(Vi avbryter det här inlägget för ett viktigt meddelande! Jag började skriva den här texten för flera månader sen, hann inte klart och glömde bort det. Så, nu kan ni börja njuta!)
Moviezine gick nyligen ut med den glada nyheten att landets alla cineaster har lite nya Beck-filmer att se fram emot inom en överskådlig framtid! *blä* Hela åtta stycken närmare bestämt! *nämen, usch!*
Inte nu igen.
Vad är det för fel på det här landet? Hur många Kurt Wallander, Martin Beck och Pelle Polis behöver vi egentligen? När blir marknaden mättad, och slutade det inte vara intressant för fem miljoner år sedan?
"Ja... det var visst någon som blivit dödad, då... så att eh..."
I USA har de den goda smaken att spränga saker, ha stora muskler och ännu större vapen, ett steg upp inom filmevolution. Det rör sig förvisso fortfarande om ganska jordnära saker, om än på steroider, men mer fantasieggande än en småalkad, frånskild poliskommissarie som inte kommer överens med sin dotter är det ju utan tvekan.
"Yippie Kay Yay, Motherfuckers!"
Låt oss dock hoppa ifrån Hollywoods actionhjältar och ta en titt på de riktiga föredömena inom inspirerande filmkultur: Japan och Mexiko. Här har man fattat vad som gäller; släng in ett element som är skithäftigt och din film kan handla om lite vad som helst och ändå komma undan med huvudet högt. El Santo och hans likar har slagits mot allt som Mary Shelley, Bram Stoker och Orson Welles kunnat hitta på, men de har även vandrat i Becks fotspår och satt ditt hala mördare och bedrägliga gangstrar och lyckades ändå underhålla. Hemligheten? De gjorde det med en stark känsla för estetisk modemedvetenhet, vilket till och med gjorde lacklusters som La maldición de la momia azteca uthärdliga!
Det räcker med en brädspelskväll hemma, de lyckas ändå göra det störtballt!
Jag behöver inte ens gå in på detaljerna kring varför atomeldssprutande jätteödlor är en bra grej. Det bara är en av naturens lagar, helt enkelt.
Naturkraft och naturlag på samma gång.
Sverige måste hitta en egen häftig nisch som vi kan dela med världen. Kanske finns det någonting i de gamla vikingarna? Dansbandshjältar i färgglada dräkter? Samer? Dalahästar? Något ifrån de mystiska, norrländska skogarna? Vad har vi för någonting som vi skulle kunna köra på helt envetet, istället för gråbeiga diskbänksdeckare?
Tänk er om de här killarna löste brott eller drogs in i ett svallande relationsdrama!
Filmer får gärna handla om mundana, alldagliga saker - se bara till att krydda till dem ordentligt (och glöm inte bort att slänga in en rulle med något häftigt monster någon gång då och då)!
Så till tonerna av Attentats Operahuset vill jag bara avsluta med:
Vi vill inte ha-a-a-a nån Martin Be-e-e-e-eck
Vi vill inte ha-a-a-a nån Martin Be-e-e-e-eck
Vi vill inte ha-a-a-a!
Som tredje sista människa i världen spelade jag Portal 2 nyligen. Jag vet inte vad jag ska tycka. Det är ett spel med stora problem.
Problemet kan sammanfattas: Portal 1. Det sabla Portal 1. Om det bara inte funnits.
Portal 1 var suggestivt, medan Portal 2 är in your face. Portal 1 var minimalistiskt och sammanhållet som ett väl utlagt pussel, medan Portal 2 är överlastat av detaljer och spretar åt alla håll, som om det var flera spel som limmats ihop. Portal 1 var nytt och ögonöppnande, både till spelmekanik och narrativ, medan Portal 2 tyngs ner av att spelaren redan sitter med minnen från förra spelet. Portal 1 byggde på en tilltagande obehagskänsla, medan Portal 2 spelar upp tramsfaktorn tills den börjar skorra. Varför ska allt vara så finurligt? Varför var ALLA på Aperture Science helt knäppa i huvudet?
Där Portal 1 var klaustrofobiskt och väckte frågor och teorier, springer man i Portal 2 cirklar kring allt som det första spelet var, men svaren som ges känns till slut mest banala. När allt är sagt och gjort, och sluttexterna rullar, är spänningen borta. Luften har pyst ut.
Och dessutom: Portal 2 är en fantastisk åktur som fick mig att skratta, gapa och kippa efter andan. Stämningen ligger mestadels tät, omgivningarna är fina och fantasieggande och det är rätt igenom kul att spela. Så fort det är på väg att bli gammalt så vänds allt på ända och känns intressant igen. Dessutom är musiken mycket bra.
