Nä, shit pommes frites vad besviken jag blev på The Wrestler. Vi såg den igår kväll sisådär fyra-fem år efter alla andra, dels för att Robin är inne på wrestling och dels för att jag är en sucker för vilken sorts film som helst oavsett genre så länge den fått fyror eller femmor. Den här filmen har bara fått helt fantastiska omdömen av en enig kritikerkår, oscarsnomineringar och tjosan hit och dit, så det kändes givet att den skulle vara helt otroligt bra, även om wrestling kanske inte är mitt största intresse.
Döm om min förvåning när den visade sig vara till 100% förutsägbar och följa en standarddramaturgi vi redan sett en miljon gånger. Hur kunde denna eniga kritikerkår missa detta? Det övergår mitt förstånd. o_O Har jag ovanligt höga krav, eller vad är det fråga om?
Skådespeleriet är väl bra och filmen var förvisso snygg (om man tänker bort att det inte direkt fanns mycket vackert att vila ögonen på bland närbilderna av sönderopererade fejs, halvtomma, grå gympasalar och strippklubbsmisär), men det räcker inte långt när man - med undantag för en riktigt rå wrestlingscen innehållande taggtråd och häftpistol i filmens början - inte bjuds på en enda överraskande scen. Allting följer manusmall 1A och man kan nästan klocka filmen: jaha, DÄR kom den där scenen, ja, där misslyckades han med att återknyta kontakten med sin dotter, DÄR kommer strippan på att hon kanske gillar honom mer än de andra kunderna trots allt, DÄR får han ett sammanbrott på sitt charkjobb och återvänder till wrestlingen trots att han är för sjuk och gammal för det, DÄR dunkar han på någon tjej han inte bryr sig om för att dränka sorgen och sedan ångra sig. Helt galet konstigt, hur en så förutsägbar by-the-numbers-film har kunnat få så bra kritik.
Visst, det är ju en kvalitetsrulle, och hade det här varit den första film jag sett i livet hade jag säkert tyckt att den var superbra. Men nu är det ju inte så, och jag tvivlar på att så var fallet för alla de där kritikerna heller. What gives? Dessutom är jag så vansinnigt trött på klyschan "godhjärtad strippa/prostituerad" så jag nästan spyr. Really? Really? -__- Tyckte dessutom synd om Marisa Tomei som tvingades visa så otroligt mycket nakenhet. Visst, det var väl ingen som höll en pistol mot hennes huvud så hon hade inte behövt ta rollen, men ändå. Är man ett fan av henne kommer man bli glad av den här filmen, i alla fall, för hon visar i princip allt. (För den som gillar Mickey Rourkes nakna röv så har filmen två mysiga överraskningar också. Grattis!)
Sedan kan det ju även tilläggas att jag inte kände ett dugg sympati för huvudkaraktären heller, vilket jag antar att man skulle. Jag gissar att det var meningen att man skulle känna med honom för att hans liv var så patetiskt, men det enda jag kunde känna var att han satt sig i den här smeten själv och att han knappt ens försökte fixa sin situation innan han gav upp. Skulle det vara rörande? För min del hejade jag helhjärtat på hans avståndstagande dotter.
Jag antar att denna överväldigade kritikerkår blivit så till sig i trasorna över filmens likhet med Mickey Rourkes egen karriär att de brett på lite grann med beröm för att alla älskar en framgångssaga och en underdoghjälte. Men... jag kan inte säga att jag vet så mycket om herr Rourke, så jag läste lite om honom på IMDB och det dröjde bara några minuter innan jag fick det bestämda intrycket att mannen ifråga är en jubelidiot. Varför så glatt heja fram en andra chans till Hollywoodliv för den jönsen?
Nää. Filmens största behållning för mig var att jag fick se Judah Friedlander (Frank i 30 Rock) i några sekunder, i en mycket liten roll. Han hade varken skojig keps eller bänga glasögon. Omg.
-Emelie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar