No monkeys for Esther

När jag för första gången skulle spela Dear Esther var jag helt och fullt inställd på att älska det. Det finns få saker jag gillar mer än lågmälda, mystiska utforskarspel i förstapersonsvy, och Dear Esther verkade vara en grundbult för hela genren. Premissen: Du går runt på en ö och ser dig omkring, medan en berättarröst ger dig ledtrådar och information i form av brev adresserade till en kvinna som heter Esther. Enkelt, men annorlunda och spännande, och spelet ser otroligt vackert ut.

Därför blev min besvikelse stor den gången, när det inte alls levde upp till de förväntningar jag hade. Ett par mindre charmiga aspekter av spelet tog över så till den grad att jag slutade spela efter ungefär en fjärdedel.

För det första tog det inte många minuter innan jag hade tappat bort mig i den historia som berättaren försökte förmedla. Breven börjar kryptiskt, och istället för att klarna blir de mer och mer förvirrande. Jag fick snabbt känslan av att det var meningen, att skaparna ansträngt sig till det yttersta för att göra det svårt att förstå och ge illusionen av ett djup som inte fanns där. Eller snarare, som kanske inte fanns där - de kryptiska formuleringarna gjorde det svårt att veta. Det kändes drygt, som pretentiöst dravel.

The mundane cliffs fugue into ambiguity.

Vad värre var, tyckte jag spelet var outhärdligt långsamt. Jag förstår förstås varför det är på det sättet. Poängen är inte att det ska gå långsamt, utan att det inte ska gå för snabbt. Man ska inte springa igenom det, för då missar man detaljerna. Jag är inte den som vanligtvis blir otålig av långsamt utforskande, men Dear Esther tog det för långt. Jag kände att spelet satt mig i bojor, att jag inte tilläts att göra saker i min egen takt. Jag gick genom sirap och det gjorde mig till slut åksjuk. Det var det, snarare än den obegripliga berättarrösten, som till slut fick mig att sluta spela.

Så när jag nu sent omsider bestämde mig för att ge det en andra chans, var jag helt och fullt inställd på att avsky det. Jag ville väl se om där fanns något för mig att hämta som jag missat, men mest ville jag gå till botten med bristerna och till slut - med spelet som helhet i åtanke - skriva av mig om besvikelsen.

Men då hände något. Jag sögs in och tappade bort tiden. Min första spelomgång i den nya vändan slutade med att jag förbryllat fick stänga av spelet då jag insett att jag spelat in på natten och jag redan borde gått och lagt mig. Jag kan inte minnas när det senast hände, och det gjorde det svårare att tycka illa om det. När jag sedan lade mig den kvällen var det inte berättarrösten eller åksjukan jag tänkte på, utan de sagolikt vackra droppstensgrottorna.

För Dear Esther är det vackraste spel jag spelat, möjligen undantaget Riven. Det är vackert nog att bokstavligen få mig att dra efter andan och bara stirra, gång på gång. Ingen dålig bedrift av ett spel som drivs av samma spelmotor som Half-Life 2. Där var ytterligare en sak som gjorde det svårt att tycka illa om det.

GAAAH

Men ögonblicket då spelet till slut vann över mig kom i det fjärde och sista kapitlet. Plötsligt kände jag att något klaffade och jag förstod hur jag skulle förhålla mig till alltsammans. Med det sagt vill jag understryka att jag inte förstått något av vad den underliga berättarrösten vill ha sagt. Jag menar det: Jag spelade klart spelet, och jag fattar inte alls. Dear Esther gör sitt allra yttersta för att säga något utan att bli förstått. Några människor nämns vid namn, en bilkrasch återkommer gång på gång, men jag vet inte ens om man ska tolka det bokstavligen eller om det är en metafor, som många andra saker uppenbarligen är.

Allt föll på plats när jag insåg vad det var för känsla som börjat gro i mig. Det här är en dröm. En dröm i spelform. En sådan där stark dröm som lever kvar i ens huvud efter att man har vaknat. En sådan där som helt uppenbart har något att säga, men budskapet går inte riktigt fram. Konkret, fast svävande på samma gång. Full av bilder som har något att betyda, men som man lätt kan missa. Vacker, vemodig och obehaglig nog att skrämma slag på en (jag ryser när jag tänker på det). Till och med den långsamma, tillbakahållna takten blir fullt naturlig i den kontexten, för hur många gånger har man inte gått genom sirap i en dröm?

Det var en bra insikt som inte kom av något logiskt tänkande eller av att jag läst analyser. Jag vet inte vad drömmen vill säga, men just så är det med drömmar, och det är inte heller så viktigt. Det jag tar med mig från Dear Esther är en mest häpnaden av att känslan av att stiga ner i det undermedvetna kunnats fångas på en datorskärm. Det finns något underbart i det, åksjuka och dravel be damned. Jag inser att det är en resa jag kommer vilja göra igen. Kanske kan jag då komma fram till vad för betyg jag bör ge det, eller om jag bör rekommendera det. Just nu har jag faktiskt ingen aning.

-Mattias

Anya's Ghost

När internet var ungt jag började hänga på internet cirka 1997 stötte jag snart på en multibegåvad amerikansk tjej i min egen ålder som bland annat illustrerade och tecknade serier. Det var min första bekantskap med fenomenet webbserier och imponerad som bara den började jag följa allting som hon gjorde med förälskad fascinerad blick. Jag upptäckte att hon ingick i ett serietecknarkollektiv och började genast följa även de andra medlemmarnas olika projekt, hungrig som jag var efter snygga, alternativa (och gratis!) serier. En av de andra medlemmarna var Vera Brosgol, och även om jag inte blev lika förtjust i henne som i min första crush har jag alltid tyckt att hon är extremt begåvad. Därför var det roligt att se att hon släppte en egen seriebok 2011, som i skrivande stund har vunnit flera priser och pryds av omdömet "A masterpiece!" från ingen annan än självaste Neil Gaiman.

Denna bok var jag ju tvungen att införskaffa på något sätt (och det tyckte tydligen Mattias också, vilket höll på att leda till en olycklig/dråplig julklappssituation där vi båda gav varandra samma bok) och när jag hade läst ut den tyckte jag att det var en solid debutbok och en riktigt underhållande läsupplevelse, även om det kanske är att ta i lite i överkant att kalla den ett mästerverk.

Anya's Ghost är en 221 sidor lång svartvit serie riktad till ungdomar, men även vi gaggiga gamlingar kan ha stor glädje av den. Handlingen i korthet: en ung tjej vid namn Anya kämpar med tonårslivets vanliga vedermödor samt skammen över att vara rysk invandrare med lätta viktproblem och pojkvänsbrist. När hon råkar ramla ner i ett hål får hon kontakt med spöket av en ung flicka, Emily, och de båda blir vänner tills berättelsen börjar svänga i en mörkare riktning.

Jag tycker att boken är väldigt vältecknad, och Brosgol vet utan tvekan vad hon sysslar med både när det gäller tecknande och skrivande. Hennes stil är väldigt "ren" och det är snyggt med de svartvita tonerna. Serien slutar aldrig vara underhållande och även om vissa bitar kanske är lite förutsägbara är boken på det hela spännande, rolig och mysrysig. Karaktärerna är bra och realistiska och man hejar på Anya även om hon är en surmupp större delen av tiden. Jag läste om boken på direkten så snart jag läst ut den. Jag måste också erkänna att jag fick gåshud och rysningar på ett specifikt ställe. Läs Anya's Ghost så kan vi diskutera sedan om du reagerade på samma sak.

-Emelie