"What are you saying, sir?"

Jag vet att jag ligger efter med mina recensioner, men jag måste bara säga det här först, för jag behöver få det ur mitt system. Kenneth och Jack-scenen i slutet på förra veckans 30 Rock, A Goon's Deed in a Weary World? Alltså, jag har bölat och bölat och bölat åt den i flera dagar nu, spelat om den minst femtio gånger och känt det knyta sig i bröstet och stockas i halsen. Jag vet att jag har gnällt en hel del över den här säsongen hittills, men den här scenen? Den var HELT PERFEKT.

Skådespeleriet, Willy Wonka-referenserna, musiken (som är en mer dramatisk variant av 30 Rocks jultema, och kanske även därför bidrar lite extra till den här scenens tyngd genom att ge Jacks budskap en lätt touch av julmirakel? [/nörd] ), kameraarbetet... ja, allt. Allt är perfekt. Den som inte tror mig kan ta en titt på jättehögen av hopskrynklade, tårindränkta papperstussar som ligger bredvid min dator just nu. Fy faaan.

Det är någonting med den här totala glädjen, den innerligaste av innerliga som man (om man har tur) kanske bara får uppleva ett par gånger i livet. Kenneth, min älskade fina, rara lilla Kenneth, som fått ta så mycket skit i sju säsonger nu och ändå mött alla motgångar med ett stort och töntigt leende på läpparna... att se honom slutligen få upprättelse med bara ett avsnitt kvar av serien får mitt hjärta att svälla. Jag har alltid varit känslig för just den här grejen också, så det är väl ingen slump att jag reagerar så här nu. Mitt gamla vanliga exempel som jag brukar dra är när jag såg Ringaren i Notre Dame på bio 1996 och stortjöt i en halvtimme i bilen på väg hem från bion. Då var jag tretton år, men ränderna går uppenbarligen inte ur så lätt, och det var ju precis samma sak där: Quasimodo har behandlats som skit i tjugo år och ändå försökt vara tapper och  behålla sina drömmar och sitt goda humör, och på slutet, när han äntligen får komma ut i ljuset och hyllas av alla i hela staden, då brister fördämningarna för mig och jag blir till en liten pöl på biosalongsgolvet. Känslig punkt, anyone? ^^;;;

Hur som helst: perfektion. Även om jag älskar Jack McBrayer så kan jag hålla med dem (inklusive han själv...) som tycker att han är lite av en one trick pony med sitt ständiga flin och sin blåsta/förvirrade uppsyn. Men med den här scenen (och givetvis "I lie to myself"-scenen som jag har skrivit om här) visar han definitivt upp en större bredd och han säljer verkligen in hur rörd och överlycklig Kenneth blir. Det ser nästan ut att komma riktiga tårar, även om det förmodligen bara är något Hollywood-trick. Love, love, love it. ♥♥♥

Till er som fortfarande inte kollar på serien: vad väntar ni på? Här finns säsong 1 på cdon.se för bara 149 spänn. Klicka hem den, den är bäst! Men man måste börja från början. Sådär, schas, schas! ♥

 

-Emelie (tårögd i detta nu)