(klicka för en större bild)
-Robin & Emelie
Visar inlägg med etikett konst. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett konst. Visa alla inlägg
24 december 2015
27 september 2015
La lucha del peludo
Foxy Lucha var den stora nyhetskällan för allting lucha libre i Mexiko på 70-talet. De rapporterade om vem som slog vem och hårdast, vilka tights som var mest färgsprakande och hur mycket ren, total och ohämmad häftighet det egentligen ryms i en ring med fyra kanter. Varje nummer var rikt illustrerat med de mest fantastiska fotografierna av halsbrytande action som världen någonsin skådat, allt i rustikt sepiatonad prakt! Här nedan har vi nummer 137, komplett med krattig hittepå-spanska: en riktig dyrgrip!
Ett lite modernare ringinslag var den redan nu legendariska matchen mellan den högtflygande uttern och fanfavoriten El Rompe Conchas och det titaniska berget av hårda, kalla muskler, Hipotermia. En sann David mot Goliat-match dömd redan på förhand, om man fick lov att sia utifrån ren råstyrka. Rompe Conchas är dock inte den som backar ifrån en utmaning och han kämpade tappert ända till slutet mot de hårdaste oddsen och saftigaste smällarna!
Perra Ardiente var vida fruktad för sin topprepsgiljotin,
vilken säkrade henne många mästarbälten.
vilken säkrade henne många mästarbälten.
Ett lite modernare ringinslag var den redan nu legendariska matchen mellan den högtflygande uttern och fanfavoriten El Rompe Conchas och det titaniska berget av hårda, kalla muskler, Hipotermia. En sann David mot Goliat-match dömd redan på förhand, om man fick lov att sia utifrån ren råstyrka. Rompe Conchas är dock inte den som backar ifrån en utmaning och han kämpade tappert ända till slutet mot de hårdaste oddsen och saftigaste smällarna!
El Rompe Conchas i en högtflygande springboard plancha!
Rompe Conchas tillhör EclipseWolf. Hans bilder kan man hitta här. :)
-Robin
19 september 2015
Cirkus-estetik = ♥
Som jag skrev i det förra inlägget är kartan i Juice Jam väldigt snygg, och jag blev lite småförtjust när jag härom dagen lyckades ta mig in till nästa värld, "Corny Island", och såg att de hade valt den här underbara cirkus-estetiken till sina banor:
Det är nästan så att man skulle kunna tro att de varit inne på den här bloggen och snott lite inspiration. :)
(klicka för att se bilderna i större format)
-Emelie
22 april 2014
Drömlandskap
Jag stod härom dagen och funderade på när jag senast blivit riktigt, riktigt imponerad.
När jag var yngre och saknade referensramar var det ju lätt att bli helt blown away av olika saker inom t ex musik eller film (från 6 till 13 års ålder var raden "Den bästa film jag sett" i Mina vänner-boken utan undantag reserverad för årets aktuella Disneyfilm som ju alltid sopade banan med sin föregångare), men med åren så finner jag det svårare och svårare att bli sådär fullständigt bländad som man kunde bli som liten. Inga nyheter här, så är det säkert för de flesta, men ändå.
Med ökande kunskaper om dramaturgi och bildberättande blir det lättare att se mönster och identifiera planteringar, exposition och andra författarknep, och även om filmer fortfarande kan vara bra blir det med tiden svårare att låtsas som att man inte ser igenom dem. I takt med att man mer eller mindre medvetet lär sig analysera olika konstformer känner man sig förvisso smartare, men nog tusan förtar det lite av glädjen och förmågan att låta sig svepas med av verken ifråga.
Dessutom blir man kräsnare med åldern; ju mer musik man hör, desto mer har man att jämföra med, och man inser att de låtar som gjorde en helt förtrollad förr bara följer en välbeprövad D-A-Bm-G-ordning likt tusentals andra poplåtar. Man har hört det förr, man har sett det förr, och inget är någonsin riktigt bra nog - det är alltid något som fattas. Den här tecknade serien är snygg, men själlös. Den här serien har en otroligt stark historia, men gud så fult tecknad den är. För att inte ens tala om genusglasögonen! Har man väl fått dem på sig så blir man aldrig av med dem igen, och med det blir det genast färre och färre kulturyttringar som man kan stötta till hundra procent.
Så jag frågade mig själv: När blev du senast så fullständigt imponerad av någonting att du nästan flög in i väggen bakom dig av tryckvågen, och vacklade därifrån med håret på ända när du tittat klart på verket ifråga? Svaret blev det här:
Jag har ett lite kluvet förhållande till "konst" som i att gå på gallerier och titta på tavlor och skulpturer. Det är mycket av det jag inte förstår, och när det gäller vissa verk beror det på att jag helt enkelt är för dum och har för svårt för abstrakt tänkande. De verken kunde vara imponerande, men istället får de mig bara att känna mig alienerad. Andra verk gör mig enbart irriterad, som i det klassiska exemplet där någon kluddar något hafsigt klägg på en målarduk och sedan säljer det för tusen miljoner kronor. Jag antar att det helt enkelt inte riktigt är min grej. Jee Young Lees konst lyckades dock pejla in exakt det där lilla som jag gillar och träffade mig rakt i solar plexus (jfr. klyschiga uttryck) och hade jag varit en snorrik mecenat hade jag gladeligen strösslat små prassliga, gröna papperslappar över alla hennes kommande projekt. Vilken stjärna!
-Emelie
När jag var yngre och saknade referensramar var det ju lätt att bli helt blown away av olika saker inom t ex musik eller film (från 6 till 13 års ålder var raden "Den bästa film jag sett" i Mina vänner-boken utan undantag reserverad för årets aktuella Disneyfilm som ju alltid sopade banan med sin föregångare), men med åren så finner jag det svårare och svårare att bli sådär fullständigt bländad som man kunde bli som liten. Inga nyheter här, så är det säkert för de flesta, men ändå.
Med ökande kunskaper om dramaturgi och bildberättande blir det lättare att se mönster och identifiera planteringar, exposition och andra författarknep, och även om filmer fortfarande kan vara bra blir det med tiden svårare att låtsas som att man inte ser igenom dem. I takt med att man mer eller mindre medvetet lär sig analysera olika konstformer känner man sig förvisso smartare, men nog tusan förtar det lite av glädjen och förmågan att låta sig svepas med av verken ifråga.
Dessutom blir man kräsnare med åldern; ju mer musik man hör, desto mer har man att jämföra med, och man inser att de låtar som gjorde en helt förtrollad förr bara följer en välbeprövad D-A-Bm-G-ordning likt tusentals andra poplåtar. Man har hört det förr, man har sett det förr, och inget är någonsin riktigt bra nog - det är alltid något som fattas. Den här tecknade serien är snygg, men själlös. Den här serien har en otroligt stark historia, men gud så fult tecknad den är. För att inte ens tala om genusglasögonen! Har man väl fått dem på sig så blir man aldrig av med dem igen, och med det blir det genast färre och färre kulturyttringar som man kan stötta till hundra procent.
Så jag frågade mig själv: När blev du senast så fullständigt imponerad av någonting att du nästan flög in i väggen bakom dig av tryckvågen, och vacklade därifrån med håret på ända när du tittat klart på verket ifråga? Svaret blev det här:
(Bilderna är tagna från det här galleriet, klicka för att se hela serien)
De här fotona är tagna av den koreanska konstnären Jee Young Lee och de har valsat runt ett tag på Facebook, bl a via Boredpanda.com, så kanske har du redan sett dem. Vi översköljs ju dagligen av roliga giffar, mer eller mindre meningsfulla Upworthy-länkar och folks fotografier och teckningar, så först kollade jag bara slött och blasé på den här länken och stängde sedan ner den, och så var det inte mycket mer med det. Men jag kom på mig själv med att hela tiden återvända till bilderna i tankarna och till slut var jag tvungen att gå tillbaka och glo dumt (samt spara ner varenda bild, såklart) med tungan hängande utanför munnen. Vilka fantastiska bilder! Helt otroliga.
Så här står det om fotona på Boredpanda:
Young Korean artist Jee Young Lee recently presented her beautiful, surrealistic and Photoshop-free photography exhibition named “Stage of Mind”. The magic happens in the artist’s small 3,6 x 4,1 x 2,4-meter studio in Seoul. The artist builds these highly dramatic, psychedelic and visually intense scenes herself, ensuring that every teeny tiny detail is hauntingly perfect and leaves the viewer in awe.och man kan bara lägga sig platt och säga att hon verkligen lyckats. Vilken otroligt begåvad och kreativ människa! Varenda bild i hennes samling golvar mig totalt. Jag kan inte säga att jag förstår allting, men det gör ingenting alls. Avundsjukt stirrar jag på hennes konst och undrar vad jag skulle göra om jag vore ens en tiondel så kreativ som hon.
Jag har ett lite kluvet förhållande till "konst" som i att gå på gallerier och titta på tavlor och skulpturer. Det är mycket av det jag inte förstår, och när det gäller vissa verk beror det på att jag helt enkelt är för dum och har för svårt för abstrakt tänkande. De verken kunde vara imponerande, men istället får de mig bara att känna mig alienerad. Andra verk gör mig enbart irriterad, som i det klassiska exemplet där någon kluddar något hafsigt klägg på en målarduk och sedan säljer det för tusen miljoner kronor. Jag antar att det helt enkelt inte riktigt är min grej. Jee Young Lees konst lyckades dock pejla in exakt det där lilla som jag gillar och träffade mig rakt i solar plexus (jfr. klyschiga uttryck) och hade jag varit en snorrik mecenat hade jag gladeligen strösslat små prassliga, gröna papperslappar över alla hennes kommande projekt. Vilken stjärna!
-Emelie
12 april 2014
3 april 2014
27 mars 2014
20 mars 2014
17 mars 2014
No monkeys for Esther
När jag för första gången skulle spela Dear Esther var jag helt och fullt inställd på att älska det. Det finns få saker jag gillar mer än lågmälda, mystiska utforskarspel i förstapersonsvy, och Dear Esther verkade vara en grundbult för hela genren. Premissen: Du går runt på en ö och ser dig omkring, medan en berättarröst ger dig ledtrådar och information i form av brev adresserade till en kvinna som heter Esther. Enkelt, men annorlunda och spännande, och spelet ser otroligt vackert ut.
Därför blev min besvikelse stor den gången, när det inte alls levde upp till de förväntningar jag hade. Ett par mindre charmiga aspekter av spelet tog över så till den grad att jag slutade spela efter ungefär en fjärdedel.
För det första tog det inte många minuter innan jag hade tappat bort mig i den historia som berättaren försökte förmedla. Breven börjar kryptiskt, och istället för att klarna blir de mer och mer förvirrande. Jag fick snabbt känslan av att det var meningen, att skaparna ansträngt sig till det yttersta för att göra det svårt att förstå och ge illusionen av ett djup som inte fanns där. Eller snarare, som kanske inte fanns där - de kryptiska formuleringarna gjorde det svårt att veta. Det kändes drygt, som pretentiöst dravel.
Vad värre var, tyckte jag spelet var outhärdligt långsamt. Jag förstår förstås varför det är på det sättet. Poängen är inte att det ska gå långsamt, utan att det inte ska gå för snabbt. Man ska inte springa igenom det, för då missar man detaljerna. Jag är inte den som vanligtvis blir otålig av långsamt utforskande, men Dear Esther tog det för långt. Jag kände att spelet satt mig i bojor, att jag inte tilläts att göra saker i min egen takt. Jag gick genom sirap och det gjorde mig till slut åksjuk. Det var det, snarare än den obegripliga berättarrösten, som till slut fick mig att sluta spela.
Så när jag nu sent omsider bestämde mig för att ge det en andra chans, var jag helt och fullt inställd på att avsky det. Jag ville väl se om där fanns något för mig att hämta som jag missat, men mest ville jag gå till botten med bristerna och till slut - med spelet som helhet i åtanke - skriva av mig om besvikelsen.
Men då hände något. Jag sögs in och tappade bort tiden. Min första spelomgång i den nya vändan slutade med att jag förbryllat fick stänga av spelet då jag insett att jag spelat in på natten och jag redan borde gått och lagt mig. Jag kan inte minnas när det senast hände, och det gjorde det svårare att tycka illa om det. När jag sedan lade mig den kvällen var det inte berättarrösten eller åksjukan jag tänkte på, utan de sagolikt vackra droppstensgrottorna.
För Dear Esther är det vackraste spel jag spelat, möjligen undantaget Riven. Det är vackert nog att bokstavligen få mig att dra efter andan och bara stirra, gång på gång. Ingen dålig bedrift av ett spel som drivs av samma spelmotor som Half-Life 2. Där var ytterligare en sak som gjorde det svårt att tycka illa om det.
Men ögonblicket då spelet till slut vann över mig kom i det fjärde och sista kapitlet. Plötsligt kände jag att något klaffade och jag förstod hur jag skulle förhålla mig till alltsammans. Med det sagt vill jag understryka att jag inte förstått något av vad den underliga berättarrösten vill ha sagt. Jag menar det: Jag spelade klart spelet, och jag fattar inte alls. Dear Esther gör sitt allra yttersta för att säga något utan att bli förstått. Några människor nämns vid namn, en bilkrasch återkommer gång på gång, men jag vet inte ens om man ska tolka det bokstavligen eller om det är en metafor, som många andra saker uppenbarligen är.
Därför blev min besvikelse stor den gången, när det inte alls levde upp till de förväntningar jag hade. Ett par mindre charmiga aspekter av spelet tog över så till den grad att jag slutade spela efter ungefär en fjärdedel.
För det första tog det inte många minuter innan jag hade tappat bort mig i den historia som berättaren försökte förmedla. Breven börjar kryptiskt, och istället för att klarna blir de mer och mer förvirrande. Jag fick snabbt känslan av att det var meningen, att skaparna ansträngt sig till det yttersta för att göra det svårt att förstå och ge illusionen av ett djup som inte fanns där. Eller snarare, som kanske inte fanns där - de kryptiska formuleringarna gjorde det svårt att veta. Det kändes drygt, som pretentiöst dravel.
 |
| The mundane cliffs fugue into ambiguity. |
Vad värre var, tyckte jag spelet var outhärdligt långsamt. Jag förstår förstås varför det är på det sättet. Poängen är inte att det ska gå långsamt, utan att det inte ska gå för snabbt. Man ska inte springa igenom det, för då missar man detaljerna. Jag är inte den som vanligtvis blir otålig av långsamt utforskande, men Dear Esther tog det för långt. Jag kände att spelet satt mig i bojor, att jag inte tilläts att göra saker i min egen takt. Jag gick genom sirap och det gjorde mig till slut åksjuk. Det var det, snarare än den obegripliga berättarrösten, som till slut fick mig att sluta spela.
Så när jag nu sent omsider bestämde mig för att ge det en andra chans, var jag helt och fullt inställd på att avsky det. Jag ville väl se om där fanns något för mig att hämta som jag missat, men mest ville jag gå till botten med bristerna och till slut - med spelet som helhet i åtanke - skriva av mig om besvikelsen.
Men då hände något. Jag sögs in och tappade bort tiden. Min första spelomgång i den nya vändan slutade med att jag förbryllat fick stänga av spelet då jag insett att jag spelat in på natten och jag redan borde gått och lagt mig. Jag kan inte minnas när det senast hände, och det gjorde det svårare att tycka illa om det. När jag sedan lade mig den kvällen var det inte berättarrösten eller åksjukan jag tänkte på, utan de sagolikt vackra droppstensgrottorna.
För Dear Esther är det vackraste spel jag spelat, möjligen undantaget Riven. Det är vackert nog att bokstavligen få mig att dra efter andan och bara stirra, gång på gång. Ingen dålig bedrift av ett spel som drivs av samma spelmotor som Half-Life 2. Där var ytterligare en sak som gjorde det svårt att tycka illa om det.
 |
| GAAAH |
Allt föll på plats när jag insåg vad det var för känsla som börjat gro i mig. Det här är en dröm. En dröm i spelform. En sådan där stark dröm som lever kvar i ens huvud efter att man har vaknat. En sådan där som helt uppenbart har något att säga, men budskapet går inte riktigt fram. Konkret, fast svävande på samma gång. Full av bilder som har något att betyda, men som man lätt kan missa. Vacker, vemodig och obehaglig nog att skrämma slag på en (jag ryser när jag tänker på det). Till och med den långsamma, tillbakahållna takten blir fullt naturlig i den kontexten, för hur många gånger har man inte gått genom sirap i en dröm?
Det var en bra insikt som inte kom av något logiskt tänkande eller av att jag läst analyser. Jag vet inte vad drömmen vill säga, men just så är det med drömmar, och det är inte heller så viktigt. Det jag tar med mig från Dear Esther är en mest häpnaden av att känslan av att stiga ner i det undermedvetna kunnats fångas på en datorskärm. Det finns något underbart i det, åksjuka och dravel be damned. Jag inser att det är en resa jag kommer vilja göra igen. Kanske kan jag då komma fram till vad för betyg jag bör ge det, eller om jag bör rekommendera det. Just nu har jag faktiskt ingen aning.
-Mattias
Det var en bra insikt som inte kom av något logiskt tänkande eller av att jag läst analyser. Jag vet inte vad drömmen vill säga, men just så är det med drömmar, och det är inte heller så viktigt. Det jag tar med mig från Dear Esther är en mest häpnaden av att känslan av att stiga ner i det undermedvetna kunnats fångas på en datorskärm. Det finns något underbart i det, åksjuka och dravel be damned. Jag inser att det är en resa jag kommer vilja göra igen. Kanske kan jag då komma fram till vad för betyg jag bör ge det, eller om jag bör rekommendera det. Just nu har jag faktiskt ingen aning.
-Mattias
6 mars 2014
Bunny Cop Movie
"They were on their way for their nightly pit stop at the local Do's & Donuts when suddenly they received a dispatch call. A 374B was going on downtown. There was no time to waste..."
(Klicka för större)
-Robin
22 december 2013
25 september 2013
King Kong Karhula invaderar!
Förra galan på Wrestlingpalatset invaderades Malmö av de tuffaste wrestlarna Fight Club Finland kunde uppbåda. I en av matcherna, en gauntlet, ställdes el enmascarado sueco El Styggelse, Virus from hell och rosenrasande Harley Rage emot den finske mästaren King Kong Karhula.
Här kan man se hur det gick för våra tappra hjältar när de försökte försvara Sveriges ära emot de angripande horderna ifrån öst!
Kan knappt bärga mig till nästa omgång den 26:e oktober, wrestling är asgrymt! https://www.facebook.com/events/339749072829269/
(Ett stort jättetack till Emelie för hur mycket hjälp som helst på den här bilden!)
(Ett stort jättetack till Emelie för hur mycket hjälp som helst på den här bilden!)
4 januari 2013
Nyårslöften
Nyårslöften för 2013: teckna mer, mycket mer! Och sedan lägga upp det här. ^^
-Robin & Emelie
1 november 2012
1 september 2012
David Kawena
David Kawenas vrålsnygga porträtt av sexigt avklädda Disney-hunkar känner väl alla redan till, men för er två som inte redan har sett dem kan jag verkligen rekommendera ett besök på hans DeviantArt-sida. Han är grymt begåvad och tecknar fantastiskt fint i största allmänhet, men Disney-hunkarna är i mitt tycke det bästa han gjort. Bara kolla in t ex Herkules, Tarzan och Milo Thatch (!). Yowsa! o_O
Att han till och med lyckas få Kronks skulderdjävul (Kejsarens nya stil) att se läcker ut är i sanning en bedrift. Hatten av.
-Emelie
Att han till och med lyckas få Kronks skulderdjävul (Kejsarens nya stil) att se läcker ut är i sanning en bedrift. Hatten av.
-Emelie
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)