Ninna-ninna-na, ninna-na-ni-na

Jag är inte direkt en som läser mycket böcker. Jag inbillar mig ibland att jag är det, baserat på att jag som liten läste massor och långt tidigare än alla mina klasskompisar, men nej, jag läser inte mycket böcker längre. Grafiska romaner, absolut, gärna det, men vanliga böcker...? Jag vet inte vad som är grejen. Ofta har jag väldigt svårt att ta mig tiden, och att öppna en tjock bok och börja på sidan 1 kan kännas oöverstigligt tungt, men när jag sedan väl kommit in i handlingen brukar jag förvisso sugas fast som en liten igel på en maffig, blodstinn... öh... jag orkar inte ens avsluta liknelsen pga grossed out.

Hur som helst, kontentan är att jag nog inte är rätt person att uttala mig om böcker eller ens försöka ge något slags litteraturkritik, då jag nästan aldrig läser och knappt har några böcker att jämföra med. Men för att roa mig själv kan jag ju alltid skriva ner lite om vad jag tyckte om den senaste boken jag läste... för jag har, tro det eller ej, nyligen läst en bok! Orsak okänd, men plöjt igenom 600 sidor har jag faktiskt gjort. Dessa sidor satt fast i den här romanen:

Tillbaka till henne av Sara Lövestam handlar om två kvinnor; dels rösträttskvinnan Signe som lever under det tidiga 1900-talet, och dels Hanna som lever idag och är anställd på Arbetsförmedlingen. Vi får läsa om dem båda parallellt genom boken, med vartannat kapitel tillägnad den ena och vartannat den andra.

Inledningsvis tyckte jag det var roligast att läsa om Hanna, då de moderna miljöerna kändes mer levande och lätta att relatera till, och det sprittande språket kändes mer äkta. De första kapitlen om Signe led lite grann av samma sjukdom som jag hade när jag var 18 och försökte skriva en egen roman. Jag ville så hemskt gärna vara Victor Hugo, vilket ledde till att jag överanvände synonymordlistan i Word för att hitta de mest ålderdomliga och gammeldoftande orden jag kunde tänka mig, istället för att bara skriva naturligt och ledigt, rakt upp och ner. Emellertid utgöra icke en bajsnödig stafvning ett skriftalster från adertonhundratalet, vilket jag insett och skämts över som vuxen. Samma känsla fick jag när jag läste de första sidorna om Signe, och det gjorde mig lite generad å författarens vägnar. Efter ett tag försvann dock detta, och jag vet inte om det var jag som började se förbi det eller om Lövestam helt enkelt lade av med det.

Hur som helst. Efter ett tag börjar dock Signes historia dra ifrån (särskilt twisten på sidan 180 var en riktig gamechanger!) och bli mer och mer intressant (även om rösträttsförhandlingarna i sig kanske har drag av snoozefest) och då bleknar Hannas nutidseskapader rätt ordentligt i jämförelse. Det enda hon gör är att åka land och rike runt och idka någon form av släktforskning, och läsaren plågas med krystade jämförelser och insikter om hur Hanna liksom tar styrka från Signe via den senares olika små tillhörigheter som används som talismaner. Slutligen tappar Signes historia lite fart igen och Hannas tar över, men då har boken nått sin ände, och ytterligare en twist får oss att undra vad vi egentligen just läst.

Mittenpartiet av boken var riktigt bra och jag tog mig igenom det på bara några timmar då det verkligen väckte mitt intresse, men i övrigt var det kanske lite si och så med spänningsfaktorn. Jag gillade dock att det t ex inte var självklart hur det skulle gå mellan Hanna och hennes pojkvän - det kändes som att författaren undvek klyschor på ett bra sätt flera gånger. Jag tyckte också att bokens inledning var elegant, då man fick veta vilken väg de olika gamla föremålen tagit för att slutligen hamna hos Hanna, och jag hade gärna läst flera sådana där kortare texter av Sara Lövestam. Tillbaka till henne är möjligen lite för lång för vad den hade att komma med innehållsmässigt, men var ändå hyfsat njutbar.

-Emelie