Jag upptäckte Jens Lekman någon gång under det tidiga 00-talet, då en bekant från en utbildning jag hoppat av skickade en mp3:a av
till mig med orden: "Så dum han är! Han fattar ju ingenting!". Jag lyssnade och blev genast stormförtjust.
är en modern klassiker, men det var låten jag hörde precis efter den som jag verkligen tog till mig och som öppnade upp en helt ny värld av musik för mig:
, en helt underbar låt på alla möjliga vis. Fram till dess hade jag enbart lyssnat på "trygg" svennemusik och hårdproducerade musikal- och soundtracklåtar, så att plötsligt upptäcka indiemusiken med alla dess konstigheter, samplingar och långfingrar åt hur "riktig" musik ska vara blev ett litet äventyr för mig, en erkänd musikfegis. Tryggheten att hålla i handen när jag navigerade bland de nya, lite småläskiga låtarna blev Jens Lekmans snälla, mörka stämma, som lite grann är det enda konservativt "normala" bland alla tossiga infall som den mannen bjudit på genom åren. Hans mjuka baryton låter förvisso inte direkt klassiskt skolad, men eftersom min pet peeve inom indiemusik är artister som gör sig till och sjunger extra "konstigt" bara för att vara så udda och indie som möjligt, blev hans trygga och mysiga sångröst en bra ledsagare in i det nya.
Sedan dess har jag lyssnat på det mesta han gjort (om ej allt, men till mitt försvar är karln galet produktiv) och varit på en av hans konserter, och jag skulle nog räkna honom som en av mina tio favoritartister. Det här var dock inte tänkt att vara en samlad historieteckning av hela mitt musikliv, utan bara ett intro till det det egentligen skulle handla om, nämligen Jens Lekmans senaste skiva.
Hittills har han givit ut tre "riktiga" skivor och en samlingsskiva med låtar från sina tidiga, trevande år som låtskrivare och artist. Av dem är
Night Falls Over Kortedala min favorit, men alla är bra och har sina höjdpunkter samt en och annan stinkare. För bara några veckor sedan kom hans nya, fjärde platta
Life Will See You Now, och den har gått varm här hemma sedan dess, vill jag lova. Inledningsvis var jag negativt inställd till den, då jag inte gillade den första singeln som jag hörde ett tag innan hela skivan kom, och mitt första intryck var också lite sisådär då jag tyckte att hela skivan kändes väldigt disco och 70-tal på ett lite osexigt sätt. Men det tog inte lång tid innan Jens vann över mig, som vanligt. Här kommer en hel drös åsikter, låt för låt:
1) To Know Your Mission
Det är svårt att inte gilla en så här glad, käck och elegant utformad popdänga, särskilt när den börjar så direkt med Jens röst som tycks säga "Kom igen nu, nu börjar skivan! Häng med!". Varje gång jag lyssnat igenom hela skivan och tänker att jag ska lyssna på något annat istället, så räcker det med att repeatknappen för mig in på första spåret igen och jag hör de tre första orden för att jag ska tänka "Äh, fanken, okej då, jag lyssnar väl på hela skivan en gång till...". I övrigt påminner låten lite om
All I Want For Christmas Is You med sina bjällror, utan att för den sakens skull vara en jullåt. Det är väldigt frustrerande att det inte kommer en riktig, sista refräng utan att låten istället bara tonar ut - kan tänka mig att han kör fler refränger när han gör den live.
2) Evening Prayer
Jävligt catchy låt, men om det inte vore för Nietzsche-namedroppandet i min gamla favorit
A Higher Power skulle jag nästan tro att Jens gått och blivit kristen på gamla dagar, särskilt med tanke på omnämnandet av gud även i
To Know Your Misson. Jag älskar det riktigt låga partiet vid 1:20-1:30 där Jens röst är som en söt, härlig sirap i hörselgången. Lite engelska-kritik: Borde det inte vara "The model he's made" snarare än "The model he's done"? Den sistnämnda formuleringen får det lite att låta som att Babak legat med en fotomodell (vilket han kanske i och för sig har, who am I to judge?).
3) Hotwire the Ferris Wheel
Gillade den inte först då jag tyckte att den lät som en gammal låt från Orups näst sämsta skiva
Orupean Songs (1991), men jag har faktiskt mjuknat inför den vid det här laget. När man, som jag ofta gör, sitter nätterna igenom och jobbar med hörlurar på, märker man snart att den här låten har ett riktigt skönt flow som man gärna hakar på. Man måste också älska en låt som nämner slumrande sälar (ja, varför inte?), och jag får erkänna att jag fnissade till första gången jag hörde "Okay, if I'm gonna write a song about this I promise I won't make it a sad song. It'll go like this: Whoo!". :D
4) What's That Perfume That You Wear?
Plattans definitiva stinkare - jag kan inte fatta att han valde ut den här som första singel! Arrangemanget är töntigt och passar honom inte, texten är okej men dåligt utplacerad på melodin så att hälften av alla ord blir felbetonade (något jag bara inte står ut med, jfr
It Was A Strange Time In My Life *ryyyys*) och meningen "And it smells so GOOOOOOD" är helt enkelt inte bra. Det är under Jens värdighet. :P Oh well, jag lär väl lära mig att tycka om den här också förr eller senare, gissar jag... Lite kul kuriosa är att Jens tydligen fått just den här påhittade parfymen med alla dess dofter tillverkad på riktigt, och ska sälja den i liten upplaga på konserter den närmaste tiden.
5) Our First Fight
En rar och kort liten ditty utan någon riktig refräng. Den är dock väldigt stämningsfull och jag gillar semestersoundet som hela låten har. Gillar även det allmänmänskliga i att föräldrar världen över (tydligen!) bokstaverar G-L-A-S-S så att barn inte ska förstå. ^_^ Det är gulligt.
6) Wedding in Finistère
En av mina favoriter från skivan, både för att den är rejält svängig och för att dess text påminner mig om diskussioner som jag och min pojkvän haft på senare tid. Den handlar om val man gör och att man aldrig riktigt vet om man väljer rätt + att många vuxna nog lite grann går runt med impostor syndrome och "leker vuxna", men egentligen känner sig som små barn inuti och inte vet vad de håller på med. Jag gillar också konstnärsperspektivet; att vi i den här låten verkligen får följa just artisten Jens Lekman och inte en neutral, allmängiltig karaktär som alla kan relatera till, i rader som "I was booked for a wedding" och "Later that night I sang
You Are The Light". Sådant tycker jag är kul ibland, som t ex i Orups
Indiedrottning där han sjunger "Hon tyckte att jag var gammal och alltför folklig, men hon hade mitt första album".
7) How We Met, The Long Version
Den här är bara så cool. Först blev jag lite avtänd av det extremt disco-aktiga 70-talssoundet, men snart var jag on board och jag blev väldigt förtjust när jag förstod vart låten var på väg. Jag fattade ingenting först, men så snart jag hörde ordet "trilobites" så började jag förstå att det här verkligen, verkligen var den LÅNGA versionen. ^_^ Roligt koncept - men det känns också bekant, av någon anledning? Vem är det som har gjort något liknande nyligen? Hjälp mig. Bästa parti: "The Kongo river divided the chimpanzees: the peaceful bonobos and the ones like you and me". Sämsta parti: "And that's the story ÅFF how we met". Snälla, rara Jens, jag har sagt det så många gånger förut: "of" uttalas inte "åff" utan "åvv"! Kan ingen säga åt honom? mvh ängslig_själ_83
8) How Can I Tell Him
Så fint tema i den här! I tider som dessa av hat, rasism och antifeminism är det ibland svårt att ens bry sig om det manliga perspektivet på grejer då män alltid ska komma in och deraila diskussioner med ovidkommande åsikter, men Jens gör ett bra undantag med den här låten, som handlar om en RIKTIG mansfråga: hur svårt det är för män att visa intima känslor sinsemellan.Det känns riktigt sorgligt att en kille som Jens Lekman, som ändå gjort sig känd för vardagsromantiska, känsliga kärlekslåtar, även han har problem att visa känslor med sina killkompisar. Om inte han kan, vem kan då? Bästa parti: "A line drawn in the sand to keep us apart / A rusty, old padlock hanging on our hearts". ;_;
9) Postcard #17
Den mest nedtonade låten på skivan, och en väldigt elegant sådan. Älskar pianosoundet och den lite ruggiga, milt skräckfilmsaktiga stämningen som uppstår. Den här låten gör kanske inte mycket väsen av sig vid en första genomlyssning, men lyser allt starkare ju fler gånger man hör den. Och låt mig bara säga att jag ryser av välbehag över hur Jens låter när han sjunger frasen "fucking ridiculous". Det är svårbeskrivet, men ett underbart ljud i örat som man bara vill sätta på repeat 200 gånger.
10) Dandelion Seed
Mysig och väldigt reflekterande låt. Den har inte riktigt "satt sig" i mig än, men jag börjar så sakteliga uppskatta den mer och mer. Det enda jag egentligen har emot den är att den ändrar tempo hela tiden på ett lite frustrerande sätt, samt att Jens låter efterbliven när han säger "domkyrkan". Jag brukar gilla hur ett av hans trademarks är att han exotifierar Sverige och svenska ortsnamn/stadsdelar, och det gör jag även här, men av någon anledning har han valt att uttala "domkyrkan" helt stört. Jag vet inte varför jag bryr mig så mycket, men det gör jag... I övrigt är låten helt okej.
__________________________________
Sammanfattningsvis är
Life Will See You Now en värdig uppföljare till Lekmans tidigare skivor - betydligt käckare ljudmässigt än föregångaren
I Know What Love Isn't, men inte lika elegant som tidigare plattor - och betyget blir fyra plymapor. Det är en aningen svag fyra, men likväl en fyra.
(Första gången vi använder de rosa musikaporna i den här bloggen eller?)
-Emelie
