I fredags, nästan exakt tre månader efter att den kom ut i USA, hade Wreck-It Ralph (eller Röjar-Ralf som den så vidrigt heter på svenska...) äntligen biopremiär i Sverige. Jag hade hunnit göra mig själv upprörd över att det inte verkade som att den skulle visas på engelska alls här i Malmö, men till slut visade det sig trots allt att några engelska föreställningar visst fanns att tillgå, så dagen efter bokstavligen rusade vi till Entré med biobiljetter och en väska full med biogodis i högsta hugg för att äntligen få bekanta oss med Ralph, Vanellope, Felix och Calhoun.
Den första officiella bilden från filmen, som jag fortfarande tycker är SÅ ful.
Efter en initial period av opepp hade jag peppat ganska mycket under månaderna av väntan eftersom min älskling JmB gör en av rösterna i filmen, så även om det inte direkt innebar att jag skulle få se hans söta fejs på storbildsskärm så skulle jag åtminstone få höra hans rara lilla stämma ur riktigt stora högtalare. Att se filmen på engelska var alltså givet - annars hade det liksom varit meningslöst, och vi kunde lika gärna väntat till dvd-utgåvan (för min del, i alla fall). Hur som helst hade jag i alla fall kollat på massor av YouTube-videor i förväg, där JmB och de andra röstskådisarna snackade sig varma för filmen, så jag blev mer och mer exalterad för varje dag som gick.
Så här i efterhand får jag väl säga att filmen inte riktigt levde upp till hypen, men det är mitt eget fel, antar jag. Man ska inte ha för höga förväntningar. För det var inte så att filmen var dålig, absolut inte. Jag hade väl bara hoppats på ännu mer JmB, men hans scener var ganska begränsade. Oh well. (Ingenting slår i alla fall Kung Fu Panda 2, som jag såg enbart för att jag hört att en annan favorit, Victor Garber, gjorde en röst i den. Hans karaktär dog efter cirka tio sekunders screentime.)
Höhöhö... den här referensen fattar jag...
Hur som helst! Wreck-It Ralph utspelar sig i arkadspelsvärlden och handlar om en spelskurk som tröttnat på att vara skurk och inte få någon uppskattning för sitt jobb. Han ger sig därför ut i världen för att försöka hitta ett spel där han kan få bli hjälte och vinna en medalj. Hans väg mot målet kantas av mängder av tv-spelscameos och andra insiderskämt som min mormor inte skulle förstå, men jag tror säkert att även sådana som inte spelar tv-spel skulle kunna få ut någonting av den här charmiga filmen - för en charmig bagatell är just vad den är.
Inte lika störig som man skulle kunna tro.
I likhet med de flesta Disneyfilmer innehåller Wreck-It Ralph ett antal klassiska klyschor om att vara sig själv och bla bla bla, men förutom det så är det en ganska innovativ film, och dess stora behållning är de sympatiska figurerna och de otroligt snygga och väldesignade spelvärldarna som är rena ögongodiset (särskilt godislandet i spelet Sugar Rush, höhö). Många tittare, sannolikt ur äldre generationer, klagar ofta på snabba och hetsiga musikvideoklipp som moderna filmer tenderar att ha, men det slog mig verkligen när jag satt där i biofåtöljen i lördags, att jag inte har det minsta lilla emot supersnabba klipp och liknande. Jag gillar det, och ser det som något positivt att bli helt utmattad och överväldigad av det - snarare kan jag bli riktigt uppstressad av äldre filmer som har ett mycket långsammare tempo.
Det jag däremot har riktigt svårt för är hysteriska, skrikiga röster, och efter att ha sett några klipp med Sarah Silvermans karaktär Vanellope von Schweetz var jag lite orolig att hon skulle gå mig ordentligt på nerverna. Det gjorde hon förvånande nog inte, så allt var fine and dandy in that department, speciellt med Ralphs lena, snälla stämma och sergeant Calhouns coola, raspiga röst som komplement. Och så JmB förstås, duuuuh. ♥
Calhoun är en dynamite gal som ger Fix-It Felix the honeyglows.
Lite andra observationer: märkligt nog (i en film som heter Wreck-It Ralph, alltså) så börjar filmen efter ett tag att handla allt mer om Vanellope snarare än Ralph. Det gör väl ingenting egentligen, men det blev nästan hennes story snarare än hans, så titeln är kanske lite missvisande?
En annan sak som vi noterade är att könsrollerna är riktigt bra - alla figurer är mångbottnade och tjejrollerna är (bland annat) tuffa och självständiga medan killrollerna är (bland annat) mjuka och snälla, utan att det görs någon grej av det. Det är ju jättebra och jag hoppas det sätter tonen för framtida animerade filmer. Bara en sådan sak som att det finns fyra stora roller i den här filmen och hälften är killar, hälften är tjejer. Liksom, det är ju löjligt att behöva påpeka och bli glad för en sådan sak, men det är faktiskt himla ovanligt. Det tenderar att alltid vara the token girl, eller för all del the token boy. Men här är det 50-50, och ser ni - det gick ju? Det var väl inte så farligt? Ta efter, alla jönsiga filmskapare!
En spansk poster som jag tyckte var snygg. Carry on...
En annan mycket positiv sak med filmen var att det kom ett avslöjande på slutet som ingen av oss såg komma på flera mils avstånd, som ju annars är brukligt i mer eller mindre klyschiga barnfilmer. Det var riktigt häftigt. (Eller så var det bara vi som var tröga.)
Men ja, sammanfattningsvis så kan man säga att filmen kanske inte lämnar något större avtryck - det är lättsam underhållning - men den är mycket bra och underhållande medan den pågår. Man kommer jämt på sig själv med att vilja pausa för att verkligen hinna ta in allt som sker i bakgrunden, särskilt när figurerna befinner sig på Game Central Station där mängder av mer eller mindre autentiska tv-spelsfigurer går förbi. Men det får vi väl ägna oss åt när dvd-versionen kommer. ^__^
-Emelie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar