La lucha del peludo

Foxy Lucha var den stora nyhetskällan för allting lucha libre i Mexiko på 70-talet. De rapporterade om vem som slog vem och hårdast, vilka tights som var mest färgsprakande och hur mycket ren, total och ohämmad häftighet det egentligen ryms i en ring med fyra kanter. Varje nummer var rikt illustrerat med de mest fantastiska fotografierna av halsbrytande action som världen någonsin skådat, allt i rustikt sepiatonad prakt! Här nedan har vi nummer 137, komplett med krattig hittepå-spanska: en riktig dyrgrip!

Perra Ardiente var vida fruktad för sin topprepsgiljotin, 
vilken säkrade henne många mästarbälten.

Ett lite modernare ringinslag var den redan nu legendariska matchen mellan den högtflygande uttern och fanfavoriten El Rompe Conchas och det titaniska berget av hårda, kalla muskler, Hipotermia. En sann David mot Goliat-match dömd redan på förhand, om man fick lov att sia utifrån ren råstyrka. Rompe Conchas är dock inte den som backar ifrån en utmaning och han kämpade tappert ända till slutet mot de hårdaste oddsen och saftigaste smällarna!

El Rompe Conchas i en högtflygande springboard plancha!

Rompe Conchas tillhör EclipseWolf. Hans bilder kan man hitta här. :)

-Robin

Saker jag glott på, augusti/september edition

Orphan Black

Sist på bollen som vanligt, men vi har skaffat Netflix (whut?) och börjat titta på Orphan Black. Vi har väl sett ungefär hälften av alla avsnitt som hittills finns, skulle jag tro. Samlade intryck so far:

+Väldigt spännande för det mesta

+Påminner lite om min gamla favorit Alias
+Ganska roligt ganska ofta
+Fantastiska specialeffekter som lurar en att tro att de faktiskt lyckats hitta 4-5 skådespelerskor som ser exakt likadana ut
+Inte 100% supersympatisk huvudperson, vilket är kul
+Väldigt många kvinnliga karaktärer och det finns mer än en kvinnlig polis, wow
+Gaybrorsan är snygg som tusan

-En del väldigt klyschiga scener som hämtade ur en sämre Bond-film

-Det hela är ganska campy med jämna mellanrum, och när det inte är det är det istället lite svårt och klöddigt att hänga med i handlingen
-Vissa karaktärer är målade med VÄLDIGT breda penseldrag, t ex stereotyperna fjollig gaykille, svart poliskompis som spelar andrafiolen, indisk tech-guy...
-Tyvärr inte lika bra som Alias <:|

Vi kommer säkerligen fortsätta titta oavsett. 4 blonderade ukrainskor av 5!

___________________________________________________________

Saving Mr Banks

En ganska fin film om vilken det är svårt att riktigt veta vad man ska tycka. Filmen följer författaren som skrev Mary Poppins, och den "sanna historien" om Walt Disneys kamp för att få filmrättigheterna till boken. Nu är det så att jag avskyr Mary Poppins (vi hyrde den en gång i någorlunda modern tid, och den var så tråkig att det kändes som att den var fyra timmar lång) och hyser inte heller några varmare känslor för Walt Disney själv (älskar Disney-filmer, men alla mina favoriter kom ut låååångt efter att gubben  lät sig frysas ner  trillade av pinn) så jag försökte vara så neutral som möjligt  i konflikterna mellan författaren och Disney under tittningen.

Om man försöker läsa på om vad som egentligen hände i verkligheten så blir man inte så mycket klokare; filmen har fått kritik för att den målar upp tanten som en riktig häxa, men ska man tro internet så var hon nästan ännu värre och jobbigare att ha att göra med i verkligheten. Samtidigt framställer filmen såklart Walt som världens gosigaste och snällaste mysfarbror, och det var kanske inte nödvändigtvis så på riktigt. Dock vore det konstigt om de valt att porträttera honom på något annat vis, eftersom det ju är Disney som ligger bakom filmen. Jag tror nog hela spektaklet hade blivit bättre och mer sanningsenligt om någon annan stått vid rodret, men med det sagt så tyckte jag ändå att filmen var snygg och underhållande, och Emma Thompson var utmärkt i huvudrollen. Det var kul att följa en bitsk och självständig kvinna som inte tog skit från någon.

___________________________________________________________

Draktränaren 2

More of the same, skulle jag säga, vilket är ett positivt omdöme. De här filmerna är otroligt snygga, och miljöerna med alla drakar osv är välgjorda och fantasieggande. Plus för att det finns fler än en kvinnlig karaktär. Minus för att tjejen inte fick bli hövding på slutet. Whoops! Spoiler? Äsch, ingen läser den här bloggen ändå. Skurken var ganska ointressant och jag tycker ärligt talat att öborna behandlade sina får riktigt illa, på gränsen till djurplågeri, men bortsett från det var filmen helt okej och en värdig uppföljare till ettan.

___________________________________________________________

Blade of the Immortal

Den här superlånga bokserien som Hiroaki Samura hållit på med i nästan tjugo år har nu nått sin ände och jag har äntligen läst hela i ett svep. 31 böcker blev det, och jag slukade dem alla under augusti månad. Väldigt mycket våld och samurajer på en gång blev det, men jag älskade det mesta. BOTI är en väldigt konstig serie. För det första är det en manga, och alla som känner mig vet att jag inte är så förtjust i manga (eller, tja, jag direkt ogillar det). BOTI är dock annorlunda och av någon anledning fastnade jag ordentligt för den när jag började läsa den för ca tio år sedan.

Jag tror att det jag gillar mest med den är att den visade mig hur häftiga serier faktiskt kan vara. Inte för att jag begränsat mig till Bamse fram tills den introducerades för mig, men jag kände ändå att BOTI öppnade mina ögon för hur otroligt mycket man kan göra med serier, och hur effektfulla de kan vara. Rent tekniskt är serien oerhört skickligt utförd. Berättandet är spot-on och teckningarna grymt snygga. Handlingen är också väldigt spännande med många twists & turns, vilket jag gillar. Trots alla dessa kvalitéer bär det mig emot att säga att jag gillar den så mycket som jag gör, för BOTI är egentligen en rent vedervärdig serie.

Om jag inte var bekant med våldsporr innan så är jag det nu. Det är blod, slakt och avhuggna kroppsdelar på vart och vartannat uppslag, så den här serien är inget för den klene. Samura låter hela tiden de onda vara de som utför de värsta handlingarna, och de får till slut sina straff, men det lyser ändå igenom väldigt tydligt att han verkligen njuter av att teckna uppsprättade kvinnokroppar, våldtäkter, kvinnor som gråter osv. Som tjej tycker jag det är lite magstarkt att ta in. Man vill egentligen bara lägga ner boken, för det där vill man inte uppmuntra. Samtidigt måste man ju få veta hur handlingen ska sluta...

Sammanfattningsvis kan jag säga att serien är riktigt bra. De första böckerna är lite tramsiga och trevande efter sin egen ton, men Samura hittar den snart och innan man vet ordet av är man indragen i en tornado av spänning, drama och, tja, avslitna lemmar. Den klart bästa story arc:en (bra svenska där) utspelar sig någonstans i mitten av den långa, långa berättelsen, och när den är som bäst, då är den svinbra. Fast hemsk och äcklig samtidigt, förstås. Duh! Att läsa BOTI är en obehaglig upplevelse, men det är helt omöjligt att låta bli.

___________________________________________________________

Till flickorna i sjön

Som jag skrivit om tidigare är jag inte mycket för att läsa böcker, men nyligen tog jag mig i kragen och fick för mig att låna hem lite grejer från den lokala bibblan. Jag får sådana ryck med ojämna mellanrum. Den här gången blev det en bok av en författare jag aldrig hört talas om, Elin Olofsson, och jag valde boken bara för att jag tyckte omslaget var snyggt. Ytlig? Vem? Jag? :) Hur som helst. Handlingen intresserade mig kanske inte jättemycket, även om den var helt okej. Däremot blev jag förvånad över hur mycket jag gillade språket. Jag har ofta lite svårt för att läsa böcker pga dåligt tålamod. Jag orkar inte plöja igenom mängder av långrandiga beskrivningar, utan jag vill hellre läsa dialog, och snabbt ska det gå. Men i den här boken var det Olofssons skickliga skuttande mellan vanlig prosa och mer poetiska textrader som verkligen fångade mig. Jag drabbades av en stark känsla av att jag verkligen aldrig skulle kunna skriva sådär hur jag än försökte, och blev lite imponerad. Kanske letar jag upp någon mer bok av henne så småningom.

___________________________________________________________

-Emelie

Cirkus-estetik = ♥

Som jag skrev i det förra inlägget är kartan i Juice Jam väldigt snygg, och jag blev lite småförtjust när jag härom dagen lyckades ta mig in till nästa värld, "Corny Island", och såg att de hade valt den här underbara cirkus-estetiken till sina banor: 

Det är nästan så att man skulle kunna tro att de varit inne på den här bloggen och snott lite inspiration. :)

(klicka för att se bilderna i större format)

-Emelie

Fem i topp: Ännu fler iPad-spel

Nu har det gått ett litet tag sedan jag recenserade spel till iPaden, och ett antal nya favoriter har tillkommit. Sammanfattningsvis får man väl säga att min skepsis mot iPaden (död åt den som kallar den "paddan"!) i början känns jäkligt avlägsen och onödig vid det här laget. Det är ingen hemlis: Jag bara precis äääälskar att spela spel på den. :3 I perioder blir jag helt besatt, och jag har vid mer än ett tillfälle utvecklat pusselspelsfinger (ännu ej etablerad medicinsk term), en stelhet i höger pekfinger som kan gå över efter ett tag om man kan komma ihåg att använda ett annat finger då och då.

Bla bla bla, ord, text, rhubarb rhubarb. Without further ado kommer här fler tips! Det är ju därför du läser det här inlägget, trots allt.

___________________________________________________________

Trivia Crack

5. Trivia Crack är ett riktigt fint och fräscht frågesportspel, så pass fint och fräscht att jag direkt köpte betalvarianten (9 kr) efter att ha testspelat bara en kort stund. Jag har länge letat efter en frågesport som har det där lilla extra, och Trivia Crack är det spelet. Rara små figurer visar tydligt vilka kategorier det handlar om och guidar oss genom frågorna, och nyligen har det t o m tillkommit något slags trading card-funktion med de olika figurerna, för den som gillar sådant. Jag gillar inte sådant utan vill bara matas med fråga på fråga, och pga det har frågorna tyvärr gått runt för länge sedan och jag börjar känna igen dem. Synd på ett annars bra spel! Ett plus är att man kan skicka in sina egna frågor för godkännande. Ett minus är att det tar en evighet att få dem godkända.

___________________________________________________________

Juice Jam

4. Juice Jam har jag skrivit om tidigare, men det har inte stått med på någon officiell lista, så här kommer en liten text. Som jag nämnde förut så är spelet hyfsat generiskt med många av de klassiska iPad-pusselmomenten, men jag måste säga att jag ändå värmt upp mer och mer inför det, huvudsakligen pga dess design. Djuren som man ska mata med olika sorters juicer är helt enkelt underbara, med sina söta små gester och bekymrade miner när man spelar dåligt. Kartan man rör sig över är dessutom något i hästväg - spelutvecklarna måste ha lagt ordentligt med tid på den, för den är mycket vacker och ger det annars lite banala spelet en extra dimension.

___________________________________________________________

Quetzalcoatl

3. På grund av snålhet spelar jag nästan bara gratisspel, men gör ett undantag för Quetzalcoatl för det är helt enkelt skiiiitbra. Det är ett spel så briljant i sin enkelhet att man tappar hakan. Det är väldigt svårt mellan varven, men det är det värt för känslan av att vara ett geni som man får när man väl klarat en svår bana. Grafiken är extremt enkel men passande, och svårighetsgraden stegras i en lagom takt. I många moderna pusselspel är det slumpen som avgör om man får en bra giv eller inte, och därmed ens har en chans att klara en bana, men i Quetzalcoatl har varje nivå en mycket specifik och intelligent uttänkt lösning, vilket jag uppskattar. Ett mycket bra spel.

___________________________________________________________

Brain Dots

2. Brain Dots är inget annat än ett fantastiskt spel! Jag minns att jag deklarerade det nästan direkt, första gången jag testade det. Det innehåller i princip allting som jag gillar med pusselspel: klurande, realistisk gravitation och att rita direkt på skärmen. Dessutom finns det massor av banor och man har obegränsat med liv. (I början fanns det heller ingen reklam, men det finns det tyvärr nu.) Spelet går ut på att få två bollar att nudda vid varann genom att dra streck med en penna. För att använda en klyscha som är så klyschig att den borde få ett pris, så gäller det att gnugga geniknölarna ordentligt. Bonuspoäng för att man kan spela in en video av varje lyckad lösning som man gör.

___________________________________________________________

Dotello

1. Jag hyser en passionerad hatkärlek till Dotello, ett spel som kombinerar min fäbless för pussel och färgduttar med min barndoms favoritsällskapsspel Othello. Jag älskar den enkla, färgglada designen och de unika spelmomenten, men få spel har drivit mig till komplett vansinne på samma sätt SOM DEN HÄR DUMMA JÄVLA SKITEN!! Man kör fast så in i helsike, stupar på mållinjen, ja, allt irriterande man kan tänka sig, och ändå fortsätter man spela. Jag kan inte annat än rekommendera detta roliga, intelligenta och frustrerande spel! Ett plus för den mystiska musiken som får det att kännas som att man gör något viktigt när man sitter och dödar tid istället för att göra något vettigt med sitt liv.

Ps. Det finns även en uppföljare som man kan spela medan man väntar på nya banor på originalspelet. Den heter Dotello Slide.

Ps2. Kan någon hjälpa mig med bana 26 på Dotello Slide...?

___________________________________________________________

-Emelie