Här kommer en impopulär åsikt

Nä, shit pommes frites vad besviken jag blev på The Wrestler. Vi såg den igår kväll sisådär fyra-fem år efter alla andra, dels för att Robin är inne på wrestling och dels för att jag är en sucker för vilken sorts film som helst oavsett genre så länge den fått fyror eller femmor. Den här filmen har bara fått helt fantastiska omdömen av en enig kritikerkår, oscarsnomineringar och tjosan hit och dit, så det kändes givet att den skulle vara helt otroligt bra, även om wrestling kanske inte är mitt största intresse.

Döm om min förvåning när den visade sig vara till 100% förutsägbar och följa en standarddramaturgi vi redan sett en miljon gånger. Hur kunde denna eniga kritikerkår missa detta? Det övergår mitt förstånd. o_O Har jag ovanligt höga krav, eller vad är det fråga om?

Skådespeleriet är väl bra och filmen var förvisso snygg (om man tänker bort att det inte direkt fanns mycket vackert att vila ögonen på bland närbilderna av sönderopererade fejs, halvtomma, grå gympasalar och strippklubbsmisär), men det räcker inte långt när man - med undantag för en riktigt rå wrestlingscen innehållande taggtråd och häftpistol i filmens början - inte bjuds på en enda överraskande scen. Allting följer manusmall 1A och man kan nästan klocka filmen: jaha, DÄR kom den där scenen, ja, där misslyckades han med att återknyta kontakten med sin dotter, DÄR kommer strippan på att hon kanske gillar honom mer än de andra kunderna trots allt, DÄR får han ett sammanbrott på sitt charkjobb och återvänder till wrestlingen trots att han är för sjuk och gammal för det, DÄR dunkar han på någon tjej han inte bryr sig om för att dränka sorgen och sedan ångra sig. Helt galet konstigt, hur en så förutsägbar by-the-numbers-film har kunnat få så bra kritik.

Visst, det är ju en kvalitetsrulle, och hade det här varit den första film jag sett i livet hade jag säkert tyckt att den var superbra. Men nu är det ju inte så, och jag tvivlar på att så var fallet för alla de där kritikerna heller. What gives? Dessutom är jag så vansinnigt trött på klyschan "godhjärtad strippa/prostituerad" så jag nästan spyr. Really? Really? -__- Tyckte dessutom synd om Marisa Tomei som tvingades visa så otroligt mycket nakenhet. Visst, det var väl ingen som höll en pistol mot hennes huvud så hon hade inte behövt ta rollen, men ändå. Är man ett fan av henne kommer man bli glad av den här filmen, i alla fall, för hon visar i princip allt. (För den som gillar Mickey Rourkes nakna röv så har filmen två mysiga överraskningar också. Grattis!)

Sedan kan det ju även tilläggas att jag inte kände ett dugg sympati för huvudkaraktären heller, vilket jag antar att man skulle. Jag gissar att det var meningen att man skulle känna med honom för att hans liv var så patetiskt, men det enda jag kunde känna var att han satt sig i den här smeten själv och att han knappt ens försökte fixa sin situation innan han gav upp. Skulle det vara rörande? För min del hejade jag helhjärtat på hans avståndstagande dotter.

Jag antar att denna överväldigade kritikerkår blivit så till sig i trasorna över filmens likhet med Mickey Rourkes egen karriär att de brett på lite grann med beröm för att alla älskar en framgångssaga och en underdoghjälte. Men... jag kan inte säga att jag vet så mycket om herr Rourke, så jag läste lite om honom på IMDB och det dröjde bara några minuter innan jag fick det bestämda intrycket att mannen ifråga är en jubelidiot. Varför så glatt heja fram en andra chans till Hollywoodliv för den jönsen?

Nää. Filmens största behållning för mig var att jag fick se Judah Friedlander (Frank i 30 Rock) i några sekunder, i en mycket liten roll. Han hade varken skojig keps eller bänga glasögon. Omg.

-Emelie

Intryck av monsterskärmen Allan

Jag ritar det mesta digitalt numera. Sedan jag började göra det för lite mer än tre år sedan har jag arbetat mig upp bland Wacoms produkter, från en gammal Graphire, till en billig Bamboo, till en Intuos4, nästan lika stor som min skärm. Varje steg upp har varit en förbättring, men också en rejäl stegring i pris. Jag har dock alltid drömt om att någon gång äga flaggskeppet, en Cintiq, en skärm som man kan rita direkt på. I somras någon gång började jag spara pengar, och nu har jag äntligen tagit steget.

På grund av min rygg valde jag det som verkar vara mest den ergonomiska modellen, Cintiq 24HD, en skärm som man kan få att hänga ner i knät så man slipper luta sig fram över den. Det var ett beslut som föregicks av ganska intensivt forskande. Till exempel: googlar man efter "Cintiq" har jag bokstavligen klickat på varenda länk av de första fem sidorna - två eller tre gånger. I slutändan fick jag ändå tji, för inget googlande kunde förbereda mig för hur den var i verkligheten.

Det är framför allt tre saker som alla som skriver om den här skärmen nämner: att den är jättedyr, jättestor och jättebra. Jag kan skriva under på alla tre, men låt mig dröja kvar lite extra vid storleken.

Skärmen är 24 tum, och storleken på hela ytan, skärmen och plasten runt omkring där knapparna sitter, är 77 x 46 cm, faktiskt exakt samma mått som min 32-tums tv. Hela schabraket väger 29 kilo, på grund av en motvikt i basen som gör att man kan tippa den framåt utan att den trillar. Det rekommenderas att man är två när man ska lyfta upp den på ett bord.

Okej, det låter ju som stort och tungt, men jag trodde, naiv som jag var när jag gjorde beställningen, att paketet skulle levereras till närmaste postutlämningsställe, och att det skulle gå att gå att kånka hem den med viss möda med lite bärhjälp. I själva verket hamnade den på en pall på en postterminal långt borta vid vägs ände, och jag stod där med två alternativ för att få hem den. Antingen kunde posten leverera den till mitt hus, men då måste jag vara hemma hela arbetsdagen, eftersom de inte kunde säga exakt när leveransen skulle ske. Dessutom hade jag då blivit tvungen att få upp den för trapporna själv. Det andra alternativet var att åka ut till postterminalen och hämta upp den. Jag har visserligen ingen bil, men eftersom busslinjerna går nära både mitt hus och terminalen bestämde jag mig för att försöka mig på det andra alternativet.

Jag och Robin åkte ut till platsen. Det kändes lite som i ett Zelda-spel, när man kommit till en avlägsen plats vid kartans yttersta kant och hittat en grotta. Först kom vi till en låst dörr. Sedan irrade vi till fots kring den enorma byggnaden, kantad av stängsel med övervakningskameror. Lastbilar och andra tunga fordon körde förbi oss. I en liten byggnad vid en bom satt en man framför en massa skärmar. Han pekade bort mot lastkaj 25, där vi skulle in genom en liten blå dörr i fjärran. Väl inne satt vi ett slag i ett litet kalt väntrum med en kamera nästan i fejset och ett par 91:an-tidningar från när jag föddes på ett bord. Sedan körde de fram lådan och vi insåg båda varför den hamnat här ute.

Den var dubbelt så stor som jag hade väntat mig. Både jag och Robin hade kunnat krypa ner i den samtidigt. 29 kilo räckte inte - låda och innehåll vägde närmare 40. Mannen som hjälpte oss verkade lite förfärad när vi sa att vi tänkte bära den härifrån och ta den på bussen, och det kunde vi inte klandra honom för. Vi måste ha sett för dumma ut när vi stapplade iväg över området mot hållpatsen, femton meter i taget. Tio minuter senare var åtminstone mina underarmar och handleder i upplösningstillstånd, men vi hade nått hållplatsen, och som tur var lät busschauffören lådan åka med. Färden upp för trapporna i mitt hus var den värsta sedan jag köpte min loftsäng på Ikea.

Jag blir trött bara av att skriva detta.

Bilder gör den inte rättvisa, men här är lådan med en Macintosh SE som storleksjämförelse

Väl ute ur lådan fick vi upp den på bordet och där ligger den nu. Basen går knappt att rubba; den är som fastlimmad av sin tyngd. Den är massiv, jag måste trycka på detta faktum och stämma in i tjatkören. Min laptop ser liten ut, min stora Intuos4 ser liten ut, min gamla skärm ser liten ut, till och med mitt rejäla skrivbord ser nu mindre ut. Det känns som att jag inte har lägenhet stor nog för att berättiga detta vidunder. Men nu brer jag på. Hur som helst är skärmen med sina 24 tum den största jag någonsin använt till en dator, och jag har den i knät. Den är in your face och den låter mig inte glömma att jag skaffat mig något utöver det vanliga.

Skärmen med en inzoomad seriesida, och samma sida på en A4 bredvid

Men nog med gnäll. Jag har, medan jag velat över om jag skulle köpa den, funderat mycket på hur stor skillnaden mellan ritplatta och ritskärm egentligen kan vara. De flesta som uttalat sig tycks vara överens om att skärmen är mycket bättre, smidigare och gör att man kan arbeta snabbare. Om det inte skulle stämma hade det ju varit fruktansvärt efter allt detta. Men det tog inte mer än två testkörningar innan jag märkte det själv.

När man ritar med en ritplatta som Bamboo eller Intuos finns en till en början förvirrande diskrepans mellan där man håller pennan (mot plattan på bordet) och där man ser strecket man drar (på skärmen). Man lär sig så småningom att handskas med det, men precisionen i det man ritar blir ohjälpligen mindre. Ett tydligt exempel på det är att jag aldrig riktigt fått kläm på att skriva för hand på en ritplatta. För att motverka det får man justera sitt sätt att arbeta. I praktiken: man zoomar in mer, använder sig av fler ångra-steg och börjar sina teckningar med en bred penna, som man sedan minskar ner i storlek ju fler detaljer man lägger in. Slutresultatet blir inte lidande alls av det, och fördelarna framför att rita på papper är många - till exempel möjligheten att skala, rotera, omforma och flytta runt bilder eller delar av bilder. Och så förstås lager, denna Guds gåva till (serie-)världen.

På ritskärmen får man det bästa av två världar. Jag har knappt behövt rita med bred penna alls hittills, och de första skisserna på en seriesida kan jag göra helt utzoomat, med hela sidan i bild. Precisionen är utmärkt, nästan helt som på papper. Det kommer säkert spara mig massor av tid i längden.

Något jag oroar mig för är att pennspetsen kommer att repa skärmen, för det gjorde den ganska rejält på Intuosen. Inte så att det blev skrovligt, bara ett gytter av små, grunda streck som syns tydligt, vilket inte vore så lyckat på en skärm. För tillfället har jag bytt ut pennspetsen mot en av gummi för att försöka minimera slitaget. Den känns dessutom skönare att teckna med eftersom den ökar motståndet en smula. En sådan gummispets följde inte med skärmen, men väl Intuosen, så jag hade som tur var en liggande hemma.

När jag ritar med Cintiqen är det verkligen utmärkt, och det är en mäktig känsla att dra upp sina bilder så de fyller hela synfältet, och sedan med en lätt handrörelse flytta runt A1-stora virtuella papper som om det vore ingenting. Det är smidigare, för nästan allt motstånd är borta. Inga koordinationsproblem som med en vanlig ritplatta, och ingen risk att skrynkla eller sudda sönder sina bilder som på vanligt papper. Och jag sitter betydligt mer ergonomiskt.

Vad som däremot är avsevärt sämre är att skärmen inte lämnar någon plats för ett tangentbord. När det gäller kortkommandon går det väl an att ha laptopen undanskuffad på ena sidan, men för att skriva blir det bara jobbigt. För att skriva blogginlägg som detta är jag tvungen att koppla loss datorn och gå och sätta mig någon annanstans (tv-soffan). Jag gillar smidiga lösningar, så det känns inte helt optimalt.

Var den värd att skaffa? Vet ej än. Antagligen. Det var mycket pengar, men kilopriset var relativt lågt, och jag fick en anekdot på köpet. Tummen upp.

-Mattias

Paperman, hela filmen!

Som jag skrev i mitt peppinlägg från november så skulle Wreck-It Ralph visas på bio tillsammans med en svartvit kortfilm vid namn Paperman. Så visade sig också vara fallet, och den var verkligen fin. Särskilt musiken var väldigt vacker och gjorde mycket för den lilla handlingen.

Märkligt nog har hela kortfilmen lagts upp på YouTube nu lagom till den svenska premiären, och jag fick verkligen tvinga mig själv att inte smygtitta på den i förväg. Men nu när jag sett den på stora duken är det fritt fram för mig att glo på den så mycket jag vill. ^^ Och det tycker jag även ni ska göra!

Varsågoda, här är den. (Jag skulle bädda in den här på bloggen men det såg fult ut i layouten. Nevermind.)

-Emelie, nostalgisk

Ps. Jag vet att det inte är riktig 2D, men OMG vad jag älskar 2D! Kom tillbaka, nittiotalet! ;_;

I'm gonna wreck it!

I fredags, nästan exakt tre månader efter att den kom ut i USA, hade Wreck-It Ralph (eller Röjar-Ralf som den så vidrigt heter på svenska...) äntligen biopremiär i Sverige. Jag hade hunnit göra mig själv upprörd över att det inte verkade som att den skulle visas på engelska alls här i Malmö, men till slut visade det sig trots allt att några engelska föreställningar visst fanns att tillgå, så dagen efter bokstavligen rusade vi till Entré med biobiljetter och en väska full med biogodis i högsta hugg för att äntligen få bekanta oss med Ralph, Vanellope, Felix och Calhoun.

Den första officiella bilden från filmen, som jag fortfarande tycker är SÅ ful.

Efter en initial period av opepp hade jag peppat ganska mycket under månaderna av väntan eftersom min älskling JmB gör en av rösterna i filmen, så även om det inte direkt innebar att jag skulle få se hans söta fejs på storbildsskärm så skulle jag åtminstone få höra hans rara lilla stämma ur riktigt stora högtalare. Att se filmen på engelska var alltså givet - annars hade det liksom varit meningslöst, och vi kunde lika gärna väntat till dvd-utgåvan (för min del, i alla fall). Hur som helst hade jag i alla fall kollat på massor av YouTube-videor i förväg, där JmB och de andra röstskådisarna snackade sig varma för filmen, så jag blev mer och mer exalterad för varje dag som gick.

Så här i efterhand får jag väl säga att filmen inte riktigt levde upp till hypen, men det är mitt eget fel, antar jag. Man ska inte ha för höga förväntningar. För det var inte så att filmen var dålig, absolut inte. Jag hade väl bara hoppats på ännu mer JmB, men hans scener var ganska begränsade. Oh well. (Ingenting slår i alla fall Kung Fu Panda 2, som jag såg enbart för att jag hört att en annan favorit, Victor Garber, gjorde en röst i den. Hans karaktär dog efter cirka tio sekunders screentime.)

Höhöhö... den här referensen fattar jag...

Hur som helst! Wreck-It Ralph utspelar sig i arkadspelsvärlden och handlar om en spelskurk som tröttnat på att vara skurk och inte få någon uppskattning för sitt jobb. Han ger sig därför ut i världen för att försöka hitta ett spel där han kan få bli hjälte och vinna en medalj. Hans väg mot målet kantas av mängder av tv-spelscameos och andra insiderskämt som min mormor inte skulle förstå, men jag tror säkert att även sådana som inte spelar tv-spel skulle kunna få ut någonting av den här charmiga filmen - för en charmig bagatell är just vad den är.

Inte lika störig som man skulle kunna tro.

I likhet med de flesta Disneyfilmer innehåller Wreck-It Ralph ett antal klassiska klyschor om att vara sig själv och bla bla bla, men förutom det så är det en ganska innovativ film, och dess stora behållning är de sympatiska figurerna och de otroligt snygga och väldesignade spelvärldarna som är rena ögongodiset (särskilt godislandet i spelet Sugar Rush, höhö). Många tittare, sannolikt ur äldre generationer, klagar ofta på snabba och hetsiga musikvideoklipp som moderna filmer tenderar att ha, men det slog mig verkligen när jag satt där i biofåtöljen i lördags, att jag inte har det minsta lilla emot supersnabba klipp och liknande. Jag gillar det, och ser det som något positivt att bli helt utmattad och överväldigad av det - snarare kan jag bli riktigt uppstressad av äldre filmer som har ett mycket långsammare tempo.

Det jag däremot har riktigt svårt för är hysteriska, skrikiga röster, och efter att ha sett några klipp med Sarah Silvermans karaktär Vanellope von Schweetz var jag lite orolig att hon skulle gå mig ordentligt på nerverna. Det gjorde hon förvånande nog inte, så allt var fine and dandy in that department, speciellt med Ralphs lena, snälla stämma och sergeant Calhouns coola, raspiga röst som komplement. Och så JmB förstås, duuuuh. ♥

Calhoun är en dynamite gal som ger Fix-It Felix the honeyglows.

Lite andra observationer: märkligt nog (i en film som heter Wreck-It Ralph, alltså) så börjar filmen efter ett tag att handla allt mer om Vanellope snarare än Ralph. Det gör väl ingenting egentligen, men det blev nästan hennes story snarare än hans, så titeln är kanske lite missvisande?

En annan sak som vi noterade är att könsrollerna är riktigt bra - alla figurer är mångbottnade och tjejrollerna är (bland annat) tuffa och självständiga medan killrollerna är (bland annat) mjuka och snälla, utan att det görs någon grej av det. Det är ju jättebra och jag hoppas det sätter tonen för framtida animerade filmer. Bara en sådan sak som att det finns fyra stora roller i den här filmen och hälften är killar, hälften är tjejer. Liksom, det är ju löjligt att behöva påpeka och bli glad för en sådan sak, men det är faktiskt himla ovanligt. Det tenderar att alltid vara the token girl, eller för all del the token boy. Men här är det 50-50, och ser ni - det gick ju? Det var väl inte så farligt? Ta efter, alla jönsiga filmskapare!

En spansk poster som jag tyckte var snygg. Carry on...

En annan mycket positiv sak med filmen var att det kom ett avslöjande på slutet som ingen av oss såg komma på flera mils avstånd, som ju annars är brukligt i mer eller mindre klyschiga barnfilmer. Det var riktigt häftigt. (Eller så var det bara vi som var tröga.)

Men ja, sammanfattningsvis så kan man säga att filmen kanske inte lämnar något större avtryck - det är lättsam underhållning - men den är mycket bra och underhållande medan den pågår. Man kommer jämt på sig själv med att vilja pausa för att verkligen hinna ta in allt som sker i bakgrunden, särskilt när figurerna befinner sig på Game Central Station där mängder av mer eller mindre autentiska tv-spelsfigurer går förbi. Men det får vi väl ägna oss åt när dvd-versionen kommer. ^__^

-Emelie