Vilka vi är

(klicka för större bild)

Robin

En gång när jag gick i femte klass fick vi besök av Bokbussen. Under detta välkomna avbrott i skolarbetet fann jag och en kompis en mytomspunnen hylla, till brädden fylld med böcker tjocka nog att bygga sig en gedigen fästning av. Det var fantasyhyllan, och böckerna pryddes av episka omslag med svärdssvingande ryttare och magiska flammor. Vi lånade, läste och njöt.

Tiden gick. Uttråkad av Konsums livsmedel under en tur till affären med mina föräldrar sökte jag mig till tidningsstället. På måfå bläddrade jag igenom serietidningar i ett försök att få tiden att gå. Det var första gången jag slängde ett öga i en Fantomen och tog ett första steg mot något som skulle komma att överglänsa mitt nyfunna fantasyintresse ordentligt. I tidningen fanns nämligen en förstklassigt tecknad serie om en viking vid namn Thorgal.

Såld på den snygga och spännande serien som fångade allt som var häftigt och tufft med fantasy så fortsatte jag mitt läsande av Fantomen. Den vandrande vålnaden blev aldrig någon stor favorit, men det var ett steg upp ifrån Kalle Anka och snart spanade jag efter blåa trikåer när helst jag fick chansen på loppisar och second hand.

Mina föräldrar höll också varsitt öga öppet och köpte ibland med sig ett gäng tidningar hem till mig under turer då jag inte kunnat närvara i mitt letande. Så kom det sig att min värld öppnades upp till någonting som jag direkt fastnade för mycket hårdare än några spetsörade trädkramare och trolleriskäggon i lustiga hattar. I en liten prydlig hög med tidningar som mor och far plockat ut fann jag Spindelmannen, Läderlappen och Turtles.

Superhjälteserier blev det bästa som fanns och inte mycket har ändrats. Denna passion i kombination med en kraftig skoltrötthet ledde mig ner i Estetens lågutbildade fördärv, och på min väg fann jag likasinnade som öppnade upp dörrar till fler fantastiska världar som jag är väldigt glad att jag inte har missat. Och här är jag nu.

(klicka för större bild)

Emelie

Mina favoritgrejer här på jorden är tecknad film och musikaler, gärna i kombination. Pampigt som tusan ska det vara. Mitt livs bästa filmupplevelse hade jag med Disneys Ringaren i Notre Dame, fast då var jag bara tretton år och hade givetvis inte sett så mycket än. Hittills har dock inget toppat den. Med stigande ålder har jag emellertid lärt mig att uppskatta även det mer nedtonade, men... om någon höll en pistol mot mitt huvud skulle jag bli tvungen att erkänna att riktigt jäkla gåshudsframkallande storslagenhet är det absolut bästa som finns. Av den anledningen är jag ett stort fan av många saker som andra kanske skulle kalla guilty pleasures/pompöst dravel, t ex Meat Loaf och presidenttalet i Independence Day.

Jag gillar även tecknade serier, tv-spel, tv-serier och såklart vanlig film. Är dock notoriskt otrogen vad gäller genrer och kan underhållas av det mesta så länge det är bra. (Alias! 30 Rock! Tomb Raider! Anders Glenmark!) Har en film fått en fyra eller femma ser jag den gärna oavsett vad den handlar om. Undantaget är skräckfilmer - det är jag alldeles för mesig för.

Något annat som påverkar mig mer än vad som är hälsosamt är stråkar och annat som har för avsikt att manipulera ens känslor. Så fort en violin åker fram börjar underläppen darra, och det är lika förnedrande varje gång. Jag är också svag för pukor. Slumpmässigt urval av saker som har fått mig att börja gråta: The Simpsons, en text i min franska läxbok, en gång när jag bröt en penna på mitten.

Jag älskar musik men tar den kanske inte till mig som normala människor gör. I korta drag kan man säga att jag är lite rädd för ny musik och därför lyssnar jag nästan enbart på mina gamla skivor från 80- och 90-talet. Jag har amatöranalyserat detta fenomen och kommit fram till att det härrör från att en mässande Niklas Strömstedt skrämde skiten ur mig som tolvåring. Sedan dess är jag på min vakt för nya ljud. Det är synd, och jag försöker vara mer öppen, men om du rekommenderar mig någon musik kommer jag förmodligen inte lyssna på den om du inte insisterar.

Kulturella fenomen jag inte gillar: pålagda skratt, styltiga repliker (värst i svensk film, hu!) och saker som blir alltför hysteriskt populära. Det är inte det att jag försöker vara förmer - det är bara det att jag instinktivt alltid tar parti för de svagare.

Kolla här, förresten. Som substitut för den animerade musikalen jag aldrig kommer producera gör jag serier. Läs What Birds Know, den är bra.

(klicka för större bild)

Mattias

Jag är ett slags allt-möjligt-nörd som trillat mellan stolarna. Jag är en serietecknare men står likgiltig inför eller blir illa till mods av de flesta serier. Jag gillar många animefilmer och viss manga men inte j-pop, cosplay eller japansk hysteri-humor. Jag är en datanörd som kan hacka mig in i ett Super Nintendo-spel, men fattar ingenting av Linux. Jag tycker om tv-spel men är definitivt ingen gamer. Jag gillar Sagan om Ringen men egentligen inte fantasy. Och jag gillar för övrigt Anders Glenmark men inte Tomas Ledin.

Vad det handlar om är väl att det man gillar ska förflytta en till en plats där man vill befinna sig. Inte nödvändigtvis en mys-puttenuttig plats där man vill bo, men en plats som inte stryker en mothårs. En plats där man kan vila sina sinnen en stund.

Det ska väl vara något okonstlat, fantasifullt, trovärdigt, av gott hantverk, medryckande med musik, med quirky teman, filosofiska funderingar och/eller nostalgiska band. Eller bara något jätteroligt.

Frågor om genus intresserar mig men jag är inte den som engagerar mig och tar mig ton i politiska debatter egentligen - det är jag för introvert för. Jag tror på sunt förnuft (feminism) och fantasi och i övrigt vet jag inte så mycket.

Jag har även en egen blogg. Den heter Hur snabbt går tiden? och är ännu mer introvert än den här. Där skriver jag om tidens gång, livsfilosofi, drömmar, mig själv och annat som faller mig in.

.