28 augusti 2013

Wander Over Yonder

Här kommer lite åsikter om ett tv-program som ingen som läser den här bloggen är intresserad av eller har hört talas om!


Som bekant är jag lätt besatt av en viss Jack McBrayer efter hans fenomenala insats som Kenneth i 30 Rock. Eftersom serien är slut sedan januari och han är något av en one trick pony med sitt ständiga jätteflin och sin pantade lantisuppsyn misstänker jag att han kommer få svårt att få några bra roller från och med nu, åtminstone roller som inte typecastar honom (men framtiden får gärna visa att jag har fel ♥). Något som pekar på detta är att han i princip bara gjort röstskådespeleri sedan 30 Rock. Inget ont om röstskådespeleri - jag älskar ju animation och tycker absolut att det är ett yrke värt respekt - men vanligen brukar det inte direkt ses som ett steg uppåt på karriärsstegen att börja med voice acting. Hur som helst, detta är bakgrunden till varför jag idag tänkte skriva lite om Wander Over Yonder, som är herr McBrayers nästa större projekt.

Wander Over Yonder är en tecknad tv-serie från Disney, som ska ha premiär i september någon gång. Den är skapad av Craig McCracken som låg bakom Powerpuffpinglorna (+ dennes fru Lauren Faust som rebootade och hottade upp My Little Pony för inte så länge sedan). Det här är vad det står om serien på Wikipedia:
"The series follows Wander, an overly-optimistic intergalactic traveler and his steed Sylvia traveling from planet to planet helping people have fun and live free, all against Lord Hater and his army of Watchdogs' evil reign. /.../ The eponymous character, Wander, made his debut on sketchbooks, clothes and patches that McCracken sold at conventions. McCracken described Wander as a 'nomadic, hippie, muppet man'."
First things first: Naturligtvis är jag lite besviken över att Jacks nya heltidsjobb är i form av en tecknad figur. Jag vill ju kunna se honom in the flesh, så att säga, och karaktären Wander lider tyvärr av grav avsaknad av generell fappabilitet (korrekt teknisk term, ifrågasätt inte). Dock så är jag ju glad att bara få höra hans röst - bättre det än inget! - och av texten tyckte jag mig kunna utröna att det ändå skulle vara en passande roll för Jack med sin glada bonnläppsattityd. Bara kolla in postern ovan, liksom. Han håller en banjo som om den vore Excalibur. Beskrivningen "glad hippiemupp som vill att alla ska ha det bra" fick det dessutom att låta som en skön karaktär, lite sådär som en övervintrad typ från 70-talet som rökt på lite för mycket och slappt ligger i en soffa och tycker allt är "groovy". Det kan säkerligen anas av min uppbyggnad här att det hela inte riktigt blev som jag tänkt mig.


Av någon anledning bestämde sig Disney för att visa ett sneak peek-avsnitt redan i augusti, och det lade jag och Robin vantarna på medelst några  musklickningar  magi. Så... vad kan vi då säga om det?

Mitt första intryck var att det var snyggt. Animationen är solid och sådär avsiktligt Cartoon Network-platt som kan vara väldigt snyggt om man är på det humöret (detta kommer från en som vanligen rådissar allt tecknat som inte är Disney från 90-talet) och jag kan tänka mig att vi kommer att få se många häftiga och snygga miljöer efterhand som Wander och Sylvia reser runt i universum - bara fantasin sätter gränserna där. Karaktärsdesignen är också bra och kul, och känns väldigt retro fast samtidigt modern. På sina ställen var avsnittet dessutom väldigt roligt, trots att jag tänker mig att målgruppen är något yngre än jag och jag kanske borde vara mognare än att skratta åt sådant här...

Klagomål, då? HerreGUD vad högljutt det var! Alla figurer utom en talar med sina skrikigaste röster och tempot är uppskruvat till max. Som jag redan konstaterade i min recension av Wreck-It Ralph har jag inget problem med högt tempo, men skrikigt hysteriska röster? Noooo. Jag orkar helt enkelt inte med det. Särskilt besviken blev jag såklart på Jack som vanligen har en snäll och lite skör röst, men här tog i för kung och fosterland och lät så störig som han bara kunde, inte alls mild och hippie-lugn. Suck! Varför? Kanske är det bara jag som är gammal. Jag är inte uppvuxen med moderna tecknade barnprogram, och det Disneydags jag tittade på när jag var liten innehöll typ Bumbibjörnarna och Räddningspatrullen och var betydligt mindre gapigt. Är alla program så här för barnen nu för tiden? Hade jag varit förälder är det nästan så att jag inte hade vågat låta mitt barn titta på sådant här - det kändes som den visuella motsvarigheten till att injicera åtta kilo Kelloggs Frosties direkt i blodomloppet. Kanskte tur att avsnitten bara är 11 minuter långa. Längre än så och min hjärna hade exploderat.

Dessutom trodde jag att Wander skulle vara "hjälten", och det kanske han kommer bli också, men överraskande nog var han så fruktansvärt irriterande mot "skurken" att det närapå kändes som om Wander var skurken istället. Stackars Lord Hater som bara ville få sin enda önskan uppfylld och ta över universum! ;_;

Nåja, jag lär väl fortsätta titta ett tag till för att se hur det utvecklar sig. Kanske lugnar han ner sig? Det känns dock aaaaningen meningslöst att kolla på en tv-serie för att man är tänd på en viss skådespelare som är med i den, om vederbörande varken ser ut eller låter som sig själv.


-Emelie

30 juli 2013

God morgon, Crono!

Här är något lite annorlunda: En i det närmaste fullständig svensk översättning av Supernintendo-spelet Chrono Trigger! Rulla ner för bilder.

Detta är översatt:

  • All dialog (med både den engelska översättningen och det japanska originalet som grund, samt lite eget hittepå)
  • All text i striderna
  • All text i menyerna
  • Alla vapen, rustningar, tillbehör och saker
  • Alla monsternamn


Detta är inte översatt:

  • Start- och sluttexterna (credits)
  • Namnen på tidsperioderna i Epoch
  • Texten "The End" och "But the future refused to change" från slutet av spelet


I slutet av 90-talet och ända  fram till ungefär 2008 fanns det en aktiv spelöversättarscen i Sverige. Det fanns ett antal grupper (bl a General CoolNES Translations, The Translators, och Cyndeline Translations) som utgjordes av ett tjog tonårsnördar som gillade spel och tyckte sig vara jättehäftiga. Detta sagt i all välmening - jag var ju en av dem.

Vi hackade oss in i mängder av gamla konsolspel och ändrade den engelska texten till svenska. Projekten varierade i omfång, från små hackar av The Legend of Zelda och Adventures of Lolo till NES, till mastodontprojekt som Tales of Phantasia och Final Fantasy 6. Jag tror att det var  få utanför vår intressegrupp som brydde sig, men kul var det.

När vi växte upp och inte längre hade tid till sådant trams, var det inga nya förmågor som tog över, så hela grejen dog ut. General CoolNES Translations lade ner 2003, The Translators 2004 och Cyndeline Translations höll ut till 2008.

Själv översatte jag tre spel, och ett fjärde hann jag påbörja innan andra, viktigare saker kom i vägen. Det fjärde spelet var Chrono Trigger, den charmiga historien om ett gäng tidsresande ungdomar som räddar världen från ett supermonster från yttre rymden.

Hade man frågat mig för ett par år sedan om Chrono Trigger-översättningen hade jag nog svarat att den var nedlagd, men ibland blir man överraskad. Det kom perioder mellan varven då jag behövde något lättsamt att syssla med, och då var en försvenskning av högtravande grod-riddare en perfekt sysselsättning. I början av juli 2013, nio år och fyra månader efter att jag började, var jag plötsligt klar.

Sedan dess har jag speltestat och rättat till trettioelva miljoner buggar och typos, justerat formuleringar och ja... haft ganska kul. Det är ett roligt spel och jag gillar hur det blev. Nu är det, om inte buggfritt, så i alla fall till större delen korrekt, så det är dags att kalla det för färdigt och släppa ut en patch för de som skulle vara intresserade.

Allt är gjort för mitt eget höga nöjes skull, så klart. Alla förändringar gentemot andra versioner är gjorda för att jag tyckte det lät bra eller var roligt, men på det hela taget är översättningen rätt nära originalet.

Översättningen är gjord med - och hade inte kunnat göras utan - Chronotools 1.12.4 av Bisqwit. (http://bisqwit.iki.fi/source/chronotools.html)

Stort tack till Johanna, som översatte bitar av Chrono Trigger innan jag satte igång, och ligger bakom den ofullständiga översättning som flutit runt på nätet! Hon har gett mig ovärderlig hjälp med Frogs sekelskiftessvenska! Men naturligvis är eventuella fel och missar mina, inte hennes...

Ladda ner översättningen här. Instruktioner finns i den medföljande textfilen.










-Mattias

16 juli 2013

Grattis till oss

Hoppla hoppla, här har visst bloggen gått och fyllt ett år utan att vi märkt något! Ett stort grattis till Cirkus Introvert - läst av någon, älskad av ingen.
Hipp hipp hurra!
.

Jag ska tvätta barnakläder, jag ska skölja dem i blod

Jean Valjean

Sådär, nu har vi äntligen sett filmatiseringen av Les Misérables från i vintras.

Vi snålade in på biobesöket då 1) det är så förbaskat dyrt och 2) vi just hade gått på Wreck-It Ralph vid tillfället, så vi kände oss fattiga, och med tanke på att det var Hyr En Film Gratis För Att Det Är Måndag på videobutiken igår så sparade vi in minst 350 spänn på att vänta ett halvår, woohoo! Hur som helst...

Min relation till Les Mis är som följer: Runt 1996 var jag fullständigt besatt av en viss röstskådis som visade sig ha varit med i den svenska uppsättningen av musikalen från 1991. Jag detektivade mig fram till en inspelning av highlights från den showen och lyssnade in mig på låtarna, och i samma veva läste jag Victor Hugos Samhällets olycksbarn som musikalen bygger på. Efter det köpte jag en vhs med en jubileumskonsertversion av musikalen, och jag antar att jag började känna att jag kunde den vid det laget. Jag tittade också på flertalet tv- och filmversioner (utan sång).

Dock var det ju lite ledsamt att jag aldrig hade fått chansen att se den på scen, som den var tänkt. (Rättelse: Jag hade faktiskt chansen när jag var på West End i London 1992, men som de idioter jag och min far var förstod vi inte Les Mis storhet och vidden av det hela vid tillfället, utan valde att se en mycket mindre känd/pampig/intressant show istället, buhu.) Därför var det med stor glädje som jag drog med mig Robin och Mattias på scenversionen här i Malmö för två år sedan, och det var en häftig upplevelse att äntligen få se den på riktigt. Och så kom då äntligen en riktig filmversion, en som tog det hela på stort allvar och hade med alla låtar och allt. Jag såg fram emot den som tusan, men snålheten satte som sagt stopp för det hela. Oh well, igår kväll var det i alla fall äntligen dags.

Fantine

Då jag är lite bakis på de ca två kilo jordgubbar jag ätit det senaste dygnet orkar jag inte riktigt skriva en seriös recension, men här kommer i alla fall lite lösryckta tankar:

- Filmen var jäkligt läcker! Alla skådisar gjorde helt okej ifrån sig både sång- och skådespelarmässigt och med undantag för en scen - Javert uppe på ett hustak, allting ser ut som asfula kulisser, what gives? - så såg allting galet snyggt ut. Jag hade hört att Russell Crowe skulle vara jättedålig på att sjunga så jag blev faktiskt lite förvånad över hur solid han var. (?) Ibland är det som att folk verkligen letar efter något att klaga på.

- Alla skådisar har väldigt stora ögon och de är tårfyllda nästan jämt. Hela filmstudion måste ha varit proppad med lök.

- Anne Hathaways I Dreamed A Dream-scen var precis så bra, hjärtskärande och Oscar-värdig som man hade trott. Vid ett tillfälle var det nästan som att hon panikångesthyperventilerade i några sekunder pga insikten om hur kasst hennes liv verkligen blivit, och det var ju skitbra.

- Slutet av berättelsen är verkligen mycket tradigare och mer obegriplig än den första halvan, men det är knappast den här filmens fel, för den gör så gott den kan. Den som ska skyllas för detta är Victor Hugo eller kanske snarare Claude-Michel Schönberg och Alain Boublil som hittade på musikalen för några decennier sedan.

- One Day More som är ett av mina absoluta favoritnummer gjorde de bra, puh! Speciellt mycket tyckte jag om klippen med Javert, och när Eponine aggressivt och beslutsamt lindade sina bröst inför morgondagen ryste jag.

- Jag hade hört att man skulle böla en massa till den här filmen. Det gjorde jag förvisso inte, men jag tror det berodde mest på att jag redan var så himla bekant med hela konceptet. Jag kan låtarna och handlingen, jag var beredd på nivåerna av elände och hemskheter. ^^ Men det ska erkännas att både Mattias och jag småsnyftade lite till filmens slut med Valjean och Fantine tillsammans. "Att älska någon annan ger ett ansikte åt gud." Det är så himla vackert. ;_;

- The jury is still out vad gäller de oerhört intensiva sångnumren och regissörens val att köra upp kameran ända upp i näsborrarna på skådisarna. I I Dreamed A Dream och en sång med Valjean i början vars namn undflyr mig för tillfället funkade det riktigt bra, men under On My Own, till exempel, kunde de gott ha filmat lite från olika vinklar, tycker jag. Det hade gjort mycket mer med låten. Man borde ha sett henne gå omkring i staden och visat hur staden förändrades runt om henne i enlighet med hennes sinnesstämning. Även Empty Chairs At Empty Tables kunde man gjort mer av.

- Han som spelade Marius hade ett mycket specifikt utseende med en kul kran och en stor flabb som nästan gjorde mig lite generad när de fokuserade för länge på honom. Är osäker på varför, förmodligen ett problem i min skalle. ^^;;; Kudos till filmskaparna, dock, för att de lyckades göra relationen och mötena mellan honom och Cosette, musikalens två tråkigaste karaktärer, någorlunda intressanta.

- Valjean var närapå stiligast som sliten och nedbruten galärslav. Ju längre filmen pågick, desto mer såg han ut som 1800-talets motsvarighet till en hippie från 70-talet i håret.

- Sämsta scenen var, tyvärr, Bring Him Home, när Valjean sjunger om/till den sovande Marius på barrikaden. Den var snygg och så, men guuud vad han tog i! Min fasta övertygelse är att den här låten ska sjungas milt och lugnt (för att förstås stegras mot slutet) då den ju faktiskt nästan är en vaggvisa, en mans enkla bön om att se sin svärson in spe överleva. Men Hugh Jackman började vråla på redan i första meningen och det fick mig att ana oråd, vilket också visade sig vara motiverat. Synd på ett så klassiskt och fint nummer.

Hur som helst, en stark fyra dänger vi till med, eller vad säger ni?


-Emelie

29 juni 2013

"Det är lite sådär garagekänsla över allt"

Hallå där, Robin, 24-årig serienörd från Malmö. Varför åkte du till Trelleborg i tisdags?

- För att i Trelleborg finns Sveriges sydligaste seriebutik, Seriecentrum, och den är kul att besöka någon gång ibland för att man så sällan är där. Den är stor och fin och kanske den största seriebutik jag har varit i, i Sverige alltså, men jag har väl inte varit inne i så många seriebutiker utomlands heller...

Skulle du rekommendera folk att åka dit?

- Ja, det skulle jag. Eller, det är väl lite si och sådär, det beror på vad man är ute efter. Jag har hittat många fler serier här i Malmö som jag inte har köpt men som jag ändå har tyckt varit mer intressanta och häftiga, men det är någon speciell grej med att åka långt och sedan, liksom, ta det bästa man hittar. Istället för att tänka "jag tar den här en annan dag" eller skjuta upp det så blir det mer att man gör det. Och jag hittade ett par titlar som kändes genuint intressanta. Så det är lite av varje.

Bild lånad från Seriecentrum.com

Är det stort och fräscht där eller mer av en sunkig gammal tipp?

- Det var lite av en sunkig gammal tipp första gången jag var där, för på somrarna åker de iväg på marknader och då håller de på att flytta en massa grejer och det blir lite stökigt. Innan var det inte lika well-kept heller, men sedan förra året har de renoverat och gjort det superfräscht. Det är fint och det är stort, öppet och mycket att titta på.

Men det ligger på ett skrotupplag?

- Ja, det gör det, det ligger på... typ, det finns det någon bilverkstad jämte och det är lite sådär garagekänsla över allt när man går längst in bakom en massa...

Det är lite indie.

- Det är väldigt indie.

Hittade du något?

- Uh-huh. Jag köpte lite av varje, ungefär 50 tidningar blev det. Framförallt en massa Deathlok, en cyborg från Marvel som figurerade på 90-talet eller så, och så hittade jag en stor batch med serier som knöt an till Stålmannens död och begravning. Sedan var det lite strönummer av olika saker.

Har du hunnit läsa något av det du köpte?

- Ja, det har jag. Det har varit en mycket angenäm grej att sitta och verkligen sätta i sig mycket serier på en gång. Bara bläddra, bläddra, bläddra... och sedan ta en ny och bläddra, bläddra, bläddra...

Hur har du haft tid att göra det?

- För att jag har semester!

Är det någonting du känner att du missade när du var där?

- UH-HUH! Längst upp på ett par hyllor så hade de typ sex stycken bananlådor fulla med amerikanska serietidningar som jag inte hann gå igenom alls, då det tog mig fyra timmar att bara gå igenom de lite mer tillgängliga lådorna, och det var hela deras öppettid. Dem hade jag velat kolla in också.

Kommer du åka dit nästa år igen?

- Ja, det kommer jag! Om vi inte har flyttat ifrån Skåne vid det laget, så kommer jag göra det. Jag åker dit varje år.

Seriecentrum kan hittas på Hedvägen 155 i Trelleborg.
Butiken har också en Facebooksida.

-Emelie

3 juni 2013

Grejer

Populärkultur konsumerad i mitt hem på senare tid:

Igår kväll tittade vi på den gamla klassikern Thelma & Louise som faktiskt har hela 22 år på nacken vid det här laget. Det var roligt att visa den för Robin, inte bara för att det är en klassiker som man bör ha sett, utan även för att han verkade gilla den jättemycket. Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite småkul att av de många filmer jag visat honom under tiden vi varit tillsammans är det den här och Pianot (ytterligare en klassisk "kvinnofilm") som han gillat bäst. Robin: Breaking Gender Stereotypes Since 1988. ♥


Under filmens gång kunde jag inte, hur jag än försökte, låta bli att tänka på att Susan Sarandons rollfigur Louise påminner mig supermycket om min egen farmor, både utseendemässigt och hur hon beter sig, kroppspråk, allting. Hon är väldigt no-nonsense och häpp häpp, nu rör vi på påkarna! och precis sådan är min farmor. Inga krusiduller. Det var lite kul, men ganska distraherande. Mycket bra film, för övrigt, och slutet är ju välkänt av en anledning. Lajk!

Då vi uppskattar att glo på något till kvällsmaten varje dag har vi också börjat titta på den gamla teveserien Lois & Clark som jag var ett fan av när jag var yngre. Även den är äldre än man skulle kunna tro - den kom 1993! (Hur hysteriskt gammal gör det mig?) Hur som helst, den är god underhållning i serietidningsdoftande fyrtiominutersbitar och det är lätt att se varför jag föll för den som liten unge (och Dean Cain är ju sååååå snyyyyyggggg!! *fjortiz OMG*), men det är kanske lite svårare att se förbi vissa pinsamheter i manus, skådespeleri och specialeffekter nu som vuxen... Den är dock helt okej, huvudrollsinnehavarna har fantastisk kemi, och för Robin som stort superhjältefan är den ju som en nästan ändlös påse plockgodis - det finns 87 avsnitt och vi har bara hunnit se fem än så länge.


Någonting som överraskade mig lite grann när vi började titta, så här 20 år för sent, var att serien faktiskt är ganska långsam i tempot. Exempelvis hette ett avsnitt Neverending Battle och enligt baksidestexten skulle det gå ut på att Lex Luthor tänkte testa Stålmannens styrka i en mängd tester. Spännande! Nja... På fyrtio minuter hann de med typ två tester, på grund av berättartempot. ^^ Så hade det nog inte klippts idag, någonting har verkligen hänt med hastigheten i film och teve under de två senaste decennierna. Om det är bättre eller sämre med det som brukar kallas "hysteriska MTV-klipp" är ju upp till var och en, men som jag skrev i min recension av Wreck-It Ralph i vintras så blir jag nästan lite stressad av den gamla tidens tempo. Jag sitter lite grann och trummar med fingrarna på bordet och vill att det ska gå fortare... men jag vet inte, jag är kanske skadad på något sätt. Det var ju helt enkelt bara så man gjorde 1993.

Nåväl! Man måste dock ge serien att den har en av tidernas mest episka introlåtar. Tuborna eller trombonerna (eller vad det är) vid 0:33 ger mig gåshud varje gång. En bra temalåt kan verkligen göra mycket för en teveserie - när man hör den här blir man genast på superhjältehumör.


För ett tag sedan såg vi också Tim Burton-filmen Dark Shadows. Jag hade inga speciella förväntningar på den och ingen relation till originalshowen som den bygger på, men den gav mig en skojig stund så jag blev nöjd. Estetiskt var den rolig och charmig - 70-tal möter den vanliga Burton-gotiska looken, tja, varför inte? - och den fick oss att skratta flera gånger, samtidigt som den var hyfsat spännande. Enbart slutet tyckte vi var lite halvdant, det gick för snabbt och var lite rörigt. Vissa karaktärer var aningen underutvecklade också. Men annars en helt okej filmupplevelse.


Annat vi gjort på senare tid är att börja så smått på Zelda-spelet Skyward Sword till Wii. Vi har dock inte kommit någon vart än - dels på grund av tidsbrist och dels på grund av att introbitarna i moderna spel är såååå tråkiga...! Hur länge som helst ska man gå runt och prata med folk som säger samma saker och ingående förklarar de lättaste moment som om man vore dum i huvudet. Bah, tacka vet jag gamla Tomb Raider som jag skrev om för några veckor sedan. Där fick man tänka själv. Men jag antar att spelet kommer att bli roligare så snart man tagit sig över den där första tröskeln där saker ska nötas in frustrerande långsamt. Det dumma med sådana intron är ju bara att man inte blir så sugen på att fortsätta. Särskilt inte när man kan kolla på Lois & Clark eller något istället. ;)

Den här lilla listan får avsluta populärkultursrecappen för den här gången. Sådant är ju alltid lite kul/sorgligt.

På återseende

-Emelie

27 maj 2013

Med en enkel tulipan

En liten anspråkslös gratulation till min favorit Jack McBrayer som fyller 40 år idag kanske är på sin plats? :) ♥ ♥ ♥ GRATTIS!! OMAGAH, FYRTIO ÅÅÅR. ♥ ♥ ♥


Fråga: Är detta ett fullständigt meningslöst inlägg som absolut aldrig kommer ses av födelsedagsgrisen ifråga (och även om det skulle hända skulle han ändå inte förstå språket)? Svar:


Men det är inte fel att sprida lite kärlek ändå. ^^ ♥ Lub u bebe.

-Emelie

14 maj 2013

Lara, min vän

Jag gillar tevespel. Jag skulle kanske inte kalla mig en gamer, för de flesta spel intresserar mig inte nämnvärt och det finns så mycket med branschen som är sunkigt bortom rim och reson, men det finns ett gäng undantag som kan få mig att slå ihjäl timme efter timme tummande på en handkontroll utan att jag ens märker att tiden går. Det är framför allt actionfyllda pussla-och-matcha-färger-spel som ligger mig varmt om hjärtat - Dr Mario, Wario's Woods, Tetris Attacks och nya favoriten Boom Blox för att nämna några - och så givetvis hederliga gamla plattformsspel med glada färger och enkla, sympatiska figurer, som Super Mario, Donkey Kong och Spyro. Men det finns en alldeles särskild spelserie utanför dessa tydliga kategorier som jag lite otippat kärade ner mig i för sisådär sjutton (17!) år sedan, och det här inlägget tänkte jag tillägna den.

Året var (kanske) 1996. Jag var och hälsade på min morbror, som apropå inget visade upp sitt senaste "veckans intresse": den nya spelkonsolen han köpt, en PlayStation. Jag var uppvuxen med NES och SNES men generationen därefter, Nintendo 64, hade jag tyvärr inte tagit del av alls då vi inte hade råd att köpa en. Därför hade jag börjat tappa intresset för tevespel en aning då det enda jag hade att spela var samma gamla Nintendo-kassetter som vanligt, och jag spelade mycket lite under några år. Det skulle snart ändras. Vi gick in i min morbrors sovrum där underverket stod. Hans två barn, nio respektive elva år yngre än jag (och beakta, jag var själv blott tretton spädgrisår vid tillfället), satt och spelade någonting jag aldrig sett förut. Ett konstigt sug kändes någonstans i magtrakten.

På skärmen sprang en figur omkring i 3D, inte bara i sidled som alltid förr. Det hela utspelade sig inuti en omväxlande mörk och ljus snögrotta, och det var helt tyst där inne, förutom något enstaka knarrande och ljudet av figurens fötter mot marken. Plötsligt: pistoler! De riktades in i mörkret, men jag kunde inte se något. Jag svalde. Figuren tog några ytterligare steg framåt och vad som siktades på visade sig snart. Fladdermöss, en mängd av dem. Kolugnt mejade hjälten ner dem och fortsatte sin färd, klättrande på isblock och smygande i tunnlar, tills nästa fara dök upp: vargar! Jag ryckte till. Ylande, otäcka vargar attackerade från ingenstans, realistiska vargar som inte hade det minsta gemensamt med goombas eller klaptraps. Jag kröp ihop på min morbrors säng och stirrade förhäxat på skärmen medan mina väldigt (alltför?) små kusiner knapprade som besatta på kontrollen och fick de läskiga vargarna att ångra att de någonsin lagt sina nosar i blöt. Jag greps av en känsla av att jag ville testa spelet, och samtidigt kändes det som att jag aldrig skulle våga. Det här var inte den trygga, färgglada Super Mario-världen jag var van vid. Det här var något helt annat.


Jag pratar givetvis om Lara Croft och Tomb Raider, denna hyllade och sågade spelinstitution. Lara med brösten. De omtalade, de överdimensionerade, de konformade. Brösten, brösten, brösten. Jag hade en gång en kompis som älskade tevespel men vägrade att spela Tomb Raider på grund av att hon inte ville spela ett spel med en huvudperson som "såg så dum ut". För mig står det i varje fall klart och tydligt att den som inte kan se förbi Laras två mest kända attribut och hypen där omkring missar ett gäng riktigt bra spel. Nog är Lara löjligt sexualiserad av omvärlden, men spelen i sig har inget alls med sådant att göra. Hon är bara i dem för att göra sitt jobb: utforska, gravplundra, hoppa, skjuta, klättra samt falla skrikande mot sin död. Dessutom ser man henne huvudsakligen bakifrån, så de omtalade tuttarna är sanningen att säga något bortkastade på henne.

Tomb Raider är en spelserie som av någon anledning talade precis rakt till den tretton-fjortonåring jag var då. Jag vet inte riktigt varför, egentligen, men den bara slog mig rätt i huvudet, slet upp ett hål i bröstet, pressade sig in och sa "här tänker jag stanna nu, och så är det med den saken". Det kan ha berott på många saker. Dels var det min första 3D-upplevelse spelmässigt; känslan av att spelet var oändligt stort och att man kunde röra sig i princip vilken riktning som helst var svindlande. En annan anledning kan förstås ha varit själva spelmomenten (förutom att skjuta vargar då). Det jag skrev i första stycket stämmer inte riktigt - Tomb Raider är ju faktiskt ett pussel- och plattformsspel i ett, inbäddat i en spännande äventyrsatmosfär. Inte konstigt att jag föll för det, egentligen.

Ett annat skäl kan ha varit att det var dramatiskt, och var det någonting som tilltalade mig i den åldern så var det pompös dramatik, stråkar och ond, bråd död. Laras ensamma springande i antika, mystiska tempel slog an en specifik sträng, nästan på ett existentiellt plan, som jag inte riktigt kan definiera ens nu. Varför utsatte hon sig för allt detta? Hon hade allt: pengar, utseende, anseende. Varför kasta bort sitt liv på att slåss mot monster i djungler, simma i iskallt vatten, falla ner i lava, spetsas på vassa spjut med mera? Utan att jag kunde sätta ord på det då bidrog Laras speciella situation till ett visst mått av behaglig ångest, ett vagt kittlande som jag ville ha mer av. Varför var hon så ensam?


Till detta kommer också att Lara var kvinna. Jag skulle ljuga om jag sa att jag hade blivit lika intresserad av spelet om hon varit någon jäkla Duke Nukem-gubbe. Det var något speciellt med henne, och det faktum att den här vrålcoola, orädda figuren som sprang runt och duckade för pilar, gjorde dödsföraktande hopp över raviner och hanterade uzis utan att svettas en droppe var en tjej kändes... ja, jag vet inte. Fantastiskt. Stärkande. Och framför allt kändes det inkluderande. Innan hade jag bara dragits till de färgglada "snälla" spelen, för de var de enda som av förpackningarna att döma kändes som om de var riktade till mig, som liten tjej. Alla tuffare och häftigare spel hade coola snubbar på omslagen - militärer, detektiver, ninjor, robotar - och det kändes som att de sa: "Det här är inte för dig. Bry dig inte ens om att försöka spela det. Det här är om killar, för killar." Tomb Raiders budskap till mig var: "Det här handlar ju om en tjej, så varför skulle inte du kunna spela det?" Det här är en kraft som jag faktiskt tror att spelbranschen underskattar när den bestämmer sig för att det enda tjejer vill spela är typ Nintendogs och Singstar och hårdmarknadsför dessa spel mot dem. Det är knappast någon slump att de enda andra spel jag varit intresserad av i vuxen ålder (förutom matcha-färger-pussel och färgglada plattformsspel) är Mirror's Edge och Portal - båda har kvinnor i huvudrollerna.


Tomb Raider-spelen har fått blandad kritik. Det första fick väl (när folk väl lyckades se förbi brösten) huvudsakligen hyllningar, och sedan började det så sakteligen gå utför. Sämst omdöme tror jag Angel of Darkness fick, och det är också det enda Tomb Raider-spel jag inte spelat klart. (Det beror dock inte på att jag hatade det utan på att det buggade på datorn vi spelade det på så vi lade av, och sedan kändes det jobbigt att behöva starta om och spela om allt igen på en ny plattform. Men jag kommer definitivt att spela igenom det någon gång.)

En vanlig kritik som i varje fall de tidiga spelen ofta fått är att de är fyrkantiga och blockiga och att styrningen av Lara är stel och irriterande. Om detta kan jag bara säga: ja, det är helt korrekt. Men mig gör det inget; jag tycker om den gamla fyrkantiga stilen i dess stela charmighet (det är ändå otroligt hur mycket varierade och snygga miljöer de lyckades få till på den tiden med tanke på att de hade enbart dessa klumpiga block att röra sig med!), och medan jag verkligen kan hålla med om att det är sjukt irriterande att Lara ibland springer in i en vägg, stannar upp, säger "Uh!" och sedan mödosamt vänder sig om i snigelhastighet medan ett rullande stenblock är på väg i 190 för att krossa henne... så kan jag ändå tycka att den lite stela styrningen är skön och trygg. Man kan vara 100% säker på att om man står vid en kant, tar ett skutt bakåt och sedan rusar för allt vad man är värd så kommer man att klara hoppet galant. Genom ett krampaktigt fasthållande av gå-knappen är man garanterad att aldrig ramla ner för ett stup. I modernare 3D-spel tycker jag styrningen är all over the place och jag bara kastar mig ut och hoppas på det bästa... That one's on me, though (börjar bli gammal).


En annan kritik som spelen fått är att det ganska ofta händer att man dör ögonblickligen. Det kan vara en oväntad fälla, en fallucka, en rullande sten à la Indiana Jones eller att man råkar gå för nära en fackla... Detta är absolut sant, och för moderna spelare måste det vara sjukt frustrerande och oförlåtande. För min del tycker jag bara det är roligt. Det är något väldigt verklighetstroget med att man plötsligt bara dör. Man har precis gjort en serie fantastiskt avancerade knapptryckningar, hoppat skickligt över ett eldhav och fångat den eftertraktade jadedraken, och man stannar upp en sekund för att pusta ut och känner sig hur tuff som helst. Då genomborras man ovanifrån av ett gäng vassa piggar från ett tak som sakta sänkts utan att man märkt något. Jippihoo! Det är som i verkliga livet - man kan vara hur lyckad som helst, ha ett perfekt flow, ha pengar, framgång och kärlek. Det hindrar en ändå inte från att få en hjärtattack eller bli påkörd av en bil. Det är nästan lite vackert. För den som inte köper harangen ovan kan jag säga att jag ändå nervössparar så ofta när jag spelar Tomb Raider att det sällan gör något om jag blir överraskad av plötslig död - det är bara att ladda om och fortsätta där man var. För att parafrasera Homer Simpson: "I'm a saveaholic! I can't live without saveahol!" (Tvåan och fyran är bäst, för övrigt, i den aspekten: man kan spara var och när som helst. I ettan och trean måste man leta efter några jämrans sparkristaller, ugh.)

En befogad kritik som jag verkligen håller med om, dock, är att det finns rejält många buggar i spelen. Det är inte särskilt kul, för det gör att själva det som är bra med spelen, att springa runt och utforska, ibland blir förstört då man måste försiktighetsläsa sig till hur man ska göra via en walkthrough så att man inte råkar spara på ett buggat ställe och tvingas spela om hela spelet igen. Och det kan man väl förstå, om det finns lite sådana här barnsjukdomar i de tidigare spelen, men jag vill minnas att det fanns en hel del buggar så sent som i Underworld från 2008 och det är ju bara illa. Jag får också hålla med om att en del pussel i spelen faktiskt är på gränsen till obegripliga i sin ologiskhet, meeeen det som är bra med det är att om man kör fast, då får man stifta bekantskap med Stella från Tombraiders.net! Stella är en underbar kvinna som skriver fantastiska walkthroughs (hjälptexter som tar en steg för steg genom komplicerade banor) och henne är jag verkligen skyldig ett stort tack, så mycket som hon hjälpt mig genom åren. När ingen annan velat spela med mig är det hon som har funnits där (via sin walkthrough, då...) och hållit mig i handen, vänligt markerande i rött att jo, det kommer hoppa fram tre tigrar bakom den där dörren så det är bäst att dra upp pistolerna så fort jag dragit i spaken.

Jag har som sagt spelat alla Tomb Raider-spelen (utom Angel of Darkness och det allra senaste) och en sak jag verkligen gillar med de gamla spelen och inte alls gillar med de nyare är att förr fick man verkligen klara sig själv (och ibland lyckades man inte - se ovan, god bless Stella). Man fick gå runt och rota, krypa i gångar som inte ledde någonstans, undersöka konstiga strukturer på väggarna som kanske eller kanske inte skulle kunna vara dörrar, slita sitt hår i sina försök att lösa pussel... I de nyare spelen är allt så himla LÄTT. Det kanske fortfarande kan vara svårt att slåss och så vidare, men själva utforskandet, att gå vilse och hitta rätt igen, att själv försöka klura ut vad tusan det är meningen att man ska göra... det har sorgligt nog blivit urvattnat. Banorna är närapå snitslade, och det är ingen risk att man går fel. Jag antar att detta är till för att tillfredsställa yngre generationer med sämre tålamod, men det tar bort en stor del av känslan. Därför kan jag inte riktigt gilla de nya spelen lika mycket som de gamla, även om de är snyggare och fräschare. Själva tombraidandet är inte som det ska. (Och Lara, hon ser inte ut som hon ska, heller. Även om hon är mer "standardsnygg" nu.)

Snyggare än så här blir hon inte, enligt mig. (2003)

Trots de negativa aspekterna kan jag ändå inte låta bli att älska Tomb Raider-serien. Den har något särskilt. Kanske är spelen egentligen inte speciellt bra? Kanske finns det mängder av spel som jag hade kunnat få ut mer av? Det råkade ju trots allt ändå bara falla sig så att det var just det här spelet som min morbror hade skaffat och att det därför blev min första "detta är inte som Mario"-upplevelse - det kunde lika gärna varit något annat. Nåväl, det är svårt att svara på nu, och jag kommer fortsätta försvara Lara till döddagar. Man väljer trots allt inte vem eller vad man blir förälskad i.

Tomb Raider är en spelserie med fantastiska, fantasieggande miljöer som påverkat mig på flera olika sätt. Om någon som läser detta även läser What Birds Know kan det kanske vara av intresse att veta att orakeltornet i serien är inspirerat av en bana i Tomb Raider: The Last Revelation, så som jag uppfattade den när jag spelade den första gången och hur den fick eget liv i mitt minne. När jag sedan spelade om spelet flera år senare, var banan inte ett dugg så som jag mindes den och den har nog inte många likheter med orakeltornet alls... Se där, vad ett mäktigt spel kan göra med en lättpåverkad tonårshjärna. Jag har fortfarande ofta Tomb Raider-inspirerade drömmar, även om jag inte spelat något av spelen på flera år. Ibland är de renodlade sådana i vilka Lara är med, men oftast är det jag själv som är hon och ränner runt. Min hjärna har till och med utvecklat en egen specifik bana som den spelar om och om igen på nätterna, så pass att jag börjat kunna den utantill. Den har ingen motsvarighet i något av de riktiga spelen. Det är lite häftigt.


Spelen ger en känsla av att vad som helst kan hända, då miljöerna och fienderna man stöter på är realistiska men ändå uppblandade med magiska, mytiska platser och varelser. Kinesiska muren, Londons takåsar och kanalerna i Venedig blandas friskt med ställen som Atlantis och Area 51, och när du i ena sekunden springer ifrån några skalbaggar eller en råtta som gnager på dig står du i nästa stund öga mot öga med en gammal mumie eller varför inte en tyrannosaurus rex. I brist på bättre ordval så är det inget annat än AWESOME.

Action blandas fint med lugnare partier och mest går man omkring helt i ensamhet och försöker förstå vad man ska göra. Den lilla musik som finns används mycket effektivt och stämningsskapande - man känner lätt hjärtat rusa när man intet ont anande traskar in i ett till synes tomt rum och plötsligt hör några elegant aggressiva toner som gör att man direkt förstår att någonting farligt är på gång och det händer nu - och de flesta stycken skänker verkligen perfekt äventyrsatmosfär och gör en gåshudsknottrig/förväntansfull/ångestdrabbad. Rädd är jag nästan hela tiden när jag spelar, det ska erkännas, men så är jag också en riktig fegis. Jag har alltid pistolerna uppe. Alltid. Även om jag redan rekat rummet och vet att det är lugnt. Blir jag överraskad av en fiende som hoppar fram så skriker jag, på riktigt. Och högt! Jag spelar aldrig Tomb Raider ensam, inte en chans. Någon annan måste alltid vara i rummet, och helst låter jag denne hålla i kontrollerna också (tvingas jag spela är jag dock en hejare på att plattformshoppa och svinga från lianer). Det brukar bli en kedjereaktion i soffan som börjar med att jag skriker av skräck över vad som händer på skärmen, och nästa person skriker av rädsla över att jag skrek, och nästa person skriker på grund av den... och så vidare i en lagom förnedrande liten uppvisning.


Med ojämna mellanrum spelar jag igenom alla de gamla spelen igen. Det är som när man sätter på en gammal skiva man brukade gilla eller tittar igenom en film man sett flera gånger förut - det är som att umgås en stund med en vän. För varje gång jag spelar blir det lite mindre spännande - plötsligt minns jag hur man ska lösa pusslen och jag blir inte lika rädd för vargarna längre för jag vet när de kommer dyka upp - men det är ändå alltid lika härligt att än en gång låta sig sjunka in i Lara Crofts speciella, stämningsfulla världar. Så länge man har pistolerna uppe, förstås.

I LUB U LARA 4 EVER U R DE BEST <3 <3 <3

-Emelie

21 april 2013

Santo Contra Los Clones

Här är en kort liten tecknad film som väl sammanfattar El Santos heroiska karriär då en galen vetenskapsman sänder ut kloner av några av de värsta monster som mannen i silvermasken någonsin mött!


Mellan 1956-1982 hann Mexikos störste luchador medverka i runt 50 filmer och han har räddat världen ifrån marsianer, varulvar, Frankensteinmonster och allt däremellan. Själv har jag bara haft nöjet att se en handfull av dessa filmer, men ser alltid fram emot ett tillfälle att snubbla över fler.

Min anspråkslösa lilla favoritframe ifrån Santo contra los clones helt enkelt för att jag 
gillar att de fick med en av de undermåliga små plastfigurer som ofta figurerar som 
merchandise på lucha libre-galorna i Mexiko.

Här är ett exempel på just en sådan plastifgur, denna föreställande Malmös egen
luchador: El Styggelse!

Småputtrig ego-trivia: den förra Santofilmen jag försökte mig på att se var Santo contra las lobas. Det var andra gången ett sådant försök gjorts och liksom första gången så resulterade det i att jag somnade lagom till att jag hunnit nå mitten av filmen.


Santo knockar en av staden Guanajuatos mumier.



Ett random tidningsomslag med Santos son i ett slapphänt försök att rädda ett barn ifrån att kastas mot sin död.

-Robin

25 mars 2013

Min födelsedag: 30 Rock(s)!

Förra söndagen kilade Robin iväg på morgonen för att förbereda det sista av mitt födelsedagskalas hemma hos Mattias, och jag fick veta att jag var välkommen dit några timmar senare. I vår lilla oheliga treenighet har vi de senaste åren överraskat varandra med födelsedagsfiranden enligt olika teman som passat den som fyllt år, och den här gången var inget undantag, förutom den lilla detaljen att jag faktiskt visste vad det skulle bli för tema (jag hade föreslagit det själv). Ingen som läser den här bloggen kan ha missat vad jag varit mest besatt av det senaste året, och eftersom jag nu fyllde trettio och gärna ville mota den stundande trettioårskrisen i grind med något positivt, var den röda tråden given: 30 Rock(s)!

Vad jag inte visste var dock hur grabbarna tänkte göra verklighet av idén, och det var med lika delar spänning och oro (de tänkte väl inte bjuda på cheesy blasters?) jag cyklade hem till Mattias den soliga men iskallt stormiga eftermiddagen. Jag blev dock inte besviken - hur skulle man kunna bli det, när man möts av det här?


Jag höll på att smälla av när de öppnade dörren och jag såg hur snygga de var - de var perfekt utklädda till Kenneth the Page och Frank Rossitano och i ett svagt ögonblick trodde jag nästan att de lyckats få självaste JmB att komma och hälsa på. ♥ Jag pep som en liten skolflicka åt deras outfits och snajdiga laminerade passerkort, och de gav mig ett eget med Liz Lemons foto på. Sedan fick jag komma in och se allt vad de hittat på.


Hela lägenheten var full av 30 Rock-referenser och tapetserad med Tracy Jordans olika filmaffischer, bland andra Black Cop/White Cop och Tracy Jordan is: Who Dat Ninja?. Frank/Robin hade en truckerkeps med texten PARTY POOPER. Citroner var utplacerade lite överallt och NBC:s närvaro var tydlig vart man än tittade. En gammal iMac hade påfågelloggan som bakgrundsbild och ur dess högtalare brölade 30 Rock-soundtracket hela kvällen lång, uppblandat med lite andra låtar med födelsedagstema (ibland dem Stevie Wonder och Jens Lekman).

Vid teven, som hade en antik (och väldigt snygg!) NBC-logga som bakgrund, låg ett enormt lass med födelsedagspresenter och påfågeltemat gick igen i allting: presentpappret var perfekt utvalt, en del paket hade små fågeldekorationer och till och med grattiskortet stoltserade med en påfågel (dock med texten "Du fyller 5!" men det kunde nog inte hjälpas...). På presenternas etiketter stack hysteriskt glada Kenneth-fejs fram med käcka utrop som "Happy Merlinpeen!" och "Live every birthday like it's shark birthday!" och... det var bara så himla fint. ♥ ♥ ♥ Till och med servetterna på matbordet var påfågelmönstrade.



Jag informerades snart om att det var dags för "förrätt" och mina onda aningar kom ohjälpligen tillbaka - och det med all rätt. Vad hade de kokat ihop om inte... cheesy blasters!? För den som inte kan sin 30 Rock är det en svinäcklig och ofräsch mikrovågsugnsrätt som består av en korv som man stoppar med ost och rullar i en pizza... Ja, ni hör själva. Ärligt talat är jag säker på att jag faktiskt bokstavligen sagt "Inga jämrans cheesy blasters nu!" till Robin och Mattias flera månader innan min födelsedag, men... det spelade tydligen ingen roll. Ska man ha det här temat får man tydligen finna sig i att det här kommer serveras. ^^ Okej då!

s04e01 "Season Four"

Recension: Det var precis lika äckligt som man skulle kunna tro. Jag åt två tuggor av min, och Kenneth/Mattias ungefär lika lite. Frank/Robin är dock båda mänskliga avfallskvarnar (så himla bra casting här alltså! ^^) så han tryckte i sig hela och såg ut att gilla det. Good for him! Jag kanske ska låta bilderna tala för sig själva...




Sista bilden är ett fantastiskt fint sällskapsspel som Robin hade utarbetat, The Great Page-Off!. Han hade inte hunnit bli riktigt färdig, så det fattades lite kort och instruktioner osv men jag hade ändå enormt kul när jag satt och glodde på spelplanen och försökte identifiera de små chibi-aktiga klumparna som skulle föreställa olika 30 Rock-karaktärer. Jag blev väldigt inspirerad och vi bestämde att vi skulle försöka hotta upp hela grejen när tid finns och göra det hela lite mer spelbart. Kul!

Sedan blev det lite presentöppning. Bara kolla så fint inslagna de är! ♥ Paketens innehåll var inte fy skam heller: förutom ett gäng "vanliga" saker som inte är så intressanta här, kanske, fick jag en del presenter som stämde med dagens tema.




Bland dem fanns 30 Rock Säsong 5, Tina Feys bok Bossypants, en inofficiell men ändå intressant bok vid namn 30 Rock And Philosophy: We Want To Go To There, en Budweiser (lite svårt att förklara kanske, men den är tänkt att fungera som en spirituell länk mellan undertecknad och JmB och... öh... eller...) samt min favoritpresent av dem alla: en väldigt tjusig samlingsskiva med massor av videoklipp av Kenneth/JmB, som t ex samtliga Kenneth the Web Page-avsnitt (vilka jag aldrig ens sett tidigare då de stått som "inte tillgängliga i mitt land")! Yaaay!


Jag måste bara skriva av vad Mattias hade skrivit på det snygga CD-omslaget, för som vanligt fick han mig att skratta högt:

Jack McBrayer i:
En himla massa videosnuttar

"En himla massa videosnuttar" är resultatet av mer än
en dags mästerligt ihopsamlande av videosnuttar. Se
Jack McBrayer i tidlösa klassiker som "Cancer Isn't
Cool", Mariah Careys "Touch My Body" och "How
to Rip A Drug Dealer". Skratta och le, gå sedan och
gör något annat! Inkluderar för första gången på
DVD: "Kenneth the Web Page". WOW!

En enig kritikerkår intygar:

    
"Bäst sedan Matrix."
-Pelle Påhitt, Dagens Dravel

"Bättre än knark. Nej, förresten, knark är bättre."
-Lodis-Lelle

"Full pott! Jag vann!"
-Tursam spelmissbrukare

"Jag tittar gärna på detta."
-Medgörlig person

"Jack McBrayer är bäst, ingen protest. Jag rekommenderar
denna födelsedagspresent till alla."
-Emelie



Sedan var det dags för middag och som tur var, var cheesy blastern blott ett villospår. Den riktiga maten var mycket, mycket godare och definitivt mer hälsosam (lax, sparris, pepparrot!), och jag måste säga att det förvånade mig en aning då mina pöjkar vanligen inte brukar vara särskilt begåvade i köket. Men detta var verkligen överraskande gott - I approve! :) Vi åt tills vi var proppmätta och fick kämpa i oss det sista, och med "vi" menar jag mig själv och Mattias. Robin tryckte givetvis utan problem i sig hela sin portion och hade säkert orkat mer. På sista bilden här kan man se vad Kenneth/Mattias tyckte om det hela. ^^

Bredvid tallriken på tredje bilden syns även några "idolfoton" som ingick i en liten lek som Mattias hittat på. Han, eller snarare the Riddler, hade skrivit ner ett gäng gåtor som ledtrådar till var diverse 30 Rock-karaktärer hade gömt sig i lägenheten. I matfotograferandets stund hade vi hittat Jenna, Jack och Frank, och med "vi" menar jag Robin. Jag var helt otroligt dålig på att klura ut gåtorna.



Vi hade också en liten temabaserad frågesport i vilken jag krossade Kenneth/Mattias så det skvätte om det. :D Lustigt nog svarade han rätt på just de frågor som handlade specifikt om NBC, vilket var kusligt passande då en NBC-page ju bör veta sådant, men varför visste Mattias det? Själv var jag dock aningen bättre på de mer teveserie-relaterade frågorna, av någon outgrundlig anledning. ^^ Skäms dock som en hund över att jag i en sekund av tillfällig sinnesförvirring svarade "Walt Dickman" på en fråga där svaret skulle vara "Dick Whitman". *facepalm* Dickman, liksom... vem f-n heter Dickman?

Vi lekte också två andra lekar som även de var roliga. I den ena skulle man läsa upp en rappakaljatext baklänges, spela in det på datorn och sedan spela upp det på rätt håll. Dessa efterblivna läten skulle då föreställa olika citat från 30 Rock. För det mesta tyckte jag det var helt omöjligt att gissa, trots att jag tror mig vara hyfsat bekant med seriens citat vid det här laget, men Frank/Robin imponerade genom att känna igen nästan alla. Vi gjorde också en rolig/smått obehaglig grej där foton av Liz, Jack och Kenneth med ansiktena bortsuddade delades ut. Tanken var att vi skulle försöka rita in deras ansikten igen, utan några referensbilder alls. Resultaten blev fruktansvärda och väldigt uncanny valley, men också mycket roliga. :D Tyvärr har jag glömt att fota dem så jag lägger in det en annan dag.


Till slut kom så den sista överraskningen, och det var inte vilken överraskning som helst. När Frank/Robin bar in glasstårtan såg jag bokstavligen ut så här:  :O  Bara titta, så fantastiskt fin den var! Nu undrar ni kanske vad tusan "Happy D-Day Emil" betyder, men det är direkt referens till ett mycket skojigt avsnitt i säsong 5 i vilket Jenna, Kenneth och Kelsey Grammer (!) scammar ett glassföretag genom att avsiktligt beställa in felstavade glasstårtor med ett gratiskort, och sedan lämna tillbaka dem för att de är felstavade och få kontanter tillbaka (se bild nedan).




s05e05 "Reaganing"

Bara kolla chokladdekorationerna i form av påfågelloggan. OMG! Jag blev verkligen superimponerad av Robins insats, hade ingen aning om att han var så begåvad med en sprits, haha. Och alla Smarties i NBC:s färger... wow. Nej, mycket bra jobbat, får jag säga. ♥ ♥ ♥ !!


Allt som allt var det ett mycket fint födelsedagsfirande och jag blev återigen påmind om vilken himla tur jag har som har min lilla nördiga familj som inte tvekar en sekund att dra på sig fejkpolisonger och pagekostymer  för att göra mig glad. Robin och Mattias, ni är bäst. ♥

Givetvis var jag också tvungen att be Mattias posera i några olika passande poser innan kvällen var slut... Ni får förlåta mig, men hur ofta får man en sådan här chans? ^^ Blev det inte likt?





Och slutligen, min favoritbild från dagen. Yep, those are my grabby, grabby hands... ♥ Om året som trettio kommer att rocka, det vet jag inte än, men den här bilden gör åtminstone det. Tack så himla mycket, killar.


-Emelie