UNO var, vill jag minnas, ett av de roligaste spelen ifrån när jag var liten. Det var lagom invecklat (matcha siffror och färger, I can do that!) men även lite interaktivt: påverka spelet genom straffa kompisarna med tag-två-kort, byta håll på turordningen eller byta färg på korten. Spelet håller än och det är kul att återstifta bekantskapen med det efter säkert minst tio år.
Cluedo har jag bara spelat en enda gång tidigare, i en hemmagjord version hos en kompis på den gamla högstadietiden, förr i världen. Jag har dock varit nyfiken på det, jag gillar hur det ser ut och hur det känns bra mycket mer involverande än att bara mata på med en tärning för att varva ett spelbräde. Nu har jag dessutom chansen att lösa mordgåtor på resande fot varhelst jag än vill i världen i och med spelbrädets behändiga lilla lådformat!
Mastermind. När jag fick upp julklappspappret trodde jag nästan det var någon form av fjärrkontroll först, sedan kopplade jag och mindes ett spel som Emelie berättat om från när hon var mindre. Charmigt, småpyssligt och perfekt när man har en liten stund över.
Jag har spelat Super Mario 64 förr på dess ursprungskonsol men hade då väldigt instabila sparfiler som lätt försvann och självförstördes, och tröttnade därmed ganska snabbt då det var trist att spela samma banor om och om igen. Lyckades heller aldrig komma riktigt överens med kontrollen så jag blev aldrig särskilt såld på spelet. Lägg därtill att jag hade ett stort hopp i min TV-spelarutveckling från Super Nintendo till Playstation 2 och att jag därmed hade ganska svårt för den primitiva 3D-grafiken som Nintendo 64 hade att erbjuda, och du får en kille utan något riktig vett att uppskatta den här gamla klassikern. Med detta sagt är jag glad för att det kommit en upphottning av spelet till Nintendo DS som är snyggare, mer lätthanterligt och som går att småputtra till lite varstans tack vare sin förträffliga bärbarhet. Känner att jag mycket mer förstår charmen med det nu, och gillar att springa runt och leta mynt och stjärnor i prinsessan Peachs koopa-ockuperade slott.
Jag har än så länge bara hunnit med de två första banorna i Ratchet & Clank: All 4 One men oj, oj, wow! Jag minns åter varför jag älskar Ratchet & Clank och att kunna spela med både Emelie och Mattias vid min sida som galaxens tappraste team bara höjer upplevelsen!
Mattias har velat se originalfilmerna ett bra tag nu (och nyårsaftonen till ära så såg vi faktiskt äntligen den första av dem!) och detta i kombination med att det kom ut en väldigt kortlivad ny tidning med Star Wars-serier för ett par månader sedan (som tyvärr bara höll i tre nummer och alldeles nyligen tackat för sig) gjorde mig sugen på mer äventyr i galaxen långt, långt borta. Med lite tur kan kanske faktumet att den är animerad väga upp faktumet att det är Star Wars och på så sätt locka till sig Emelie trots hennes motvilliga inställning till franchisen.
Sailor Moon, en av ytterst få mangor som jag någonsin varit sugen på att läsa, och jag fick hela tre stycken volymer! Den nautiska sockervaddens svar på Kamen Rider - kan inte bärga mig tills jag har en stund över att sätta mig ner och plöja igenom dem!
Dagarna innan klappafton drabbades jag av ett litet naggande sug efter spännande myspysläsning från verklighetens utkanter. Vår första jul tillsammans fick jag en bok om konspirationsteorier, året därpå The Mothman Prophecies och förra året hittade jag Communion under det prassliga pappret. Med andra ord har dokumenterande böcker baserade på påstått verkliga händelser blivit lite av en tradition kring jul, men i år hade tanken inte infunnit sig att jag faktiskt skulle kunna önska mig någonting på ämnet. Jag öppnade därför paketet helt oanande, fick tag i klappappret så att jag råkade slita upp en smal reva i det och mitt däri så stirrade ett par enorma, mandelformade ögon på mig. Min lilla craving blev tillgodosedd även i år.
Att den var kamouflerad i en låda som gjorde den här klappen till den kanske största i hela högen gjorde att jag inte hade tillstymmelsen till chans att gissa vad som fanns däri. Med munnen på vid gavel och ögon stora som tefat lyfte jag upp Hoodtown och kunde knappt fatta det! Jag har varit sugen på den här boken i flera år. Hittade den på Adlibris och tänkte "Wow, den finns på Adlibris, kul, då vet jag var jag kan få tag på den!" och sedan sköt jag upp införskaffandet precis så länge att den helt upphörde att existera i deras katalog (läxa: vänta aldrig med saker du vill ha, köp, köp, fort! Nu!!). Som tur väl var hade Emelie koll på min sugenhet på boken (lucha-noir låter ju hur tufft som helst!) och kunde därmed sätta blodhunden Mattias, som genom sitt yrke som radioaktiv bibliotekarie har förmågan att hitta vilken bok som helst, på spaning!
Även min syster hade lyckats pejla in på mitt växande intresse för luchadorer och hittade den här helhäftiga flasköppnaren att wrestla upp varenda läsk- och mineralvattensflaska som kan tänkas komma i min väg med. Vätskepauserna under mitt stundande bokläsande är officiellt räddade!
-Robin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar