Min födelsedag: 30 Rock(s)!

Förra söndagen kilade Robin iväg på morgonen för att förbereda det sista av mitt födelsedagskalas hemma hos Mattias, och jag fick veta att jag var välkommen dit några timmar senare. I vår lilla oheliga treenighet har vi de senaste åren överraskat varandra med födelsedagsfiranden enligt olika teman som passat den som fyllt år, och den här gången var inget undantag, förutom den lilla detaljen att jag faktiskt visste vad det skulle bli för tema (jag hade föreslagit det själv). Ingen som läser den här bloggen kan ha missat vad jag varit mest besatt av det senaste året, och eftersom jag nu fyllde trettio och gärna ville mota den stundande trettioårskrisen i grind med något positivt, var den röda tråden given: 30 Rock(s)!

Vad jag inte visste var dock hur grabbarna tänkte göra verklighet av idén, och det var med lika delar spänning och oro (de tänkte väl inte bjuda på cheesy blasters?) jag cyklade hem till Mattias den soliga men iskallt stormiga eftermiddagen. Jag blev dock inte besviken - hur skulle man kunna bli det, när man möts av det här?

Jag höll på att smälla av när de öppnade dörren och jag såg hur snygga de var - de var perfekt utklädda till Kenneth the Page och Frank Rossitano och i ett svagt ögonblick trodde jag nästan att de lyckats få självaste JmB att komma och hälsa på. ♥ Jag pep som en liten skolflicka åt deras outfits och snajdiga laminerade passerkort, och de gav mig ett eget med Liz Lemons foto på. Sedan fick jag komma in och se allt vad de hittat på.

Hela lägenheten var full av 30 Rock-referenser och tapetserad med Tracy Jordans olika filmaffischer, bland andra Black Cop/White Cop och Tracy Jordan is: Who Dat Ninja?. Frank/Robin hade en truckerkeps med texten PARTY POOPER. Citroner var utplacerade lite överallt och NBC:s närvaro var tydlig vart man än tittade. En gammal iMac hade påfågelloggan som bakgrundsbild och ur dess högtalare brölade 30 Rock-soundtracket hela kvällen lång, uppblandat med lite andra låtar med födelsedagstema (ibland dem Stevie Wonder och Jens Lekman).

Vid teven, som hade en antik (och väldigt snygg!) NBC-logga som bakgrund, låg ett enormt lass med födelsedagspresenter och påfågeltemat gick igen i allting: presentpappret var perfekt utvalt, en del paket hade små fågeldekorationer och till och med grattiskortet stoltserade med en påfågel (dock med texten "Du fyller 5!" men det kunde nog inte hjälpas...). På presenternas etiketter stack hysteriskt glada Kenneth-fejs fram med käcka utrop som "Happy Merlinpeen!" och "Live every birthday like it's shark birthday!" och... det var bara så himla fint. ♥ ♥ ♥ Till och med servetterna på matbordet var påfågelmönstrade.

Jag informerades snart om att det var dags för "förrätt" och mina onda aningar kom ohjälpligen tillbaka - och det med all rätt. Vad hade de kokat ihop om inte... cheesy blasters!? För den som inte kan sin 30 Rock är det en svinäcklig och ofräsch mikrovågsugnsrätt som består av en korv som man stoppar med ost och rullar i en pizza... Ja, ni hör själva. Ärligt talat är jag säker på att jag faktiskt bokstavligen sagt "Inga jämrans cheesy blasters nu!" till Robin och Mattias flera månader innan min födelsedag, men... det spelade tydligen ingen roll. Ska man ha det här temat får man tydligen finna sig i att det här kommer serveras. ^^ Okej då!

s04e01 "Season Four"

Recension: Det var precis lika äckligt som man skulle kunna tro. Jag åt två tuggor av min, och Kenneth/Mattias ungefär lika lite. Frank/Robin är dock båda mänskliga avfallskvarnar (så himla bra casting här alltså! ^^) så han tryckte i sig hela och såg ut att gilla det. Good for him! Jag kanske ska låta bilderna tala för sig själva...

Sista bilden är ett fantastiskt fint sällskapsspel som Robin hade utarbetat, The Great Page-Off!. Han hade inte hunnit bli riktigt färdig, så det fattades lite kort och instruktioner osv men jag hade ändå enormt kul när jag satt och glodde på spelplanen och försökte identifiera de små chibi-aktiga klumparna som skulle föreställa olika 30 Rock-karaktärer. Jag blev väldigt inspirerad och vi bestämde att vi skulle försöka hotta upp hela grejen när tid finns och göra det hela lite mer spelbart. Kul!

Sedan blev det lite presentöppning. Bara kolla så fint inslagna de är! ♥ Paketens innehåll var inte fy skam heller: förutom ett gäng "vanliga" saker som inte är så intressanta här, kanske, fick jag en del presenter som stämde med dagens tema.

Bland dem fanns 30 Rock Säsong 5, Tina Feys bok Bossypants, en inofficiell men ändå intressant bok vid namn 30 Rock And Philosophy: We Want To Go To There, en Budweiser (lite svårt att förklara kanske, men den är tänkt att fungera som en spirituell länk mellan undertecknad och JmB och... öh... eller...) samt min favoritpresent av dem alla: en väldigt tjusig samlingsskiva med massor av videoklipp av Kenneth/JmB, som t ex samtliga Kenneth the Web Page-avsnitt (vilka jag aldrig ens sett tidigare då de stått som "inte tillgängliga i mitt land")! Yaaay!

Jag måste bara skriva av vad Mattias hade skrivit på det snygga CD-omslaget, för som vanligt fick han mig att skratta högt:

Jack McBrayer i:

En himla massa videosnuttar

"En himla massa videosnuttar" är resultatet av mer än

en dags mästerligt ihopsamlande av videosnuttar. Se

Jack McBrayer i tidlösa klassiker som "Cancer Isn't

Cool", Mariah Careys "Touch My Body" och "How

to Rip A Drug Dealer". Skratta och le, gå sedan och

gör något annat! Inkluderar för första gången på

DVD: "Kenneth the Web Page". WOW!

En enig kritikerkår intygar:

    

"Bäst sedan Matrix."

-Pelle Påhitt, Dagens Dravel

"Bättre än knark. Nej, förresten, knark är bättre."

-Lodis-Lelle

"Full pott! Jag vann!"

-Tursam spelmissbrukare

"Jag tittar gärna på detta."

-Medgörlig person

"Jack McBrayer är bäst, ingen protest. Jag rekommenderar

denna födelsedagspresent till alla."

-Emelie

Sedan var det dags för middag och som tur var, var cheesy blastern blott ett villospår. Den riktiga maten var mycket, mycket godare och definitivt mer hälsosam (lax, sparris, pepparrot!), och jag måste säga att det förvånade mig en aning då mina pöjkar vanligen inte brukar vara särskilt begåvade i köket. Men detta var verkligen överraskande gott - I approve! :) Vi åt tills vi var proppmätta och fick kämpa i oss det sista, och med "vi" menar jag mig själv och Mattias. Robin tryckte givetvis utan problem i sig hela sin portion och hade säkert orkat mer. På sista bilden här kan man se vad Kenneth/Mattias tyckte om det hela. ^^

Bredvid tallriken på tredje bilden syns även några "idolfoton" som ingick i en liten lek som Mattias hittat på. Han, eller snarare the Riddler, hade skrivit ner ett gäng gåtor som ledtrådar till var diverse 30 Rock-karaktärer hade gömt sig i lägenheten. I matfotograferandets stund hade vi hittat Jenna, Jack och Frank, och med "vi" menar jag Robin. Jag var helt otroligt dålig på att klura ut gåtorna.

Vi hade också en liten temabaserad frågesport i vilken jag krossade Kenneth/Mattias så det skvätte om det. :D Lustigt nog svarade han rätt på just de frågor som handlade specifikt om NBC, vilket var kusligt passande då en NBC-page ju bör veta sådant, men varför visste Mattias det? Själv var jag dock aningen bättre på de mer teveserie-relaterade frågorna, av någon outgrundlig anledning. ^^ Skäms dock som en hund över att jag i en sekund av tillfällig sinnesförvirring svarade "Walt Dickman" på en fråga där svaret skulle vara "Dick Whitman". *facepalm* Dickman, liksom... vem f-n heter Dickman?

Vi lekte också två andra lekar som även de var roliga. I den ena skulle man läsa upp en rappakaljatext baklänges, spela in det på datorn och sedan spela upp det på rätt håll. Dessa efterblivna läten skulle då föreställa olika citat från 30 Rock. För det mesta tyckte jag det var helt omöjligt att gissa, trots att jag tror mig vara hyfsat bekant med seriens citat vid det här laget, men Frank/Robin imponerade genom att känna igen nästan alla. Vi gjorde också en rolig/smått obehaglig grej där foton av Liz, Jack och Kenneth med ansiktena bortsuddade delades ut. Tanken var att vi skulle försöka rita in deras ansikten igen, utan några referensbilder alls. Resultaten blev fruktansvärda och väldigt uncanny valley, men också mycket roliga. :D Tyvärr har jag glömt att fota dem så jag lägger in det en annan dag.

Till slut kom så den sista överraskningen, och det var inte vilken överraskning som helst. När Frank/Robin bar in glasstårtan såg jag bokstavligen ut så här:  :O  Bara titta, så fantastiskt fin den var! Nu undrar ni kanske vad tusan "Happy D-Day Emil" betyder, men det är direkt referens till ett mycket skojigt avsnitt i säsong 5 i vilket Jenna, Kenneth och Kelsey Grammer (!) scammar ett glassföretag genom att avsiktligt beställa in felstavade glasstårtor med ett gratiskort, och sedan lämna tillbaka dem för att de är felstavade och få kontanter tillbaka (se bild nedan).

s05e05 "Reaganing"

Bara kolla chokladdekorationerna i form av påfågelloggan. OMG! Jag blev verkligen superimponerad av Robins insats, hade ingen aning om att han var så begåvad med en sprits, haha. Och alla Smarties i NBC:s färger... wow. Nej, mycket bra jobbat, får jag säga. ♥ ♥ ♥ !!

Allt som allt var det ett mycket fint födelsedagsfirande och jag blev återigen påmind om vilken himla tur jag har som har min lilla nördiga familj som inte tvekar en sekund att dra på sig fejkpolisonger och pagekostymer  för att göra mig glad. Robin och Mattias, ni är bäst. ♥

Givetvis var jag också tvungen att be Mattias posera i några olika passande poser innan kvällen var slut... Ni får förlåta mig, men hur ofta får man en sådan här chans? ^^ Blev det inte likt?

Och slutligen, min favoritbild från dagen. Yep, those are my grabby, grabby hands... ♥ Om året som trettio kommer att rocka, det vet jag inte än, men den här bilden gör åtminstone det. Tack så himla mycket, killar.

-Emelie

GRATTIS EMELIE!

Ett stort grattis till allas favorit-Emelie som idag
slår på stort och passar på att fylla 30 dagen till ära! 

Whoo!

Hoppas att dagen varit kalasig och bra!

I helgen stundar tårta, omnomnom, gott!

^__________^

-Robin, Mattias och Kenneth

Filmkväll x2

Som bekant gav piraten Johnny Koolala hela gänget en rejäl samling dvd:er i julklapp (han hävdar att han hittade dem i en mystisk och spännande sjörövarkista någonstans i Karibien, men jag tycker bestämt att filmerna i fråga har en lätt touch av "10 för 100"-utrensning i en videobutik... hrm, nåväl...) och på senare tid har vi kollat på två av dessa, Shutter Island (2010) och I Love You, Phillip Morris (2009).

Shutter Island är baserad på en bok som heter Patient 67 av en Dennis Lehane, och handlar om en polisman som försöker reda ut vad som egentligen händer på en ö som är fängelse och mentalsjukhus i ett. Vädret är fruktansvärt under större delen av vistelsen och en massa märkliga saker händer, och polismannen börjar få allt svårare att skilja på dröm och verklighet. Det är väl ungefär så mycket man kan säga utan att spoila hela klabbet.

Filmen är välgjord, snygg och hyfsat spännande, men någonting rubbed me the wrong way lite grann. Väldigt fort börjar man få misstankar om hur filmen kommer sluta, och det är väl okej, för det visar sig till sist att man har haft fel, men det känns ändå som att det borde ha dröjt liiiite längre innan man började förutspå allt. Att vi fick dessa föraningar bara några minuter in i filmen känns inte så jättelyckat, för även om vi som sagt gissade fel så gjorde det bara att jag största delen av tiden satt och undrade hur handlingen i en sådan här typ av film kunde vara så uppenbar, istället för att verkligen dras med av stämningen.

Andra saker jag inte var jätteförtjust i var Michelle Williams insats, som jag tyckte var träig och överspelad (konstigt då hon ju anses vara jätteduktig, men det kanske inte var hennes fel så mycket som rollens/manusets), och det faktum att Ben Kingsley var med över huvud taget - han är säkert bra, men det är något med hans väldigt cartoony utseende som jag alltid haft svårt att ta på allvar. Dessutom är Mark Ruffalo med, och honom har jag av någon anledning också svårt för. Det gör att hela filmen vilar på Leonardo DiCaprios axlar, och han är lyckligtvis kompetent som alltid. Sammanfattningsvis är filmen bra, men kanske inte så bra som den tror sig vara. Vissa repliker är mer än nödvändigt yxiga för en film som siktar så här högt.

Den får 3½ plymapa, men eftersom vi inte kör med halvor här så blir det tre.

Bättre tyckte jag däremot om I Love You, Phillip Morris med Jim Carrey och Ewan McGregor. Den här filmen lyckades på något vis ta en väldigt, väldigt specifik situation och göra den allmängiltig och angelägen. Steven Russell lever sitt liv i garderoben, men efter en olycka bestämmer han sig för att leva ut och bli den mest utsvävande och flamboyanta bögen av dem alla. Förutom att vara färgstark och ultra-gay är han dessutom en bedragare av första klass, och större delen av filmen tillbringar han åkande in och ut ur olika fängelser - förutom allt ovan är han nämligen dessutom en utbrytarkung utan like. Vid en fängelsevistelse träffar han på den desto mer timida och oskyldiga Phillip Morris, och det blir kärlek vid första ögonkastet för dem båda. Resten av filmen får vi se hur deras förhållande utvecklar sig då Steven fortsätter att ha svårt med att hålla sig på rätt sida lagen.

Jag tyckte filmen var riktigt bra. Med undantag för ett plothole (som kanske egentligen inte var ett plothole, men ändå puttade oss alla lite ur balans för en stund) var filmen väldigt underhållande, skojig, lättsam och rörande. Dessutom var den något av en thriller då vi som tittare vred oss i våra stolar när huvudpersonen höll på med sina bedrägerier - skulle det gå vägen även denna gång? - och när vi fick förklaringen på det största lurendrejeriet av dem alla satt vi med gapande munnar. Att denna knasiga berättelse dessutom är baserad på en sann historia är hisnande.

Alla skådespelare var väldigt bra, estetiken var härlig, och en stor fördel med filmen tyckte jag var att den gjorde en berättelse om homosexuella som liksom inte bara handlade om "hur det är att vara gay", "att komma ut" osv. Den var helt enkelt en historia om en conman som dessutom råkade vara väldigt gay. Inget ont om "komma ut"-filmer givetvis, men det var trevligt med en film som inte gjorde så stor grej av just det utan behandlade karaktärerna som riktiga människor med flera olika egenskaper FÖRUTOM att vara gay.

Jag gillade filmen skarpt, så den får en stark fyra.

-Emelie