Now that's what I call fireworks

Mattias och jag kollade på Sense8 i slutet av sommaren, men det blev aldrig av att jag skrev om det då. En två timmar lång julspecial har dock nyss släppts i dagarna som en teaser inför den kommande säsongen (som kommer i maj), och efter att ha glott på den känner jag att jag har tillräckligt på fötterna för att uttala mig om den här tv-serien:

+ Allting som är bra är jättejättebra!

- Allting som är dåligt är jättejättedåligt!

Det är någonting lite märkligt med Wachowski-systrarna. Jag har inte sett allt de gjort, men uppfattningen jag fått är att de verkar ha många bra och coola idéer som de brinner för att förverkliga. Ibland blir det riktigt lyckat och spännande (Bound, The Matrix), ibland går det helt åt pipsvängen (Jupiter Ascending, The Matrix 2 & 3), men gemensamt för alla deras filmer tycks vara att de är visuellt snygga/intressanta + har fräcka actionscener, MEN (och detta är ett stort men) att dialogen ibland är clunkly och osubtil som satan. Ta t ex kalkonen Jupiter Ascending, som genomgående fick riktigt usel kritik. Även de som hatade den filmen fick ändå medge att den var visuellt imponerande (det är åtminstone det intryck jag fått, bl a från How Did This Get Made), men ända sedan premiären för två år sedan har folk suttit på YouTube och frustfnissat åt det dåliga manuset och Eddie Redmaynes överdrivna karaktär och spelstil. Vad är grejen? Hur kan två individer, som är extremt framgångsrika i filmbranschen, vara så otroligt estetiskt begåvade samtidigt som de har så usel känsla för finess och elegant dialog? Det är inte det att de inte förstår begreppet "subtilitet" - det verkar snarare som att de aldrig hört talas om det.

Which brings us to Sense8. Ni kan själva googla er till vad showen handlar om, men i stort får vi följa åtta individer, "sensates", som alla är födda samtidigt och på något magiskt sätt har kontakt med varandra (jag har inte riktigt fattat allting än). De kan hoppa in och ut ur varandras liv på ett mentalt plan och prata varandra tillrätta, trösta och hjälpa till med problem, vilket visar sig vara väldigt praktiskt, då nästan alla besitter någon form av unik talang som de andra ibland kan behöva (kampsport, bilkörning, haxx0rz skillz0rz...). De är också hotade av en läskig gubbe från en mystisk organisation som vill dem illa.

I teorin har vi alltså en lite flummig men ändå ganska straight-forward berättelse som inbjuder till många actionscener. I praktiken är det dock inte alls så. Nog för att det finns actionscener, men framför allt så fokuserar serien på montage och intensivt sensuella scener som på ett vackert och medryckande sätt hyllar det mänskliga i oss alla och "the shared human experience". Det finns t ex en oerhört lång sekvens där alla rollfigurerna sitter på en konsert och halvgråter samtidigt som de minns sina egna födslar, två stycken rena orgie-scener där alla har sex med alla, danssekvenser, montage där folk simmar, klipp där vi får se hur alla sjunger till samma sång osv. 

Detta stannar naturligtvis upp handlingen rejält, men samtidigt... samtidigt är dessa scener seriens absolut starkaste beståndsdelar. När Sense8 är som bäst är det alltså som en enda lång musikvideo där Wachowskis verkligen briljerar - varenda bild är som en underbart vacker tavla som ackompanjeras av stämningsfull musik, och väcker reslusten i en när man påminns om alla tjusiga platser som finns här på vår lilla planet. Dessutom: när en scen är ordlös, som ju montage ofta är, kan ingen kasst skriven replik komma och förstöra stämningen.

När det är dåligt är det dock oerhört pinsamt. Ta t ex en scen som utspelar sig under fjärde juli. De amerikanska karaktärerna firar självständighetsdagen med att titta på fyrverkerier - alla utom två: hackern Nomi och hennes flickvän Amanita. Kameran glider över till dem och vi ser att de har sex. "Aha", tänker man, "de upplever också fyrverkerier, fast på ett annat sätt. Hö hö. I get it." I samma sekund rullar tjejerna av varandra och Amanita säger:

YEAH PLEASE HAMMER IT IN MORE I DIDN'T QUITE GET IT THE FIRST TIME PLEASE EXPLAIN THE METAPHOR AGAIN.

Att Wachowskis är väldigt queervänliga är knappast någon hemlighet, men i julspecialen finns en scen där två karaktärer halvskriker, i kör, rakt ut i luften: "It's the 21st century! GET OVER IT!!" angående homofobi. Jag tycker givetvis jäkligt illa om homofobi, men jag tycker nästan lika illa om dåligt skriven dialog. Jösses Amalia. Vi har också scenen där en skådespelare bytts ut från förra säsongen pga samarbetssvårigheter. När vi på nytt får se karaktären Capheus och hans nya skådespelare, börjar det med att Capheus sitter i motljus uppe på taket på en buss. Vi får alltså inte se honom direkt. Han och hans mekande kompis har ett dubbeltydigt samtal om hur saker och ting förändras och byts ut, men att det inte gör så mycket om fejs ändras så länge insidan är densamma. Ha ha, jag fattar, jag fattar, de försöker vara lite meta. Gott så. Men sedan fortsätter scenen... och fortsätter... och det känns som att de drar ut lite väl länge på skämtet... och slutligen hoppar Capheus ner från bussen och vi får se den nya skådisen, vilket möts av kompisens förvånade "Du ser lite annorlunda ut!". "Jag har en ny frisör", svarar Capheus och flinar. Alltså... JISSES! Det var kul och smart inledningsvis, men... det är som att Wachowski-systrarna aldrig riktigt förstår när det är dags att sluta. Urrrggh.

Well, så pågår det i alla fall. Storslagen skönhet blandas med dumma, övertydliga plattityder, och däremellan har vi lite kul action. En av de största behållningarna med serien är varje gång som en sensate hoppar in i en annans liv och hjälper till; det är ofta väldigt snyggt och tillfredsställande gjort, och ibland dråpligt och kul. Vissa karaktärer är också väldigt intressanta, t ex den koreanska affärskvinnan Sun som är coolast i stan men hamnar i fängelse för något hon inte gjort, den känslige, homosexuelle Lito som lever dubbelliv som macho actionfilmsskådis och omger sig med vackra kvinnor för att kunna stanna kvar i garderoben, och den tyske gangsterkillen Wolfgang som visar rumpan (och mer!) i alla scener han är med i. Sayid från LOST dyker också upp då och då och säger kryptiska saker, vilket är underhållande om så bara för "Kolla, jag känner igen honom!"-faktorn. En karaktär jag inte tycker är så kul är den indiska tjejen Kala som aldrig vet vad hon vill och beter sig irrationellt.

Sammanfattningsvis kan man säga att det här verkligen är en sinnlig tv-serie, vilket ju passar bra med tanke på titeln. Det är mycket som är rena fyrverkerier för sinnena, men för att slippa dum dialog borde man kanske titta med ljudet avstängt. Då det är som en berg- och dalbana mellan dåligt och bra så är det svårt att sätta betyg, men hittills får jag väl ge serien någonting precis i mitten: tre plymapor.

-Emelie