Saker jag glott på, augusti/september edition

Orphan Black

Sist på bollen som vanligt, men vi har skaffat Netflix (whut?) och börjat titta på Orphan Black. Vi har väl sett ungefär hälften av alla avsnitt som hittills finns, skulle jag tro. Samlade intryck so far:

+Väldigt spännande för det mesta

+Påminner lite om min gamla favorit Alias
+Ganska roligt ganska ofta
+Fantastiska specialeffekter som lurar en att tro att de faktiskt lyckats hitta 4-5 skådespelerskor som ser exakt likadana ut
+Inte 100% supersympatisk huvudperson, vilket är kul
+Väldigt många kvinnliga karaktärer och det finns mer än en kvinnlig polis, wow
+Gaybrorsan är snygg som tusan

-En del väldigt klyschiga scener som hämtade ur en sämre Bond-film

-Det hela är ganska campy med jämna mellanrum, och när det inte är det är det istället lite svårt och klöddigt att hänga med i handlingen
-Vissa karaktärer är målade med VÄLDIGT breda penseldrag, t ex stereotyperna fjollig gaykille, svart poliskompis som spelar andrafiolen, indisk tech-guy...
-Tyvärr inte lika bra som Alias <:|

Vi kommer säkerligen fortsätta titta oavsett. 4 blonderade ukrainskor av 5!

___________________________________________________________

Saving Mr Banks

En ganska fin film om vilken det är svårt att riktigt veta vad man ska tycka. Filmen följer författaren som skrev Mary Poppins, och den "sanna historien" om Walt Disneys kamp för att få filmrättigheterna till boken. Nu är det så att jag avskyr Mary Poppins (vi hyrde den en gång i någorlunda modern tid, och den var så tråkig att det kändes som att den var fyra timmar lång) och hyser inte heller några varmare känslor för Walt Disney själv (älskar Disney-filmer, men alla mina favoriter kom ut låååångt efter att gubben  lät sig frysas ner  trillade av pinn) så jag försökte vara så neutral som möjligt  i konflikterna mellan författaren och Disney under tittningen.

Om man försöker läsa på om vad som egentligen hände i verkligheten så blir man inte så mycket klokare; filmen har fått kritik för att den målar upp tanten som en riktig häxa, men ska man tro internet så var hon nästan ännu värre och jobbigare att ha att göra med i verkligheten. Samtidigt framställer filmen såklart Walt som världens gosigaste och snällaste mysfarbror, och det var kanske inte nödvändigtvis så på riktigt. Dock vore det konstigt om de valt att porträttera honom på något annat vis, eftersom det ju är Disney som ligger bakom filmen. Jag tror nog hela spektaklet hade blivit bättre och mer sanningsenligt om någon annan stått vid rodret, men med det sagt så tyckte jag ändå att filmen var snygg och underhållande, och Emma Thompson var utmärkt i huvudrollen. Det var kul att följa en bitsk och självständig kvinna som inte tog skit från någon.

___________________________________________________________

Draktränaren 2

More of the same, skulle jag säga, vilket är ett positivt omdöme. De här filmerna är otroligt snygga, och miljöerna med alla drakar osv är välgjorda och fantasieggande. Plus för att det finns fler än en kvinnlig karaktär. Minus för att tjejen inte fick bli hövding på slutet. Whoops! Spoiler? Äsch, ingen läser den här bloggen ändå. Skurken var ganska ointressant och jag tycker ärligt talat att öborna behandlade sina får riktigt illa, på gränsen till djurplågeri, men bortsett från det var filmen helt okej och en värdig uppföljare till ettan.

___________________________________________________________

Blade of the Immortal

Den här superlånga bokserien som Hiroaki Samura hållit på med i nästan tjugo år har nu nått sin ände och jag har äntligen läst hela i ett svep. 31 böcker blev det, och jag slukade dem alla under augusti månad. Väldigt mycket våld och samurajer på en gång blev det, men jag älskade det mesta. BOTI är en väldigt konstig serie. För det första är det en manga, och alla som känner mig vet att jag inte är så förtjust i manga (eller, tja, jag direkt ogillar det). BOTI är dock annorlunda och av någon anledning fastnade jag ordentligt för den när jag började läsa den för ca tio år sedan.

Jag tror att det jag gillar mest med den är att den visade mig hur häftiga serier faktiskt kan vara. Inte för att jag begränsat mig till Bamse fram tills den introducerades för mig, men jag kände ändå att BOTI öppnade mina ögon för hur otroligt mycket man kan göra med serier, och hur effektfulla de kan vara. Rent tekniskt är serien oerhört skickligt utförd. Berättandet är spot-on och teckningarna grymt snygga. Handlingen är också väldigt spännande med många twists & turns, vilket jag gillar. Trots alla dessa kvalitéer bär det mig emot att säga att jag gillar den så mycket som jag gör, för BOTI är egentligen en rent vedervärdig serie.

Om jag inte var bekant med våldsporr innan så är jag det nu. Det är blod, slakt och avhuggna kroppsdelar på vart och vartannat uppslag, så den här serien är inget för den klene. Samura låter hela tiden de onda vara de som utför de värsta handlingarna, och de får till slut sina straff, men det lyser ändå igenom väldigt tydligt att han verkligen njuter av att teckna uppsprättade kvinnokroppar, våldtäkter, kvinnor som gråter osv. Som tjej tycker jag det är lite magstarkt att ta in. Man vill egentligen bara lägga ner boken, för det där vill man inte uppmuntra. Samtidigt måste man ju få veta hur handlingen ska sluta...

Sammanfattningsvis kan jag säga att serien är riktigt bra. De första böckerna är lite tramsiga och trevande efter sin egen ton, men Samura hittar den snart och innan man vet ordet av är man indragen i en tornado av spänning, drama och, tja, avslitna lemmar. Den klart bästa story arc:en (bra svenska där) utspelar sig någonstans i mitten av den långa, långa berättelsen, och när den är som bäst, då är den svinbra. Fast hemsk och äcklig samtidigt, förstås. Duh! Att läsa BOTI är en obehaglig upplevelse, men det är helt omöjligt att låta bli.

___________________________________________________________

Till flickorna i sjön

Som jag skrivit om tidigare är jag inte mycket för att läsa böcker, men nyligen tog jag mig i kragen och fick för mig att låna hem lite grejer från den lokala bibblan. Jag får sådana ryck med ojämna mellanrum. Den här gången blev det en bok av en författare jag aldrig hört talas om, Elin Olofsson, och jag valde boken bara för att jag tyckte omslaget var snyggt. Ytlig? Vem? Jag? :) Hur som helst. Handlingen intresserade mig kanske inte jättemycket, även om den var helt okej. Däremot blev jag förvånad över hur mycket jag gillade språket. Jag har ofta lite svårt för att läsa böcker pga dåligt tålamod. Jag orkar inte plöja igenom mängder av långrandiga beskrivningar, utan jag vill hellre läsa dialog, och snabbt ska det gå. Men i den här boken var det Olofssons skickliga skuttande mellan vanlig prosa och mer poetiska textrader som verkligen fångade mig. Jag drabbades av en stark känsla av att jag verkligen aldrig skulle kunna skriva sådär hur jag än försökte, och blev lite imponerad. Kanske letar jag upp någon mer bok av henne så småningom.

___________________________________________________________

-Emelie