Floden som ingen överlever

Jag läste någonstans att 80% av alla avändarrecensioner på Amazon är fullpoängare. Snarare än att Amazon är fullt av helt fulländade produkter lär ju detta säga något om vad folk i allmänhet recenserar när de själva får välja: det som de tycker om. Med det i åtanke känns det lite lite fånigt att jag skulle ge mig på att betygsätta Peter Nilsons bok Arken (1982). De som känner mig väl förstår att det är givet att jag ger den fem plymapor. Detta vill jag säga först. Det är ohjälpligt.

När jag gick i högstadiet var jag en stor science fictionfantast, och jag plöjde igenom allt av Isaac Asimov och Arthur C Clarke som jag kunde komma över. Stiftelseböckerna, Robotböckerna, Möte med Rama, SOS från törstens hav och allt vad de hette. Asimovs Stålgrottorna var den första bok jag läste på engelska. Men en kväll hade jag läst ut allt sådant vi hade hemma, och jag gick på jakt i hyllorna efter något mer att läsa. Jag frågade min mamma om vi hade något som jag skulle gilla. Hon funderade ett tag och gav mig sedan Arken.

"Den här är lite science fiction", sa hon. "Den kan du prova."
Jag gick in till mitt rum, slog upp boken och läste:

Gud (som man också kan kalla för Marduk eller Elohim, och det finns många andra namn som han lystrar till) fick se en liten slät och spetsig pil som betedde sig som om den existerade. Synen förbryllade honom, för han kunde inte minnas att han hade skapat pilen.

Han granskade pilen. Kanske var det orätt att kalla den pil: den kunde också vara ett slags farkost. Ett slags skepp som seglade i det tomma som verkligen inte var något annat än tomhet. Gud vände sig bort, för han ville inte göra gåtfullheten i världen större än den redan var: det var underligt nog att det gudomliga fanns, men nu fanns det också en pil någonstans där det varken hade synts jägare eller villebråd.

Och Gud tänkte: Jag måste skapa en förklaring till att denna pil existerar. Det är orimligt att jag inte kan fatta varifrån den har kommit.

Och Gud sade: "Varde ljus"; och det vart ljus.

Jag gick in i boken utan mer förförståelse än vad min mamma hade sagt, och detta var en smula magstarkt för en science fictionnörd i tonåren. Gud? Var det här någon slags religiös berättelse? Jag var nära att lägga boken ifrån mig, för det var ju inte alls vad jag ville ha, men jag beslöt mig för att ge den en chans. Omslaget tyckte ju lova någon slags rymdskepp, och det Gud fick se i inledningen kunde ju kanske vara det rymdskeppet? Arken var helt klart något väldigt annorlunda än mitt tonåriga jag hade läst tidigare, men ju mer jag läste, desto mer sögs jag in, och till slut hade jag glömt bort vad det var jag var ute efter från början. Det skulle bli min starkaste läsupplevelse någonsin. Och förbli det.

Boken börjar alltså med att Gud skapar världen för att förklara för sig själv varför i hela friden det fanns en pil. När världen är skapad öppnar sig pilen och människor strömmar ut. I inledningen står det också:

Men Gud gjorde nu även något annat, och lärda män har menat att detta konststycke var det förnämsta i skapelsen och att det förklarar många gåtfullheter som annars inte hade varit fattbara för människan. Han lät tidens krets sluta sig, så att allt till sist skulle återvända till vad det en gång var, han lät skapelsen och förintelsen likna varandra dithän att ingen kan skilja dem åt.

Där och då är det ingen gåta vart boken är på väg. I förklarandet varför farkosten finns, eller skulle finnas någonstans längre fram i världens historia, förklaras också varför universum finns.

Vi möter Noa, som bygger två arkar för att ta reda på om havet har ett slut, men finner att det är oändligt. Tidernas störste handelsman, en väldig man som heter Benjamin, levererar virke åt den andra av dessa arkar (den som flyter i syndafloden), och det är denne Benjamin som vi får följa i resten av boken. Han får simma i syndaflodens vatten, men överlever. När vattnet sjunit undan är han i chock och tänker att det finns en annan syndaflod som man inte kan överleva: tiden, som alla så småningom drunknar i. Så börjar han irra runt i världen, jagad av en fruktansvärd dödsångest som blir värre ju äldre han blir. Han tänker sig att man borde bygga en ny ark, som kan flyta på tidens syndaflod så att man kan rädda sig undan. Men han har inte en aning om hur det skulle gå till.

Och saken är den att just Benjamin av någon anledning inte dör. Han blir äldre och mer skrumpen och krum, men fortsätter leva genom tidsåldrarna. Hela tiden tänker han på tiden och på döden, på tomheten och meningslösheten, och varför tillvaron är som den är.

Upplägget i Arken öppnar för väldigt mycket filosoferande. Peter Nilson ställer fråga efter fråga om tiden, döden och Benjamin och ger sedan sken av att svara på dem med gåtfulla avslöjanden, så att läsaren hela tiden svävar på gränsen till att förstå. Men förståelsen tycks fly undan för varje svar man får, tills det lagts en väv av mystik vars enda riktiga avslöjande är att ingenting är entydigt, men ändå enhetligt. Och så är kanske även världen utanför bokens pärmar?

Vem är Benjamin? Lever han verkligen för evigt eller dör han? Vad är hans koppling till tiden, människorna och arken? Vad betyder hans underliga dröm om att vandra runt i en labyrint? Varför nämner boken återkommande Benjamins stora ögon? Var det verkligen Gud som skapade världen? Vad händer egentligen vid tidens ände?

Stilistiskt är boken fullständigt lysande, och det är trots allt Peter Nilsons största styrka. Han har en slags introvert vinkling där mycket är översiktligt och hamnar i bakgrunden, men det finns en laddning i allt som händer, det stora såväl som det lilla. Språket är mustigt och sagolikt på ett gammeldags sätt, och tempot och laddningen hålls uppe under alla 300 sidorna trots bokens tematik. Det finns en genuin nyfikenhet inför tillvaron bakom berättelsen, snarare än det negativa mässande om det meningslösa i livet som den kunde ha blivit, och trots de omfattande religiösa inslagen blir det tydligt så småningom att boken är skriven av en grubblande vetenskapsman (Nilson var astronom) snarare än med någon slags religiös agenda. Men man känner sig mycket liten medan man läser, och de sista fem kapitlen är det det mest gastkramande jag någonsin läst.

Jag har dock några förbehåll vad gäller den här boken, som jag inte tänkte på när jag läste den som tonåring. Det är väl oundvikligt att någonting blir skevt när man försöker skriva så allomfattande som Peter Nilson gör i Arken, för ingen är ju mer än en människa och barn av sin tid, plats och uppväxt. Benjamin börjar i biblisk tid och irrar genom Europas historia. Där finns han i princip hela tiden, och sätter han sin fot på andra platser, som Asien, Afrika och Nordamerika är det mycket kort beskrivet. Det är knappt tal om andra än kristna och judar, och för att vara en berättelse om skapelsen är det möjligen en smula snävt.

Vad värre är, tycks världshistorien i Arken bestå enbart av män. Är kvinnor omnämnda är de antingen älskarinnor (oftast), slavar, hushållerskor eller andra former av hjälpredor. Om jag inte minns alldeles fel så finns inte en enda namngiven kvinnlig karaktär i boken. Det närmaste vi kommer är "en rik änka" som intresserar sig för Benjamin och är med ganska mycket i ett kapitel. Detta faktum är förvisso taget ur sitt sammanhang, eftersom berättelsen är sådan att mycket få människor överhuvudtaget är nämda vid namn och alla fladdrar förbi snabbt och är borta medan Benjamin är den ende som lever vidare. Men ändå. Det hade varit i det närmaste oförlåtligt om inte resten av boken varit så bländande, och utan tvekan är känns det lite skämmigt att tala sig varm för något så genusmässigt skevt. Peter Nilson levde 1937-1998, och menade förmodligen inget med att skriva boken så här, men det är något att tänka på.

Trots allt kan mitt betyg inte bli något annat än de ovan nämnda fem plymaporna. Arken är en svindlande resa att ge sig in på, och en som håller många omläsningar. Boken har varit ur tryck sedan 1998 så vitt jag kan förstå, men den finns oftast på Bokbörsen (länk) för en rimlig peng.

-Mattias