God julbock önskar Robin och Emelie

(klicka för en större bild)

-Robin & Emelie

Lucka nummer 20

I årets första, och faktiskt även enda, julkort berättar Starscream om sin stora hemlängtan och om hur ett ungt gossebarn hjälpte honom att finna räddning genom julen!

Snön låg djup då den mest förrädiska och fifflande i Decepticons led vaknade upp ur sin påtvingade hypersömn. Hur lång tid som gått visste han ej. Det enda han med säkerhet kunde konstatera var att han tröttnat på det eviga kriget som utspelat sig mellan hans Decepticonbröder och de hatade Autoboterna, ett krig som tagit honom ifrån hans hemplanet Cybertron och strandsatt honom på den primitiva grushög som vi kallar Jorden.

Starscreams grubblande tankar stördes snart av en orädd grabb med bänga glasögon som hälsade och frågade den enorma roboten om hans namn. Starscream svarade med att vara sitt allra buttraste jag, men pojken lät sig inte avskräckas utan tycktes snarare gå igång på chansen att få predika julens glada bud!

Starscream var inte intresserad, men till slut vann hans av hemlängtan bevekade robothjärta och han förbarmade sig över den tjattrande lilla köttvarelsen. Pojken var noga med att inte nappa på sin chans att fly den vanligtvis väldigt mordiska och maktgalne plåtmannen, utan insisterade ihärdigt på att han minsann kunde göra den autonoma roboten glad igen om denne bara fick chansen att lära sig lite om julen!

       

I en handvändning hade transformern förvandlat sig till ett stridsflygplan. Han hade bestämt sig för att vara människobarnet till lags, och tillsammans flög de över den snötäckta landsbygden i jakt på den mellanmänskliga värme som bara drabbar oss kring julen.

Kort därpå skymtade de en busslast pensionärer på sin årliga permission från vårdhemmet till vilket de förpassats av sina nära och kära. Förtvivlade däck kämpade mot det hala underlaget, men till ingen nytta - bussen satt ohjälpligen fastkilad i en mindre snödriva. Det tycktes bli en jul utan Janssons för de gamla från Sunnydales åldringsby!

Rättrådigt dirigerade vår julälskande favoritgrabb sin nye vän att komma till de stackars gamlingarnas hjälp. Starscream gick motsträvigt med på pojkens förslag. Men otack är världens lön, för knappt hade den elake flygplansroboten hunnit sträcka ut en hjälpande hand mot bussen förän han fann sig beskjuten av Streetwise, en av de förhatliga Autoboterna som Starscream levt hela sitt liv för att bekämpa

En strid utbröt och de åldriga bussresenärerna skakade snart i sina galoscher. Starscreams minderåriga medresenär tänkte emellertid inte låta fightandet fortgå, utan hötte dömande med fingret mot de båda slagskämparna och beordrade dem att sluta genast innan någon kom till skada.

Efter att ha förklarat läget för den välmenande Autoboten som bara haft de bussbelägrade människornas bästa i åtanke när han gett sig på ett förmodat hot, så tilläts Starscream fullfölja sin goda gärning, och efter att ha skiljts ifrån gamlingar och missriktade välgörare stannade Starscream och gnatgrabben till vid den lokala torggranen.

"Visst var det väl härligt att hjälpa de där människorna?" fiskade pojken, men blev paff och modstulen av Starscreams svar: att han bara hjälpte till för att få chansen att sätta dit autobotkräket som skjutit på honom. Greppande efter halmstrån kunde pojken inte göra annat än att hälsa Starscream en god jul i ett sista desperat försök att nå fram till den kalla maskinen. Tårar rann ned för barnets ögon. Starscream bara skrattade och gick sin väg.

Men så stannade han upp. Han vände sig om mot den gråtande pojken, vinkade och önskade honom en god jul tillbaks.

De säger att Starscreams hjärta växte tre hela storlekar den kvällen och Gud signe oss alla, även Herr Starscream!

Jag blev glatt överraskad när jag hittade en julspecial med Transformers, och särskilt då Starscream var seriens protagonist! Dessvärre så levde inte serien upp till den allra första stämningsfulla splashsidan med Starscream i snön som blickar upp mot rymden. Jag hade gärna sett lite mer julmysiga miljöer än en knappt ens antydd, generisk vägkant och storyn var, om ordvitsandet tillåts, inte mycket att hänga i julgranen. Kul med jul, mindre skojigt utfört.

-Robjamin Syrsa

62 år

Idag fyller min största idol Anders Glenmark 62 år, vilket känns lite bisarrt. Jag har varit ett fan av honom sedan jag var 7 år och hörde Hon har blommor i sitt hår första gången. Då var han 37. Sedan köpte min mamma hem LP:n Jag finns här för dig som kom i samma veva, och jag blev helt fast. Jag vet att det inte är så jättekreddigt att vara insnöad på en gammal artist som hade sin formtopp under det tidiga 90-talet och som typ inte gjort ett ljud ifrån sig på cirka 10 år, men jag älskade honom då och kommer fortsätta älska honom tills den dag jag dör. Mina Glenmark-skivor är nästan det enda jag har kvar från barndomen som har följt mig hela vägen in i nutiden och inte fallit bort någonstans på vägen.

Varje gång Anders fyller år tänker jag att jag ska skriva ett ordentligt hyllningsinlägg någon gång, med låttips och listor och gamla bilder och gud vet vad. Men jag tycker aldrig jag har tid, riktigt. Detsamma gäller idag, tyvärr, för jag måste dra på mig skorna och ge mig ut om några minuter. Men någon dag ska jag skriva det. Ni får försöka bärga er. :)

-Emelie

Tjusig Orphan Black-fanart

Snubblade precis över dessa fantastiska Orphan Black-fanarts av någon som heter Lesley Vamos. Jisses! Här har vi någon som verkligen fångat alla karaktärernas essens och gjort något helt eget av det, till skillnad från de officiella Orphan Black-serierna som ser generiskt amerikanska ut på ett helt dötrist sätt. Om den här personen hade fått teckna serierna hade jag köpt dem utan tvekan, men som de ser ut nu ligger mitt intresse på noll.

De officiella serierna som jämförelse:

Urk! >_<

Gå in på Lesley Vamos tumblr för att se fler skitsnygga bilder!

-Emelie

Fylla år, en årlig tradition jag har så här kring hösten.

Att fylla år förlorade sin charm för några år sedan. Jag har varit 27 i snart en vecka nu och tycker processen att bli äldre är stressande och jobbig; tid som flyger förbi och aldrig kommer åter. Med detta sagt så blev jag dock påmind på allra bästa sätt att det ju faktiskt är väldigt kul att fylla år också, trots att den ljuva ungdomen seglar förbi. I söndags blev jag nämligen firad utav Emelie och Mattias. De hade dukat upp ett supermysigt bord fullt av godsaker och paket, och bilderna nedan ger inte riktigt en rättvis bild för hur otroligt höstmysigt de hade pyntat för lilla mig. ♥

Omnomnom...

...nomnomnom!

Sötaste höstkattsomslagspappret någonsin? :3

Redo att hugga in på allting!

Ett parti födelsedags-King of Tokyo. Det var länge sedan vi spelade
sist. Jag förlorade stenhårt men shit vad fint och mysigt KoT är ändå! :)

Mattias vann med bravur, men hans kära Alienoid
åkte ändå på fett med stryk!

Så här tjock och glad var jag efter en underbar 

pastasås på kräftor och crème fraîche, mumsig

marängsuisse och på tok för mycket chips! :3

Här är alla fina saker jag fått ifrån hela familjen! :D

-Robin

Kvällens Main Event: ¡Super Hombre Contra Los Enmascarados Vacantes!

Kvällens main event utlovar en sjudundrande kamp! På omslaget till Superman Confidential #12 pucklar mannen av stål på inte mindre än nio, ja, kanske rent av tio namnkunniga luchadorer på en och samma gång! Dos Caras kastar sig huvudstupa in i vår hjälte och Rey Mysterio jr. är inte långt efter! Med lite god vilja ser till och med Ultimo Dragon ut att vara med på ett hörn!

Kan det bli bättre? Nä, just det!

¡Mucha Luchadores! Right on! Vi kastar oss in i tidningen likt en highflyer på väg att mosa sin motståndare med en förödande plancha! Här finns ingen tid att spilla och så mycket action att okulärt insupa!

Vår berättelse utspelar sig i någon form av reboot eller återberättande av Superman-mytosets skapelse - mannen som är snabbare än ett lokomotiv och hoppar högre än sin egen skugga är i full färd med att rädda den unge wannabe-journalisten Jimmy Olsens liv, då denne hamnat i händerna på ett råbarkat gäng sjöbusar. Superman fixar skivan utan större ansträngning och uppmanar Jimmy att ta det lite mer försiktigt.

Vi klipper till en gammal leksaksmakare som just är på väg att få sparken. Hans leksaker är tråkiga. Han har inte hängt med sin tid. Och viktigast av allt, i alla fall vad det här blogginlägget anbelangar: han är ingen luchador! Kort sagt, han kan packa och dra!!

Vi knogmackar oss vidare genom en massa trökigt snack på the Daily Planets redaktion. Inget att se här, fortsätt framåt!

Den stofila gamla leksaksgubben är i farten igen. Han spränger en stackars hemlös gubbe. Spelar ingen roll: inga dropkicks, ingen deal, du är fortfarande sparkad!

Clark Kent har nu kommit hem till sin ungkarlslya där han sitter och pillar med ett armbandsur. Detta har inte heller med maskerad proffsbrottning att göra men vi närmar oss tidningens mitt så nu kan det bara vara de bra grejerna kvar! 

Jo då! Superman patrullerar genom Metropolis natthimmel då han plötsligt får syn på någonting. Jimmy är i knipa! Och han jagas utav luchadorer!! Som en räddande ängel sveper Stålmannen ner och räddar Jimmy ännu en gång. Och luchadorerna vänder sig om och går... Jimmy förklarar för sin räddare i nöden att han brutit sig in i el Toro och la Araña Rojas omklädningsrum för att snoka efter illegala dopningspreparat. Stålis poängterar att det här med att bryta sig in och snoka hos folk ju faktiskt är att bryta mot lagen och därmed inte helt okej, och börjar även bli lite småirriterad över att Jimmy Olsen hela tiden försätter sig själv i en massa onödig knipa. Till sist skiljs de i alla fall som vänner och Superman ger Jimmy klockan som han knåpade med i det förra textstycket och som inbitna fantaster lätt känner igen som Jimmys nödsignalsklocka för akuta situationer. Och med det så upphör minsta tillstymmelse av lucha libre i Superman Confidential...

      

 Wait, what? That's it!? Knappt två och en halv rutor av enmascarados?? Och vem 

tusan är ens vem av dem? En av dem har horn och skulle därmed rimligen vara el Toro,

men den andre är inte röd och borde då rimligen inte vara la Araña Roja! Och varför har

båda två epitetet "de la muerte" - var "generic-placeholder-name-here" redan upptaget eller??

Ny dag, ny scen. Lite mer snack utbryter och tidningen kulminerar i en attack mot staden av ett gäng klassiska leksaker i jätteformat som skjuter och sprutar eld. Gubben som fick sparken visade sig vara Toyman och sensmoralen av den här berättelsen står tydlig och klar: döm aldrig en serietidning efter omslaget. Mucha luchadores, rafflande ringaction och Superman i sin livs grymmaste gauntlet match är alltsammans helt enkelt för bra för att vara sant.

Superman vinner på walkover och gör med sitt vilseledande omslag en förrädisk heel turn. En besviken liten plymapa skakar uppgivet och förvirrat på huvudet.

-Robin

Daikaiju Deburas Appears!

Tekniskt sett så antar jag att det står Deburasu...

Här kommer en Massive Spoilers All Out Attack för Famicom-spelet Daikaiju Deburas från 1990. Jag hittade det på måfå när jag googlade runt efter japanska jättemonster (som man gör) och såg en rar gif som såg ut att komma från ett gammalt NES-spel som verkade lite för bra för att vara sant. En kort stunds googlande senare så hade jag hittat både en rom-fil som bekräftade att gif:en inte bara var en ambitiös fan-mock-up av ett spel som kunde ha funnits utan faktiskt var på riktigt, och en enormt bristfällig översättningspatch som hjälpte mig att komma igång med spelet så pass att jag kunde ta mig igenom det.

GOJIRA! DEBURAS!!

Tokyo är under attack! Under natten när alla sov slog en mystisk meteor ner utanför Japans kust och på morgonen hade ett gigantiskt ägg spolats iland. Forskare skickades genast till platsen och det enorma ägget lastades upp på en bergningsbil för att forslas längre inåt landet för vidare studier.

Mothras advokater kommer att höra av sig.

Plötsligt reste sig havet och kaskader av vatten regnade ner, och i det spontana vattenfallets ställe tornade nu en väldig best upp sig mot himmelen: jättemonstret Deburas!

Ickeverifierade källor hintar om att Deburas namn inte stammar
ifrån Alla älskar Raymond:s fru, utan från japanskans debu
som mycket sannolikt kan betyda knubbig och ra som
är en klassisk monsternamnsändelse.

Det stora monstret verkade ha stor aptit för omelett och genast började en vild jakt genom Tokyos skyskrapor. Det fanns ingen tid att spilla! Jag visste att det var upp till mig att försvara Japan ifrån detta hot och föra ägget i säkerhet! Ifrån mitt kartbord i krigsrummet kommenderade jag mina tappra trupper till strategiska försvarspositioner medan jag samtidigt koordinerade och lotsade äggets evakuering genom staden. 

Gif:en som väckte min nyfikenhet.

Konventionella vapen tycktes inte ha någon verkan på den väldiga mastodonten, men Japans självförsvarsstyrkor var inte utan ett och annat ess i rockärmen. Under tiden som trupperna hållit tillbaka Deburas framfart, hade ansvariga på basen hunnit ladda upp tillräckligt med energi i den skyddssatellit som går i omloppsbana runt jorden, och med monstrets koordinater noggrant inpejlade så skickades en obeskrivligt kraftfull dödsstråle ut och tillintetgjorde monstret. 

 
Spelet är fullt av snygga cutscenes som kommer 
bäst till sin rätt om man klickar på dem. :)

Och hotet mot Japan stegrades. Vi hade, i och med den utomatmosfäriska dödsstrålen, ovetande skjutit oss själva i foten och det såg mörkt ut. Ut ur Deburas kadaver kravlade inte ett utan två nya monster, King och Queen! 

En typisk dag på jobbet för en försvarstaktiker.

Japans sista hopp låg i prototypen till det senaste inom luftstridsvapen: Super X-jeten! Det tog dock ytterligare landvinningar från monstrens sida och ovärdeliga mansfall från vårt håll innan Super X stod klar att användas. Vi hade inte mer än precis hunnit skicka ut vårt hemliga vapen då farkoster av oidentifierat ursprung lösgjorde sig från molnen. Deburas var bara en avledningsmanöver! Det riktiga hotet var en invasion från yttre rymden!

 

Tappra kvinnor och män dog som flugor ute på slagfälten, allt medan utomjordingar i futuristiska jackor drog åt snaran allt hårdare om mänsklighetens hals. Den smala lyckan tycktes vara den, att trots att jättemonstren dubblats i antal så var de inte dubbelt så starka som sin ursprungsform, och vinden tycktes vända med en liten pust då vi till slut lyckades fälla Queen, den här gången för gott!

Striderna drog sig allt närmare Fuji, och hela tiden kom en strid ström av nya UFO:n med död och erövring i sina lasersikten.

Med Queen nere för räkning hade hoppet om att även lyckas fälla King stigit hos de hårt sargade trupperna i fält, men återigen vände ödet oss ryggen och vi ställdes än en gång inför en mörk och oviss framtid. King lyckades ta sig in på ett kärnkraftsområde och genom atomenergin utvecklades han och tog sig an sin allra tuffaste slutform: King Deburas!

Ultraman-vibbar! :)

Mänskligheten stod inför sitt sista avgörande slag. Skulle jag klara av att leda trupperna till seger mot de extraterrestriella erövrarna? Skulle det över huvud taget göra någon skillnad, så länge King Deburas fortfarande var vid liv och redo att lägga världen för sina kolossala monsterfötter? 

Med uppbådandet av våra sista krafter; vartenda litet förband, varenda fotsoldat som ännu förmådde stå på sina fötter... Med allt vi hade lyckades vi slå tillbaks flygande tefat och tripoder. Hotet från världsrymden var avvärjt, sånär som på  King Deburas! Vi gav monstret allt vi hade i explosiv väg, men det enda vi tycktes åstadkomma var att göra den ännu mer arg och ännu mer livsfarlig.

Mitt i allt stridande hade lastbilen med ägget till sist nått sin destination alldeles vid Fujis fot, och under den tid som striderna rasat hade ägget givits tillräckligt med tid för att i lugn och ro kläckas. En gyllene och ståtlig fågel bröt sig loss från sitt trånga skal och steg upp mot skyn likt Fågel Fenix. I mänsklighetens mörkaste stund tog plötsligt en ljusets förkämpe över kampen! De båda jättarna slogs med klor och huggtänder. Kampen förde dem allt längre upp på Fuji, och till slut störtade de båda två utmattade och döda ner i havet. Världen var räddad!

 

Det var några månader sedan jag spelade igenom det här spelet nu. Jag tyckte att det fångade atmosfären av en japansk monsterfilm väldigt väl, och det var kul med alla små påskägg och vinkningar till klassiska filmer. Jag känner inte att jag har tid att sitta och spela tv-spel på samma sätt som jag brukade när jag var yngre, men det här var ett lagom åtagande för att ha inlagt på mobilen och plocka fram lite då och då när strötid gavs. Strategispelsformatet lämpade sig även bättre för mobilen än vad jag känner att plattformsspel gör med sina lite mer precisionskrävande kontroller.

 
Dr. Serizawa blickar ut över förödelsen.

Blev lite besviken när min favoritkaraktär, den första
tjejen i blått, byttes ut i senare banor, men ändå kul med
det rara lilla karaktärsgalleriet. :)

Jag kan absolut rekommendera det här till retroentusiastiska monsterdiggare!

-Robin

PS. Jämför med Godzilla till NES som är ett segspelat helsike. De få gånger jag fått för mig att det vore värt att testa har bara slutat i frustration. Ska se om jag kan ta mig an Gamera till Super Famicom härnäst; är väldigt pepp på den nya filmen som verkar vara i antågande!

Godzilla är så tråkigt att klockorna stannar, men Gamera verkar lite mer intressant!