Anders Glenmark 59 år!

Ett stort grattis till min allra största idol som jag haft sedan jag var 6 år gammal och han blott en spänstig 36-åring! Endera dagen gör jag nog ett längre inlägg speciellt tillägnat honom och hans enorma låtskatt, men för tillfället får ni nöja er med en länk till en av hans absolut bästa låtar. Hipp hipp hurra!

-Emelie

Pepp, mindre pepp och annan pepp

Höll på att skriva "krusbärspepp" också, men det mäjkar ingen sens.

Vet ni, jag tänkte på en sak: det är ju snart dags för Wreck-It Ralph! Den har nu haft premiär i USA (2/11), och även om jag inte varit så pepp tidigare (kanske mest på grund av den otäcka svenska titeln Röjar-Ralf och den fula första postern) så börjar jag allt bli lite mer exalterad vid det här laget. En av bloggarna jag läser verkade gilla filmen rejält och det ökade definitivt min entusiasm, eftersom hon brukar veta vad hon pratar om.

För er som missat det är filmens ett slags hyllning till tv-spelsvärlden, och den handlar om skurken i ett gammalt 8-bitarsspel som tröttnat på att vara skurk och bestämmer sig för att rymma från spelet och söka lyckan någon annanstans i hopp om att få vara hjälte istället. Mitt huvudsakliga intresse kommer av att det a) är Disney (en gång Disneyfan, alltid Disneyfan?) och b) min löverboy  Kenneth  Jack McBrayer gör en av rösterna, och trots detta har jag alltså inte varit så intresserad tidigare. What gives? Jag tänkte inte ens se den på bio först (jag får ju inte ens se min imaginära pojkvän, bara höra honom... är det värt den saftiga summa en biobiljett går på?) men... jag vet inte, plötsligt har suget ändå väckts. Kanske är det den ökande mängden screencaps som börjat florera, eller det faktum att filmen lär föregås av en animerad kortfilm i 2D (mitt favoritmedium!) kallad Paperman som jag verkligen vill se.

Så döm då om min förvåning när jag just googlade på svenskt premiärdatum och fick se att det är 8/2! Wtf?! Februari! Jag trodde den skulle komma till jul. Whyyyyyyyyyyy. Så här har ni en som  nu bestämt sätter sig i sin väntestol och väntar. Tålmodigt.

______________________________________________________

Övriga nördrelaterade nyheter: jag var magsjuk för några veckor sedan - yaaaaay - och när Robin ringde för att fråga om han skulle fixa någonting underhållande åt mig där jag låg och gnällde under täcket, kved jag fram att det kanske vore ett passande tillfälle att hyra Dumma mej, en av få animerade filmer vi inte sett, för lite lagom lättsmält underhållning. Sagt och gjort.

Här hade jag tänkt recensera filmen, men det går tyvärr inte särskilt bra eftersom jag knappt kommer ihåg någonting alls av den. Det är kanske inte ett så gott betyg, men å andra sidan underhöll den mig absolut medan jag faktiskt tittade på den. Så: inte särskilt minnesvärd film, men helt okej och trevlig underhållning för stunden. Jag gillade huvudpersonens design, allt med småtjejerna och hela grejen med månen (kolla, spoilerfritt!) men hade gärna velat se Gru göra fler skurkgrejer innan han började tippa över åt det snällare hållet - ibland var det lite svårt att tro att han verkligen var en megaskurk egentligen. De små gula medhjälparna var inte riktigt så roliga och charmiga som de nog var tänkta att vara, heller. Meh. Jack McBrayer var för övrigt med i den här filmen också, men han hade bara cirka tre repliker. Hmpf.

______________________________________________________

Mer spännande fakta: jag är officiellt inte den sista i världen att testa på Angry Birds längre! Jag är en sådan bakåtsträvande person som undviker nya, hi-tech mobiltelefoner (min mobil - som jag köpte i mars i år, ska tilläggas - är en pensionärstelefon med ungefär tre funktioner: ringa, sms:a och lägga patiens, och jag älskar den) och därför har jag aldrig spelat Angry Birds tidigare, trots att alla andra i hela världen gör/gjort det. Jag tyckte att det såg kul ut och att det kunde vara någonting för mig, men trodde att det bara fanns till mobiler.

Meeeen för någon vecka sedan upptäckte jag att man kan spela det gratis direkt i Chrome-fönstret, hur många banor som helst. Whoa! Hur kunde jag ha missat det? Så nu har jag tagit igen denna kunskapslucka inom modern populärkultur genom att spela tills armen värker. Mitt slutgiltiga omdöme är att det ÄR kul, men faktiskt inte så kul som jag trodde det skulle vara. Trots de många banorna tycker jag det är lite dålig variation på vad man ska göra och materialen man ska skjuta på, och ibland har fåglarna så otroligt dålig tyngd att man bara blir sur. Dessutom är spelet grymt ojämnt, med djävulskt svåra helvetesbanor uppblandade med lätta lite hur som helst. Dock är grisarna väldigt charmiga och spelet är inget om inte beroendeframkallande, så ni kan räkna med att jag kommer spela det om och om igen, även om jag kommer hata mig själv för det.

Den tjocka, vita fågeln som släpper bomber är min favorit. Vilken är din?

-Emelie

Kungligt med stryk!

Den första december är det åter dags för Sveriges bästa wrestling på Wrestlingpalatset i Malmö. Alla är skyldiga sig själva att komma då det bjuds på fantastisk underhållning och är ruskigt tufft!

Till den kommande galan har en battle royale utlovats mellan 13 hårdföra wrestlers där vinnaren kommer att få gå en titelmatch med det svenska mästarbältet i potten. Bältet har, sedan introduktionen, varit i den helt skrupelfrie heel-wrestlaren Andersons våld och vi är många fans som sammanbitet sitter och hoppas att en värdig kämpe med hjärtat på rätta stället ska komma och sätta den västprydde skurken på plats. Kan detta vara galan då det äntligen sker?

 Finns den nya svenska mästaren någonstans ibland alla dessa tappra kämpar?

Utöver en titanisk slaktfest av episka proportioner kommer även the Fabulous Bakewell Boys ifrån Storbritannien att gå en match mot Sveriges senaste tag team bestående av Le Mime och Clownen Eddie Vega. Aron Frost gör ett återbesök ifrån Norge för att ta sig an den kedjesnusande tjommen från Majorna, Conny Mejsel, och stjärnskottet Mischka ställs inför den sliskiga lädergimpen Dr. Sadism.

En fullspäckad kväll väntar, jag är taggad och pepp och biljetterna finns att hitta här.

-Robin

En liten fan art så här på fredagkvällen

(Klicka för större)

♥

-Emelie

Det är Robin Hood jag vill ha!

Har nu sett tredje avsnittet av den sprillans nya tv-serien Arrow och känner att jag i och med episoden jag precis såg börjar värma upp lite mer inför karaktärerna. Jag hörde talas om serien i samma veva som jag kollade på en dokumentär om Real Life Super Heroes, vilket blåste lite nytt liv i superhjältelågorna i mitt bröst. Lite tufft och lite häftigt, trots allt, med folk som på riktigt springer omkring i mer eller mindre rafflande dräkter och gör så gott de kan för att göra gott, så jag kände mig väldigt pepp på att följa en lite mer verklighetsförankrad (dvs fri från superkrafter) maskerad brottsbekämpare och mata på dagdrömmarna om att själv rädda världen i grälla spandex.

Piloten var lite sådär, tv-seriekänslan i produktionen fanns där och värst var flashbackarna till för fem år sedan innan den unge bratmiljardären Oliver Queen axlade sitt koger och kall. Har även lite svårt för att han spelas av ett ungt snygglo - inte riktigt så jag upplevt karaktären i den tecknade serien. Jag sitter hela tiden och hoppas lite för mig själv att han ska skaffa Green Arrows trademarkmustasch och -skägg, men förgäves.

Hjälteskägg och mustasch in action

Andra episoden bjöd på mer av samma sak på så gott som alla plan, vilket dippade lusten att fortsätta följa serien en aning. Green Arrow har ett litet anteckningsblock med en lista över folk som korrumperat hans stad och när episoden fokuserade på ett nytt namn att ta hand om, precis som i piloten, och vår hjälte åter igen tog hem segern såg det ut som att hela serien skulle bli väldigt formelbaserad på ett inte alls särskilt kreativt och engagerande sätt. Något som dock lockade till att se fortsättningen var den mystiska cliffhangern på slutet.

Enter: Deadshot

Beredd på mer färdigblandad action startade jag upp episod tre och den började, inte helt oväntat, med ännu en person ifrån den oändliga listan som skulle ställas inför rätta och yada yada. Men så plötsligt så bryts den tråkiga upprepningen av vad som förväntas hända, och episoden går till historien som den intressantaste hittills (bedrift! ;P). Skoj highlights (spoilers, beware!): Deadshot dyker upp och ställer till med bråk. Kul med en skurk som är tillräckligt stor för att jag ska ha stött på honom förr i seriernas förtrollade värld. Framför allt var det kul att se honom i den absolut första scenen han var med. Jag hoppas han återkommer, och jag hoppas även att de tar in fler kändisskurkar och ser till att pusha ribban för hur troget de kan porträttera dem utifrån att det här är en sådan där realistisk take på superhjältar. En annan höjdpunkt var att se Black Canary fightas - hoppas, hoppas att det blir något mer av henne i framtiden, och att hon också får dra på sig en schysst dräkt och rädda stan. Jag kände även att jag brydde mig mycket mer om karaktärerna i den här episoden, så ett par episoder till blir det allt!

Jag kan bli väldigt trött av tanken på Spider-man, hur det bara är han hela tiden i tidningsställen. Spider-man, Spider-man, Spider-man, aldrig några andra hjältar. Väggkryparen har till och med två tidningar i vårt serietidningsfattiga land! Jag uppskattar därmed att någon, i alla fall här omkring, lite mer obskyr men ändå ordentligt ikonisk hjälte får en stund i rampljuset. Hoppas nu att serien fortsätter att fånga mitt intresse som episod tre gjorde och att vi får se många fler gästande superskurkar framöver.

-Robin

Bryta isen

Utan någon speciell anledning tänkte jag passa på att tipsa om ett av mina favoritspel på internet, som jag återvänder till gång på gång trots att det har ett par år på nacken och kanske inte längre är top notch när det gäller grafik etc. Det heter Ice Breaker och är ett småklurigt pusselspel som man kan hitta bl a på minispelsajten Miniclip.com. Det är ett spel av typen "få en sak att förflytta sig till ett annat ställe genom att möckla med omgivningen och följa riktiga fysiska lagar" och det tycker jag av någon anledning är helt fantastiskt kul.

I det här spelet är det lite nordisk touch på det hela. Ett gäng stackars förfrusna vikingar sitter fast på olika svåråtkomliga ställen här och var i berg och isblock, och det är din uppgift att genom att skära genom is och diverse andra material se till att de krakarna kommer tillbaka dit de hör hemma, nämligen på sitt vikingaskepp där en av deras kompisar väntar med en hammare, redo att bryta dem ur isen. Man har ett begränsat antal försök på sig att skära, och förutom de kluriga banorna i sig kan man råka ut för otäcka råttliknande monster och annat otyg.

Musiken och ljudeffekterna är bra, estetiken är rar och vikingarna är lite smågulliga. Som vanligt börjar det enkelt men blir snart klurigare och klurigare. Till sin hjälp har man en praktisk liten karta uppe i vänstra hörnet som visar var vikingen ifråga befinner sig. Det finns 40 banor, och varje gång jag spelar önskar jag att det fanns hundra miljoner. ^^ Så ge det en chans! Det kostar inget och man behöver inte registrera sig någonstans.

-Emelie

Krang

Hur fullständigt awesome är inte den här grejen?! (Hittad här.)

“No one knows who Krang is. It would be

a waste of time to talk about Krang on

television. No more Krang!”

-Emelie