"Det är lite sådär garagekänsla över allt"

Hallå där, Robin, 24-årig serienörd från Malmö. Varför åkte du till Trelleborg i tisdags?

- För att i Trelleborg finns Sveriges sydligaste seriebutik, Seriecentrum, och den är kul att besöka någon gång ibland för att man så sällan är där. Den är stor och fin och kanske den största seriebutik jag har varit i, i Sverige alltså, men jag har väl inte varit inne i så många seriebutiker utomlands heller...

Skulle du rekommendera folk att åka dit?

- Ja, det skulle jag. Eller, det är väl lite si och sådär, det beror på vad man är ute efter. Jag har hittat många fler serier här i Malmö som jag inte har köpt men som jag ändå har tyckt varit mer intressanta och häftiga, men det är någon speciell grej med att åka långt och sedan, liksom, ta det bästa man hittar. Istället för att tänka "jag tar den här en annan dag" eller skjuta upp det så blir det mer att man gör det. Och jag hittade ett par titlar som kändes genuint intressanta. Så det är lite av varje.

Bild lånad från Seriecentrum.com

Är det stort och fräscht där eller mer av en sunkig gammal tipp?

- Det var lite av en sunkig gammal tipp första gången jag var där, för på somrarna åker de iväg på marknader och då håller de på att flytta en massa grejer och det blir lite stökigt. Innan var det inte lika well-kept heller, men sedan förra året har de renoverat och gjort det superfräscht. Det är fint och det är stort, öppet och mycket att titta på.

Men det ligger på ett skrotupplag?

- Ja, det gör det, det ligger på... typ, det finns det någon bilverkstad jämte och det är lite sådär garagekänsla över allt när man går längst in bakom en massa...

Det är lite indie.

- Det är väldigt indie.

Hittade du något?

- Uh-huh. Jag köpte lite av varje, ungefär 50 tidningar blev det. Framförallt en massa Deathlok, en cyborg från Marvel som figurerade på 90-talet eller så, och så hittade jag en stor batch med serier som knöt an till Stålmannens död och begravning. Sedan var det lite strönummer av olika saker.

Har du hunnit läsa något av det du köpte?

- Ja, det har jag. Det har varit en mycket angenäm grej att sitta och verkligen sätta i sig mycket serier på en gång. Bara bläddra, bläddra, bläddra... och sedan ta en ny och bläddra, bläddra, bläddra...

Hur har du haft tid att göra det?

- För att jag har semester!

Är det någonting du känner att du missade när du var där?

- UH-HUH! Längst upp på ett par hyllor så hade de typ sex stycken bananlådor fulla med amerikanska serietidningar som jag inte hann gå igenom alls, då det tog mig fyra timmar att bara gå igenom de lite mer tillgängliga lådorna, och det var hela deras öppettid. Dem hade jag velat kolla in också.

Kommer du åka dit nästa år igen?

- Ja, det kommer jag! Om vi inte har flyttat ifrån Skåne vid det laget, så kommer jag göra det. Jag åker dit varje år.

Seriecentrum kan hittas på Hedvägen 155 i Trelleborg.

Butiken har också en Facebooksida.

-Emelie

Grejer

Populärkultur konsumerad i mitt hem på senare tid:

Igår kväll tittade vi på den gamla klassikern Thelma & Louise som faktiskt har hela 22 år på nacken vid det här laget. Det var roligt att visa den för Robin, inte bara för att det är en klassiker som man bör ha sett, utan även för att han verkade gilla den jättemycket. Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite småkul att av de många filmer jag visat honom under tiden vi varit tillsammans är det den här och Pianot (ytterligare en klassisk "kvinnofilm") som han gillat bäst. Robin: Breaking Gender Stereotypes Since 1988. ♥

Under filmens gång kunde jag inte, hur jag än försökte, låta bli att tänka på att Susan Sarandons rollfigur Louise påminner mig supermycket om min egen farmor, både utseendemässigt och hur hon beter sig, kroppspråk, allting. Hon är väldigt no-nonsense och häpp häpp, nu rör vi på påkarna! och precis sådan är min farmor. Inga krusiduller. Det var lite kul, men ganska distraherande. Mycket bra film, för övrigt, och slutet är ju välkänt av en anledning. Lajk!

Då vi uppskattar att glo på något till kvällsmaten varje dag har vi också börjat titta på den gamla teveserien Lois & Clark som jag var ett fan av när jag var yngre. Även den är äldre än man skulle kunna tro - den kom 1993! (Hur hysteriskt gammal gör det mig?) Hur som helst, den är god underhållning i serietidningsdoftande fyrtiominutersbitar och det är lätt att se varför jag föll för den som liten unge (och Dean Cain är ju sååååå snyyyyyggggg!! *fjortiz OMG*), men det är kanske lite svårare att se förbi vissa pinsamheter i manus, skådespeleri och specialeffekter nu som vuxen... Den är dock helt okej, huvudrollsinnehavarna har fantastisk kemi, och för Robin som stort superhjältefan är den ju som en nästan ändlös påse plockgodis - det finns 87 avsnitt och vi har bara hunnit se fem än så länge.

Någonting som överraskade mig lite grann när vi började titta, så här 20 år för sent, var att serien faktiskt är ganska långsam i tempot. Exempelvis hette ett avsnitt Neverending Battle och enligt baksidestexten skulle det gå ut på att Lex Luthor tänkte testa Stålmannens styrka i en mängd tester. Spännande! Nja... På fyrtio minuter hann de med typ två tester, på grund av berättartempot. ^^ Så hade det nog inte klippts idag, någonting har verkligen hänt med hastigheten i film och teve under de två senaste decennierna. Om det är bättre eller sämre med det som brukar kallas "hysteriska MTV-klipp" är ju upp till var och en, men som jag skrev i min recension av Wreck-It Ralph i vintras så blir jag nästan lite stressad av den gamla tidens tempo. Jag sitter lite grann och trummar med fingrarna på bordet och vill att det ska gå fortare... men jag vet inte, jag är kanske skadad på något sätt. Det var ju helt enkelt bara så man gjorde 1993.

Nåväl! Man måste dock ge serien att den har en av tidernas mest episka introlåtar. Tuborna eller trombonerna (eller vad det är) vid 0:33 ger mig gåshud varje gång. En bra temalåt kan verkligen göra mycket för en teveserie - när man hör den här blir man genast på superhjältehumör.

För ett tag sedan såg vi också Tim Burton-filmen Dark Shadows. Jag hade inga speciella förväntningar på den och ingen relation till originalshowen som den bygger på, men den gav mig en skojig stund så jag blev nöjd. Estetiskt var den rolig och charmig - 70-tal möter den vanliga Burton-gotiska looken, tja, varför inte? - och den fick oss att skratta flera gånger, samtidigt som den var hyfsat spännande. Enbart slutet tyckte vi var lite halvdant, det gick för snabbt och var lite rörigt. Vissa karaktärer var aningen underutvecklade också. Men annars en helt okej filmupplevelse.

Annat vi gjort på senare tid är att börja så smått på Zelda-spelet Skyward Sword till Wii. Vi har dock inte kommit någon vart än - dels på grund av tidsbrist och dels på grund av att introbitarna i moderna spel är såååå tråkiga...! Hur länge som helst ska man gå runt och prata med folk som säger samma saker och ingående förklarar de lättaste moment som om man vore dum i huvudet. Bah, tacka vet jag gamla Tomb Raider som jag skrev om för några veckor sedan. Där fick man tänka själv. Men jag antar att spelet kommer att bli roligare så snart man tagit sig över den där första tröskeln där saker ska nötas in frustrerande långsamt. Det dumma med sådana intron är ju bara att man inte blir så sugen på att fortsätta. Särskilt inte när man kan kolla på Lois & Clark eller något istället. ;)

Den här lilla listan får avsluta populärkultursrecappen för den här gången. Sådant är ju alltid lite kul/sorgligt.

På återseende

-Emelie