Fylla år, en årlig tradition jag har så här kring hösten.

Att fylla år förlorade sin charm för några år sedan. Jag har varit 27 i snart en vecka nu och tycker processen att bli äldre är stressande och jobbig; tid som flyger förbi och aldrig kommer åter. Med detta sagt så blev jag dock påmind på allra bästa sätt att det ju faktiskt är väldigt kul att fylla år också, trots att den ljuva ungdomen seglar förbi. I söndags blev jag nämligen firad utav Emelie och Mattias. De hade dukat upp ett supermysigt bord fullt av godsaker och paket, och bilderna nedan ger inte riktigt en rättvis bild för hur otroligt höstmysigt de hade pyntat för lilla mig. ♥

Omnomnom...

...nomnomnom!

Sötaste höstkattsomslagspappret någonsin? :3

Redo att hugga in på allting!

Ett parti födelsedags-King of Tokyo. Det var länge sedan vi spelade
sist. Jag förlorade stenhårt men shit vad fint och mysigt KoT är ändå! :)

Mattias vann med bravur, men hans kära Alienoid
åkte ändå på fett med stryk!

Så här tjock och glad var jag efter en underbar 

pastasås på kräftor och crème fraîche, mumsig

marängsuisse och på tok för mycket chips! :3

Här är alla fina saker jag fått ifrån hela familjen! :D

-Robin

Kvällens Main Event: ¡Super Hombre Contra Los Enmascarados Vacantes!

Kvällens main event utlovar en sjudundrande kamp! På omslaget till Superman Confidential #12 pucklar mannen av stål på inte mindre än nio, ja, kanske rent av tio namnkunniga luchadorer på en och samma gång! Dos Caras kastar sig huvudstupa in i vår hjälte och Rey Mysterio jr. är inte långt efter! Med lite god vilja ser till och med Ultimo Dragon ut att vara med på ett hörn!

Kan det bli bättre? Nä, just det!

¡Mucha Luchadores! Right on! Vi kastar oss in i tidningen likt en highflyer på väg att mosa sin motståndare med en förödande plancha! Här finns ingen tid att spilla och så mycket action att okulärt insupa!

Vår berättelse utspelar sig i någon form av reboot eller återberättande av Superman-mytosets skapelse - mannen som är snabbare än ett lokomotiv och hoppar högre än sin egen skugga är i full färd med att rädda den unge wannabe-journalisten Jimmy Olsens liv, då denne hamnat i händerna på ett råbarkat gäng sjöbusar. Superman fixar skivan utan större ansträngning och uppmanar Jimmy att ta det lite mer försiktigt.

Vi klipper till en gammal leksaksmakare som just är på väg att få sparken. Hans leksaker är tråkiga. Han har inte hängt med sin tid. Och viktigast av allt, i alla fall vad det här blogginlägget anbelangar: han är ingen luchador! Kort sagt, han kan packa och dra!!

Vi knogmackar oss vidare genom en massa trökigt snack på the Daily Planets redaktion. Inget att se här, fortsätt framåt!

Den stofila gamla leksaksgubben är i farten igen. Han spränger en stackars hemlös gubbe. Spelar ingen roll: inga dropkicks, ingen deal, du är fortfarande sparkad!

Clark Kent har nu kommit hem till sin ungkarlslya där han sitter och pillar med ett armbandsur. Detta har inte heller med maskerad proffsbrottning att göra men vi närmar oss tidningens mitt så nu kan det bara vara de bra grejerna kvar! 

Jo då! Superman patrullerar genom Metropolis natthimmel då han plötsligt får syn på någonting. Jimmy är i knipa! Och han jagas utav luchadorer!! Som en räddande ängel sveper Stålmannen ner och räddar Jimmy ännu en gång. Och luchadorerna vänder sig om och går... Jimmy förklarar för sin räddare i nöden att han brutit sig in i el Toro och la Araña Rojas omklädningsrum för att snoka efter illegala dopningspreparat. Stålis poängterar att det här med att bryta sig in och snoka hos folk ju faktiskt är att bryta mot lagen och därmed inte helt okej, och börjar även bli lite småirriterad över att Jimmy Olsen hela tiden försätter sig själv i en massa onödig knipa. Till sist skiljs de i alla fall som vänner och Superman ger Jimmy klockan som han knåpade med i det förra textstycket och som inbitna fantaster lätt känner igen som Jimmys nödsignalsklocka för akuta situationer. Och med det så upphör minsta tillstymmelse av lucha libre i Superman Confidential...

      

 Wait, what? That's it!? Knappt två och en halv rutor av enmascarados?? Och vem 

tusan är ens vem av dem? En av dem har horn och skulle därmed rimligen vara el Toro,

men den andre är inte röd och borde då rimligen inte vara la Araña Roja! Och varför har

båda två epitetet "de la muerte" - var "generic-placeholder-name-here" redan upptaget eller??

Ny dag, ny scen. Lite mer snack utbryter och tidningen kulminerar i en attack mot staden av ett gäng klassiska leksaker i jätteformat som skjuter och sprutar eld. Gubben som fick sparken visade sig vara Toyman och sensmoralen av den här berättelsen står tydlig och klar: döm aldrig en serietidning efter omslaget. Mucha luchadores, rafflande ringaction och Superman i sin livs grymmaste gauntlet match är alltsammans helt enkelt för bra för att vara sant.

Superman vinner på walkover och gör med sitt vilseledande omslag en förrädisk heel turn. En besviken liten plymapa skakar uppgivet och förvirrat på huvudet.

-Robin

Daikaiju Deburas Appears!

Tekniskt sett så antar jag att det står Deburasu...

Här kommer en Massive Spoilers All Out Attack för Famicom-spelet Daikaiju Deburas från 1990. Jag hittade det på måfå när jag googlade runt efter japanska jättemonster (som man gör) och såg en rar gif som såg ut att komma från ett gammalt NES-spel som verkade lite för bra för att vara sant. En kort stunds googlande senare så hade jag hittat både en rom-fil som bekräftade att gif:en inte bara var en ambitiös fan-mock-up av ett spel som kunde ha funnits utan faktiskt var på riktigt, och en enormt bristfällig översättningspatch som hjälpte mig att komma igång med spelet så pass att jag kunde ta mig igenom det.

GOJIRA! DEBURAS!!

Tokyo är under attack! Under natten när alla sov slog en mystisk meteor ner utanför Japans kust och på morgonen hade ett gigantiskt ägg spolats iland. Forskare skickades genast till platsen och det enorma ägget lastades upp på en bergningsbil för att forslas längre inåt landet för vidare studier.

Mothras advokater kommer att höra av sig.

Plötsligt reste sig havet och kaskader av vatten regnade ner, och i det spontana vattenfallets ställe tornade nu en väldig best upp sig mot himmelen: jättemonstret Deburas!

Ickeverifierade källor hintar om att Deburas namn inte stammar
ifrån Alla älskar Raymond:s fru, utan från japanskans debu
som mycket sannolikt kan betyda knubbig och ra som
är en klassisk monsternamnsändelse.

Det stora monstret verkade ha stor aptit för omelett och genast började en vild jakt genom Tokyos skyskrapor. Det fanns ingen tid att spilla! Jag visste att det var upp till mig att försvara Japan ifrån detta hot och föra ägget i säkerhet! Ifrån mitt kartbord i krigsrummet kommenderade jag mina tappra trupper till strategiska försvarspositioner medan jag samtidigt koordinerade och lotsade äggets evakuering genom staden. 

Gif:en som väckte min nyfikenhet.

Konventionella vapen tycktes inte ha någon verkan på den väldiga mastodonten, men Japans självförsvarsstyrkor var inte utan ett och annat ess i rockärmen. Under tiden som trupperna hållit tillbaka Deburas framfart, hade ansvariga på basen hunnit ladda upp tillräckligt med energi i den skyddssatellit som går i omloppsbana runt jorden, och med monstrets koordinater noggrant inpejlade så skickades en obeskrivligt kraftfull dödsstråle ut och tillintetgjorde monstret. 

 
Spelet är fullt av snygga cutscenes som kommer 
bäst till sin rätt om man klickar på dem. :)

Och hotet mot Japan stegrades. Vi hade, i och med den utomatmosfäriska dödsstrålen, ovetande skjutit oss själva i foten och det såg mörkt ut. Ut ur Deburas kadaver kravlade inte ett utan två nya monster, King och Queen! 

En typisk dag på jobbet för en försvarstaktiker.

Japans sista hopp låg i prototypen till det senaste inom luftstridsvapen: Super X-jeten! Det tog dock ytterligare landvinningar från monstrens sida och ovärdeliga mansfall från vårt håll innan Super X stod klar att användas. Vi hade inte mer än precis hunnit skicka ut vårt hemliga vapen då farkoster av oidentifierat ursprung lösgjorde sig från molnen. Deburas var bara en avledningsmanöver! Det riktiga hotet var en invasion från yttre rymden!

 

Tappra kvinnor och män dog som flugor ute på slagfälten, allt medan utomjordingar i futuristiska jackor drog åt snaran allt hårdare om mänsklighetens hals. Den smala lyckan tycktes vara den, att trots att jättemonstren dubblats i antal så var de inte dubbelt så starka som sin ursprungsform, och vinden tycktes vända med en liten pust då vi till slut lyckades fälla Queen, den här gången för gott!

Striderna drog sig allt närmare Fuji, och hela tiden kom en strid ström av nya UFO:n med död och erövring i sina lasersikten.

Med Queen nere för räkning hade hoppet om att även lyckas fälla King stigit hos de hårt sargade trupperna i fält, men återigen vände ödet oss ryggen och vi ställdes än en gång inför en mörk och oviss framtid. King lyckades ta sig in på ett kärnkraftsområde och genom atomenergin utvecklades han och tog sig an sin allra tuffaste slutform: King Deburas!

Ultraman-vibbar! :)

Mänskligheten stod inför sitt sista avgörande slag. Skulle jag klara av att leda trupperna till seger mot de extraterrestriella erövrarna? Skulle det över huvud taget göra någon skillnad, så länge King Deburas fortfarande var vid liv och redo att lägga världen för sina kolossala monsterfötter? 

Med uppbådandet av våra sista krafter; vartenda litet förband, varenda fotsoldat som ännu förmådde stå på sina fötter... Med allt vi hade lyckades vi slå tillbaks flygande tefat och tripoder. Hotet från världsrymden var avvärjt, sånär som på  King Deburas! Vi gav monstret allt vi hade i explosiv väg, men det enda vi tycktes åstadkomma var att göra den ännu mer arg och ännu mer livsfarlig.

Mitt i allt stridande hade lastbilen med ägget till sist nått sin destination alldeles vid Fujis fot, och under den tid som striderna rasat hade ägget givits tillräckligt med tid för att i lugn och ro kläckas. En gyllene och ståtlig fågel bröt sig loss från sitt trånga skal och steg upp mot skyn likt Fågel Fenix. I mänsklighetens mörkaste stund tog plötsligt en ljusets förkämpe över kampen! De båda jättarna slogs med klor och huggtänder. Kampen förde dem allt längre upp på Fuji, och till slut störtade de båda två utmattade och döda ner i havet. Världen var räddad!

 

Det var några månader sedan jag spelade igenom det här spelet nu. Jag tyckte att det fångade atmosfären av en japansk monsterfilm väldigt väl, och det var kul med alla små påskägg och vinkningar till klassiska filmer. Jag känner inte att jag har tid att sitta och spela tv-spel på samma sätt som jag brukade när jag var yngre, men det här var ett lagom åtagande för att ha inlagt på mobilen och plocka fram lite då och då när strötid gavs. Strategispelsformatet lämpade sig även bättre för mobilen än vad jag känner att plattformsspel gör med sina lite mer precisionskrävande kontroller.

 
Dr. Serizawa blickar ut över förödelsen.

Blev lite besviken när min favoritkaraktär, den första
tjejen i blått, byttes ut i senare banor, men ändå kul med
det rara lilla karaktärsgalleriet. :)

Jag kan absolut rekommendera det här till retroentusiastiska monsterdiggare!

-Robin

PS. Jämför med Godzilla till NES som är ett segspelat helsike. De få gånger jag fått för mig att det vore värt att testa har bara slutat i frustration. Ska se om jag kan ta mig an Gamera till Super Famicom härnäst; är väldigt pepp på den nya filmen som verkar vara i antågande!

Godzilla är så tråkigt att klockorna stannar, men Gamera verkar lite mer intressant!

Kvällens Main Event: Wrestlers In Disguise!

Förra helgen hoppade jag in på Skivesset efter ett par veckors starkt robotsug. Jag hoppades lojt och inte helt övertygat på att jag kanske, kanske, kanske kunde hitta något litet strönummer av Transformers att stilla mitt begär med och tog hem jackpotten. Inte nog med att jag hittade en hel bunt med nummer som jag inte redan hade, både gammalt och nytt. Inte heller nog med att Skivesset hade 20% rabatt på allt i butiken. Nej! Dessutom så fann jag just det där numret som jag sedan jag såg omslaget efter en rundtur på det världsomspännande internätet en gång för flera år sedan direkt visste att jag bara måste ha!

Människa mot maskin i århundradets match! Hur häftigt är inte det här omslaget? Och hur ball måste inte då serien i sig vara? 

Denna rafflande wrestlinggala i fyrfärgstryck publicerades ursprungligen i Transformers #55 och är skriven av Bob Budiansky med teckningar av Bob Budiansky och Jim Fern, med Mike Gustovich vid tuschpennan.

Roadhandler, en Autobot från undergruppen Micromasters (ett gäng mindre Transformers som storleksmässigt matchar en människa) gästar Cecilia Santiagos talkshow och efter att ha blivit intervjuad av Santiago utmanas han av kvällens andre talkshowgäst, wrestlaren Jake "the Jackhammer" Jackson.

It's on, y'all!

Efter sitt möte i TV-studion så besöker Roadhandler och hans gäng the Jackhammer på det lokala wrestlinggymmet och efter en kort sparringsession är det bestämt: huvudmatchen på nästa stora wrestlinggala kommer att utgöras av en historisk titelmatch om det interplanetära mästarbältet. Jake Jackson, jordens försvarare mot Roadhandler, den mekaniske människojägaren från planeten Cybertron. Må bäste man/robot vinna!

Wrestlinggymmet, en mytomspunnen plats där magi skapas och dit bara de allra tuffaste tillåts inträde.

En synnerligen brutal piledriver! Don't try this at home!

 Jag hade passat mig för att stöta mig med en robot omgärdad av ett helt

team av kromkrigare från en fjärran värld om jag var Jake Jackson! 

Den stora kvällen kommer och Roadhandler är redo att ta sig an sin utmanare i den fyrkantiga ärans ring. Publiken är extatisk och buanden och hurrarop ekar om varandra i den stora sportarenan!

 "Och i den här ringhörnan, med en matchvikt på 893 kg, ROADHANDLER!"

Klockan ringer, matchen är i full gång och Jake "the Jackhammer" Jackson visar sig vara en värdig motståndare som inte ger sig i första taget...

...även om nöden tvingar honom att ta till lite okonventionella metoder för att försäkra sig om den interplanetära mästartiteln!

Jackhammer Jackson gör skäl för sitt namn! "Undan domarjävel, i wrestling är allting tillåtet!"

Roadhandler sätter hårt mot hårt och har snart pinnat sin slagborrssvingande motståndare och går därmed segrande ur matchen. En ny stjärna är född!

Helt plötsligt drabbas Roadhandler av reversed Popeye-syndrome "I could smoke them arms!" -Hank Hill

Roadhandler påbörjar en kometkarriär, och allt eftersom han lägger fler segrar till sitt namn och lämnar allt fler krossade wrestlingtitaner i sina spår så växer hans fanskara till en solid duo av entusiastiska ungdomar!

Men en wrestlingmästares liv är kantat med faror. Förr eller senare kommer en skrupelfri manager att slänga in sin allra lömskaste heel i leken och rätt vad det är så kan titelbältet vara ett minne blott! Välkomna in Lord Zarak, en utomjording från planeten Nebulos som allierat sig med de onda Decepticons i kampen mot Roadhandler och hans Autobotkamrater!

Lord Zarak är övertygad om att människorna på jorden kommer att inse vilka töntar Autoboterna är om en av hans Decepticons bara kan slå Roadhandler i ringen på bästa möjliga sändningstid, och snart är det transformer mot transformer som toppar wrestling-cardet!

I Autoboternas röda ringhörna: fanfavoriten och den regerande mästaren Roadhandler! Och han möter, i den lila ringhörnan för Decepticonernas räkning, den högtflygande och moraliskt lågstående Storm Cloud! Men någonting är fel! Där han vant sig vid jublande applåder och hemmagjorda kartongskyltar med hans namn på möts nu Roadhandler av tomhet och tystnad. Hans dynamiska fanklubb är försvunnen! 

Den spefulle Zarnak låter Roadhandler veta att Decepticons har tagit hand om hans beundrare och om Roadhandler inte lägger sig i matchen så kommer det att sluta illa för de båda pojkarna! Roadhandler har inget val annat än att låta sig kastas runt som en vante av den brutale Storm Cloud.

Vad är häftigare än en bodyslam? En bodyslam mellan två robotar!

Storm Cloud har Roadhandler på repen. Det ser mörkt ut för vår hjälte. Om han inte reser sig så kommer domaren snart att börja räkna ut honom! Allt tycks förlorat...

Men plötsligt stormar Roadhandlers Autobotkompisar Highjump och Tailspin in på arenan! De har skyddat de båda barnen ifrån Zaraks lömska plan och med ens har Roadhandler fått tillbaka sin kämpaglöd! Han överraskar Storm Cloud med en rak höger i solar plexus och slungar sedan ut Decepticonen ur ringen. Storm Cloud finner sig snabbt och transformerar sig på ett ögonblick till sin flygplansform.

Matchen börjar gå emot sin absoluta zenit och Roadhandler använder sig kreativt av omgivningen genom att fånga in Storm Cloud med ett lasso han skapat utav wrestlingringens topprep. I nästa stund står Roadhandler som segrare då han DDT:at heelen rakt igenom den stålförstärkta ringen. Publiken jublar!

En lättad Roadhandler uppmanas att adressera sin publik efter ännu en seger, men under matchens gång har han kommit till en insikt...

...så länge det finns Decepticons på jorden kommer hans fans aldrig vara trygga ifrån attacker riktade emot dem för att komma åt honom. Där och då tar han ett svårt beslut.

Resolut vänder han ryggen till sina fans och lämnar sin strålande wrestlingkarriär för gott. En era är över och publiken kommer aldrig mer få se denna unika fighter resa sig mot vem helst som vågar utmana honom.

Besvikna burop fyller lokalen. Den interplanetära mästaren har lagt bootsen på hyllan.

Jag är riktigt glad att jag hittade den här lilla guldklimpen. Den var inte ett litterärt mästerverk någonstans men den bjöd på en kort stunds underhållande läsning och fångade, trots en hel massa logiska luckor och konstiga premisser, det fina och storslagna med wrestling. Roadhandler levererar flera stoiska repliker på ett stelt och humorbefriat sätt som känns mycket värdiga en stor no-nonsense-wrestlare, och som tillsammans med den blockiga teckningsstilen och dom enkla färgerna skapar en mysig atmosfär. För vad den är, inom en snäv kategori kretsande kring old-school-serier-om-leksaksrobotar-som-blir-wrestlare så förtjänar den fyra glada små plymapor utav fem! (OBS! Jag fattar själv att serien inte är bra!) Synd att Roadhandlers karriär blev så kort bara, jag hade kunnat tänka mig att se mer av det här i fler nummer. :)

-Robin