Unwindulax

30 Rock s07e04

Liz hjälper omedvetet Jack i hans kampanj för republikanerna, och medan de bråkar om politik har Pete och nördarna problem med Jennas armé av relalalaxande Florida-jönsar ute på torget.

Det negativa först:

- Jag tyckte att det var ett lite ojämnt avsnitt med många bra skämt men också långa partier utan tillstymmelse till skratt, exempelvis när Jenna läxar upp nördarna. Det var väl dels för att storyn var lite allvarligare än vanligt med all politik, men också helt enkelt för att vissa skämt var ganska lama. Synd. Dock slutade det hyfsat pampigt när man insåg vart de varit på väg under hela episoden. Hoppas på en bra upplösning nästa vecka!

- Jag förstår att valet i USA är aktuellt nu och bla bla bla men jag vet inte riktigt om jag uppskattar att Jack och Liz drivs ifrån varandra och att deras olikheter blåses upp så (samt att Jack framstår som ett riktigt as) när de dels jobbat i så många år för att bli kompisar trots sina olikheter, och dels för att serien snart är slut. DON'T TEAR THEM APART U GUYZ. Men det ordnar väl sig snart...

+ Okej, det räknas inte direkt som humor på hög nivå men jag är barnsligt förtjust i någon-får-en-boll-i-huvudet-skämt. ^^;

+ Lyrics från Jennas sommarhitlåt i bakgrunden: "Sunburn starting to scab..." :D Och Tracy är söt/rolig i sina försök att handskas med Jennas framgångar. "I've never even seen a crab. I'm sorry."

+ Jenna har några bra förolämpningar i det här avsnittet som jag helt fräckt tänker sno och lägga på mitt hemliga lager. "You medical office before pictures" och "You look like a condom that's been dropped on the floor of a barbershop" i synnerhet. (Stackars Pete har inte ens något att sätta emot... ^^)

+ Liz är rolig med sin stolta/kaxiga min när hon skryter om att hon är på tv med "a little something called TGS" varje kväll, trots att det utom allt tvivel är världens skitprogram. ♥

+ Liz hoodie som hon bär på finmiddag, samt tampongerna som flyger ut ur den. "Those are tampons. Deal with it!" ♥ ♥

+ Att Frank tycker att de gett sig på Mitt Romney "rätt hårt" när allt de gjort är en sketch med Jenna i en baseballhandske. "I guess that's why they call me Mitt."

+ Tja, den där uttern ÄR faktiskt rätt så lik Tracy.

+ Liten rar bakgrundsdetalj: när Liz slår brickan ur handen på Lutz flyger burriton i famnen på Frank, och i nästa klipp delar han rart burriton med en annan kille vid bordet, som om det var givet att den var hans nu. ^^

+ Jazz, the black Transformer. That's pretty offensive, d00ds. Och Jacks förvånade reaktion när Grizz och DotCom inte är impade: "That was Don Cheadle and Jazz... your heroes!!"

+ Kenneth är knappt med i avsnittet, vilket är tråkigt för mig, men samtidigt bra eftersom de då inte kan fucka upp honom mer, som de gjorde i avsnitt två. Det lilla vi ser av honom är dock supersött som vanligt: först ett kort klipp där han kallar Jenna "rude", sedan ett där han är hysteriskt Twilight-fan (wtf? XD) och sist men inte minst det episka "To be continued... MISTER SPIDER." ewwebinmymouth

+ "Ce feu m'ennuie." Hahaha!

+ Tracys skamsna min när han säger att han inte vet varför de aldrig kommer vinna över Wisconsin. Svaret levereras direkt i scenen efter men så pass rappt att jag inte ens uppfattade det under första tittningen.

+ Promon inför nästa vecka var kul, särskilt den sista raden: "Will your DVR cut this pr--"

? En av männen på Jacks republikanpartaj är så pass lik Floyd i några klipp att jag faktiskt blev lite förvirrad i någon sekund. Vad kunde han tänkas göra där? Men det var inte han. [/intresseklubben]

? Varför skriker Lutz till Twilight-killen att ta av sig kläderna om han är hans släkting? Okej för att Lutz har dubiös läggning ("he's a puzzler") men att få halvbånge för sin "grand-nephew"? Hmmm...

? Det där är definitivt de största räkor jag någonsin sett. Är det det där som är "jätteräkor"? Jag trodde att jätteräkor var... um...  riktigt stora räkor? Men de där är ju bisarra. o_O

-Emelie

Ps. Fyra dumma fejs till priset av ett!

Kosmonaut

Det finns tre problem med att sätta sig och spela ett gammalt datorspel från när man var liten. Jag kan inte vara den ende som tänker på detta:

1. Man vet ibland inte om man spelar för att man verkligen vill spela just det spelet, eller om man bara vill återuppleva en tid och en plats och ett mysigt minne (vilket man oftast misslyckas med).
2. Det känns alltid som att det finns något bättre man borde göra än att stirra på just de här pixlarna i en timme. Ett vuxenvärldens gissel - det är svårt att ha kul när man blir stressad.
3. De gamla spelen är ofta väldigt svåra och man orkar inte längre öva in den fingerfärdighet och minutiösa timing som behövs för att komma någonstans. I och med det går man också miste om den sköna känslan man får av att klara något svårt.

Hur som helst trotsade jag de tre punkterna igår kväll, satte ingång min gamla nittiotalsdator och satte igång Kosmonaut. Jag satte mig att verkligen spela det, såpass mycket att det som fick mig att sluta var hänsyn till grannarna, som säkert blev tokiga av det skärande motorljudet från min rymdsvävare in på natten (det var nästan så att jag blev det).

Kosmonaut är ett litet spel utvecklat av det estniska företaget Bluemoon Interactive (eller INTEX som de hette då) 1990. Det var det första spelet de som de släppte kommersiellt, och det släpptes, såvitt jag kan förstå, bara här i Sverige (av Scandinavian PC Systems) från början. Det är mer känt under namnet Skyroads, för 1993 kom en upphottad version, med bättre grafik och mer variation, som hette just så. Namnet Skyroads finns dessutom kvar i titelbilden i Kosmonaut, vilket får mig att fundera på om det kanske var de svenska utgivarna som döpte om det det något lite mindre tungvrickande för dåtidens barn (det var andra tider).

Spelet går ut på att man styr en liten svävare över en bana som går rakt fram (i 3D!), svävande i rymdens tomhet. Man måste hoppa över hål och blockerande väggar för att nå målet, och vägen består av olikfärgade ytor med olika egenskaper, till exempel får mörkblå ytor svävaren att accelerera automatiskt, mörkbruna dränerar ens hoppförmåga och röda får en att brinna upp. Man har både en bränslemätare och en syremätare som kan ta slut, men de fylls på av olika färgytor.

Vroom vroom

Både jag och mina syskon tyckte om det här spelet när vi var små, för det är väldigt lättillgängligt. Det är superenkelt att fatta vad man ska göra, och dessutom har det humor. Om man kraschar eller trillar ner i ett hål, kommenterar spelet detta - på svenska - med fraser som "Letar du efter kaninhål?, "Försöker du fortfarande köra under banan?" och "Du lär dig visst aldrig!". Det är precis lagom irriterande för att man ska vilja försöka igen.

Omvänd psykologi

Som vuxen inser jag hur brutalt svårt det här spelet är. Det vill inget hellre än att man ska köra in i en vägg så att det kan mässa "...men väggen var hårdare!". Jag har ingen aning om hur många banor det finns, för när man börjar får man välja att starta på bana ett eller ända upp till tio, och när jag var liten kom jag aldrig över bana tretton. Igår nådde jag bana arton efter väldigt många försök, och slog därmed min brors gamla poängrekord från när vi var små. Awesome. Det blev många glädjerop kan jag säga. Det kan ta slut vid bana tjugo eller fortsätta upp till bana femtio för allt jag vet. Utvecklarna själva utlovar fyrtio timmars speltid. Jag har spelat det då och då i snart tjugo år. Hur många timmar blir det?

Kosmonaut är fantasifullt i all sin enkelhet. Jag gillar det med gamla spel. Vem är titelns kosmonaut? Vi ser henom stå bredvid sin svävare på titelbilden, men visiret döljer hens ansikte. Varför ska hen styra över den här livsfarliga banan ute i rymden, med ungefär en minuts syre i tanken? En gritty reboot av idag hade kanske talat om en hårdnackad dystopisk framtidssport där bara den starkaste överlever, men vi får här inga svar. Det är svårt att se de grälla pixlarna och syrliga kommentarerna som något annat än än något roligt och barnsligt spännande, men man får själv fylla i vad det är.

Vem? Varför?

Plocka upp Kosmonaut (en version på engelska) gratis på utvecklarnas hemsida: länk. Där kan du också hitta fullversionen av uppföljaren Skyroads om du vill ha det lite mer fancy. Båda spelen funkar bra att spela i Dosbox, om du inte har en mycket gammal dator stående.

-Mattias

Stride of Pride

30 Rock s07e03

Jack dejtar flera olika men får komplex när det visar sig att en av dem gör detsamma, Liz har en ny frigjord och sexpositiv livsstil, Jenna har en slugt uttänkt plan angående sitt åldrande, Tracy är ett fördomsfullt asshole men pwnas av Liz, och Kenneth... är bara underbar.

Ett mycket bättre avsnitt än förra veckan, tack gode gud. Eftersom jag var så neggo då, tänker jag utan att be om ursäkt för det lista precis allt som jag älskade med det här avsnittet, hur långt inlägget än blir. And there ain't no inlägg like an Emelie inlägg 'cause an Emelie inlägg is MANDATORY.

+ De återanvänder Pizzarina Sbarro, ett namn som uppenbart bara var ett skämt i säsong 4, men nu visar sig vara en riktig person! :D Well played, show.

+ "Liz Lemon has had a little awakening in her bathing suit area." "Lemon, I've seen your bathing suits... that could be anywhere." :D :D

+ Jack står och blir lite (homo-?)erotisk i hissen re: The Great Escape. Det är roligt fast jag egentligen inte riktigt fattar vad han menar (har inte sett filmen).

+ De återanvänder den kvinnliga författaren som glider under bordet och springer ut ur rummet i panik (senast i s06e06 - är det coolt eller tragiskt att jag vet det på rak arm utan att kolla upp det?), men det är alltid roligt.

+ "Sorry Liz, I'm not even sure they serve brunch after... the 90's."

+ Tracys twitter: "I agree @theRealStephenHawking. Women are not funny. Never have been. Never will be. #plotpoint". NERD RAAAAAAGE!!

+ Avsnittets hela budskap. Liz kunde kanske visserligen inte låta bli att engagera sig i Tracys dumheter, men genom att köra den där catchy låten ("we don't need to prove it to you!") istället för att visa en plågsam sketch där Liz och Jenna försöker vara roliga och i värsta fall misslyckas visar Tina Fey att hon åtminstone inte tänker nedlåta sig till att lista roliga kvinnliga komiker etc. Bra! Älskar dock Liz röst när hon börjar försöka vara rolig men genast avbryter sig: "Welcome to the flower shop... No! I don't have to prove anything to you!"

+ OMG! Kenneth och Jenna-scenen i Jennas loge. Omfgwhut. XD XD Bästa scenen på länge. Dels hur hon besvarar sina beundrarbrev genom att gnida salami mot stringtrosor och dels, givetvis, Kenneths fantastiskt heta förförelseförsök (och att Jenna nappar på det på direkten). Moppen! Moppjuicen! Att han öppnar dörren med rumpan*! Hur han återigen kanaliserar Sydney Bristow genom att använda sin sexualitet som huvudvapen i spionage! "Sure is hot in here... maybe I should roll up mah paynts"! ♥ Robin påpekade också att Kenneth även förra gången (med Devon Banks, säsong 1) använde sina torra läppar som upptakt. Det kanske är sexigare än man tror? Intressant är det också att vi, liksom i Jenna-scenen i säsong 2, inte får se hur Kenneth sedan tar sig ur situationen... för det gör han väl? :O

+ Jack sure loves his boat paintings. ^^ Som vi lärde oss i säsong 6 har det ju inte gjorts en bra tavla som inte föreställer en båt på 5000 år.

+ Liz stolta Sex & the City-snack med de andra tjejerna på kontoret, med drinkar ur en termos. "So, my boyfriend and I were making love, and I suggested that we wear sleep masks. I hit my nose pretty hard on the bedside table but..."

+ Kenneth är inte med mycket i det här avsnittet men guuud vad söt han är när han väl är med. Hans fejkläsande av artikeln om Jenna påminner mig om och om igen om varför jag föll för honom. Den spruckna rösten. Underdånigheten. "You don't wanna turn out like Amanda By-ness... did I do it right?" ♥__♥ (hjärtan till ögon) Och den misslyckade applåden senare. Awwwww, Kenny-Ken.

+ Jag är rädd, men det kittlas. Ett litet skojigt, oväntat skämt out of the blue. Cute. ♥

+ Nyckelviftandet! "No, Ryan Lochte, no!"

+ "He and I had met only, like, A MILLION TIMES, so why should he remember me?" :D Älskar när Donaghy är barnslig. Och "I would love to see the town he's the sheriff of" re: apor i cowboykostym. Hur han skrattar. Aww. :3

+ "We did it in the shower. My shoes got ruined." Liz är för gullig. ^^ Men är det inte lite out of character för Jack att vifta bort henne - så sent som i säsong 5 var det i alla fall han som insisterade på att de skulle ha ett riktigt, vuxet snack om just "boning". Nu får du ju chansen, karlslok, ta den?

+ Jack Donaghy bryr sig inte. Cerie ska lära honom hur man tar alla emailadresserna och lägger in dem i ett nytt email, om det så tar hela dagen.

+ "Funderar du, eller gör du knipövningar?" "Ja."

+ Grattis Jenna, du är GeriChairs nya tales-hagga.

+ "You look like that flashcard they told me means sadness." Ovanligt finstämt snack mellan Jenna och Jack, får jag säga. Det är dags för dem att acceptera sitt åldrande. Och Empire State Building rodnar.

+ Slutscenen med Liz som Carrie. Håret, kjolen, laptoppen... och att det visar sig att hon skriver allt till ett postorderföretag. ♥ Liz, du är bäst, mvh /ett fan -83

+ "GeriChair, makes it safe for me to spend Christmas alone."

? Undrar lite vad manusförfattarna ville säga med det här att både Jenna och Liz är arga över Tracys twittrande, men båda använder den andra som orsak. Jenna är arg och säger "How could Tracy do this to you?", Liz är arg och säger "How can you do this to Jenna?". Försöker de säga något om att båda skjuter offerrollen ifrån sig, eller vad menas?

? Jag gillar riktigt mörka superhjältefilmer, visste inte att det var en killgrej...

? Harrejevvlar vad mycket tjockare Tracy blivit sedan säsong 1. Det syns extra tydligt när han bär en pikétröja istället för en t-shirt med skjorta ovanpå som han brukar (och vet Tracy inte om att ränder gör att man ser bredare ut? ;)). Lägger ingen värdering i det, bara konstaterar lugnt: harrejevvlar vad tjock.

- Inget direkt dåligt. Suck it, nerds!

-Emelie

*sin mycket spänstiga rumpa, ska tilläggas. [/red. anm.]

BONUS! I give you: förförelse i sex steg enligt Kenneth Ellen Parcell

Kabuto Revisited

Jag har känt mig nostalgiskt sugen på att se Kamen Rider Kabuto igen och lyckades få med mig Emelie på att kolla in den första episoden över en bit mat. Kabuto var den första Kamen Rider-serien jag någonsin såg och detta tilldrog sig för typ fyra år sedan, eller något.

Vår hjälte, Kabuto!

Det var riktigt kul att återstifta bekantskapen med Kagami, Tendou och resten av gänget. Med den extra förförståelsen i bakfickan efter att ha sett serien förr så kände jag att jag njöt mycket mer nu när jag hängde med bättre i vad som hände och skedde på skärmen.

Favoritpartiet var Tendous introduktion. Jag har en bild i huvudet av hur han spatserar in i rutan i sina samurajtofflor och värdigt för fram sin tofu och det var kul att se att detta skedde redan i första episoden. Jag minns hur grymt irriterande jag tyckte att han var förr, men var nu grymt road av hans megaarroganta självsäkerhet och blev väldigt mersugen.

Tendou Souji, the man who will rule over everything

Emelies utlåtande lydde som följer: Första episoden kändes lite som en sämre version av Torchwood. Hon kunde dock förstå hur någon kunde tycka att Kamen Rider Kabuto var tufft. Om personen i fråga var tolv. "Jag är nästan trettio!" blev hennes domslut, så episod två fick jag ta mig an på egen hand.

Serien kom ännu mer till sin rätt i episod två då det bjöds på en lite djupare bekantskap med de olika karaktärerna, och framförallt alla scener med Kagami och Tendou var underhållande guld. Att höra Henshin-bältet bullra ut "Clock-up!", "Cast Off!" och "1... 2... 3... Rider Kick!" var också ordentliga höjdare.

Kagami Arata, the man who will rule nothing

Lågvattenmärket i episod två utgjordes av Kabutos strid mot ett supersnabbt monster på en motorväg bland en massa bilar. De svårköpta specialeffekterna måste ha gått att göra bättre, men lite kul cheese är ju aldrig fel så det gick ner det med. Det kommer bli svårt att hålla sig borta från att se resten av tv-serien, så jag ser mycket fram emot ett gäng lediga stunder framöver så jag kan försöka beta av dem!

-Robin

Oh, I know Mr. Jordan like the back of my stepfather Ron’s hand

Torsdagen den fjärde oktober drog den hett emotsedda sjunde och sista säsongen av 30 Rock igång. Tretton små futtiga avsnitt kommer det bli och i skrivande stund har två av dessa visats. Robin och jag var inte nådigt peppade inför s07e01, och av flera olika anledningar bultade mitt hjärta nervöst när jag slog mig ner i tv-soffan när det så var dags att titta. Skulle det fortfarande vara lika bra? Skulle de lyckas hålla kvalitén uppe? Skulle Kenneth behöva vara joined at the hip med hopplösa Hazel hela säsongen? Skulle jag kunna hindra mig själv från att kasta saker på tv:n i svartsjukt vredesmod när de båda gullade? Och skulle det hända en massa som förstörde handlingen i min nyss färdigställda första (men kanske inte sista...?) erotiska Kenneth-fanfic, som utspelar sig strax efter s06e01?

So far the jury's still out. Jag vet att det bara hunnit komma två avsnitt än, men jag vet faktiskt inte vad jag ska tycka och tänka om dem. Det första avsnittet var helt okej till bra (vi skrattade massor) och det andra avsnittet var... ja, jag vet knappt hur jag ska säga det. En längre analys följer nedan.

The Beginning of the End

30 Rock s07e01

Jenna förklarar att hon kommer bli extra horribel att ha att göra med fram till sitt bröllop, Liz och Jack planerar att förstöra NBC helt och hållet i hopp om att bli uppköpta av något mer progressivt företag än KableTown och Tracy går på middag hemma hos Kenneth och Hazel, under vilken Hazel visar sitt rätta jag.

+ Det hela börjar episkt pampigt (bara kolla in titeln, gåshud!) med Liz hållande en bebis framför Rockefeller Center, men hon lurar oss alla med lurig metahumor = det som serien gör bäst. A+ för perfekt intro.

+ Mängderna av nya, fantastiska tv-idéer så som Hunchbacks, Tank It ("where we make grandfathers put on tank tops and then laugh at them") och Homonym ("Oh, pear!"). LOLOLOL. För att inte tala om den underbara uselheten i God Cop. "You just called me Liz!" "We can fix that in the cutting room."

+ "Did you kill those doves?" "No, I bought them at the dead dove store. Grow up, Liz."

+ Mina misstankar om att Kenneth och Hazel skulle vara ett par i denna säsong bekräftas av en supersöt Kenneth som nervöst kommer till Tracy och ber om råd angående kvinnor. Men, som det snart ska visa sig, har författarna åtminstone haft den goda smaken att låta Hazel fortfarande vara en galning som bara utnyttjar Kenneth, och jag hoppashoppasHOPPAS att han förr eller senare upptäcker det och ger henne foten (istället för att massera den, som han gör i slutet på det här avsnittet... urk). Tyvärr tror jag att det kommer att gå ungefär så här: Hazels ondska blir uppenbar --> Kenneth blir upprörd men förlåter henne --> Hazel blir impad över hans goda hjärta och börjar gilla honom på riktigt --> De blir ett riktigt par och twu wub uppstår. <:/ <:/ <:/ Bevisa att jag har fel, manusförfattare. Snälla. Men den här punkten ligger alltså under pluskategorin för att hon än så länge är ond och de inte har kommit längre än till second base, vilket enligt Kenneth är att dela en yoghurt.

+ "I'm saving myself for marriage, and Hazel says she's saving herself for a grade-A pork machine. And those are expensive." Åh, Kenny-Ken...

+ Jag har läst några klagomål på det, men personligen gillar jag den nya riktningen Tracy har tagit (hittills, i alla fall). Han verkar ha blivit mognare och är tydligen den mest vuxna av alla på TGS (!). Han kan gärna få vara lite faderlig och komma med råd, det har jag inget emot. Om något är det på tiden.

+ Frank är tydligen inte oattraktiv nog för att spela i en sitcom och ha en ung, snygg fru. XD

+ Hur mycket jag än ogillar Hazel måste jag säga att detta nog var hennes bästa avsnitt hittills. Hennes klädval i middagsscenen är fantastiskt. Och Kenneths också, när jag tänker efter. Faktiskt är hela middagsscenen helt underbar. Allt från ormen i ugnen till förrätterna till "Shall we conversation?" till "That sturgeon just will not die" till Dharma-glassen till Hazels baby blues. I lol:ed and lol:ed and lol:ed.

+ Liz har tydligen "witch undertones". ^^ Men detsamma har uppenbarligen Jenna eftersom hon FLYGER I LUFTEN I RASERI.

+ "My best friend..." "Not really." "...and my girlfriend...?" "You wish." Och så tungorna. Eww.

- Jenna har alltid varit ganska jobbig och nu, när det är hennes "bröllopsår" kommer hon förmodligen bara bli ännu jobbigare. Jag hoppas de löser det på ett bra sätt, för hon var ändå riktigt uthärdlig i de två senaste säsongerna och jag tycker det vore dumt av dem att sabba det.

- Ljuset var lite konstigt i vissa scener, särskilt i middagsscenen. Det såg lite för mycket ut som en sketch eller enklare sitcom, och inte det högklassiga thirtyrockande vi är vana vid. Vad var grejen med det?

- Kenneth och Hazel är ett par, buuhuuääääääääääääähhhh. *fulgråt*

Governor Dunston
30 Rock s07e02

Tracy får en dubbelgångare, Jack och Liz bråkar om politiska sketcher, Criss försöker krydda till sexlivet lite grann och Kenneths mamma och styvfar kommer på besök.

Well. Det ska mycket till för att jag ska ge en etta i betyg åt ett av mina favoritprogram genom tiderna, men detta avsnitt var verkligen, verkligen inte bra. Jag vet knappt var jag ska börja, så jag börjar väl med det som störde mig mest.

- Kenneths mamma med make var med. Jag visste om det sedan tidigare och på pappret låter det kanske som en kul idé, men jag tänkte redan när jag fick höra det att det inte skulle bli bra. Jag hade rätt.

• För det första: mamman och "her friend Ron" är så mytomspunna som figurer att de aldrig skulle kunna göras rättvisa om de dök upp i serien, och mycket riktigt blev det så också. De motsvarade inte förväntningarna på något sätt alls. Möjligen kan jag sträcka mig till att mamman var godkänd som mor till Jack McBrayer rent utseendemässigt, men allting med dem var ändå bara fel, fel, fel. Nej, det här var ett koncept som borde ha kastats i papperskorgen på ett tidigt stadium. De såg inte alls ut som man tänkt sig (varken tillräckligt bondlurkiga för att komma från det Stone Mountain som Kenneth beskrivit så målande i sex säsonger nu, eller tillräckligt icke-bondlurkiga för att utgöra något slags överraskning och föda en spännande tanke om att Kenneth kanske är psykiskt sjuk och bara har fantiserat ihop sin bondgårdsuppväxt), nej, de var bara lagom och trist färglösa. Och Ron! Han framställdes som en rar, ömkansvärd, lite klantig man med goda intentioner - helt tvärtom hur han framställts under serien hittills! Vilket leder mig till nästa punkt...

• För det andra: föräldrarnas del i avsnittet gick ut på att de skulle få Kenneth att acceptera dem som familj, vilket de också (typ) lyckades med (han såg inte så himla lycklig ut där i slutet under gruppkramen, trots allt). Detta är, i mina ögon åtminstone, extremt tarvligt av mamma Parcell. Det låter kanske larvigt, men jag är själv skilsmässobarn och vet hur det är när en ny partner introduceras som inte är speciellt snäll mot barnet. Från Kenneths bakgrundshistoria har vi tidigare fått höra en massa om hur Ron och mamman betett sig, av vilket inget varit okej. De har hållit på och bonkat när helst de kände för det, utan att bry sig om att den lille Kenneth var i närheten, de har gjort det i Kenneths rum när han var där, de har tvingat honom att sticka och köpa kondomer till dem och det värsta av allt: Ron har till och med slagit honom. Detta vet vi. Vi vet också att Kenneth var fäst vid sin numera döde far och lite barnsligt har svårt för att mamman hittat en ny man.
  
  Av någon anledning fokuserar avsnittet enbart på denna sista del, som om det vore enda anledningen till att Kenneth ogillar Ron, och det slutar med att Kenneth måste acceptera Ron som en del av sin familj. Hur uselt är detta inte mot Kenneth? Hur förminskande av mer än trettio års respektlöshet? Okej om det bara var så att han var omogen och inte kunde acceptera att mamman ville gå vidare, men HUR kan de få det till att det är Kenneth som borde skärpa sig?! Han beter sig drygt, surt och barnsligt mot Ron i hela avsnittet vilket HAN HAR ALL RÄTT TILL, och ändå läxar hans mamma upp honom. Vad vill manusförfattarna säga med det här? Att Kenneth ljugit i sex säsonger och Ron i själva verket varit en hyvens kille hela tiden? Det går jag inte med på. De tillfällen som Kenneth pratat om sin bakgrund har han inte haft någon anledning att tumma på sanningen. Nej, hela den här grejen känns som ett lustmord på stackars Kens karaktär och jag är, helt oironiskt, mycket besviken.

• För det tredje: jag hatade mammans casual sätt att berätta om vad Kenneth sagt när han kom ut ur magen på BB. Jaha, var det allt? Var det det sista vi hörde om det nu? Varför kunde de inte bara låtit det vara så man fick gissa själv? Hela magin och mystiken försvann ju på en sekund med denna krassa, övertydligt skrivna replik. Aargghh. >_<

- Jacks del med politiksnack var inte särskilt kul någonstans. Nödvändigt för avsnittet, tjår, men ändå inte särskilt kul. Till och med hästgrejen var lam. Och visst, det var väl lustigt att återse Cooter Burger igen, men så otroligt saknad var han ju aldrig. Klistermärkesskämtet var kul dock, det får jag ge dem, och Jacks subtila reaktion när Cooter sade att han ville åka på road trips med honom.

- Guvernören var väl ganska rolig, men samtidigt kändes hela den grejen lite... jag vet inte? Lite låg, kanske. Lägre än vanlig 30 Rock-standard. :/ Men man är väl bortskämd...

- Jag kunde intellektuellt förstå det roliga i Liz orgasmscen på kontoret, men ärligt talat blev jag nästan generad under Tina Feys lilla föreställning. Det började gå utför redan när hon frågade om det började bli varmt där inne, och sedan höll jag nästan för ögonen och tyckte att scenen aldrig tog slut. Inte för att jag är pryd, utan för att den var ganska amatörmässig, och så fort hon började bli upphetsad och tittarna (jag) förstod vart de var på väg kunde de lätt ha klippt till att hon kom hem och började slita av Criss kläderna. Nu blev det istället förutsägbart och lite pinsamt.

- Jenna var meningslös och inklämd i en story hon inte hade med att göra, och vissa av hennes repliker lät som om jag hade kunnat skriva dem. Visst, jag är inte värdelös på att skriva manus, men jag förväntar mig bättre än så av författarna till den här showen. Det är 30 Rock för tusan, skärp er! Hennes första scen var GRYMT förutsägbar.

+ Avsnittet höjs till två plymapor av Jennas "Ballz"-musikvideo och Tracys fantastiska sångtalang under det mycket vackra roliga sexscensmontaget i pappershandeln. "Does this song make you wanna do it? You're welco-o-ome..." Som varande landets eller möjligen världens största Kenneth-fan var det också kul och fappable för mig att som omväxling få se Ken upprörd, arg, snarky, dryg och kaxig, samt höra honom prata med lägre röst än vanligt. Rrawr.

+ "I hate you!" var inte så roligt första gången, däremot andra gången.

+ Traditional Church Songs by The Stone Mountain Ghost Children's Choir.

+ Criss när Liz sliter av honom skjortan: "Hey, that was $10!".

Slutord

Ja, som kanske märks av dessa två recensioner är det omöjligt att förutsäga hur den här säsongen kommer bli. Jag håller tummarna så knogarna vitnar att detta andra avsnitt bara var ett resultat av tillfällig kollektiv hjärnkollaps i skrivarrummet och att serien fort kommer upp på banan igen - den har ju bara elva avsnitt på sig...! Kom igen! Gör mig stolt.

Mvh

/Bryrsigförmycket -83

(-Emelie)

Tokusatsu

Vad är det här för något då och går det att äta? 

Tokusatsu är en japansk term för live action-filmer och tv-serier med mycket specialeffekter. Allt som oftast när det talas om tokusatu i väst så är det som ett samlingsnamn för japanska superhjälteserier som Ultraman, Super Sentai (Power Rangers) och Kamen Rider.

Ultraman och hans muntra vänner

Vanliga gemensamma nämnare är robotar, monster och kampsportsglada motorcykelåkare med tuffa dräkter. Många gånger används traditionella specialeffekter som miniatyrer och folk i otympliga latexdräkter för att skapa storslagna skådespel med städer som rämnar under fötterna på laserskjutande kolosser.

Tokusatsu är häftiga grejer och alla borde ge genren en chans eller två! :)

Akumaizer 3

En liten ordlista:

Kaiju - Monster

Daikaiju - Jättemonster (Godzilla, Gamera, Mothra etc.)

Kaijin - Humanoid monstervarelse

Henshin - Kraftuttryck som ofta används av japanska hjältar när de förvandlar sig till sina superhjälte-alteregon

Kamen - Maskerad (Kamen Rider, Tuxedo Kamen (Maskerade Rosen))

Sentai - Insatsstyrka, militärgrupp eller liknande

Denna lekmannadykning ner i det japanska språket är en liten guide till eventuella bloggposter som mycket väl kan tänkas dyka upp och behandla ämnen som faller inom ramarna för tokusatsu. Håll till godo!

-Robin

Floden som ingen överlever

Jag läste någonstans att 80% av alla avändarrecensioner på Amazon är fullpoängare. Snarare än att Amazon är fullt av helt fulländade produkter lär ju detta säga något om vad folk i allmänhet recenserar när de själva får välja: det som de tycker om. Med det i åtanke känns det lite lite fånigt att jag skulle ge mig på att betygsätta Peter Nilsons bok Arken (1982). De som känner mig väl förstår att det är givet att jag ger den fem plymapor. Detta vill jag säga först. Det är ohjälpligt.

När jag gick i högstadiet var jag en stor science fictionfantast, och jag plöjde igenom allt av Isaac Asimov och Arthur C Clarke som jag kunde komma över. Stiftelseböckerna, Robotböckerna, Möte med Rama, SOS från törstens hav och allt vad de hette. Asimovs Stålgrottorna var den första bok jag läste på engelska. Men en kväll hade jag läst ut allt sådant vi hade hemma, och jag gick på jakt i hyllorna efter något mer att läsa. Jag frågade min mamma om vi hade något som jag skulle gilla. Hon funderade ett tag och gav mig sedan Arken.

"Den här är lite science fiction", sa hon. "Den kan du prova."
Jag gick in till mitt rum, slog upp boken och läste:

Gud (som man också kan kalla för Marduk eller Elohim, och det finns många andra namn som han lystrar till) fick se en liten slät och spetsig pil som betedde sig som om den existerade. Synen förbryllade honom, för han kunde inte minnas att han hade skapat pilen.

Han granskade pilen. Kanske var det orätt att kalla den pil: den kunde också vara ett slags farkost. Ett slags skepp som seglade i det tomma som verkligen inte var något annat än tomhet. Gud vände sig bort, för han ville inte göra gåtfullheten i världen större än den redan var: det var underligt nog att det gudomliga fanns, men nu fanns det också en pil någonstans där det varken hade synts jägare eller villebråd.

Och Gud tänkte: Jag måste skapa en förklaring till att denna pil existerar. Det är orimligt att jag inte kan fatta varifrån den har kommit.

Och Gud sade: "Varde ljus"; och det vart ljus.

Jag gick in i boken utan mer förförståelse än vad min mamma hade sagt, och detta var en smula magstarkt för en science fictionnörd i tonåren. Gud? Var det här någon slags religiös berättelse? Jag var nära att lägga boken ifrån mig, för det var ju inte alls vad jag ville ha, men jag beslöt mig för att ge den en chans. Omslaget tyckte ju lova någon slags rymdskepp, och det Gud fick se i inledningen kunde ju kanske vara det rymdskeppet? Arken var helt klart något väldigt annorlunda än mitt tonåriga jag hade läst tidigare, men ju mer jag läste, desto mer sögs jag in, och till slut hade jag glömt bort vad det var jag var ute efter från början. Det skulle bli min starkaste läsupplevelse någonsin. Och förbli det.

Boken börjar alltså med att Gud skapar världen för att förklara för sig själv varför i hela friden det fanns en pil. När världen är skapad öppnar sig pilen och människor strömmar ut. I inledningen står det också:

Men Gud gjorde nu även något annat, och lärda män har menat att detta konststycke var det förnämsta i skapelsen och att det förklarar många gåtfullheter som annars inte hade varit fattbara för människan. Han lät tidens krets sluta sig, så att allt till sist skulle återvända till vad det en gång var, han lät skapelsen och förintelsen likna varandra dithän att ingen kan skilja dem åt.

Där och då är det ingen gåta vart boken är på väg. I förklarandet varför farkosten finns, eller skulle finnas någonstans längre fram i världens historia, förklaras också varför universum finns.

Vi möter Noa, som bygger två arkar för att ta reda på om havet har ett slut, men finner att det är oändligt. Tidernas störste handelsman, en väldig man som heter Benjamin, levererar virke åt den andra av dessa arkar (den som flyter i syndafloden), och det är denne Benjamin som vi får följa i resten av boken. Han får simma i syndaflodens vatten, men överlever. När vattnet sjunit undan är han i chock och tänker att det finns en annan syndaflod som man inte kan överleva: tiden, som alla så småningom drunknar i. Så börjar han irra runt i världen, jagad av en fruktansvärd dödsångest som blir värre ju äldre han blir. Han tänker sig att man borde bygga en ny ark, som kan flyta på tidens syndaflod så att man kan rädda sig undan. Men han har inte en aning om hur det skulle gå till.

Och saken är den att just Benjamin av någon anledning inte dör. Han blir äldre och mer skrumpen och krum, men fortsätter leva genom tidsåldrarna. Hela tiden tänker han på tiden och på döden, på tomheten och meningslösheten, och varför tillvaron är som den är.

Upplägget i Arken öppnar för väldigt mycket filosoferande. Peter Nilson ställer fråga efter fråga om tiden, döden och Benjamin och ger sedan sken av att svara på dem med gåtfulla avslöjanden, så att läsaren hela tiden svävar på gränsen till att förstå. Men förståelsen tycks fly undan för varje svar man får, tills det lagts en väv av mystik vars enda riktiga avslöjande är att ingenting är entydigt, men ändå enhetligt. Och så är kanske även världen utanför bokens pärmar?

Vem är Benjamin? Lever han verkligen för evigt eller dör han? Vad är hans koppling till tiden, människorna och arken? Vad betyder hans underliga dröm om att vandra runt i en labyrint? Varför nämner boken återkommande Benjamins stora ögon? Var det verkligen Gud som skapade världen? Vad händer egentligen vid tidens ände?

Stilistiskt är boken fullständigt lysande, och det är trots allt Peter Nilsons största styrka. Han har en slags introvert vinkling där mycket är översiktligt och hamnar i bakgrunden, men det finns en laddning i allt som händer, det stora såväl som det lilla. Språket är mustigt och sagolikt på ett gammeldags sätt, och tempot och laddningen hålls uppe under alla 300 sidorna trots bokens tematik. Det finns en genuin nyfikenhet inför tillvaron bakom berättelsen, snarare än det negativa mässande om det meningslösa i livet som den kunde ha blivit, och trots de omfattande religiösa inslagen blir det tydligt så småningom att boken är skriven av en grubblande vetenskapsman (Nilson var astronom) snarare än med någon slags religiös agenda. Men man känner sig mycket liten medan man läser, och de sista fem kapitlen är det det mest gastkramande jag någonsin läst.

Jag har dock några förbehåll vad gäller den här boken, som jag inte tänkte på när jag läste den som tonåring. Det är väl oundvikligt att någonting blir skevt när man försöker skriva så allomfattande som Peter Nilson gör i Arken, för ingen är ju mer än en människa och barn av sin tid, plats och uppväxt. Benjamin börjar i biblisk tid och irrar genom Europas historia. Där finns han i princip hela tiden, och sätter han sin fot på andra platser, som Asien, Afrika och Nordamerika är det mycket kort beskrivet. Det är knappt tal om andra än kristna och judar, och för att vara en berättelse om skapelsen är det möjligen en smula snävt.

Vad värre är, tycks världshistorien i Arken bestå enbart av män. Är kvinnor omnämnda är de antingen älskarinnor (oftast), slavar, hushållerskor eller andra former av hjälpredor. Om jag inte minns alldeles fel så finns inte en enda namngiven kvinnlig karaktär i boken. Det närmaste vi kommer är "en rik änka" som intresserar sig för Benjamin och är med ganska mycket i ett kapitel. Detta faktum är förvisso taget ur sitt sammanhang, eftersom berättelsen är sådan att mycket få människor överhuvudtaget är nämda vid namn och alla fladdrar förbi snabbt och är borta medan Benjamin är den ende som lever vidare. Men ändå. Det hade varit i det närmaste oförlåtligt om inte resten av boken varit så bländande, och utan tvekan är känns det lite skämmigt att tala sig varm för något så genusmässigt skevt. Peter Nilson levde 1937-1998, och menade förmodligen inget med att skriva boken så här, men det är något att tänka på.

Trots allt kan mitt betyg inte bli något annat än de ovan nämnda fem plymaporna. Arken är en svindlande resa att ge sig in på, och en som håller många omläsningar. Boken har varit ur tryck sedan 1998 så vitt jag kan förstå, men den finns oftast på Bokbörsen (länk) för en rimlig peng.

-Mattias