad att bara få höra hans röst - bättre det än inget! - och av texten tyckte jag mig kunna utröna att det ändå skulle vara en passande roll för Jack med sin glada bonnläppsattityd. Bara kolla in postern ovan, liksom. Han håller en banjo som om den vore Excalibur. Beskrivningen "glad hippiemupp som vill att alla ska ha det bra" fick det dessutom att låta som en skön karaktär, lite sådär som en övervintrad typ från 70-talet som rökt på lite för mycket och slappt ligger i en soffa och tycker allt är "groovy". Det kan säkerligen anas av min uppbyggnad här att det hela inte riktigt blev som jag tänkt mig.

Av någon anledning bestämde sig Disney för att visa ett sneak peek-avsnitt redan i augusti, och det lade jag och Robin vantarna på medelst några  musklickningar  magi. Så... vad kan vi då säga om det?

Mitt första intryck var att det var snyggt. Animationen är solid och sådär avsiktligt Cartoon Network-platt som kan vara väldigt snyggt om man är på det humöret (detta kommer från en som vanligen rådissar allt tecknat som inte är Disney från 90-talet) och jag kan tänka mig att vi kommer att få se många häftiga och snygga miljöer efterhand som Wander och Sylvia reser runt i universum - bara fantasin sätter gränserna där. Karaktärsdesignen är också bra och kul, och känns väldigt retro fast samtidigt modern. På sina ställen var avsnittet dessutom väldigt roligt, trots att jag tänker mig att målgruppen är något yngre än jag och jag kanske borde vara mognare än att skratta åt sådant här...

Klagomål, då? HerreGUD vad högljutt det var! Alla figurer utom en talar med sina skrikigaste röster och tempot är uppskruvat till max. Som jag redan konstaterade i min recension av Wreck-It Ralph har jag inget problem med högt tempo, men skrikigt hysteriska röster? Noooo. Jag orkar helt enkelt inte med det. Särskilt besviken blev jag såklart på Jack som vanligen har en snäll och lite skör röst, men här tog i för kung och fosterland och lät så störig som han bara kunde, inte alls mild och hippie-lugn. Suck! Varför? Kanske är det bara jag som är gammal. Jag är inte uppvuxen med moderna tecknade barnprogram, och det Disneydags jag tittade på när jag var liten innehöll typ Bumbibjörnarna och Räddningspatrullen och var betydligt mindre gapigt. Är alla program så här för barnen nu för tiden? Hade jag varit förälder är det nästan så att jag inte hade vågat låta mitt barn titta på sådant här - det kändes som den visuella motsvarigheten till att injicera åtta kilo Kelloggs Frosties direkt i blodomloppet. Kanskte tur att avsnitten bara är 11 minuter långa. Längre än så och min hjärna hade exploderat.

Dessutom trodde jag att Wander skulle vara "hjälten", och det kanske han kommer bli också, men överraskande nog var han så fruktansvärt irriterande mot "skurken" att det närapå kändes som om Wander var skurken istället. Stackars Lord Hater som bara ville få sin enda önskan uppfylld och ta över universum! ;_;

Nåja, jag lär väl fortsätta titta ett tag till för att se hur det utvecklar sig. Kanske lugnar han ner sig? Det känns dock aaaaningen meningslöst att kolla på en tv-serie för att man är tänd på en viss skådespelare som är med i den, om vederbörande varken ser ut eller låter som sig själv.

-Emelie

Paperman, hela filmen!

Som jag skrev i mitt peppinlägg från november så skulle Wreck-It Ralph visas på bio tillsammans med en svartvit kortfilm vid namn Paperman. Så visade sig också vara fallet, och den var verkligen fin. Särskilt musiken var väldigt vacker och gjorde mycket för den lilla handlingen.

Märkligt nog har hela kortfilmen lagts upp på YouTube nu lagom till den svenska premiären, och jag fick verkligen tvinga mig själv att inte smygtitta på den i förväg. Men nu när jag sett den på stora duken är det fritt fram för mig att glo på den så mycket jag vill. ^^ Och det tycker jag även ni ska göra!

Varsågoda, här är den. (Jag skulle bädda in den här på bloggen men det såg fult ut i layouten. Nevermind.)

-Emelie, nostalgisk

Ps. Jag vet att det inte är riktig 2D, men OMG vad jag älskar 2D! Kom tillbaka, nittiotalet! ;_;

I'm gonna wreck it!

I fredags, nästan exakt tre månader efter att den kom ut i USA, hade Wreck-It Ralph (eller Röjar-Ralf som den så vidrigt heter på svenska...) äntligen biopremiär i Sverige. Jag hade hunnit göra mig själv upprörd över att det inte verkade som att den skulle visas på engelska alls här i Malmö, men till slut visade det sig trots allt att några engelska föreställningar visst fanns att tillgå, så dagen efter bokstavligen rusade vi till Entré med biobiljetter och en väska full med biogodis i högsta hugg för att äntligen få bekanta oss med Ralph, Vanellope, Felix och Calhoun.

Den första officiella bilden från filmen, som jag fortfarande tycker är SÅ ful.

Efter en initial period av opepp hade jag peppat ganska mycket under månaderna av väntan eftersom min älskling JmB gör en av rösterna i filmen, så även om det inte direkt innebar att jag skulle få se hans söta fejs på storbildsskärm så skulle jag åtminstone få höra hans rara lilla stämma ur riktigt stora högtalare. Att se filmen på engelska var alltså givet - annars hade det liksom varit meningslöst, och vi kunde lika gärna väntat till dvd-utgåvan (för min del, i alla fall). Hur som helst hade jag i alla fall kollat på massor av YouTube-videor i förväg, där JmB och de andra röstskådisarna snackade sig varma för filmen, så jag blev mer och mer exalterad för varje dag som gick.

Så här i efterhand får jag väl säga att filmen inte riktigt levde upp till hypen, men det är mitt eget fel, antar jag. Man ska inte ha för höga förväntningar. För det var inte så att filmen var dålig, absolut inte. Jag hade väl bara hoppats på ännu mer JmB, men hans scener var ganska begränsade. Oh well. (Ingenting slår i alla fall Kung Fu Panda 2, som jag såg enbart för att jag hört att en annan favorit, Victor Garber, gjorde en röst i den. Hans karaktär dog efter cirka tio sekunders screentime.)

Höhöhö... den här referensen fattar jag...

Hur som helst! Wreck-It Ralph utspelar sig i arkadspelsvärlden och handlar om en spelskurk som tröttnat på att vara skurk och inte få någon uppskattning för sitt jobb. Han ger sig därför ut i världen för att försöka hitta ett spel där han kan få bli hjälte och vinna en medalj. Hans väg mot målet kantas av mängder av tv-spelscameos och andra insiderskämt som min mormor inte skulle förstå, men jag tror säkert att även sådana som inte spelar tv-spel skulle kunna få ut någonting av den här charmiga filmen - för en charmig bagatell är just vad den är.

Inte lika störig som man skulle kunna tro.

I likhet med de flesta Disneyfilmer innehåller Wreck-It Ralph ett antal klassiska klyschor om att vara sig själv och bla bla bla, men förutom det så är det en ganska innovativ film, och dess stora behållning är de sympatiska figurerna och de otroligt snygga och väldesignade spelvärldarna som är rena ögongodiset (särskilt godislandet i spelet Sugar Rush, höhö). Många tittare, sannolikt ur äldre generationer, klagar ofta på snabba och hetsiga musikvideoklipp som moderna filmer tenderar att ha, men det slog mig verkligen när jag satt där i biofåtöljen i lördags, att jag inte har det minsta lilla emot supersnabba klipp och liknande. Jag gillar det, och ser det som något positivt att bli helt utmattad och överväldigad av det - snarare kan jag bli riktigt uppstressad av äldre filmer som har ett mycket långsammare tempo.

Det jag däremot har riktigt svårt för är hysteriska, skrikiga röster, och efter att ha sett några klipp med Sarah Silvermans karaktär Vanellope von Schweetz var jag lite orolig att hon skulle gå mig ordentligt på nerverna. Det gjorde hon förvånande nog inte, så allt var fine and dandy in that department, speciellt med Ralphs lena, snälla stämma och sergeant Calhouns coola, raspiga röst som komplement. Och så JmB förstås, duuuuh. ♥

Calhoun är en dynamite gal som ger Fix-It Felix the honeyglows.

Lite andra observationer: märkligt nog (i en film som heter Wreck-It Ralph, alltså) så börjar filmen efter ett tag att handla allt mer om Vanellope snarare än Ralph. Det gör väl ingenting egentligen, men det blev nästan hennes story snarare än hans, så titeln är kanske lite missvisande?

En annan sak som vi noterade är att könsrollerna är riktigt bra - alla figurer är mångbottnade och tjejrollerna är (bland annat) tuffa och självständiga medan killrollerna är (bland annat) mjuka och snälla, utan att det görs någon grej av det. Det är ju jättebra och jag hoppas det sätter tonen för framtida animerade filmer. Bara en sådan sak som att det finns fyra stora roller i den här filmen och hälften är killar, hälften är tjejer. Liksom, det är ju löjligt att behöva påpeka och bli glad för en sådan sak, men det är faktiskt himla ovanligt. Det tenderar att alltid vara the token girl, eller för all del the token boy. Men här är det 50-50, och ser ni - det gick ju? Det var väl inte så farligt? Ta efter, alla jönsiga filmskapare!

En spansk poster som jag tyckte var snygg. Carry on...

En annan mycket positiv sak med filmen var att det kom ett avslöjande på slutet som ingen av oss såg komma på flera mils avstånd, som ju annars är brukligt i mer eller mindre klyschiga barnfilmer. Det var riktigt häftigt. (Eller så var det bara vi som var tröga.)

Men ja, sammanfattningsvis så kan man säga att filmen kanske inte lämnar något större avtryck - det är lättsam underhållning - men den är mycket bra och underhållande medan den pågår. Man kommer jämt på sig själv med att vilja pausa för att verkligen hinna ta in allt som sker i bakgrunden, särskilt när figurerna befinner sig på Game Central Station där mängder av mer eller mindre autentiska tv-spelsfigurer går förbi. Men det får vi väl ägna oss åt när dvd-versionen kommer. ^__^

-Emelie