The Aped Wonder of the World!

Sommaren till ära har jag, min vana trogen, köpt massvis med begagnade serietidningar som jag suttit och bläddrat i samtidigt som jag försökt gömma mig från sommarvärmen. Enter: BONGA! "Kul!" tänkte jag. "En helt ogenerad King Kong-knock off att stilla min glupande aptit (!) på bumlande monsterjättar med!"

Omslaget såg lovande ut, så jag plockade på mig den med vissa förväntningar som jag besviket kände hade grusats så snart jag fått ut det 64 sidor tjocka albumet ur dess skyddande plastficka. Jag bläddrade igenom serien och slogs av hur trist den såg ut. Var fanns det ikoniska klättrandet på stadens högsta byggnad? Varför var det bara en massa generisk och icke exalterande djungel i alla rutorna? Vilka var alla de här andra gorillorna? De såg ju helt normalstora ut, det är väl inget ballt?

Bonga hamnade längst ner i sommarens tidningsskörd och det fanns inte så mycket som en gnutta tillstymmelse till att jag någonsin tänkte bemöda mig med att läsa den. Ödet grep emellertid in då jag befann mig i ett smärre dilemma: jag behövde någonting lättsmält att läsa och det fort! Vips satt jag med Bonga i mina händer och lät mig svepas iväg på en helkrattigt skriven resa som underhöll och förundrade tillräckligt mycket för att få sitt eget överdrivet långrandiga blogginlägg!

Äventyret börjar på Sumatra där turturduvsgeologerna Tom och Sue gör sig redo att packa ihop sina prover och resa tillbaka till USA. Plötsligt dyker två sumatraner upp och försöker pracka på dem en inte helt övertygande gorilla. Sue blir genast störtförtjust i den bedårande lilla primaten och efter två månader till havs så når de äntligen New York med sin nyköpta kelgris!

Under resan har gorillan Bonga hunnit växa sig dubbelt så stor. Sue börjar tycka att han blivit lite besvärlig och redan på landgången diskuterar det unga geologparet om det kanske inte vore bäst ändå om de skickade tillbaka Bonga till Sumatra...

Under samtalet passar Bonga på att bryta sig ur den lilla buren han fraktats runt i och beger sig ut på stadens gator där han orsakar stor panik! Han fångas dock in av polisen på samma seriesida (för väl det, vi vill ju inte att det ska bli för spännande så här på en gång, vill vi?) men hinner innan sitt infångande visa prov på egna tankar - plot twist! Här får vi äntligen följa med in i jätteapans sinnevärld; jag kan inte minnas att något sådant någonsin hände i King Kong? Fast det förstås... Katten Gustaf och Laban har ju också tankebubblor så det kanske inte är världens bästa kvalitetssigill då...

Väntan på en rättegång mot Bonga blir lång och först efter sex månader i polishäktet slängs han in i en ny bur för att skeppas tillbaka till där han hittades. Fartyget hinner dock inte mer än till strax utanför Sydamerikas kust innan det slås till spillror av väldiga vågor. Bonga spolas i land, större än någonsin efter sin långa fångenskap hos polisen, och skrämmer slag på de lokala ortsborna som skickar militären efter honom. Som tur är får Tom och Sue, de enda överlevande människorna från skeppet som fraktade Bonga, reda på militärens hemska planer och lyckas övertyga dem om att släpa med sig geologerna ut i djungeln för en fredlig lösning på problemet Bonga!

Jakten genom djungeln blir lång och strapatsrik: farliga strömmar korsar deras väg, en soldat blir uppglufsad av pirajor och inte förrän de fångats hos en stam vilda huvudjägare kommer de i kontakt med den väldiga Bonga som hittar hela kompaniet fastsnörade i grova träpålar. Gorillan ser sin chans att återstifta bekantskapen med sina drömmars Sue och försvinner så åter in i djungeln med ett fast grepp om sin nätta lilla älskling.

Tom och soldaterna passar på att fly sina infångare med en handfull döda soldater som följd, och åter upptar de jakten på Bonga, den här gången med hämnd i sinnet då de nu har anledning att tro att besten dödat resident damsel in distress, Sue!

Sue å andra sidan lär sig att Bonga inte bara är stor utan även har ett ovanligt stort ordförråd för en apa. Hon bönar och ber honom att ta henne tillbaka till civilisationen men apan vägrar, och tillsammans strövar de planlöst omkring i det vilda tills ett sjöodjur anfaller Bonga.

Bonga går emellertid vinnande ur striden men blir snart attackerad på nytt av ännu en jämbördig motståndare i form av en väldig puma. Även denna svingas runt i svansen tills den är död nog to call it a day, och medan Bonga gör sin bästa Tarzan-imitation för andra gången på väldigt kort tid och tjuter ut sin förträfflighet över djungeln, så närmar sig en stor flock med apor för undersöka vem det är som skriker och har sig i deras gömda dal.

Gorillorna konfronterar Bonga som berättar sitt livs historia för dem och snabbt utser de honom till sin kung (fast inte utan att han själv hunnit lägga claims på titeln) då han besegrat deras största fiende, Puman! Äntligen har Bonga hittat hem till de sina, och efter lite påtryckningar ifrån sin nyblivna maka så lovar han att lämna tillbaka Sue till människornas värld efter månader i fångenskap hos talande jätteapor.

Som genom en ödets nyck har Tom och militären precis iscensatt operation hämnddöda-gorilla-jäveln samtidigt som Bonga och Sue påbörjat färden tillbaka till närmsta stad. För sent inser de att Bonga kanske inte var en så stor skurk som hans enorma kroppshydda tycktes ge sken av, och med nöd och näppe undkommer Sue explosionen som uppslukar Bonga i ett moln av rök. Hjärtekrossad återförenas Sue med en skuldfylld Tom och tillsammans lämnar de djungeln bakom sig för alltid.

Slut!

Serien var helt okej tecknad om än inte superspännande. Vad som var teckningsmässigt tråkigast var de lama bakgrunderna med oinspirerade buskage som försökte föreställa djungel. Plotten och sättet den var skriven på var ungefär lika begåvad som något ett barn skulle knåpa ihop i sandlådan med ett par plastfigurer. För att vara en mycket blek kopia på King Kong lyckades serien lida stor avsaknad av klättrande-med-tjejer-uppför-höga-hus, något den tog igen lite grann genom att få med en strid mot en jätteorm.

Jag blev lite nyfiken på vilka upphovsmännen till den här serien var och lite varför den ens gjordes, men kunde tyvärr inte hitta någon info om serien på nätet. Det närmsta jag kom var det här blogginlägget som uppdagade mer av Bongas plagiarism än vad som var uppenbart genom premiss och namn. (Jag råkade även komma in på en Hollywood Gorilla Men-blogg som jag tycker verkar intressant, kopplingen där slutar dock vid retrogorillor on the rampage.)

Vad var då bäst med Bonga? För det första att gorillan heter Bonga! Inte det mest respektingivande och värdiga namnet på en jättebest! Titelns briljans slutade dock inte där då berättelsens fulla namn lydde: Bonga, Den Stora Apan. Inte Jätteapan eller ens Den Jättestora Apan eller något annat mer pampigt, utan rätt och slätt Den Stora Apan. Det klumpiga berättandet gjorde serien till en oavsiktligt komiskt underhållande läsning vilket var den allra största och egentligen enda behållningen av serien.

Jag fick mig en mängd små oväntade skratt på albumets bekostnad och tyckte att det var förvånansvärt kul att ta sig igenom det. Jag vet dock ändå inte riktigt om jag är beredd att ge Bonga mer än en ensam liten plymapa i betyg. 

-Robin