"Oh, I'll leave the thinking to other religions."

Imorgon sänds alltså sista avsnittet någonsin av tv-serien 30 Rock, som under det senaste året seglat upp på delad förstaplats i den åtråvärda tävlingen "Vem vill bli Emelies absoluta favoritshow?" (den andra vinnaren är Alias, men de är så vitt skilda som fenomen att de lugnt kan stå där tillsammans på prispallen utan att slåss). Imorgon är det slut, över, finito för gott (eller vågar man hoppas på en långfilm om sisådär 10 år?), och det är med sorg i hjärtat jag tvingas ta farväl av mina nya bästa kompisar. Å andra sidan kommer dvd:erna alltid finnas kvar, så jag kommer nog titta på serien ett bra tag till framöver ändå, särskilt som min kärlek till Andromakennethamblesorten Parcell inte visar några tecken på att mattas av ännu.

Jag känner mig väldigt peppad inför morgondagens final, men också lite nervös, för slutet på förra avsnittet var så fint att jag undrar hur de ska kunna toppa det. Dessutom är jag lite orolig att de fuckar upp det på något sätt (särskilt Kenneths story arc, som ni förstår). Men, men.

På många andra ställen på nätet håller folk på att skriva sina mer eller mindre välformulerade dödsrunor om hur mycket serien och Tina Fey betytt för dem, men jag vet inte hur bra jag skulle göra det, så jag tror jag går på det roliga direkt istället: att lista favoritscener. Håll till godo, och om ni inte gillar listan, skyll på Dale Snitterman.

(Brasklapp: jag har inte sett säsong 1-3 på ett tag eftersom de, till skillnad från 4-7, ligger på bökiga boxar, så listan färgas kanske lite av att jag inte minns de första säsongerna så bra. Men det betyder inte att jag inte tycker att de är helt fantastiska.)

När Liz ger sig själv peppande råd i spegeln inför möten med folk hon inte känner så bra: "Stop sweating, you idiot! What is wrong with you, you STUPID BITCH?!"

När Kenneth börjar knarka kaffe i säsong 2 och gör en massa out of character-grejer som han sedan ångrar, vilket leder till den helt underbara Midnight Train to Georgia-scenen.

Amadeus-parodin i säsong 2. Tv-perfektion. ♥

När Liz försöker få Floyd att ångra att han lämnade henne och därför helt "naturligt" råkar stå i en skitsnygg klänning med stylat hår och vindmaskin just när han dyker upp. Dock kan hon inte förhindra följande replikskifte:

Floyd: Can I take you out to dinner? Maybe we
could hit that barbecue place you puked at.
Liz: You'll have to be more specific.

När Tracy, Jenna OCH Pete har erotiska mardrömmar om Kenneth i säsong 4. Rawr...

Det oväntat vackra och stämningsfulla avslutningsmontaget till America's Kidz Got Singing-versionen av "The camptown races" i första avsnittet av säsong 6. Det ger mig värsta klumpen i halsen varje gång.

 Jack fixar en stödgala för en olycka som ännu inte hänt, och Jenna sjunger med inlevelse en sång som ska passa på alla tänkbara scenarion när olyckan väl sker: "And help the people the thing that happened happened to..."

 Liz låtsas vara en jamaicansk tandsköterska när hon ringer upp sin "future husband" i avsnittet med samma namn:

Liz: This is Nurse Jamakaiah from Dr. Kaplan's office. So
here's da ting. You need to come in today so the doctor can
check dem teeth, mon.
Wesley: Oh, is there something wrong? My check-up isn't for
another week.
Liz: He tinks dat toot might have some bad mojo in it, ja see.
Might you be available to come in around 1:30, me lad?
Kenneth: You're going Irish!
Wesley: Okay, 1:30's fine.
Liz: Cool runnings, mon. Bobsled.

Jennas "sorgliga" montage när hon sörjer att hennes gamla stalker inte stalkar henne längre. I will remember youuuuu...

Med "I know they're condoms", "What's cocaine like?" och hela "I lie to myself"-monologen visade Kenneth definitivt sina mörkare sidor i säsong 6 och jag älskade varje sekund av det. (Utom möjligen Doris-grejen. Mörk, ja tack. Elak, nej tack.)

 Kenneth och Cerie går på husvisning hemma hos Nancy i Boston och presenterar sig som paret Silas och Moronica Merrymount-Peppercorn. "My wife and I have disparate levels of attractiveness, because I am a successful inventor."

Och slutligen: sista Jack och Kenneth-scenen i förra avsnittet (duh!). Fy fan, jag fulbölade som sagt och gör det fortfarande bara jag tänker på det. Den där TOTALA glädjen, åh!

_________________________________

Tack till alla som varit involverade i serien. I will remember youuuuu... ♥ ♥ ♥

-Emelie

"What are you saying, sir?"

Jag vet att jag ligger efter med mina recensioner, men jag måste bara säga det här först, för jag behöver få det ur mitt system. Kenneth och Jack-scenen i slutet på förra veckans 30 Rock, A Goon's Deed in a Weary World? Alltså, jag har bölat och bölat och bölat åt den i flera dagar nu, spelat om den minst femtio gånger och känt det knyta sig i bröstet och stockas i halsen. Jag vet att jag har gnällt en hel del över den här säsongen hittills, men den här scenen? Den var HELT PERFEKT.

Skådespeleriet, Willy Wonka-referenserna, musiken (som är en mer dramatisk variant av 30 Rocks jultema, och kanske även därför bidrar lite extra till den här scenens tyngd genom att ge Jacks budskap en lätt touch av julmirakel? [/nörd] ), kameraarbetet... ja, allt. Allt är perfekt. Den som inte tror mig kan ta en titt på jättehögen av hopskrynklade, tårindränkta papperstussar som ligger bredvid min dator just nu. Fy faaan.

Det är någonting med den här totala glädjen, den innerligaste av innerliga som man (om man har tur) kanske bara får uppleva ett par gånger i livet. Kenneth, min älskade fina, rara lilla Kenneth, som fått ta så mycket skit i sju säsonger nu och ändå mött alla motgångar med ett stort och töntigt leende på läpparna... att se honom slutligen få upprättelse med bara ett avsnitt kvar av serien får mitt hjärta att svälla. Jag har alltid varit känslig för just den här grejen också, så det är väl ingen slump att jag reagerar så här nu. Mitt gamla vanliga exempel som jag brukar dra är när jag såg Ringaren i Notre Dame på bio 1996 och stortjöt i en halvtimme i bilen på väg hem från bion. Då var jag tretton år, men ränderna går uppenbarligen inte ur så lätt, och det var ju precis samma sak där: Quasimodo har behandlats som skit i tjugo år och ändå försökt vara tapper och  behålla sina drömmar och sitt goda humör, och på slutet, när han äntligen får komma ut i ljuset och hyllas av alla i hela staden, då brister fördämningarna för mig och jag blir till en liten pöl på biosalongsgolvet. Känslig punkt, anyone? ^^;;;

Hur som helst: perfektion. Även om jag älskar Jack McBrayer så kan jag hålla med dem (inklusive han själv...) som tycker att han är lite av en one trick pony med sitt ständiga flin och sin blåsta/förvirrade uppsyn. Men med den här scenen (och givetvis "I lie to myself"-scenen som jag har skrivit om här) visar han definitivt upp en större bredd och han säljer verkligen in hur rörd och överlycklig Kenneth blir. Det ser nästan ut att komma riktiga tårar, även om det förmodligen bara är något Hollywood-trick. Love, love, love it. ♥♥♥

Till er som fortfarande inte kollar på serien: vad väntar ni på? Här finns säsong 1 på cdon.se för bara 149 spänn. Klicka hem den, den är bäst! Men man måste börja från början. Sådär, schas, schas! ♥

 

-Emelie (tårögd i detta nu)

Hur en seriebutik borde se ut

Kissade nästan på mig när jag såg den här bilden som gamle serieskoleräven Fredrik Strömberg twittrade igår:

Det är tydligen Fnac i Les Halles, Paris. För att kanalisera allas vår Liz Lemon i några sekunder: I WANT TO GO TO THERE.

-Emelie

Presentskörd för en nörd, del 3

Även jag var kopiöst snäll förra året och fick därför också en massa fina julklappar då Tomten hälsade på i sin gröna badrock. Här följer en utförlig lista som exkluderar årets grytvante från mormor och sängkläderna från far och mor.

UNO var, vill jag minnas, ett av de roligaste spelen ifrån när jag var liten. Det var lagom invecklat  (matcha siffror och färger, I can do that!) men även lite interaktivt: påverka spelet genom straffa kompisarna med tag-två-kort, byta håll på turordningen eller byta färg på korten. Spelet håller än och det är kul att återstifta bekantskapen med det efter säkert minst tio år. 

Cluedo har jag bara spelat en enda gång tidigare, i en hemmagjord version hos en kompis på den gamla högstadietiden, förr i världen. Jag har dock varit nyfiken på det, jag gillar hur det ser ut och hur det känns bra mycket mer involverande än att bara mata på med en tärning för att varva ett spelbräde. Nu har jag dessutom chansen att lösa mordgåtor på resande fot varhelst jag än vill i världen i och med spelbrädets behändiga lilla lådformat! 

 

Mastermind. När jag fick upp julklappspappret trodde jag nästan det var någon form av fjärrkontroll först, sedan kopplade jag och mindes ett spel som Emelie berättat om från när hon var mindre. Charmigt, småpyssligt och perfekt när man har en liten stund över.

Jag har spelat Super Mario 64 förr på dess ursprungskonsol men hade då väldigt instabila sparfiler som lätt försvann och självförstördes, och tröttnade därmed ganska snabbt då det var trist att spela samma banor om och om igen. Lyckades heller aldrig komma riktigt överens med kontrollen så jag blev aldrig särskilt såld på spelet. Lägg därtill att jag hade ett stort hopp i min TV-spelarutveckling från Super Nintendo till Playstation 2 och att jag därmed hade ganska svårt för den primitiva 3D-grafiken som Nintendo 64 hade att erbjuda, och du får en kille utan något riktig vett att uppskatta den här gamla klassikern. Med detta sagt är jag glad för att det kommit en upphottning av spelet till Nintendo DS som är snyggare, mer lätthanterligt och som går att småputtra till lite varstans tack vare sin förträffliga bärbarhet. Känner att jag mycket mer förstår charmen med det nu, och gillar att springa runt och leta mynt och stjärnor i prinsessan Peachs koopa-ockuperade slott.

 

Jag har än så länge bara hunnit med de två första banorna i Ratchet & Clank: All 4 One men oj, oj, wow! Jag minns åter varför jag älskar Ratchet & Clank och att kunna spela med både Emelie och Mattias vid min sida som galaxens tappraste team bara höjer upplevelsen!

Mattias har velat se originalfilmerna ett bra tag nu (och nyårsaftonen till ära så såg vi faktiskt äntligen den första av dem!) och detta i kombination med att det kom ut en väldigt kortlivad ny tidning med Star Wars-serier för ett par månader sedan (som tyvärr bara höll i tre nummer och alldeles nyligen tackat för sig) gjorde mig sugen på mer äventyr i galaxen långt, långt borta. Med lite tur kan kanske faktumet att den är animerad väga upp faktumet att det är Star Wars och på så sätt locka till sig Emelie trots hennes motvilliga inställning till franchisen.

Sailor Moon, en av ytterst få mangor som jag någonsin varit sugen på att läsa, och jag fick hela tre stycken volymer! Den nautiska sockervaddens svar på Kamen Rider - kan inte bärga mig tills jag har en stund över att sätta mig ner och plöja igenom dem!

Dagarna innan klappafton drabbades jag av ett litet naggande sug efter spännande myspysläsning från verklighetens utkanter. Vår första jul tillsammans fick jag en bok om konspirationsteorier, året därpå The Mothman Prophecies och förra året hittade jag Communion under det prassliga pappret. Med andra ord har dokumenterande böcker baserade på påstått verkliga händelser blivit lite av en tradition kring jul, men i år hade tanken inte infunnit sig att jag faktiskt skulle kunna önska mig någonting på ämnet. Jag öppnade därför paketet helt oanande, fick tag i klappappret så att jag råkade slita upp en smal reva i det och mitt däri så stirrade ett par enorma, mandelformade ögon på mig. Min lilla craving blev tillgodosedd även i år.

Att den var kamouflerad i en låda som gjorde den här klappen till den kanske största i hela högen gjorde att jag inte hade tillstymmelsen till chans att gissa vad som fanns däri. Med munnen på vid gavel och ögon stora som tefat lyfte jag upp Hoodtown och kunde knappt fatta det! Jag har varit sugen på den här boken i flera år. Hittade den på Adlibris och tänkte "Wow, den finns på Adlibris, kul, då vet jag var jag kan få tag på den!" och sedan sköt jag upp införskaffandet precis så länge att den helt upphörde att existera i deras katalog (läxa: vänta aldrig med saker du vill ha, köp, köp, fort! Nu!!). Som tur väl var hade Emelie koll på min sugenhet på boken (lucha-noir låter ju hur tufft som helst!) och kunde därmed sätta blodhunden Mattias, som genom sitt yrke som radioaktiv bibliotekarie har förmågan att hitta vilken bok som helst, på spaning!

Även min syster hade lyckats pejla in på mitt växande intresse för luchadorer och hittade den här helhäftiga flasköppnaren att wrestla upp varenda läsk- och mineralvattensflaska som kan tänkas komma i min väg med. Vätskepauserna under mitt stundande bokläsande är officiellt räddade! 

-Robin

Nyårslöften

Nyårslöften för 2013: teckna mer, mycket mer! Och sedan lägga upp det här. ^^

-Robin & Emelie

There's No "I" In America

30 Rock s07e05

Jack och Liz fortsätter kämpa om Jennas gunst, Kenneth får rösta för första gången i sitt liv och Pete försöker återuppleva hoppet och förväntningarna han kände vid förra valet.

+ Introt är det bästa i hela avsnittet. Liz: "Do you know what this means?!" Tracy: "No! I need a 'Previously on...'!" följt av en halsbrytande, Looney Tunes-aktig jakt genom korridorerna på 30 Rockefeller Plaza. Liz möter Jack och båda försöker spela oskyldiga, men Liz misslyckas förstås: "Going somewhere, Lemon?" "Nothing!" Därefter dyker Danny (!) upp för första gången på två säsonger, varpå Liz snajdigt glider under en glasruta som två tjommar bär runt på, parkour-skuttar upp på en vägg för att inte halka på Lutz utspillda spelkulesamling ("Butterfingers!") och sedan tvekar mellan två olika vägar att springa, båda lika omöjliga. Älskar när serien är så här otroligt cartoony; de gör det så bra. ♥

Efter den här sekvensen går det dock bara utför... men först tänker jag ändå lista vad mer jag gillade med avsnittet.

+ Jenna: "Jacksonville's naming their new airport... sized strip club after me. No bottoms." *flirty*

+ Meningsutbyten såsom dessa:

Jenna: "Maybe I'll ask questions. Maybe you two can take turns arguing."

Liz: "Like... debate?"

Jenna: "Like debarge? I love debarge!"

Liz: "No, Jenna, I said..."

Jack: "I love debarge too, Jenna."

Jenna: "Point Jack."

Jack: "Good God, Lemon, enough with the histrionics!"

Liz: "Herstrionics."

Liz: "Maybe you should let me rub off on you."

Jack: "You wish, you pervert."

+ Aww, stackars Pete, sorgligast av sorgliga. "It's like when you do karaoke and everyone's like: 'That was a really good American Pie, Pete, you knew all the words!' and then you put it on again and everyone leaves because no-one can top it." Hans hysteriska skratt efter att ha pratat med säkerhetsvakten är också älskvärt på sitt eget lilla patetiska sätt. För att inte tala om hur synd det är om honom i slutet av avsnittet när han får träffa Peter Horn. 

+ Stone Mountain har tydligen ett historiskt klocktorn som ingen vet vad det räknar ner till. Åh, just det, ja... pastor Gary är tydligen död nu. Länge leve pastor Todd! Och Kenneth får äntligen välja saker. Borgmästare Debbie är dock mer obehaglig än rolig och eremiten i klocktornet... tja, man hör knappt vad han säger. *nynnar stilla på min missed opportunities-låt som jag uppfunnit just nu*

+ "Insincere". Jane Krakowski är bra på dead-pan reaction shots. Och jag är dålig på svenska, apparently.

+ Jack Donaghys fantastiska sluttal som bara består av klyschor och knappt ens det, följt av applåder och röda, vita och blå ballonger som faller från taket... och sedan: "Good God, those are load-bearing balloons! Everyone run for your lives!" XD

+ Tracy läser en tidning som heter Heterosexual Wrestling. Hehehe. Extra roligt eftersom min käre vän Robin är inne på wrestling sedan en tid tillbaka.

+ "I would rather lose with my head held high! ...partly because when I have it down it looks like this."

+ Aww, Lutz. "Yeah... if you need a kiss so bad, why don't you kiss a potato like the rest of us?"

+ När Liz överraskar Tracy vid datorn hävdar han nervöst att han absolut inte tittade på söta kattungar - han tittade på porr! XD Han ser dessutom Jenna Jameson som en kollega. Tracy Jordans okända bakgrund? Det verkar inte särskilt orimligt när man tänker efter.

+ "Well, well, well, well, well, well, well, well... Nope, it's too many wells, let me re-enter."

+ Den avslutande scenen, under eftertexterna, är det näst bästa med avsnittet. Först örnen, och sedan... seriens mest oväntade kyss någonsin? Och musiken? AWESOME. O_O ♥

På många sätt var det här avsnittet verkligen en besvikelse. Som ni kanske minns var jag inte jätteförtjust i förra avsnittet heller, men påpekade ändå att det slutade pampigt och att det skulle bli spännande att se upplösningen i den här episoden. Tja, man får väl ändå säga att det här inte riktigt levde upp till förväntningarna. Istället för storslagna tal inför en månghövdad crabcatchers-publik blev röstfiskandet snarare litet och intimt med enbart Jack och Liz debatterande inför en enväldig Jenna. Gott så, men vi bjöds tyvärr inte på seriens mest glimrande scener i detta avsnitt. Tvärtom märktes det tydligare och tydligare att serien inte är vad den var.

Jag började gilla 30 Rock för att den helt enkelt är bättre än alla andra komedier - den fick mig att skratta mer än någon annan gjort (jag är väldigt kräsen) och var snabb och snärtig med precis rätt dos visuella gags, tajming osv. Därför förväntar man sig mer av den varan när man tittar, för man har blivit bortskämd. Vad man inte förväntar sig är övertydliga, pinsamma skämt vars poänger man kan se komma från mils avstånd. Istället för att som förr snabbt klippa till nästa grej, finns det i det här avsnittet och flera andra den här säsongen en awkward stund precis efter många skämt där man liksom onödigt får se karaktärernas reaktioner på det som sagts... nästan som i en vanlig sitcom. Och jag förväntar mig bättre från den här, det gör jag. :/ 

Tracys skämt om lata människor är sååå uselt, och "I can't unhear it, I can't unhear it!" är inte heller Kenneths mest briljanta stund. Avsnittet är fullt av groaners, här är några exempel:

- "You sell them out at the drop of a hat." "I've never dropped a hat in my life!"

- Pete säger "for Pete's sake". Småroligt en gång, irriterande on-the-nose två gånger.

- Jennas Twitter-krig med en spambot. Kul idé, lamt utförande.

- Ännu fler skämt om att Mitt Romney är en robot. Yeah, yeah, we get it.

- Ugh, barnskådespelare.

- Anti-Liz-videon är inte så kul som den borde vara heller. Vet inte riktigt varför, men tyvärr. :/

Det får bli en svag trea. Skärp er nu! Ni är ju det bästa som finns när ni är bra. Och tiden rinner ut...

-Emelie