Pepp, mindre pepp och annan pepp

Höll på att skriva "krusbärspepp" också, men det mäjkar ingen sens.

Vet ni, jag tänkte på en sak: det är ju snart dags för Wreck-It Ralph! Den har nu haft premiär i USA (2/11), och även om jag inte varit så pepp tidigare (kanske mest på grund av den otäcka svenska titeln Röjar-Ralf och den fula första postern) så börjar jag allt bli lite mer exalterad vid det här laget. En av bloggarna jag läser verkade gilla filmen rejält och det ökade definitivt min entusiasm, eftersom hon brukar veta vad hon pratar om.

För er som missat det är filmens ett slags hyllning till tv-spelsvärlden, och den handlar om skurken i ett gammalt 8-bitarsspel som tröttnat på att vara skurk och bestämmer sig för att rymma från spelet och söka lyckan någon annanstans i hopp om att få vara hjälte istället. Mitt huvudsakliga intresse kommer av att det a) är Disney (en gång Disneyfan, alltid Disneyfan?) och b) min löverboy  Kenneth  Jack McBrayer gör en av rösterna, och trots detta har jag alltså inte varit så intresserad tidigare. What gives? Jag tänkte inte ens se den på bio först (jag får ju inte ens se min imaginära pojkvän, bara höra honom... är det värt den saftiga summa en biobiljett går på?) men... jag vet inte, plötsligt har suget ändå väckts. Kanske är det den ökande mängden screencaps som börjat florera, eller det faktum att filmen lär föregås av en animerad kortfilm i 2D (mitt favoritmedium!) kallad Paperman som jag verkligen vill se.

Så döm då om min förvåning när jag just googlade på svenskt premiärdatum och fick se att det är 8/2! Wtf?! Februari! Jag trodde den skulle komma till jul. Whyyyyyyyyyyy. Så här har ni en som  nu bestämt sätter sig i sin väntestol och väntar. Tålmodigt.

______________________________________________________

Övriga nördrelaterade nyheter: jag var magsjuk för några veckor sedan - yaaaaay - och när Robin ringde för att fråga om han skulle fixa någonting underhållande åt mig där jag låg och gnällde under täcket, kved jag fram att det kanske vore ett passande tillfälle att hyra Dumma mej, en av få animerade filmer vi inte sett, för lite lagom lättsmält underhållning. Sagt och gjort.

Här hade jag tänkt recensera filmen, men det går tyvärr inte särskilt bra eftersom jag knappt kommer ihåg någonting alls av den. Det är kanske inte ett så gott betyg, men å andra sidan underhöll den mig absolut medan jag faktiskt tittade på den. Så: inte särskilt minnesvärd film, men helt okej och trevlig underhållning för stunden. Jag gillade huvudpersonens design, allt med småtjejerna och hela grejen med månen (kolla, spoilerfritt!) men hade gärna velat se Gru göra fler skurkgrejer innan han började tippa över åt det snällare hållet - ibland var det lite svårt att tro att han verkligen var en megaskurk egentligen. De små gula medhjälparna var inte riktigt så roliga och charmiga som de nog var tänkta att vara, heller. Meh. Jack McBrayer var för övrigt med i den här filmen också, men han hade bara cirka tre repliker. Hmpf.

______________________________________________________

Mer spännande fakta: jag är officiellt inte den sista i världen att testa på Angry Birds längre! Jag är en sådan bakåtsträvande person som undviker nya, hi-tech mobiltelefoner (min mobil - som jag köpte i mars i år, ska tilläggas - är en pensionärstelefon med ungefär tre funktioner: ringa, sms:a och lägga patiens, och jag älskar den) och därför har jag aldrig spelat Angry Birds tidigare, trots att alla andra i hela världen gör/gjort det. Jag tyckte att det såg kul ut och att det kunde vara någonting för mig, men trodde att det bara fanns till mobiler.

Meeeen för någon vecka sedan upptäckte jag att man kan spela det gratis direkt i Chrome-fönstret, hur många banor som helst. Whoa! Hur kunde jag ha missat det? Så nu har jag tagit igen denna kunskapslucka inom modern populärkultur genom att spela tills armen värker. Mitt slutgiltiga omdöme är att det ÄR kul, men faktiskt inte så kul som jag trodde det skulle vara. Trots de många banorna tycker jag det är lite dålig variation på vad man ska göra och materialen man ska skjuta på, och ibland har fåglarna så otroligt dålig tyngd att man bara blir sur. Dessutom är spelet grymt ojämnt, med djävulskt svåra helvetesbanor uppblandade med lätta lite hur som helst. Dock är grisarna väldigt charmiga och spelet är inget om inte beroendeframkallande, så ni kan räkna med att jag kommer spela det om och om igen, även om jag kommer hata mig själv för det.

Den tjocka, vita fågeln som släpper bomber är min favorit. Vilken är din?

-Emelie