Otäcka grejer i Skönheten & Odjuret

Jag tittade på Skönheten & Odjuret härom kvällen, för första gången på länge, men för säkert trettionde till fyrtionde gången i mitt liv. Det här är inte en recension, för jag tror inte jag skulle kunna recensera en film som den. Då jag är född 1983 är klassiker såsom Skönheten & Odjuret, Aladdin och Den lilla sjöjungfrun grundläggande delar av min barndom och uppväxt, och så cementerade i min personliga kanon att det är hart när omöjligt för mig att se dem objektivt med ögon som inte påverkats av fem ton rosenskimrande nostalgi. Det är väldigt fina filmer; inte utan sina brister, men ändå fina. Goda hantverk, även om just Skönheten & Odjuret inte är min personliga superfavorit.

Istället för att recensera tänker jag peka ut några saker som jag alltid tyckt varit väldigt obehagliga med filmen (hela Stockholmssyndrom-biten utelämnas för idag). Bland sjungande kandelabrar, magiska speglar och tjusigt maskrosfluff som poetiskt dansar iväg med vinden finner vi följande:

1) Vargarna

Som dessa nedrans vargar har hemsökt mig sedan jag såg filmen på bio som åttaåring! (Hmm, jag tror det kan bli ett eget inlägg för en annan dag: "Topp 5 Tecknade Figurer Som Skrämde Mig Som Barn"...) Tänk er själva, jag är åtta år och har aldrig någonsin tänkt på skogen som någonting annat än en fridfull plats där man kan kolla på löv och kottar, och så plötsligt visar den sig vara full av blodtörstiga satans påfund till vilddjur. Gah! Jag har under livets gång haft kontinuerliga mardrömmar om dessa monster som är hundra gånger läskigare än Odjuret själv. Den värsta biten är när Maurice tror sig vara i säkerhet innanför slottets grindar, men så börjar de bita i hans sko genom gallret i desperata försök att få tag i honom! o_O MEN GE ER DÅ!

Snel vove

2) Bybornas behandling av Maurice

Ibland tror jag nästan den här scenen är played for laughs, men faktum är att den ju är riktigt hemsk. Jag kan inte minnas att jag brytt mig så mycket tidigare, men när jag såg den nu så slog det mig hårdare hur vidriga byborna faktiskt är. Ta en titt på den här bilden ovan. Det där är inte en man som mår bra. Först mobbar de honom in absurdum, sedan lurar de honom att de ska hjälpa till, och sedan kastar de ut honom med huvudet före i snön... och lämnar honom där. o_O Det känns som att även om de tyckte han var så knäpp och galen kunde det räckt med att de retat honom lite och sedan portat honom. Det är ju en gammal man vi pratar om, och han är uppenbarligen helt förstörd - galen eller ej. Att kasta honom i snön... Han kunde ha skadat sig ordentligt och i värsta fall frusit ihjäl där ute, särskilt om han nu hade sådana mentala problem (han kanske inte mindes var hans hus låg?). Visst, det skulle väl inte funka i handlingen att någon stadsbo som inte var en del av Gastons närmsta anhang ledde honom hem - jag förstår ju varför folk är så hemska i den här scenen, rent dramaturgiskt - men grymt är det. Utzoomningen från Gastons lilla egopartaj till Maurice ensam i snön skrikande "Kan ingen hjälpa mig...?" är ju hjärtskärande.

3) Gaston går över gränsen

Det är inget jag går och tänker på till vardags, men när jag nu såg om filmen i mer vuxen ålder insåg jag varför jag alltid tyckt att scenen då Gaston hälsar på Belle hemma i hennes hus känts obehaglig. Jag var som sagt en oskyldig åttaåring där i biosalongen, och jag tror ärligt att denna scen kan ha varit det första tillfälle då jag blev (halvt) medveten om begreppet sexuella övergrepp/våldtäkt. Givetvis hinner det inte gå så långt - det är ju en Disneyfilm, för tusan - men den plötsligt obekväma och konstiga känslan som spred sig i maggropen på en liten tjej och fick henne att skruva på sig i fåtöljen går inte att ta miste på. Det var något jag inte stött på förut, och scenen gav mig en märklig känsla av "hur långt kan Gaston egentligen gå?" och "vad kunde egentligen ha hänt om Belle inte lyckats få upp dörren?". Lite skrämmande, även om jag vid tillfället kanske inte riktigt förstod varför.

Gaston ägnar sig givetvis åt att invadera Belles privatliv och strunta i hennes vilja filmen igenom, men i just den här scenen tycker jag det är extra påtagligt att han inte har några goda avsikter eller respekt för hennes gränser alls. Jag inkluderar hela bildsekvensen så ni kan se själva. Just hur han inkräktar på hennes sfär, försöker hålla fast henne och bara vräker omkull stolen hon ställer mellan dem och målmedvetet kommer emot henne med blicken ovan. Kanske är jag fånig, men åttaåriga jag tyckte i varje fall inte det var så kul, och det gör inte den tjugonioåriga varianten heller.

4) Prinsen visar sig se ut så här:

 

Haha, nej, bara skojade. Men visst blev man lite paff/snopen när han till slut vände sig om? Från andra vinklar ser han okej och snygg ut men just den här bilden vet jag att många reagerade på. Jag vet inte om det är att han ser så feminin ut (inte mig emot)? Är det läpparna? Den stirrande blicken? Jag vet inte, men jag vill minnas att det fanns någon form av Bring Back Our Beast-rörelse back in the heyday. Är det förresten någon mer än jag som såg filmen på bio 1991 och minns det kollektiva "...erghh?"-ljudet från publiken när prinsen vände sig om? Heh.

-Emelie