Det slog mig plötsligt att vi i och med
Brave har fått två animerade filmer på lika många år som handlar om en prinsessa med mycket hår som har en uppgörelse med sin mamma - två filmer som båda gör en ansats att vara genusmedvetna, och som båda är, enligt min mening, riktigt riktigt bra. Den andra filmen är förstås
Tangled (
Trassel). Med
Brave kvar i färskt minne bestämde jag mig för att se om
Tangled och göra en jämförelse.
Min backstory med
Tangled är lite rolig. Emelie och Robin gick och såg den på bio utan mig. Jag minns inte riktigt varför, för vi brukar se den här typen av film tillsammans. I alla fall så tyckte de om den och ville att jag skulle se den också så vi kunde diskutera den. Jag hade två biobiljetter hemma - en julklapp från jobbet - och tog den ena och gick och såg filmen. Efteråt var jag helt vimmelkantig och kunde knappt sitta still, så ett par dagar senare tog jag den andra biljetten och såg den igen. Så jag såg den på bio två gånger själv, och den höll lika bra båda gångerna. Sedan fick jag
The Art of Tangled i julklapp och blev överlycklig.
Men det var då och nu har Pixar kommit och med stora kliv trampat upp stigen som Disney skapade. I genren hårfager animerad prinsessfilm med feministbudskap slår
Brave Tangled på fingrarna. Som genusneutral film fungerar inte
Tangled, den har för många inkörda Disneyutsmetningar.
Gothel och Rapunzel
Ta Gothel som exempel. Gothel är Rapunzels styvmor och filmens antagonist. Hon är en fantastisk karaktär, vars pikande och relativt subtila ondska är obehaglig och riktigt trovärdig. Hon kidnappar Rapunzel i filmens början och låtsas vara hennes mor för att Rapunzels hår har helande krafter. Gothel är gammal och Rapunzel kan göra henne ung på nytt, om så bara i små doser åt gången. Gott så; Gothel vill inte dö, och utan Rapunzel kommer hon göra det. Ett mycket bra motiv som öppnar upp för enormt intressanta saker i storyn.
Dock kan filmen inte låta bli att tona ner dödsaspekten av Gothels predikament till förmån för något betydligt unknare - fåfänga. Hon vill inte lura döden, hon vill bara vara ung och vacker. Filmen tycks sätta likhetstecken mellan att leva och att vara vacker i Gothels fall, och visst, det är ju så det ligger till, men det är klumpigt av Disney att spela så väldans mycket på det ena och skippa det andra. Speciellt när vi i filmens klimax får se Gothel bokstavligt talat förvandas till stoft när Rapunzels förtrollning bryts. Hon hade kunnat vara en stackare som desperat klamrar sig fast vid sitt liv till varje pris, men istället utmålas hon bara som en fåfäng onding. En tappad boll, tycker jag. Man kan ju helt klart vifta bort detta med att filmen riktas till barn, men jag köper inte det riktigt.
En annan sak jag inte kan låta bli att tänka på är hur män och kvinnor skildras. I både
Tangled och
Brave får visserligen båda könen vara med där det händer och slåss och göra akrobatkonster, och båda könen tillåts bli ledsna och gråta. Det är ju väldigt bra, men samtidigt är det bara att skrapa på ytan.
I båda filmerna, men i
Tangled i synnerhet, utmålas trots allt kvinnor som undersköna och docklika, och de utstrålar charm och finess medan männen är stora, fula, våldsamma men har ett hjärta av guld.
En man
Merida sticker ut en del från den beskrivningen, men då är det också hela poängen med
Brave att hon får göra det, och ändå
är hon vansinnigt vacker och docklik. Flynn Rider i
Tangled är heller inte stor och ful, men han är ju den som ska få tjejen i slutet och har mycket medvetet ingen motsvarighet i
Brave. Och nu kommer jag av mig - poängen är att inte ens här, i "hårfager animerad prinsessfilm med feministbudskap"-genren kommer filmskaparna ifrån att skapa en bakomliggande klyfta mellan könen.
Brave går dock mycket längre i sitt genusperspektiv och med mycket lättare hand.
Men om jag lämnar sådant därhän, hur står sig filmerna som upplevelser om man jämför dem? Nu har jag bara sett
Brave en gång än, men en skillnad som jag tidigare noterat mellan Disney och Pixar är ändå tydlig för mig här. Disney må fastna i kladdet då och då på grund av sina väl upptrampade fotspår, men det finns något att säga om vad deras långa animationstradition gör med deras filmer, visuellt och berättarmässigt. Det finns något utstuderat i figurernas design och rörelsemönster, i deras sätt att tala och i vad de säger. Och oavsett om Disney eller Pixar är den bästa studion så sitter det som en smäck.
Brave må vara en bättre helhet med ett bättre budskap, men
Tangled suger tag mer i enskilda scener. Historien om Rapunzel och hennes frigörelse är inte direkt unik på pappret, men oj vad den fungerar. När hon för första gången kliver ner på det mjuka gräset under tornet hon bott hela sitt liv och hennes ögon glöder av förväntan, då glöder mina ögon ikapp, för det är bara så bra.
Gets me every time
Jag är hundra procent med på noterna och sedan gråter jag en skvätt. Scenen med papplyktorna över sjön är kanske min absoluta favoritscen i animerad film överhuvudtaget, och där gråter jag ännu mer. Tankar på klyschor och genus spolas bort och jag bara älskar det. Sådana här enskilda ögonblick är inte lika framträdande i
Brave, även om min ögon inte var torra där heller.
Pixars filmer har inte samma polerade yta rent designmässigt utan är mer quirky. De har en tendens att se ut som Disneys filmer gör på ett tidigare stadium, innan allt blir Disneyfierat så till den grad att en missbildad puckelrygg blir söt. Vad man gillar bäst är väl upp till var och en.
Brave är förvisso rent ögongodis den med, med sin storslagna natur och trollbindande röda lockar, men
Tangled... Den har sina rötter i handtecknad animation och spelar på det till fullo. Resultatet är en film som är det perfekta mellantinget mellan verkligheten och
Den lilla sjöjungfrun. Jag smälter.
Vet inte om jag är mer kär i Rapunzel eller Flynn
Tangled är en mer lättsam och tramsig film än
Brave. I
Brave lägger sig en lätt undergångsstämning när trollformeln börjat verka och klockan tickar. Den sanslöst ruggiga demonbjörnen Mor'Du finns dessutom hela tiden i bakgrunden, och hur mycket skottarna än dummar sig och flummar runt lyckas de inte riktigt skingra orosmolnen.
Tangled målar redan från första stund upp sig som något ganska snällt, och har hela tiden glimten i ögat. Det är spännande, vackert och dramatiskt, men allt går i pastellfärger och det är aldrig särskilt långt till barbarer som bakar muffins, urflippad dialog och purkna hästar med svärd.
En av många tramsiga situationer
Det filmerna båda går ut på är en uppgörelse med respektive huvudpersons modersfigur. I båda filmerna intar mamman en skurkroll och blir hindret som måste överskridas för att hjälten ska bli fri och stå på egna ben. Men det är stor skillnad på hur det skildras och hur det faller ut. Gothel går från att vara en kärleksfull förälder i Rapunzels ögon till att i slutändan visa sig vara ondsint till den grad att hon inte tvekar att mörda. Rapunzels utveckling ligger i att förstå att Gothel inte vill henne väl. I slutändan måste Gothel dö.
Meridas mamma Elinor å sin sida är från början det störande momentet i Meridas annars lyckliga liv. Hon är sträng, krävande och kvävande och när hon vill tvinga Merida att gifta sig tvekar Merida inte att kämpa emot henne med all sin kraft, vilket är mycket grymmare än vad Elinor förtjänar. Här går istället filmen mot en försoning.
Brave vågar göra hjälten osympatisk och skurken i slutändan god.
Värt att notera är också att det är Flynn och kameleonten Pascal som - indirekt - dödar Gothel. Flynn genom att bryta förtrollningen så hon börjar åldras, och Pascal genom att få henne att snava och falla ut för tornet. En klassisk Disneydöd. En genomond skurk faller mot sin död (förvisso med twisten att hon inte ens hinner landa) och ingen av de goda behöver ha hennes blod på sina händer. I
Brave är det Elinor, av alla, som blir den som gör slut på demonbjörnen Mor'Du, vilket är betydligt mer classy.
När allt är sagt och gjort behöver Rapunzel sin man, men å andra sidan, än sedan? Alla behöver ju någon, och i den här kontexten är sökandet efter kärlek verkligen relevant. Efter att ha levat ensam med en manipulerande mamma på en liten yta i hela livet blir så klart någon som tycker om henne på riktigt detsamma som frihet. Och med två så charmiga huvudpersoner som Rapunzel och Flynn kan åtminstone jag lätt köpa att de blir intresserade av varandra. Jag hade gärna tagit båda två!
I Rapunzels liv finns en tomhet som kan fyllas av Flynn. I Meridas finns ingen sådan tomhet, så när de tre friarna kommer är hon naturligtvis ointresserad. Men det ska också sägas att Meridas alternativ till karlar är ganska dåliga: en enfaldig plutt med tom blick, en skrikande tupp och en stor ängslig biff som tycks mumla på ett främmande språk. Jag kan inte låta bli att tänka att om
Brave hade varit modigare hade åtminstone någon av friarna varit åtråvärd på riktigt. Då hade Meridas trotsiga val känts mer… trotsigt. Som det är nu är det ju inget snack om vad hon måste göra - vem som helst i Meridas sits hade valt bort dem. Men det är kanske petitesser.
-Mattias
Ps. Läs även Emelies recension av Brave från 3/9.
.
