Tiden gick och jag fann spelet på Tradera för en billig peng och tänkte att det nog inte var så illa som jag mindes det; det var säkert bara den hackiga emulatorn som gav stora G och hans kompisar ett oförtjänt dåligt rykte i deras DS-debut, ja, så måste det ju ha varit? Till saken hör ju att med konceptet Enorma-monster-som-trampar-sönder-storstäder-och-käkar-tanks-till-frukost så borde det vara snudd på omöjligt att inte göra ett helt galet underhållande och småmysigt spel. Godzilla Unleashed Double Smash lyckas emellertid med det omöjliga genom att göra ett slött, repetitivt och estetiskt tvivelaktigt spel med en så gott som total avsaknad av DS:ens små fiffiga specialfunktioner.
Mystiska meteorkristaller har regnat ner över hela jorden och skapat gott om kaos och oreda. Tokyo är översvämmat, Sydney har frusit över, Seattle är ett brinnande inferno och Kairo har sugits ut i rymden! All denna drastiska klimatförändring har även fått världens jättemonster att gå bärsärkagång och mänskligheten mobiliserar sina trupper för att gå till motattack och försvara sig till sista tapper man och kvinna.
Inom ramarna för en långsamt scrollande nederskärm följer vi en av fem väldiga bestar medan denne asar sig fram genom anstormande små generiska pansarvagnar och helikoptrar utan minsta tillstymmelse till animation i sina rotorblad. De pluttiga små farkosterna skjuter slött på måfå och Godzilla, Anguirus, Gigan, Megalon eller nykomlingen Krystalak får hoppa, slå, sparka och skjuta dödslasrar bäst de kan för att inte somn... öh, för att ta sig till nästa likadana bana och tillhörande slideshow cut-scene med halvkassa bilder som för den tunna plotten vidare.
Samtidigt som det markvandrande monstret på nederskärmen har sin framfart så kan ytterligare en spelare ge denne understöd ifrån luften med en av följande, fem, flygande förödelsebestar: Mothra, Battra, King Ghidorah, Rodan eller Destroyah. I de fall där man inte känner någon annan med en DS som är tillräckligt inne på Godzilla för att punga ut alla de många slantarna som det kostar för ett spel, så får man spela båda monstren själv i ett tag-teamsystem där man kontrollerar ett monster i taget medan det andra försvinner ut ur bild och laddar sina batterier en stund på någon solig ö någonstans. Jag tillhör denna senare kategori men tror inte att multiplayerläget hade varit särskilt extra givande alls. Snarare leder det nog till att luftvärnskavalleriet tröttnar lite extra snabbt på att spela då merparten av action och bakgrunder att fästa blicken på när man spelar sker på nederskärmen.
Ovan nämnda skärmsystem är för övrigt den enda feature som har någon som helst koppling till att det ju faktiskt är en DS vi spelar på, vilket för oss vidare till det jag gillade absolut minst med hela spelet. Om jag sitter med en konsol som har både touchscreen och mikrofon, varför måste jag då förstöra byggnader med långa, flaskhalsiga kedjor av knapptryckarkombinationer?? Varför inte någon kreativ lösning där man faktiskt krossar byggnaderna med sin stylus eller i värsta fall ryter och morrar och för oväsen in i mikrofonen eller något, och på så sätt skapar lite förödelse som ett vildsint primalmonster som aldrig tagit med en enda skolbok hem och som ingen kan stoppa?
En bit in på varje bana så kommer det nämligen en stor byggnad mitt i ens väg som man måste förstöra. Detta slöar ner det redan långsamma spelet ännu mer och gör mig lika irriterad varje gång. "Åh nej! Inte en sådan här nu igen!" tänker jag förtretat när spelet stannar upp, mitt valda monster omständligt ska positionera sig framför det designerade huset och displayen visar i vilken kombo om tre tryck som de två olika slagsmålsknapparna ska tryckas in. Jag hade stora svårigheter med den kinkiga tajmingen i början vilket gjorde att det här momentet tog ännu längre tid än vad det redan gör, och medan man håller på med det så känns det verkligen som om det aldrig ska ta slut. En ny kombo matas på efter varje avklarad kombo på tok för många gånger och många gånger känns det som om man inte kunde gjort knapptryckandet mer perfekt och ändå så bryts ens kedjeknapprande medan det segaste spelpartiet breder ut sig och tar upp ytterligare tid av ens liv.
Laddningstider mellan banor och menyval är även det flaskhalsar som stockar upp spelet och sänker det ytterligare några snäpp på underhållningsbarometern. Och vad är det som måste laddas egentligen? Spelet kan inte vara mycket mer avancerat än Gradius till NES och ingen av banorna är speciellt lång. Minuspoäng.
För att runda av harangerna av negativitet: musiken är kass och bakgrunderna på städer ser bara ut som en massa generiska klossar så jag får aldrig känslan av att jag faktiskt är i Tokyo eller New York - hela spelet är bara stad, annan stad, stad med hus.
Vad är bra då? Det finns en hel del klassiska kändisar i spelet, närmare bestämt nio stycken spelbara monster som jag redan nämnt (plus den där nya som gör det till tio kaijus totalt) och så alla bossar och minibossar: Biolante, Hedorah, Ebirah, Titanosaurus, Jet Jaguar, Megaguirus, Manda, Atoragon, Mecha Godzilla, Moguera, Orga, Space Godzilla och Mecha King Ghidorah. Det är kul att se och den stora behållningen med spelet. Det finns även möjlighet att låsa upp konceptbilder (yay!) och fula 3D-renderingar på lite allt möjligt i spelet (kul när det gäller monstren, tråkigt extramög när det rör dussinfienderna) samt lite annat smått vilket fått mig att spela spelet några extra gånger i jakten på en hundraprocentig avklarning (ligger för närvarande på 83%, intresseföreningen för protokoll).
Det visuella är inte helt ute och cyklar heller även om det lämnar mycket att önska. Vissa saker ser dock riktigt trevliga ut. Mothra är söt och elegant i all sin prakt och spelet fick mig att uppskatta Anguirus, ett monster jag tidigare inte brytt mig så mycket om. Godzillas atomic breath ser supertuff ut och ibland så klaffar designen på saker och ting. Det mesta ser dock för stiliserat, generiskt och tråkigt ut.
Jag kan fortfarande få för mig att vilja spela det, men hade önskat att det var så mycket bättre än vad det är och tror det mest är min fantasi och förmåga att vara lättroad som gör att jag får ut något av det alls.
Spela då hellre Godzilla: Domination! till Game Boy Advance, ett spel som mycket bättre fångar känslan av att vara ett jättemonster som slåss mot andra likasinnade jättemonster i tätbebyggda områden och trampar sönder allt som kommer i ens väg. Väldigt mycket som King of the Monsters 2 till Super Nintendo fast bärbart, med riktiga kändismonster och upp till fyra stycken röjiga skyskrapsstampare mot varandra samtidigt.
Inom ramarna för en långsamt scrollande nederskärm följer vi en av fem väldiga bestar medan denne asar sig fram genom anstormande små generiska pansarvagnar och helikoptrar utan minsta tillstymmelse till animation i sina rotorblad. De pluttiga små farkosterna skjuter slött på måfå och Godzilla, Anguirus, Gigan, Megalon eller nykomlingen Krystalak får hoppa, slå, sparka och skjuta dödslasrar bäst de kan för att inte somn... öh, för att ta sig till nästa likadana bana och tillhörande slideshow cut-scene med halvkassa bilder som för den tunna plotten vidare.
Samtidigt som det markvandrande monstret på nederskärmen har sin framfart så kan ytterligare en spelare ge denne understöd ifrån luften med en av följande, fem, flygande förödelsebestar: Mothra, Battra, King Ghidorah, Rodan eller Destroyah. I de fall där man inte känner någon annan med en DS som är tillräckligt inne på Godzilla för att punga ut alla de många slantarna som det kostar för ett spel, så får man spela båda monstren själv i ett tag-teamsystem där man kontrollerar ett monster i taget medan det andra försvinner ut ur bild och laddar sina batterier en stund på någon solig ö någonstans. Jag tillhör denna senare kategori men tror inte att multiplayerläget hade varit särskilt extra givande alls. Snarare leder det nog till att luftvärnskavalleriet tröttnar lite extra snabbt på att spela då merparten av action och bakgrunder att fästa blicken på när man spelar sker på nederskärmen.
Ovan nämnda skärmsystem är för övrigt den enda feature som har någon som helst koppling till att det ju faktiskt är en DS vi spelar på, vilket för oss vidare till det jag gillade absolut minst med hela spelet. Om jag sitter med en konsol som har både touchscreen och mikrofon, varför måste jag då förstöra byggnader med långa, flaskhalsiga kedjor av knapptryckarkombinationer?? Varför inte någon kreativ lösning där man faktiskt krossar byggnaderna med sin stylus eller i värsta fall ryter och morrar och för oväsen in i mikrofonen eller något, och på så sätt skapar lite förödelse som ett vildsint primalmonster som aldrig tagit med en enda skolbok hem och som ingen kan stoppa?
Godzilla och Mothra flexar sina radioaktiva andedräkter i kampen mot mänskligheten.
En bit in på varje bana så kommer det nämligen en stor byggnad mitt i ens väg som man måste förstöra. Detta slöar ner det redan långsamma spelet ännu mer och gör mig lika irriterad varje gång. "Åh nej! Inte en sådan här nu igen!" tänker jag förtretat när spelet stannar upp, mitt valda monster omständligt ska positionera sig framför det designerade huset och displayen visar i vilken kombo om tre tryck som de två olika slagsmålsknapparna ska tryckas in. Jag hade stora svårigheter med den kinkiga tajmingen i början vilket gjorde att det här momentet tog ännu längre tid än vad det redan gör, och medan man håller på med det så känns det verkligen som om det aldrig ska ta slut. En ny kombo matas på efter varje avklarad kombo på tok för många gånger och många gånger känns det som om man inte kunde gjort knapptryckandet mer perfekt och ändå så bryts ens kedjeknapprande medan det segaste spelpartiet breder ut sig och tar upp ytterligare tid av ens liv.
Laddningstider mellan banor och menyval är även det flaskhalsar som stockar upp spelet och sänker det ytterligare några snäpp på underhållningsbarometern. Och vad är det som måste laddas egentligen? Spelet kan inte vara mycket mer avancerat än Gradius till NES och ingen av banorna är speciellt lång. Minuspoäng.
För att runda av harangerna av negativitet: musiken är kass och bakgrunderna på städer ser bara ut som en massa generiska klossar så jag får aldrig känslan av att jag faktiskt är i Tokyo eller New York - hela spelet är bara stad, annan stad, stad med hus.
Vad är bra då? Det finns en hel del klassiska kändisar i spelet, närmare bestämt nio stycken spelbara monster som jag redan nämnt (plus den där nya som gör det till tio kaijus totalt) och så alla bossar och minibossar: Biolante, Hedorah, Ebirah, Titanosaurus, Jet Jaguar, Megaguirus, Manda, Atoragon, Mecha Godzilla, Moguera, Orga, Space Godzilla och Mecha King Ghidorah. Det är kul att se och den stora behållningen med spelet. Det finns även möjlighet att låsa upp konceptbilder (yay!) och fula 3D-renderingar på lite allt möjligt i spelet (kul när det gäller monstren, tråkigt extramög när det rör dussinfienderna) samt lite annat smått vilket fått mig att spela spelet några extra gånger i jakten på en hundraprocentig avklarning (ligger för närvarande på 83%, intresseföreningen för protokoll).
Det visuella är inte helt ute och cyklar heller även om det lämnar mycket att önska. Vissa saker ser dock riktigt trevliga ut. Mothra är söt och elegant i all sin prakt och spelet fick mig att uppskatta Anguirus, ett monster jag tidigare inte brytt mig så mycket om. Godzillas atomic breath ser supertuff ut och ibland så klaffar designen på saker och ting. Det mesta ser dock för stiliserat, generiskt och tråkigt ut.
Jag kan fortfarande få för mig att vilja spela det, men hade önskat att det var så mycket bättre än vad det är och tror det mest är min fantasi och förmåga att vara lättroad som gör att jag får ut något av det alls.
Spela då hellre Godzilla: Domination! till Game Boy Advance, ett spel som mycket bättre fångar känslan av att vara ett jättemonster som slåss mot andra likasinnade jättemonster i tätbebyggda områden och trampar sönder allt som kommer i ens väg. Väldigt mycket som King of the Monsters 2 till Super Nintendo fast bärbart, med riktiga kändismonster och upp till fyra stycken röjiga skyskrapsstampare mot varandra samtidigt.
Party i Tokyo och alla var där!
Godzilla Unleashed Double Smash får en plymapa av fem då det känns väldigt rushat och ihopslängt mest för ihopslängandets skull och inte för att någon kände att de genuint ville skapa ett ordentligt Godzillaspel till Nintendo DS. Det haltar på för många plan och borde ha gjorts helt annorlunda. Gör om. Gör rätt.
-Robin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar