Bortskämd med julklappar

Så har det varit jul igen, och liksom förra året och ett antal år dessförinnan blev presentskörden otroligt bra! Det är verkligen en ynnest att fira jul enbart med folk som verkligen känner en och vet vad man vill ha. ♥ Utan vidare omsvep kommer här de mest nördrelaterade (dvs alla...) presenter jag fick av Robin och Mattias:

Tre böcker av serien Albatros. Jag visste dock redan att jag skulle få dem då jag pekade ut dem då vi tre var i Köpenhamn tillsammans i somras, och det var också då Mattias diskret ursäktade sig för att gå till kassan. ^__^

Två andra serier som ska bli spännande att kolla in. Det kommer inte som en nyhet för någon som läser den här bloggen att jag verkligen älskar snygga serier, och även om jag inte spelat The Last of Us så gillar jag Faith Erin Hicks som tecknat den här serien, så den kan säkert vara läsvärd även för mig ändå. Daytripper vet jag inte mycket om, men den har fått fin kritik så jag ser fram emot att läsa den. :)

En nostalgiönskan som gick i uppfyllelse! Boken med jordgubben där älskade jag när jag var liten, och det var verkligen kul att åter stifta bekantskap med den (fast på franska den här gången för att det fortfarande skulle vara lite utmanande, haha). På senare år har matlagning blivit ett allt större intresse för mig, och jag blev därför direkt superintresserad när jag var på biblioteket i Simrishamn (!) i somras och den här boken låg uppslagen. Det är alltså ett lexikon där en tjej samlat en massa smakkombinationer och skrivit om varför de funkar/inte funkar, samt lite anekdoter. Väldigt spännande för en sådan som jag, och inte så lite nördigt heller...

Jag var sugen på någon ny teveserie, både något lättare man kunde titta på till middagen och något djupare och mer seriöst. Valet föll på den gamla klassikern My Name is Earl, och så Breaking Bad som jag av någon anledning missat helt men som alla säger är den bästa skiten där ute. Då är det väl min tur att upptäcka den nu. :)

Wreck-It-Ralph såklart. :) Hade jag inte fått den i julklapp hade jag snart skaffat den själv. Om inte annat för JmB-faktorn. ♥

En jul för tio år sedan satt jag och åt kvällsmat hemma i min expojkväns föräldrars  hus  palats och en liten teve stod på i bakgrunden. Jag noterade att det verkade vara musikalen Chess som jag kände till lite halvt. Expojkvännen satt i ett närliggande rum och tittade på någonting annat på hög volym, och teven som jag satt och kisade mot var både liten och fäst högt uppe på väggen en bra bit ifrån köksbordet. Det gjorde att jag bara uppfattade hälften av handlingen, men ändå blev intresserad och fascinerad. Direkt när showen var slut gick jag till arbetsrummet och laddade ner alla låtarna, så dem har jag alltså haft en relation till i ett decennium vid det här laget, utan att någonsin ha sett musikalen igen. Nu ska det bli av! Jag fick dessutom en hel bunt hemmagjorda notpapper till mitt nyväckta intresse för att skriva låtar, samt en liten mojäng som ska tillåta mina fräcka hörlurar att kopplas ihop med synten så att jag ska kunna öva även när Robin sover. ^__^

Från en och samma tecknare kommer dessa två serier som jag egentligen inte vet så mycket mer om än att de ser gruvligt snygga ut. Som sagt är jag ett ytligt svin när det kommer till serier, så därför önskade jag mig dem. ^__^ Hoppas att de är bra!

Och så slutligen denna lilla produkt, en Yonanas Sorbetmaskin. Den ser ut som ett litet tuffetåg och ska tydligen göra sorbet av fryst frukt på ett kick. Jag såg den i en katalog i somras och har gått och småfunderat på den sedan dess, då jag verkligen älskar sorbet. Till den hade Robin dessutom köpt små käcka, färgglada melaminskålar för att göra illusionen av hemmaglassfabriken komplett. ♥ Nu hoppas jag bara att maskineriet fungerar som det är tänkt så att herrn i huset inte betalat tredubbla priset för en glorifierad mixer... Gulp! Och förhoppningsvis även nom.

Nu mår man nästan lite illa över all bortskämdhet. :) Jag hoppas verkligen att ingen överöser mig med presenter igen på länge... Åtminstone inte på cirka tre månader!

-Emelie

Ninna-ninna-na, ninna-na-ni-na

Jag är inte direkt en som läser mycket böcker. Jag inbillar mig ibland att jag är det, baserat på att jag som liten läste massor och långt tidigare än alla mina klasskompisar, men nej, jag läser inte mycket böcker längre. Grafiska romaner, absolut, gärna det, men vanliga böcker...? Jag vet inte vad som är grejen. Ofta har jag väldigt svårt att ta mig tiden, och att öppna en tjock bok och börja på sidan 1 kan kännas oöverstigligt tungt, men när jag sedan väl kommit in i handlingen brukar jag förvisso sugas fast som en liten igel på en maffig, blodstinn... öh... jag orkar inte ens avsluta liknelsen pga grossed out.

Hur som helst, kontentan är att jag nog inte är rätt person att uttala mig om böcker eller ens försöka ge något slags litteraturkritik, då jag nästan aldrig läser och knappt har några böcker att jämföra med. Men för att roa mig själv kan jag ju alltid skriva ner lite om vad jag tyckte om den senaste boken jag läste... för jag har, tro det eller ej, nyligen läst en bok! Orsak okänd, men plöjt igenom 600 sidor har jag faktiskt gjort. Dessa sidor satt fast i den här romanen:

Tillbaka till henne av Sara Lövestam handlar om två kvinnor; dels rösträttskvinnan Signe som lever under det tidiga 1900-talet, och dels Hanna som lever idag och är anställd på Arbetsförmedlingen. Vi får läsa om dem båda parallellt genom boken, med vartannat kapitel tillägnad den ena och vartannat den andra.

Inledningsvis tyckte jag det var roligast att läsa om Hanna, då de moderna miljöerna kändes mer levande och lätta att relatera till, och det sprittande språket kändes mer äkta. De första kapitlen om Signe led lite grann av samma sjukdom som jag hade när jag var 18 och försökte skriva en egen roman. Jag ville så hemskt gärna vara Victor Hugo, vilket ledde till att jag överanvände synonymordlistan i Word för att hitta de mest ålderdomliga och gammeldoftande orden jag kunde tänka mig, istället för att bara skriva naturligt och ledigt, rakt upp och ner. Emellertid utgöra icke en bajsnödig stafvning ett skriftalster från adertonhundratalet, vilket jag insett och skämts över som vuxen. Samma känsla fick jag när jag läste de första sidorna om Signe, och det gjorde mig lite generad å författarens vägnar. Efter ett tag försvann dock detta, och jag vet inte om det var jag som började se förbi det eller om Lövestam helt enkelt lade av med det.

Hur som helst. Efter ett tag börjar dock Signes historia dra ifrån (särskilt twisten på sidan 180 var en riktig gamechanger!) och bli mer och mer intressant (även om rösträttsförhandlingarna i sig kanske har drag av snoozefest) och då bleknar Hannas nutidseskapader rätt ordentligt i jämförelse. Det enda hon gör är att åka land och rike runt och idka någon form av släktforskning, och läsaren plågas med krystade jämförelser och insikter om hur Hanna liksom tar styrka från Signe via den senares olika små tillhörigheter som används som talismaner. Slutligen tappar Signes historia lite fart igen och Hannas tar över, men då har boken nått sin ände, och ytterligare en twist får oss att undra vad vi egentligen just läst.

Mittenpartiet av boken var riktigt bra och jag tog mig igenom det på bara några timmar då det verkligen väckte mitt intresse, men i övrigt var det kanske lite si och så med spänningsfaktorn. Jag gillade dock att det t ex inte var självklart hur det skulle gå mellan Hanna och hennes pojkvän - det kändes som att författaren undvek klyschor på ett bra sätt flera gånger. Jag tyckte också att bokens inledning var elegant, då man fick veta vilken väg de olika gamla föremålen tagit för att slutligen hamna hos Hanna, och jag hade gärna läst flera sådana där kortare texter av Sara Lövestam. Tillbaka till henne är möjligen lite för lång för vad den hade att komma med innehållsmässigt, men var ändå hyfsat njutbar.

-Emelie

Grod jul!

-Robin

Elva nätter före jul

Så var det åter dags att skåla i glögg och trycka i sig russinsmockade bullar med suspekt kulör! Jag väljer att fira dagen med dessa två ytterst missvisande serietidningsomslag som jag grävt fram, årstiden till ära, ur husets lilla jultidningslåda! 

Först ut är Morbius: the Living Vampire #31. I en julekrans på omslaget utlovas en "Christmas Spectacular!" och även om jag dock får erkänna att jag inte läst serien än så vågar jag, efter noggrant bläddrande i tidningen, påstå att julen lyser med sin totala frånvaro. Den enda tillstymmelsen till jul utgörs av en man på en sjukbrits på första sidan som längst bort i bakgrunden skymtas med en slokande tomteluva käckt på sned, så liten att du missar den om du blinkar. Inga granar, ingen snö och inga skira julgranskulor i skimrande färger.

Ett hyfsat juligt Santa-Slaughter omslag till trots kammar den hem noll i Robjamin Syrsas stora jakt på julstämning. Vän av ordning frågar sig om det faktum att tidningen gavs ut i mars har någonting att göra med den dåliga uppslutningen av tomtenissar och Weise. Läs istället the Lobo Paramilitary Christmas Special (eller titta på filmen)! 

Även the Invincible Iron Man vol.2 #4 lämnar en julesugen pepparkaksgubma hängandes utan så mycket som ett skruttigt barr att hänga i granen. Den här tidningen kom ut i februari och min teori är att omslaget visar hur Tony Stark är i full gång med att packa ner julen, snarare än att han och Jarvis är på g med ringdans och gröt. Tony loungar lite i sin vräkiga villa, en kille som skjuter laser med hela kroppen kommer och muckar gräl, Iron Man spöar honom. Slut.

Där Morbius med lite god vilja mycket väl kan ha utspelat sig någon gång i juletid (den där gubben på första sidan hade ju trots allt någon form av tomteluva på sig) så har Iron Man ingenting alls med julen att göra. Omslaget är på gränsen till att kamma hem dagens seger, men kan lika gärna avfärdas med att vara ett tjugondag Knut-omslag och därmed vara så långt ifrån juligt man kan komma. Vem vill slänga ut granen redan, liksom?

-Robin