Brave

Hyfsat spoilerfri recension nedan:

För sisådär fem år sedan myntade* jag och Mattias termen Dichagow [ditchagåvv] vilket representerade en typ av film som vi båda skulle älska att se mer av men som av någon anledning knappt existerar, det vill säga snygga och välgjorda animerade filmer för vuxna (eller åtminstone äldre barn) med teman som sträcker sig längre än de vanliga Disneyfilmerna brukar. I klarspråk: filmer som inte räds ämnen som skulle få de pryda amerikanska föräldrar som tar sina nioåringar på tecknat i tron att "allt tecknat är för barn" att ramla av stolen. Filmer som törs visa blod, våld, naket och kanske - gudbevars - två människor av samma kön som kysser varandra. Innan någon nu säger att detta redan finns och att det bara är att ta en titt österut för att få se det så vill jag förtydliga: jag vill alltså att det ska se ut precis som en vanlig Disneyfilm, med den estetiken (då det för mig inte existerar något vackrare), så därför duger inte anime som ersättning, hur vuxen den än må vara.

Jag vet inte vad det är som får mig att längta så efter denna typ av film, men det jag vet är att av alla animerade filmer jag någonsin sett är det de med högst Dichagow-faktor, så att säga, som har fångat mig mest och blivit mina största favoriter. Det är Ringaren i Notre Dame med sin mobbing, religiösa grubblerier, sextrakasserier och fina linje mellan kärlek och hat, det är Prinsen av Egypten med sina folkmord och pestsmittor, det är Pocahontas med sin vuxna kärleksrelation och icke-tillrättalagda slut som är ljusår från hakuna matata. Disney Characters Gone Wrong, helt enkelt. Jag älskar det.

I lördags var vi och såg Pixars nya film Brave. Jag hade råkat se någon minuts klipp från den i förväg och blivit lagom bestört över att behöva höra Amy Diamond halvskrika fram styltiga repliker på rikssvenska, så när vi hittade en engelsk visning var det självklart att vi skulle gå på den. Från trailers hade jag fått uppfattningen att filmen skulle vara lite mörk och mystisk (och innehålla mängder av mysig skotska), så jag hade verkligen sett fram emot den... åtminstone tills jag fick höra fröken Diamonds tolkning, och råkade se några kommentarer på imdb:s diskussionsforum där folk brölade ut "Pixars sämsta!". *sad trombone* Med lite stukat mod (ha!) gick jag alltså in i biosalongen i hopp om att filmen som Robin just betalat 375 kronor för inte skulle vara helt värdelös.

En timme och fyrtio minuter senare fick jag lov att släppa Robins hand som jag omedvetet nästan kramat sönder och resa mig ur fåtöljen på darriga ben. Jag blev inte besviken på filmen. Vi tre stirrade på varandra genom immiga 3D-glasögon och pep unisont "Fy fan vad bra den var!".

Jag har läst några svenska recensioner nu och sett att filmen verkligen fått olika betyg beroende på vem som sett den och vad man verkat vara ute efter, men efter att initialt ha förfasats/förvånats över dem som gett den tvåor har jag insett att de helt enkelt bara velat ha en annan typ av film än jag ville, och det är därför de sänkt den. Många vill ha skojiga skämt, söta djur, glada sånger i stil med Havet är djupt, barnvänlighet och tydliga gott vs. ont-handlingar. Det är inte vad Brave är.

Nog för att filmen fick oss att skratta flera gånger, men vad Brave framförallt är, är en pampigt storslagen historia i episkt tjusiga skotska slotts- och naturmiljöer med ett soundtrack därefter. Den är fantastiskt välgjord rent estetiskt, och om det inte framgår tillräckligt vill jag säga det igen: den är fantastiskt välgjord rent estetiskt. Animationerna är givetvis grymma - det är omöjligt att inte stirra förhäxat på prinsessan Meridas röda lockar så fort de är i bild, naturmiljöerna ser otroligt bra ut (konstigt vore det väl annars?) och djuren är sådär perfekt Disneyrealistiska i att de ser ut som i verkligheten, bara lite snyggare.

Handlingen då? Tja, att det skulle handla om en tuff prinsessa visste vi ju redan från affischerna, men det som gjorde mig så lycklig när jag satt där i biofåtöljen var inte bara det, utan att det här visade sig vara en film som berättar två kvinnors historia. När såg vi senast detta i en Pixar/Disneyfilm? Jag skulle möjligen kunna sträcka mig till att Lilo & Stitch har en touch av det, men i övrigt skulle jag nog svara "aldrig". Väldigt länge var Disneykvinnorna blott dånande ungmör i nöd, sedan blev de hjältinnor och/eller token females, och ju längre tiden gick, desto tuffare och mer självständiga blev de. Men en berättelse om en kvinnlig huvudperson som inte kretsar kring hennes förhållande med en man? En som introducerar ytterligare en kvinna och utvecklar förhållandet dem emellan, utan att fokusera på män? En där ingen av dem visar sig vara en skurk? Jag kan inte komma på någon. Tack, Brave, för att du gav oss detta. (Ska man vara petnoga finns det faktiskt ytterligare en kvinna som varken är en skurk eller låter sitt liv kretsa kring en man, och hon lämnar dessutom handlingen för sin karriär... ^^)

I den smaskiga Dichagow-kategorin faller Merida själv, som inte bara är ovanlig för att hon är cool och kan skjuta pilbåge, men också för att hon inte är en genomgod prinsessgestalt som man hejar på i alla lägen. Hennes karaktär har djup såtillvida att fast hon har all rätt i att vilja vara fri och därmed går lätt att sympatisera med, så gör hon en del tvivelaktiga grejer som jag tycker gör henne mänsklig och äkta. Den andra kvinnliga karaktären har också hon flera olika sidor som hindrar henne från att bli en platt onding som är ond för ondskans skull, eller för den delen ett änglalikt, moderligt helgon.

I kategorin har vi också björnarna och fajterna med dessa, som är otäcka på riktigt! Den hemska, rödögda björnen som dyker upp från ingenstans i slutet på Micke & Molle skrämde halvt ihjäl mig en gång i tiden och dessa björnar (ja, Mor'du i alla fall) är dubbelt så läskiga och dessutom ända uppe i ditt fejs, om du ser filmen i 3D. Hu! Men jag uppskattar det. Allt som drar Disney/Pixar in på mörka områden får ett rejält tummen upp och ett stort, fult flin från mig. Så jag kan bara säga: småglin, stanna hemma, och låt oss trettioåriga barn titta på filmen ifred.

Något negativt ska jag väl säga också. Det jag störde mig på mest med filmen var att den emellanåt var ganska gapig. Mycket skrik och slagsmål, som förvisso var humoristiskt men ändå inte tilltalade mig så mycket - jag satt mest och hoppades att de brölande männen snart skulle lugna ner sig. Kanske uppfattas detta som mindre jobbigt när man ser filmen hemma, vilket jag tänker göra så fort det bara går, FYI. Filmen har även fått kritik för att inte vara originell nog, och jag kan se vad de menar. "Huvudperson som vill vara fri och sätter sig upp mot auktoriteter" har vi sett tusen gånger förut, och vissa saker tycks tagna nästan rakt av från andra gamla klassiker (Robin Hood, Skönheten & Odjuret, Björnbröder), men jag tyckte ändå filmen var häftig nog för att jag inte skulle bry mig om det. Någon form av problematik finns det väl också i att kvinnorna i den här filmen lyckas lugna de stökiga männen bara genom att finnas till, något slags gudagiven feminin makt som kanske bottnar i en "man slår ju inte tjäjör"-mentalitet som jag inte är jätteförtjust i.

Men men, det är petitesser. I stort tyckte jag filmen var härligt och spännande ögongodis, och alla som är det minsta förtjusta i dramatik och pampigheter och jaw-dropping gorgeous animation kommer säkert att få ut en hel del av den. Se den (men om din bio inte visar den på engelska, vänta tills den kommer på dvd)!

-Emelie
___________________________________
*i bemärkelsen att de enda som någonsin använt, förstått eller brytt sig om termen är han och jag, förstås.