26 september 2012

Anya's Ghost


När internet var ungt jag började hänga på internet cirka 1997 stötte jag snart på en multibegåvad amerikansk tjej i min egen ålder som bland annat illustrerade och tecknade serier. Det var min första bekantskap med fenomenet webbserier och imponerad som bara den började jag följa allting som hon gjorde med förälskad fascinerad blick. Jag upptäckte att hon ingick i ett serietecknarkollektiv och började genast följa även de andra medlemmarnas olika projekt, hungrig som jag var efter snygga, alternativa (och gratis!) serier. En av de andra medlemmarna var Vera Brosgol, och även om jag inte blev lika förtjust i henne som i min första crush har jag alltid tyckt att hon är extremt begåvad. Därför var det roligt att se att hon släppte en egen seriebok 2011, som i skrivande stund har vunnit flera priser och pryds av omdömet "A masterpiece!" från ingen annan än självaste Neil Gaiman.

Denna bok var jag ju tvungen att införskaffa på något sätt (och det tyckte tydligen Mattias också, vilket höll på att leda till en olycklig/dråplig julklappssituation där vi båda gav varandra samma bok) och när jag hade läst ut den tyckte jag att det var en solid debutbok och en riktigt underhållande läsupplevelse, även om det kanske är att ta i lite i överkant att kalla den ett mästerverk.


Anya's Ghost är en 221 sidor lång svartvit serie riktad till ungdomar, men även vi gaggiga gamlingar kan ha stor glädje av den. Handlingen i korthet: en ung tjej vid namn Anya kämpar med tonårslivets vanliga vedermödor samt skammen över att vara rysk invandrare med lätta viktproblem och pojkvänsbrist. När hon råkar ramla ner i ett hål får hon kontakt med spöket av en ung flicka, Emily, och de båda blir vänner tills berättelsen börjar svänga i en mörkare riktning.

Jag tycker att boken är väldigt vältecknad, och Brosgol vet utan tvekan vad hon sysslar med både när det gäller tecknande och skrivande. Hennes stil är väldigt "ren" och det är snyggt med de svartvita tonerna. Serien slutar aldrig vara underhållande och även om vissa bitar kanske är lite förutsägbara är boken på det hela spännande, rolig och mysrysig. Karaktärerna är bra och realistiska och man hejar på Anya även om hon är en surmupp större delen av tiden. Jag läste om boken på direkten så snart jag läst ut den. Jag måste också erkänna att jag fick gåshud och rysningar på ett specifikt ställe. Läs Anya's Ghost så kan vi diskutera sedan om du reagerade på samma sak.


-Emelie

20 september 2012

Ivy the Kiwi?

Ivy the Kiwi? är ett supergulligt plattformsspel till Nintendo Wii med gimmicken att man inte själv hoppar runt med figuren, utan istället styr dess omvärld för att försöka få den att gå dit man vill. Sådant tycker jag är väldigt roligt så jag är därför nöjd med köpet. :)


+ Ivy är verkligen jättesöt, och man måste beundra hennes totala brist på självbevarelsedrift och insikt om sina egna begränsningar där hon rusar fram i panik över sin försvunna mamma, utan att tänka en sekund på att det kan finnas faror som kan skada henne. Okej, det är kanske inte så beundransvärt, men lite imponerande är det att vara så djärv och dumdristig att man litar fullständigt på att en främling (spelaren) ska se till att man inte dör. Men hon vet kanske att om man är så söt som hon så kommer de flesta gladeligen att hjälpa till. Eller så läser jag in för mycket i några pixlar på en skärm.

+ Bakgrunderna är jättefina - jag älskar verkligen den höstiga färgskalan och den mysiga, sagoboksaktiga stilen.

+ Musiken tyckte jag var riktigt fin, i alla fall på vissa specifika banor.

+ Roligt med själva spelmomentet: att "rita" lianer under Ivys fötter och därmed ändra på och styra omgivningarna och bandesignen. Kul!

- Ivy springer väldigt fort! Jag var säker på att hon skulle vagga fram lite lagom makligt - trodde inte för en sekund att hon skulle skjuta fram som en sådan raket. Det gäller att hålla tungan rätt i mun och verkligen ha snabba reflexer, vilket i sig inte är en dålig grej i ett spel. Jag blev bara så förvånad - ingenting på omslaget gav intrycket att det skulle gå undan på det sättet.

- Spelet är inte särskilt långt, men om man lyckas ta alla fjädrar i alla banor får man som tur är en mängd bonusbanor. Det finns även multiplayer mode och time trial och lite liknande att roa sig med när själva huvudspelet är slut, men jag är ändå glad att jag köpte det begagnat. Jag hade blivit ganska vansinnig om jag lagt 500:- på ett spel som tar slut på två sittningar.


-Emelie

16 september 2012

Din farsa stinker

Jag satt och sträckkollade på den japanska 70-talsserien Kamen Rider Amazon i somras och det här partiet fick mig att fnissa gott och har funnits med mig sedan dess. Masahiko, Amazons lille brun- och vitklädde kompis, presenterar honom för en klasskamrat. Amazon, som vuxit upp utan mycket till mänsklig kontakt i den djupaste av djungler, visar upp en stilstudie i social kompetens.




















(...okej då, till hans försvar så visade det sig att Amazon hade rätt, pappan var egentligen en fisk. Men nog tycker jag allt att han kunde lagt fram det på ett mer finkänsligt sätt!)

-Robin

15 september 2012

Seo Kim

Snubblade över Seo Kim's tumblr härom dagen och tyckte hennes teckningar och slice-of-life-serier var riktigt söta. Kolla in dem! Jag gillade speciellt den här om privatliv, och den här om wasabi (hög igenkänningsfaktor!).


-Emelie

13 september 2012

Hårfagra prinsessor och deras mammor (Tangled vs Brave)

Det slog mig plötsligt att vi i och med Brave har fått två animerade filmer på lika många år som handlar om en prinsessa med mycket hår som har en uppgörelse med sin mamma - två filmer som båda gör en ansats att vara genusmedvetna, och som båda är, enligt min mening, riktigt riktigt bra. Den andra filmen är förstås Tangled (Trassel). Med Brave kvar i färskt minne bestämde jag mig för att se om Tangled och göra en jämförelse.

Min backstory med Tangled är lite rolig. Emelie och Robin gick och såg den på bio utan mig. Jag minns inte riktigt varför, för vi brukar se den här typen av film tillsammans. I alla fall så tyckte de om den och ville att jag skulle se den också så vi kunde diskutera den. Jag hade två biobiljetter hemma - en julklapp från jobbet - och tog den ena och gick och såg filmen. Efteråt var jag helt vimmelkantig och kunde knappt sitta still, så ett par dagar senare tog jag den andra biljetten och såg den igen. Så jag såg den på bio två gånger själv, och den höll lika bra båda gångerna. Sedan fick jag The Art of Tangled i julklapp och blev överlycklig.

Men det var då och nu har Pixar kommit och med stora kliv trampat upp stigen som Disney skapade. I genren hårfager animerad prinsessfilm med feministbudskap slår Brave Tangled på fingrarna. Som genusneutral film fungerar inte Tangled, den har för många inkörda Disneyutsmetningar.

Gothel och Rapunzel 

Ta Gothel som exempel. Gothel är Rapunzels styvmor och filmens antagonist. Hon är en fantastisk karaktär, vars pikande och relativt subtila ondska är obehaglig och riktigt trovärdig. Hon kidnappar Rapunzel i filmens början och låtsas vara hennes mor för att Rapunzels hår har helande krafter. Gothel är gammal och Rapunzel kan göra henne ung på nytt, om så bara i små doser åt gången. Gott så; Gothel vill inte dö, och utan Rapunzel kommer hon göra det. Ett mycket bra motiv som öppnar upp för enormt intressanta saker i storyn.

Dock kan filmen inte låta bli att tona ner dödsaspekten av Gothels predikament till förmån för något betydligt unknare - fåfänga. Hon vill inte lura döden, hon vill bara vara ung och vacker. Filmen tycks sätta likhetstecken mellan att leva och att vara vacker i Gothels fall, och visst, det är ju så det ligger till, men det är klumpigt av Disney att spela så väldans mycket på det ena och skippa det andra. Speciellt när vi i filmens klimax får se Gothel bokstavligt talat förvandas till stoft när Rapunzels förtrollning bryts. Hon hade kunnat vara en stackare som desperat klamrar sig fast vid sitt liv till varje pris, men istället utmålas hon bara som en fåfäng onding. En tappad boll, tycker jag. Man kan ju helt klart vifta bort detta med att filmen riktas till barn, men jag köper inte det riktigt.

En annan sak jag inte kan låta bli att tänka på är hur män och kvinnor skildras. I både Tangled och Brave får visserligen båda könen vara med där det händer och slåss och göra akrobatkonster, och båda könen tillåts bli ledsna och gråta. Det är ju väldigt bra, men samtidigt är det bara att skrapa på ytan.

I båda filmerna, men i Tangled i synnerhet, utmålas trots allt kvinnor som undersköna och docklika, och de utstrålar charm och finess medan männen är stora, fula, våldsamma men har ett hjärta av guld.

En man

Merida sticker ut en del från den beskrivningen, men då är det också hela poängen med Brave att hon får göra det, och ändå är hon vansinnigt vacker och docklik. Flynn Rider i Tangled är heller inte stor och ful, men han är ju den som ska få tjejen i slutet och har mycket medvetet ingen motsvarighet i Brave. Och nu kommer jag av mig - poängen är att inte ens här, i "hårfager animerad prinsessfilm med feministbudskap"-genren kommer filmskaparna ifrån att skapa en bakomliggande klyfta mellan könen. Brave går dock mycket längre i sitt genusperspektiv och med mycket lättare hand.

Men om jag lämnar sådant därhän, hur står sig filmerna som upplevelser om man jämför dem? Nu har jag bara sett Brave en gång än, men en skillnad som jag tidigare noterat mellan Disney och Pixar är ändå tydlig för mig här. Disney må fastna i kladdet då och då på grund av sina väl upptrampade fotspår, men det finns något att säga om vad deras långa animationstradition gör med deras filmer, visuellt och berättarmässigt. Det finns något utstuderat i figurernas design och rörelsemönster, i deras sätt att tala och i vad de säger. Och oavsett om Disney eller Pixar är den bästa studion så sitter det som en smäck.

Brave må vara en bättre helhet med ett bättre budskap, men Tangled suger tag mer i enskilda scener. Historien om Rapunzel och hennes frigörelse är inte direkt unik på pappret, men oj vad den fungerar. När hon för första gången kliver ner på det mjuka gräset under tornet hon bott hela sitt liv och hennes ögon glöder av förväntan, då glöder mina ögon ikapp, för det är bara så bra.

Gets me every time 

Jag är hundra procent med på noterna och sedan gråter jag en skvätt. Scenen med papplyktorna över sjön är kanske min absoluta favoritscen i animerad film överhuvudtaget, och där gråter jag ännu mer. Tankar på klyschor och genus spolas bort och jag bara älskar det. Sådana här enskilda ögonblick är inte lika framträdande i Brave, även om min ögon inte var torra där heller.

Pixars filmer har inte samma polerade yta rent designmässigt utan är mer quirky. De har en tendens att se ut som Disneys filmer gör på ett tidigare stadium, innan allt blir Disneyfierat så till den grad att en missbildad puckelrygg blir söt. Vad man gillar bäst är väl upp till var och en. Brave är förvisso rent ögongodis den med, med sin storslagna natur och trollbindande röda lockar, men Tangled... Den har sina rötter i handtecknad animation och spelar på det till fullo. Resultatet är en film som är det perfekta mellantinget mellan verkligheten och Den lilla sjöjungfrun. Jag smälter.

Vet inte om jag är mer kär i Rapunzel eller Flynn 

Tangled är en mer lättsam och tramsig film än Brave. I Brave lägger sig en lätt undergångsstämning när trollformeln börjat verka och klockan tickar. Den sanslöst ruggiga demonbjörnen Mor'Du finns dessutom hela tiden i bakgrunden, och hur mycket skottarna än dummar sig och flummar runt lyckas de inte riktigt skingra orosmolnen. Tangled målar redan från första stund upp sig som något ganska snällt, och har hela tiden glimten i ögat. Det är spännande, vackert och dramatiskt, men allt går i pastellfärger och det är aldrig särskilt långt till  barbarer som bakar muffins, urflippad dialog och purkna hästar med svärd.

En av många tramsiga situationer

Det filmerna båda går ut på är en uppgörelse med respektive huvudpersons modersfigur. I båda filmerna intar mamman en skurkroll och blir hindret som måste överskridas för att hjälten ska bli fri och stå på egna ben. Men det är stor skillnad på hur det skildras och hur det faller ut. Gothel går från att vara en kärleksfull förälder i Rapunzels ögon till att i slutändan visa sig vara ondsint till den grad att hon inte tvekar att mörda. Rapunzels utveckling ligger i att förstå att Gothel inte vill henne väl. I slutändan måste Gothel dö.

Meridas mamma Elinor å sin sida är från början det störande momentet i Meridas annars lyckliga liv. Hon är sträng, krävande och kvävande och när hon vill tvinga Merida att gifta sig tvekar Merida inte att kämpa emot henne med all sin kraft, vilket är mycket grymmare än vad Elinor förtjänar. Här går istället filmen mot en försoning. Brave vågar göra hjälten osympatisk och skurken i slutändan god.

Värt att notera är också att det är Flynn och kameleonten Pascal som - indirekt - dödar Gothel. Flynn genom att bryta förtrollningen så hon börjar åldras, och Pascal genom att få henne att snava och falla ut för tornet. En klassisk Disneydöd. En genomond skurk faller mot sin död (förvisso med twisten att hon inte ens hinner landa) och ingen av de goda behöver ha hennes blod på sina händer. I Brave är det Elinor, av alla, som blir den som gör slut på demonbjörnen Mor'Du, vilket är betydligt mer classy.

När allt är sagt och gjort behöver Rapunzel sin man, men å andra sidan, än sedan? Alla behöver ju någon, och i den här kontexten är sökandet efter kärlek verkligen relevant. Efter att ha levat ensam med en manipulerande mamma på en liten yta i hela livet blir så klart någon som tycker om henne på riktigt detsamma som frihet. Och med två så charmiga huvudpersoner som Rapunzel och Flynn kan åtminstone jag lätt köpa att de blir intresserade av varandra. Jag hade gärna tagit båda två!

I Rapunzels liv finns en tomhet som kan fyllas av Flynn. I Meridas finns ingen sådan tomhet, så när de tre friarna kommer är hon naturligtvis ointresserad. Men det ska också sägas att Meridas alternativ till karlar är ganska dåliga: en enfaldig plutt med tom blick, en skrikande tupp och en stor ängslig biff som tycks mumla på ett främmande språk. Jag kan inte låta bli att tänka att om Brave hade varit modigare hade åtminstone någon av friarna varit åtråvärd på riktigt. Då hade Meridas trotsiga val känts mer… trotsigt. Som det är nu är det ju inget snack om vad hon måste göra - vem som helst i Meridas sits hade valt bort dem. Men det är kanske petitesser.

-Mattias

Ps. Läs även Emelies recension av Brave från 3/9.

.

12 september 2012

Otäcka grejer i Skönheten & Odjuret

Jag tittade på Skönheten & Odjuret härom kvällen, för första gången på länge, men för säkert trettionde till fyrtionde gången i mitt liv. Det här är inte en recension, för jag tror inte jag skulle kunna recensera en film som den. Då jag är född 1983 är klassiker såsom Skönheten & Odjuret, Aladdin och Den lilla sjöjungfrun grundläggande delar av min barndom och uppväxt, och så cementerade i min personliga kanon att det är hart när omöjligt för mig att se dem objektivt med ögon som inte påverkats av fem ton rosenskimrande nostalgi. Det är väldigt fina filmer; inte utan sina brister, men ändå fina. Goda hantverk, även om just Skönheten & Odjuret inte är min personliga superfavorit.

Istället för att recensera tänker jag peka ut några saker som jag alltid tyckt varit väldigt obehagliga med filmen (hela Stockholmssyndrom-biten utelämnas för idag). Bland sjungande kandelabrar, magiska speglar och tjusigt maskrosfluff som poetiskt dansar iväg med vinden finner vi följande:

1) Vargarna


Som dessa nedrans vargar har hemsökt mig sedan jag såg filmen på bio som åttaåring! (Hmm, jag tror det kan bli ett eget inlägg för en annan dag: "Topp 5 Tecknade Figurer Som Skrämde Mig Som Barn"...) Tänk er själva, jag är åtta år och har aldrig någonsin tänkt på skogen som någonting annat än en fridfull plats där man kan kolla på löv och kottar, och så plötsligt visar den sig vara full av blodtörstiga satans påfund till vilddjur. Gah! Jag har under livets gång haft kontinuerliga mardrömmar om dessa monster som är hundra gånger läskigare än Odjuret själv. Den värsta biten är när Maurice tror sig vara i säkerhet innanför slottets grindar, men så börjar de bita i hans sko genom gallret i desperata försök att få tag i honom! o_O MEN GE ER DÅ!



Snel vove

2) Bybornas behandling av Maurice


Ibland tror jag nästan den här scenen är played for laughs, men faktum är att den ju är riktigt hemsk. Jag kan inte minnas att jag brytt mig så mycket tidigare, men när jag såg den nu så slog det mig hårdare hur vidriga byborna faktiskt är. Ta en titt på den här bilden ovan. Det där är inte en man som mår bra. Först mobbar de honom in absurdum, sedan lurar de honom att de ska hjälpa till, och sedan kastar de ut honom med huvudet före i snön... och lämnar honom där. o_O Det känns som att även om de tyckte han var så knäpp och galen kunde det räckt med att de retat honom lite och sedan portat honom. Det är ju en gammal man vi pratar om, och han är uppenbarligen helt förstörd - galen eller ej. Att kasta honom i snön... Han kunde ha skadat sig ordentligt och i värsta fall frusit ihjäl där ute, särskilt om han nu hade sådana mentala problem (han kanske inte mindes var hans hus låg?). Visst, det skulle väl inte funka i handlingen att någon stadsbo som inte var en del av Gastons närmsta anhang ledde honom hem - jag förstår ju varför folk är så hemska i den här scenen, rent dramaturgiskt - men grymt är det. Utzoomningen från Gastons lilla egopartaj till Maurice ensam i snön skrikande "Kan ingen hjälpa mig...?" är ju hjärtskärande.



3) Gaston går över gränsen


Det är inget jag går och tänker på till vardags, men när jag nu såg om filmen i mer vuxen ålder insåg jag varför jag alltid tyckt att scenen då Gaston hälsar på Belle hemma i hennes hus känts obehaglig. Jag var som sagt en oskyldig åttaåring där i biosalongen, och jag tror ärligt att denna scen kan ha varit det första tillfälle då jag blev (halvt) medveten om begreppet sexuella övergrepp/våldtäkt. Givetvis hinner det inte gå så långt - det är ju en Disneyfilm, för tusan - men den plötsligt obekväma och konstiga känslan som spred sig i maggropen på en liten tjej och fick henne att skruva på sig i fåtöljen går inte att ta miste på. Det var något jag inte stött på förut, och scenen gav mig en märklig känsla av "hur långt kan Gaston egentligen gå?" och "vad kunde egentligen ha hänt om Belle inte lyckats få upp dörren?". Lite skrämmande, även om jag vid tillfället kanske inte riktigt förstod varför.

Gaston ägnar sig givetvis åt att invadera Belles privatliv och strunta i hennes vilja filmen igenom, men i just den här scenen tycker jag det är extra påtagligt att han inte har några goda avsikter eller respekt för hennes gränser alls. Jag inkluderar hela bildsekvensen så ni kan se själva. Just hur han inkräktar på hennes sfär, försöker hålla fast henne och bara vräker omkull stolen hon ställer mellan dem och målmedvetet kommer emot henne med blicken ovan. Kanske är jag fånig, men åttaåriga jag tyckte i varje fall inte det var så kul, och det gör inte den tjugonioåriga varianten heller.









4) Prinsen visar sig se ut så här:

 

Haha, nej, bara skojade. Men visst blev man lite paff/snopen när han till slut vände sig om? Från andra vinklar ser han okej och snygg ut men just den här bilden vet jag att många reagerade på. Jag vet inte om det är att han ser så feminin ut (inte mig emot)? Är det läpparna? Den stirrande blicken? Jag vet inte, men jag vill minnas att det fanns någon form av Bring Back Our Beast-rörelse back in the heyday. Är det förresten någon mer än jag som såg filmen på bio 1991 och minns det kollektiva "...erghh?"-ljudet från publiken när prinsen vände sig om? Heh.

-Emelie