Jag ska tvätta barnakläder, jag ska skölja dem i blod

Jean Valjean

Sådär, nu har vi äntligen sett filmatiseringen av Les Misérables från i vintras.

Vi snålade in på biobesöket då 1) det är så förbaskat dyrt och 2) vi just hade gått på Wreck-It Ralph vid tillfället, så vi kände oss fattiga, och med tanke på att det var Hyr En Film Gratis För Att Det Är Måndag på videobutiken igår så sparade vi in minst 350 spänn på att vänta ett halvår, woohoo! Hur som helst...

Min relation till Les Mis är som följer: Runt 1996 var jag fullständigt besatt av en viss röstskådis som visade sig ha varit med i den svenska uppsättningen av musikalen från 1991. Jag detektivade mig fram till en inspelning av highlights från den showen och lyssnade in mig på låtarna, och i samma veva läste jag Victor Hugos Samhällets olycksbarn som musikalen bygger på. Efter det köpte jag en vhs med en jubileumskonsertversion av musikalen, och jag antar att jag började känna att jag kunde den vid det laget. Jag tittade också på flertalet tv- och filmversioner (utan sång).

Dock var det ju lite ledsamt att jag aldrig hade fått chansen att se den på scen, som den var tänkt. (Rättelse: Jag hade faktiskt chansen när jag var på West End i London 1992, men som de idioter jag och min far var förstod vi inte Les Mis storhet och vidden av det hela vid tillfället, utan valde att se en mycket mindre känd/pampig/intressant show istället, buhu.) Därför var det med stor glädje som jag drog med mig Robin och Mattias på scenversionen här i Malmö för två år sedan, och det var en häftig upplevelse att äntligen få se den på riktigt. Och så kom då äntligen en riktig filmversion, en som tog det hela på stort allvar och hade med alla låtar och allt. Jag såg fram emot den som tusan, men snålheten satte som sagt stopp för det hela. Oh well, igår kväll var det i alla fall äntligen dags.

Fantine

Då jag är lite bakis på de ca två kilo jordgubbar jag ätit det senaste dygnet orkar jag inte riktigt skriva en seriös recension, men här kommer i alla fall lite lösryckta tankar:

- Filmen var jäkligt läcker! Alla skådisar gjorde helt okej ifrån sig både sång- och skådespelarmässigt och med undantag för en scen - Javert uppe på ett hustak, allting ser ut som asfula kulisser, what gives? - så såg allting galet snyggt ut. Jag hade hört att Russell Crowe skulle vara jättedålig på att sjunga så jag blev faktiskt lite förvånad över hur solid han var. (?) Ibland är det som att folk verkligen letar efter något att klaga på.

- Alla skådisar har väldigt stora ögon och de är tårfyllda nästan jämt. Hela filmstudion måste ha varit proppad med lök.

- Anne Hathaways I Dreamed A Dream-scen var precis så bra, hjärtskärande och Oscar-värdig som man hade trott. Vid ett tillfälle var det nästan som att hon panikångesthyperventilerade i några sekunder pga insikten om hur kasst hennes liv verkligen blivit, och det var ju skitbra.

- Slutet av berättelsen är verkligen mycket tradigare och mer obegriplig än den första halvan, men det är knappast den här filmens fel, för den gör så gott den kan. Den som ska skyllas för detta är Victor Hugo eller kanske snarare Claude-Michel Schönberg och Alain Boublil som hittade på musikalen för några decennier sedan.

- One Day More som är ett av mina absoluta favoritnummer gjorde de bra, puh! Speciellt mycket tyckte jag om klippen med Javert, och när Eponine aggressivt och beslutsamt lindade sina bröst inför morgondagen ryste jag.

- Jag hade hört att man skulle böla en massa till den här filmen. Det gjorde jag förvisso inte, men jag tror det berodde mest på att jag redan var så himla bekant med hela konceptet. Jag kan låtarna och handlingen, jag var beredd på nivåerna av elände och hemskheter. ^^ Men det ska erkännas att både Mattias och jag småsnyftade lite till filmens slut med Valjean och Fantine tillsammans. "Att älska någon annan ger ett ansikte åt gud." Det är så himla vackert. ;_;

- The jury is still out vad gäller de oerhört intensiva sångnumren och regissörens val att köra upp kameran ända upp i näsborrarna på skådisarna. I I Dreamed A Dream och en sång med Valjean i början vars namn undflyr mig för tillfället funkade det riktigt bra, men under On My Own, till exempel, kunde de gott ha filmat lite från olika vinklar, tycker jag. Det hade gjort mycket mer med låten. Man borde ha sett henne gå omkring i staden och visat hur staden förändrades runt om henne i enlighet med hennes sinnesstämning. Även Empty Chairs At Empty Tables kunde man gjort mer av.

- Han som spelade Marius hade ett mycket specifikt utseende med en kul kran och en stor flabb som nästan gjorde mig lite generad när de fokuserade för länge på honom. Är osäker på varför, förmodligen ett problem i min skalle. ^^;;; Kudos till filmskaparna, dock, för att de lyckades göra relationen och mötena mellan honom och Cosette, musikalens två tråkigaste karaktärer, någorlunda intressanta.

- Valjean var närapå stiligast som sliten och nedbruten galärslav. Ju längre filmen pågick, desto mer såg han ut som 1800-talets motsvarighet till en hippie från 70-talet i håret.

- Sämsta scenen var, tyvärr, Bring Him Home, när Valjean sjunger om/till den sovande Marius på barrikaden. Den var snygg och så, men guuud vad han tog i! Min fasta övertygelse är att den här låten ska sjungas milt och lugnt (för att förstås stegras mot slutet) då den ju faktiskt nästan är en vaggvisa, en mans enkla bön om att se sin svärson in spe överleva. Men Hugh Jackman började vråla på redan i första meningen och det fick mig att ana oråd, vilket också visade sig vara motiverat. Synd på ett så klassiskt och fint nummer.

Hur som helst, en stark fyra dänger vi till med, eller vad säger ni?

-Emelie