Jag stod härom dagen och funderade på när jag senast blivit riktigt, riktigt imponerad.
När jag var yngre och saknade referensramar var det ju lätt att bli helt blown away av olika saker inom t ex musik eller film (från 6 till 13 års ålder var raden "Den bästa film jag sett" i Mina vänner-boken utan undantag reserverad för årets aktuella Disneyfilm som ju alltid sopade banan med sin föregångare), men med åren så finner jag det svårare och svårare att bli sådär fullständigt bländad som man kunde bli som liten. Inga nyheter här, så är det säkert för de flesta, men ändå.
Med ökande kunskaper om dramaturgi och bildberättande blir det lättare att se mönster och identifiera planteringar, exposition och andra författarknep, och även om filmer fortfarande kan vara bra blir det med tiden svårare att låtsas som att man inte ser igenom dem. I takt med att man mer eller mindre medvetet lär sig analysera olika konstformer känner man sig förvisso smartare, men nog tusan förtar det lite av glädjen och förmågan att låta sig svepas med av verken ifråga.
Dessutom blir man kräsnare med åldern; ju mer musik man hör, desto mer har man att jämföra med, och man inser att de låtar som gjorde en helt förtrollad förr bara följer en välbeprövad D-A-Bm-G-ordning likt tusentals andra poplåtar. Man har hört det förr, man har sett det förr, och inget är någonsin riktigt bra nog - det är alltid något som fattas. Den här tecknade serien är snygg, men själlös. Den här serien har en otroligt stark historia, men gud så fult tecknad den är. För att inte ens tala om genusglasögonen! Har man väl fått dem på sig så blir man aldrig av med dem igen, och med det blir det genast färre och färre kulturyttringar som man kan stötta till hundra procent.
Så jag frågade mig själv: När blev du senast så fullständigt imponerad av någonting att du nästan flög in i väggen bakom dig av tryckvågen, och vacklade därifrån med håret på ända när du tittat klart på verket ifråga? Svaret blev det här:
De här fotona är tagna av den koreanska konstnären Jee Young Lee och de har valsat runt ett tag på Facebook, bl a via
Boredpanda.com, så kanske har du redan sett dem. Vi översköljs ju dagligen av roliga giffar, mer eller mindre meningsfulla Upworthy-länkar och folks fotografier och teckningar, så först kollade jag bara slött och blasé på den här länken och stängde sedan ner den, och så var det inte mycket mer med det. Men jag kom på mig själv med att hela tiden återvända till bilderna i tankarna och till slut var jag tvungen att gå tillbaka och glo dumt (samt spara ner varenda bild, såklart) med tungan hängande utanför munnen. Vilka fantastiska bilder! Helt otroliga.
Så här står det om fotona på Boredpanda:
Young Korean artist Jee Young Lee recently presented her beautiful, surrealistic and Photoshop-free photography exhibition named “Stage of Mind”. The magic happens in the artist’s small 3,6 x 4,1 x 2,4-meter studio in Seoul. The artist builds these highly dramatic, psychedelic and visually intense scenes herself, ensuring that every teeny tiny detail is hauntingly perfect and leaves the viewer in awe.
och man kan bara lägga sig platt och säga att hon verkligen lyckats. Vilken otroligt begåvad och kreativ människa! Varenda bild i hennes samling golvar mig totalt. Jag kan inte säga att jag förstår allting, men det gör ingenting alls. Avundsjukt stirrar jag på hennes konst och undrar vad jag skulle göra om jag vore ens en tiondel så kreativ som hon.
Jag har ett lite kluvet förhållande till "konst" som i att gå på gallerier och titta på tavlor och skulpturer. Det är mycket av det jag inte förstår, och när det gäller vissa verk beror det på att jag helt enkelt är för dum och har för svårt för abstrakt tänkande. De verken kunde vara imponerande, men istället får de mig bara att känna mig alienerad. Andra verk gör mig enbart irriterad, som i det klassiska exemplet där någon kluddar något hafsigt klägg på en målarduk och sedan säljer det för tusen miljoner kronor. Jag antar att det helt enkelt inte riktigt är min grej. Jee Young Lees konst lyckades dock pejla in exakt det där lilla som jag gillar och träffade mig rakt i solar plexus (jfr. klyschiga uttryck) och hade jag varit en snorrik mecenat hade jag gladeligen strösslat små prassliga, gröna papperslappar över alla hennes kommande projekt. Vilken stjärna!
-Emelie
